Tip:
Highlight text to annotate it
X
Över sitt förstånd skall man stolt ej vara, fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten kommer till gården, sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän man aldrig får än mycket mannavett.
Vet du, om vän du har, som du väl tror och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara och vängåvor skifta, träffa honom *** och ofta.
Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.
Modiga och givmilda män leva bäst, nära sällan sorg;
men fåvitsk man fruktar allt möjligt, sörjer alltid snål vid gåvor.
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan,
men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.
Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp av jordens kraft, ty jord mot ölrus hjälper och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring, ax skyddar för trolldom, mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande, bete mot bitsjuka, bot mot ont äro runor, mot fluss är fast mark.
Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter,
djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv,
uppe i det träd, varom ingen vet, av vad rot det runnit upp.
Man bröd mig ej bar eller bjöd mig horn, skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor, med rop jag tog dem, så föll jag åter därifrån.
Nio kraftsånger lärde jag av namnkunnig son till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick, av det dyrbara mjödet, som östes ur Odrörer.
Då tog jag att förkovras och kunnig vara, att växa och väl trivas;
ord mig av ord ord skapade, verk mig av verk verk alstrade.
Runor skall du finna, rätt uttydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar,
som skaldefadern skar och gudamakter grovo och de rådandes herre ristade.
Oden bland asarne men för alferna Dain och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar gjorde runor, några runor jag ristade själv.
Vet du, hur du rista skall? Vet du, hur du reda skall? Vet du, hur du färga skall? Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall? Vet du, hur du blota skall? Vet du, hur du sända skall? Vet du, hur du slopa skall?
Bättre är intet bedja än att blota för mycket; gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända än alltför mycket slopa. Så ristade Tund före tidsåldrarna,
när han reste sig upp, när han återkom.
De kraftsånger kan jag, som ej konungens maka och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en, och hjälpa dig den skall mot processer och sorger och samtliga lidanden.
Den nästa, jag kan, är nödig för dem, som vilja som läkare leva.
Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära;
när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått.
Den elfte jag kan, om till örlog jag skall gå med gamla vänner. Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft utan sår till slaget, utan sår från slaget, komma helbrägda från vad som helst
Den trettonde jag brukar, om ett barn jag skall genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej, fast i strid han kommer, ej segnar denne krigare för svärd.
Den fjortonde jag kan, om för folkets skara jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer jag alla vet besked om; den ej kunnig är, det ej kan.
Den femtonde jag kan, som Tjodreyrer sjöng, en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar och åt alfer framgång, förstånd åt stridernas gud.
Den adertonde jag kan, som jag aldrig lär åt mö eller mans hustru -
allt är bäst, som man ensam kan; det är sångens *** -
utom åt henne som med armen mig famnar eller åt mig syster är.
Nu är den Höges sång framsagd i den Höges sal, gagnrik för människors söner, gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade! Hell den, som kan! Njute gott, den som begrep! Lycklige de, som lyssnat!