Tip:
Highlight text to annotate it
X
Har du en sån här?
Jag har blivit lite besatt av min.
Jag har faktiskt blivit lite besatt av alla mina saker.
Har du någonsin undrat var allt som vi köper kommer ifrån?
Och vart det tar vägen när vi slänger det?
Jag kunde inte sluta undra, så jag kollade upp det.
Vad läroboken sa var att saker förflyttas i ett system
från utvinning till produktion till distribution till konsumtion till avfallshantering.
Sammantaget kallas det för en materiell ekonomi. Men, jag tittade ännu närmare på det.
Jag tillbringade 10 år resande runt jorden
och spårade varifrån våra saker kommer och var de tar vägen när vi slänger dem.
Vet du vad jag fick jag reda på? Att det här inte är hela sanningen.
Det är massor som saknas i den här förklaringen.
För det första, det här systemet ser ut som det är i sin ordning. Inga problem.
Men sanningen är att systemet befinner sig i kris.
Och anledningen till att systemet befinner sig i kris är att det är ett linjärt system
och vi bor på en begränsad planet
och du kan inte driva ett linjärt system på en begränsad planet i oändlighet.
I varje steg längs vägen så sker en interaktion med den verkliga världen.
I verkligheten sker det inte på ett blankt vitt papper.
Det interagerar med samhällen, kulturer, ekonomier och miljön.
Och längs med vägen stöter det på begränsningar.
Begränsningar vi inte ser här eftersom diagrammet inte är komplett.
Så låt oss gå tillbaka och fylla i de tomma rutorna och se vad som saknas.
En av de viktigaste sakerna som saknas är människor.
Människor bor och arbetar längs hela systemet.
Och vissa människor i det här systemet är lite viktigare än andra
Vissa har lite mer att säga till om. Vilka är de?
Vi börjar med regeringen.
Mina vänner tycker att jag borde använda en stridsvagn för att symbolisera regeringen
Och det är riktigt i många länder och mer och mer vårt också,
trots allt så går mer än 50 % av vår statliga skatt till det militära,
men jag väljer en person för att symboliser regeringen
eftersom jag håller fast vid visionen och värderingen att en regering ska vara
av folket och för folket.
Det är regeringens jobb att se till att vi har det bra.
Sen kom företaget.
Anledningen till att företaget ser större ut än regeringen
är att företaget är större än regeringen.
Av världens 100 största ekonomier, är 51 företag.
Medan företag har vuxit i storlek och inflytande, kan vi se en förändring i regeringen
som är lite mer upptagen med att se till så att
allt fungerar bra för dem än för oss.
Okej, vi ska se vad mer som saknas i den här bilden.
Vi börjar med utvinning.
Vilket är ett fint ord för naturresursexploatering
som är ett fint ord för att förstöra planeten.
Det betyder att vi hugger ner träd, spränger bort berg för att komma åt metallerna,
Vi använder upp allt vatten och utrotar djuren.
Här möter vi vår första begränsning.
Våra resurser börjar att ta ***. Vi använder för mycket saker.
Jag förstår att det är svårt att ta till sig, men vi måste börja göra något åt det.
Bara under de tre senaste decennierna,
har vi förbrukat en tredjedel av alla naturresurser. Borta.
Vi hugger ner och utvinner så snabbt
att vi undergräver planetens förmåga att försörja oss.
Där jag bor, i förenta staterna, så finns mindre än 4 % av den ursprungliga skogen kvar.
40 % av vattendragen går inte längre att dricka ifrån.
Vårt problem är inte bara att vi använder för mycket saker,
vi förbrukar även mer än vår andel. Vi utgör 5 % av världens befolkning
men vi förbrukar 30 % av värdens resurser och skapar 30 % av världens avfall.
Om alla konsumerade i samma takt, skulle vi behöva 3 till 5 planeter.
Vet du vad? Vi har bara en.
Mitt lands svar på denna begränsning är alltså att gå och ta någon annans land!
Det här är tredje världen, vilket vissa skulle säga
är ett annat ord för saker som på något vis hamnat på någon annans land.
Men hur ser det då ut? Samma sak: vi river stället.
75 % av det globala fisket fiskas vid eller över sin kapacitet.
80 % av planetens ursprungliga skog är borta.
Bara i Amazonas så försvinner 2 000 träd i minuten.
Det motsvarar sju fotbollsplaner per minut.
Och vad händer med människorna som bor här?
Om vi får tro de här personerna, så äger de inte resurserna
även om de bott där i flera generationer, så äger de inte produktionsmedlen
och dom köper inte så mycket saker. Och i det här systemet,
har du inget värde om du inte äger eller köper mycket saker.
I nästa steg, går materialet vidare till “produktion“ där vi använder energi
för att blanda giftiga kemikalier med naturresurserna för att tillverka giftiga produkter.
Det är över 100.000 syntetiska kemikalier som används i handeln idag.
Bara en handfull av dem har testats för eventuella hälsorisker
och INGEN har testats för synergieffekter på hälsan,
som betyder att kemikalier interagerar med andra kemikalier som vi utsätts för.
Vi känner inte till omfattningen av hälso- och miljöpåverkan från alla giftiga kemikalier.
Men vi vet en sak: gifter in, gifter ut.
Så långe vi stoppar in gift i vårt industriella produktionssystem,
Så kommer vi att fortsätta få gifter i de saker vi tar med
in i våra hem, arbetsplatser och skolor. Och i våra kroppar.
Som BFR, bromerade flamskyddsmedel.
Det är kemikalier som gör saker mer brandsäkra men de är supergiftiga.
De är ett neurotoxin– vilket betyder giftigt för hjärnan. Varför använder vi ens sådana kemikalier?
Ändå stoppar vi dem i våra datorer, apparater, soffor och madrasser, även i vissa kuddar.
Vi tar våra kuddar och dränker dem i neurotoxin,
sedan tar dem hem och vilar huvudet mot dem i 8 timmar.
Jag vet inte, men jag tänker att i ett land med så mycket potential,
borde vi kunna komma på ett annat sätt att hindra våra huvuden från att börja brinna om nätterna.
Gifterna klättrar i näringskedjan och koncentreras i våra kroppar.
Vet du vilken föda som återfinns i toppen av näringskedjan
med den högsta nivån av giftiga ämnen? Mänsklig bröstmjölk.
Det betyder att vi nått den punkt där de minsta medlemmarna i samhället – våra bebisar
får sitt livs högsta dos giftiga kemikaler när de ammas av sina mödrar.
Är inte det en otrolig kränkning?
Amning måste vara den mest fundamentala mänskliga omvårdnaden
den ska vara okränkbar och säker. Amning är fortfarande det bästa alternativet
och mödrar ska definitivt fortsätta amma, men vi ska skydda det. De ska skydda det.
Jag trodde att de såg efter oss. Och, så klart
de personer som får stå ut med den största delen av gifterna
är fabriksarbetarna av vilka många är kvinnor i fertil ålder.
De jobbar med gifter som är skadliga för fertiliteten cancerogener, och mer.
Nu frågar jag dig, vilken kvinna i fertil ålder
skulle jobba i en giftig miljö utsatt för fertilitetsrisker
förutom en kvinna utan andra alternativ? Och det är det “fina” med det här systemet?
Urgröpningen av den lokala miljön och ekonomin här
säkerställer en konstant tillgång på människor utan andra valmöjligheter.
Jorden runt flyttar 200.000 människor om dagen från platser
som försörjt dem i flera generationer,
till städer, ofta slumområden, och söker jobb, oavsett hur giftiga de är.
Som du ser är det inte bara naturresurser som slösas i det här systemet,
utan även människor. Hela samhällen förstörs.
Gifter in, gifter ut.
En stor del av gifterna lämnar fabrikerna som produkter,
men ännu fler blir kvar som biprodukter, eller föroreningar. Och det är mycket föroreningar.
Bara i USA uppger industrin att de släpper ut mer än 1,4 miljarder kilo giftiga kemikalier per år
och det är förmodligen mycket mer eftersom det bara är vad de själva medger.
Det är en annan begränsning,
för vem vill se och känna lukten av 1,4 miljarder kilo giftiga kemikalier per år? Så vad gör de?
Flyttar de smutsiga fabrikerna och förorenar någon annans land!
Men mycket av de luftburna föroreningarna kommer tillbaka till oss, via luftströmmar.
Men, vad händer efter alla dessa resurser har förädlats till produkter?
De tas hit, för distribution.
Distribution betyder “sälja allt det här giftiga skräpet så snabbt som möjligt.”
Målet är att hålla priserna nere, stimulera konsumtion och hålla varorna i rörelse.
Hur håller de ner priserna? De betalar inte butiksbiträdena särskilt mycket
och de hoppar över försäkring varje gång det går. Allt handlar om att externalisera kostnaderna.
Vilket betyder att den verkliga kostnaden för tillverkningen inte täcks av priset.
Med andra ord, vi betalar inte för de saker vi köper.
Jag tänkte på det häromdagen.
Jag promenerade till jobbet och ville lyssna på nyheterna
så jag gick in till en radiobutik för att köpa en radio.
Jag hittade en söt grön liten radio för 30 kronor.
Jag stod i kön för att köpa den och jag tänkte
hur kan 30 kronor rimligen täcka kostnaderna
för att tillverka radion och få den till mig? Metallen har förmodligen brutits i Sydafrika,
oljan är förmodligen borrad i Irak, plasten är troligen tillverkad i Kina,
och troligen så har den monterats av någon femtonåring i en maquiladora i Mexiko.
30 kronor täcker inte ens hyran för hyllplatsen den upptog innan jag kom in,
eller en del av lönen för killen som hjälpte mig att välja den,
eller alla båt- och lastbilstransporter som delarna åkt på.
Det var då jag insåg att jag inte betalat för radion. Men, vem betalade då?
De här personerna betalade genom att förlora sina naturresurser.
De här personerna betalade genom att förlora sin rena luft och få ökad astma och cancer.
Barn i Kongo betalade med sin framtid – 30 % av barnen i delar av Kongo
har hoppat av skolan för att bryta koltan,
en metall vi behöver för billiga elektronikprodukter.
Till och med de här människorna betalade genom att behöva finansiera sin egen försäkring.
Längs hela systemet har folk skjutit till så jag kan köpa radion för 30 kronor.
Och inget av dessa bidrag är upptagna i någon bokföring.
Det är vad jag menar med att företagsägarna flyttar den verkliga produktionskostnaden.
Och det leder oss till den gyllene konsumtionspilen.
Det här är systemets hjärta, motorn som driver det.
Det är så viktigt att skydda den här pilen att det har blivit högsta prioritet för de här två.
Det är därför, efter elfte september när vårt land var i chock,
och president Bush kunde ha föreslagit ett flertal passande saker:
att sörja, be eller att hoppas. NEJ. Han sa shoppa. SHOPPA?!
Vi har blivit en nation av konsumenter, vars identitet har blivit just konsumenter
inte mödrar, lärare, jordbrukare, utan konsumenter.
Det viktigaste sättet att mäta och bedöma vårt värde
är genom hur mycket vi bidrar till den här pilen, hur mycket vi konsumerar. Och som vi konsumerar!
Vi shoppar, shoppar och shoppar. Låt varorna flöda, och flödar gör det!
Gissa hur många procent av varuflödet i systemet som är i bruk 6 månader efter försäljning i Nordamerika?
50 %? 20? NEJ. 1 %. EN! Med andra ord, 99 % av vad vi
skördar, utvinner, processar, transporterar- 99 % av sakerna som passerar genom systemet
är kasserade inom 6 månader. Hur kan vi sköta en planet
med den nivån av materialgenomströmning? Det har inte alltid varit så här.
Den genomsnittlige amerikanen konsumerar nu dubbelt så mycket som för 50 år sedan.
Fråga din mormor. På hennes tid värderades förvaltarskap, påhittighet och sparsamhet.
Hur gick det här till? Det hände inte bara. Det var avsiktligt.
Kort efter andra världskriget satte de här killarna igång att räkna på hur de skulle växla upp ekonomin.
Detaljhandelsanalytikern Victor Lebow formulerade lösningen
som har blivit norm för hela systemet.
Han sa: "vår enormt produktiva ekonomi kräver att vi gör konsumtion till en livsstil,
att vi gör köpande och användande av varor till ritualer, att vi söker vår andliga tillfredställelse,
vårt egons tillfredställelse, i konsumtion.
Vi behöver saker konsumerade, brända, ersatta och slängda i en ständigt accelererande takt.
President Eisenhowers ordförande för ekonomirådet sa
att "den amerikanska ekonomins yttersta syfte är att producera fler konsumtionsvaror."
MER KONSUMTIONSVAROR?
Vårt yttersta syfte? Inte att tillhandahålla sjukvård, eller utbildning, eller trafiksäkerhet,
eller hållbarhet, eller rättvisa? Konsumtionsvaror?
Hur fick de oss att hoppa på det här tåget med sådan entusiasm?
Två av deras mest effektiva strategier är planerat åldrade och upplevt åldrande.
Planerat åldrande är ett annat ord för ”designad för soptippen”.
Det betyder att tillverka saker som blir oanvändbara så snabbt som möjligt
så vi ska slänga dem och köpa nytt.
Det är uppenbart med saker som plastpåsar och kaffekoppar, men nu är det även stora saker:
moppar, dvd:s, kameror, grillar, allt! Även datorer.
Har du märkt att när du köper en dator,
så förändras tekniken så snabbt att på bara ett par år,
är den faktiskt ett hinder för kommunikationen? Jag blev nyfiken på det här
så jag öppnade en stationär dator för att se vad som fanns inuti. Och jag fick reda på
att den del som ändras varje år bara är en liten bit i hörnet.
Men du kan inte bara byta den lilla delen, eftersom varje ny version har en annan form,
så du måste slänga hela rasket och köpa en ny.
Jag läste tidningar om industriell design från 1950-talet då planerat åldrande
verkligen började komma. Designarna är så öppna med det.
De diskuterar faktiskt hur snabbt de kan få saker att gå sönder
men fortfarande lämna konsumenten med tillräcklig tilltro till produkten
för att gå och köpa en ny. Så avsiktligt var det.
Men saker kan inte gå sönder tillräckligt snabbt för att hålla den här pilen flytande.
Därför finns också “upplevt åldrande.”
Upplevt åldrande får oss att kasta saker som fortfarande är användbara.
Hur gör de det? De ändrar hur saker ser ut
så om du har köpt dina saker för ett par år sedan,
kan alla se att du inte bidragit till den här pilen nyligen
och eftersom vårt värde bestäms av bidraget till pilen kan det bli pinsamt.
Jag har t ex haft samma tjocka vita datorskärm
på mitt skrivbord i 5 år. Min medarbetare fick just en ny dator.
Hon har en platt, blank, elegant datorskärm.
Den matchar hennes dator, telefon, till och med pennstället.
Hon ser ut som hon kör ett rymdskepp och jag,
jag ser ut som jag har en tvättmaskin på mitt skrivbord.
Mode är ett annat bra exempel på detta. Har du någonsin undrat varför klackarna på damskor
går från breda ett år till smala nästa år? Det är inte för att det förekommer en debatt
om vilken design som är den mest hälsosamma för kvinnors fötter. Men för att bära breda klackar
under ett smalklacksår visar alla att du inte bidragit till pilen nyligen
så du är inte lika värdefull som personen bredvid som har smala klackar,
eller, troligare, i någon reklam. Det är för att vi ska fortsätta köpa nya skor.
Annonser och media i allmänhet, spelar en stor roll i detta.
Var och en av oss i USA överöses med över 3 000 annonser per dag.
Vi ser mer reklam på ett år än vad människor för 50 år sedan gjorde under en livstid.
Och om du tänker på det, vad är poängen med reklam förutom att göra oss missnöjda med vad vi har?
Vi får alltså höra 3 000 gånger om dagen, att det är fel på vårt hår, vår hud,
våra kläder, våra möbler, våra bilar, det är fel på oss
men allt kan bli bra bara vi går ut och handlar.
Media bidrar också genom att dölja allt det här och allt det här,
Så den enda del av den materiella ekonomin som vi ser är shopping.
Utvinning, produktion och bortforsling händer utanför vårt synfält.
I USA har vi mer saker än någonsin,
men undersökningar visar att den nationella lyckan faktiskt minskar.
Vår lycka var som störst under 1950-talet, samtidigt som konsumtionsmanin exploderade.
Intressant sammanträffande.
Jag tror jag vet varför. Vi har mer saker,
men vi har mindre tid för det som verkligen gör oss lyckliga:
vänner, familj, fritid. Vi jobbar hårdare än någonsin.
Vissa analytiker menar att vi har mindre fritid nu än någonsin sedan det feodala samhället.
Och vet du vad de två huvudsakliga sysslorna är
som vi gör med den begränsade fritid vi har?
Ser på TV och shoppar.
I USA lägger vi 3 till 4 gånger så många timmar på shopping
som våra motsvarigheter i Europa gör. Så vi är i den befängda situationen
där vi går till jobbet, kanske två jobb, vi kommer hem och är utmattade
så vi dyker ner i vår nya soffa och tittar på TV och reklamfilmerna säger "du duger inte"
så du måste gå till köpcentret för att köpa något för att må bättre, och då måste du arbeta mer
för att betala för de saker du just köpt så du kommer hem ännu tröttare
sätter dig och tittar på mer TV som säger till dig att gå till köpcentret igen
och vi är på det galna arbete-titta-spendera-löpbandet och skulle bara kunna sluta.
Så i ***ändan, vad händer med alla saker vi köper?
Vid den här konsumtionsnivån, ryms det inte i våra hus
trots att den genomsnittliga husstorleken har fördubblats
i det här landet sedan 1970-talet. Allt hamnar i soporna.
Och det leder oss till avfallshantering. Det är den del av den materiella ekonomin
vi alla vet mest om eftersom vi själva måste släpa ut skräpet.
Var och en av oss i USA skapar 2 kilo sopor om dagen.
Det är dubbelt så mycket som för 30 år sedan.
Allt detta skräp läggs antingen på deponi, vilket är ett stort hål i marken,
eller om du verkligen har otur, så bränns soporna först i en förbränningsanläggning och sedan dumpas de på en soptipp.
Hursomhelst, båda förorenar luft, mark, vatten och, kom ihåg, förändrar klimatet.
Förbränning är riktigt dåligt.
Kommer ihåg alla gifterna i produktionsskedet?
Att bränna soporna släpper ut gifterna i luften.
Ännu värre, det bildar nya supergifter, exempelvis dioxin.
Dioxin är det giftigaste konstgjorda ämne som vetenskapen känner till.
Och förbränningsugnar är den primära källan till dioxin.
Det innebär att vi kan förhindra den största källan till det giftigaste kända konstgjorda ämnet
bara genom att sluta bränna sopor. Vi kan stoppa det idag.
Vissa företag inte vill anlägga deponier och förbränningsanläggningar här,
så de exporterar avfallshanteringen också. Hur är det med återvinning? Hjälper återvinning?
Ja, återvinning hjälper. Det minskar soporna i den här änden
och det minskar trycket att bryta och skörda nya saker i den här änden.
Ja, ja, ja, vi borde alla återvinna. Men återvinning är inte tillräckligt.
Återvinning kommer aldrig att vara tillräckligt, av flera anledningar.
För det första, avfallet från hushållen är bara toppen på isberget.
För varje soptunna du rullar ut på trottoaren,
så har 70 soptunnor tillverkats uppströms
bara för att göra skräpet i den soptunna du rullar ut på trottoaren.
Så även om vi kunde återvinna 100 % av avfallet som kommer från våra hushåll,
gör det inget åt kärnproblematiken. Mycket av skräpet kan inte heller återvinnas,
antingen innehåller det för mycket gifter, eller så har det utformats för att INTE vara återvinningsbart från början.
T ex juiceförpackningar med lager av metall och papper och plast
helt ihopgeggat. Du kan aldrig separera dem för en riktig återvinning.
Som du ser, är systemet i kris. Längs hela vägen stöter vi på begränsningar.
Från klimatförändringar till minskande lycka, det fungerar bara inte.
Men det positiva med en sådan omfattande problematik
är att det finns så många angreppspunkter.
Här arbetar människor på att rädda skogar och här på ren produktion.
Människor som arbetar med arbetstagarnas rättigheter och rättvis handel
och medveten konsumtion och motarbetar soptippar och förbränningsanläggningar
och, mycket viktigt, på att ta tillbaka vår regering
så den verkligen är av folket, och för folket.
Allt detta arbete är mycket viktigt men saker kommer verkligen att börja röra på sig
när vi ser sambanden, och helheten.
När människor längs systemet förenas, kan vi återkräva och förändra det här linjära systemet
till något nytt, ett system som inte slösar bort varken naturresurser eller människor.
För vad vi verkligen behöver kasta bort är den gamla skolans slit-och-släng tankesätt.
Det finns ett nytt sätt att tänka som är baserat på hållbarhet och rättvisa:
grön kemi, noll avfall, kretsloppsproduktion,
förnyelsebar energi, lokala ekonomier.
Det händer redan. En del säger att det är orealistiskt, idealistisk, att det inte kan hända.
Men jag säger de som är orealistiska är de som vill fortsätta på den gamla vägen.
Det är drömmande.
Kom ihåg att det gamla sättet inte bara hände. Det är inte som gravitation som vi tvingas leva med.
Människor skapade det. Och vi är också människor. Så nu skapar vi något nytt.