Tip:
Highlight text to annotate it
X
Det här är en historia om en värld besatt av saker.
Det är en historia om ett system i kris. Vi förstör planeten-
-vi förstör varandra och vi har inte ens kul.
Det positiva är att när vi börjar förstå systemet-
-så ser vi en mängd ställen att gå in och förvandla dessa problem till lösningar.
Häromdagen kunde jag inte hitta min datorladdare.
Min dator är min livslina till mitt jobb, mina vänner, min musik.
Så jag letade överallt-
-även i den lådan där detta bor.
Jag vet att du har ett likadant, ett trassel av gamla laddare-
-de sorgsna kvarlevorna av föråldrad elektronik.
Hur lyckades jag skaffa så många såna här?
Jag är inte direkt alltid ute efter de senaste prylarna.
Mina gamla grejer gick sönder eller blev så omoderna att jag inte kunde använda dem längre.
Inte en enda av de gamla laddarna passar min dator.
Det här är inte bara otur.
Det är dålig design.
Jag kallar det "designat för tippen".
“Designat för tippen” låter galet, eller hur?
Men för den som vill sälja massor av saker är det helt logiskt.
Det är en viktig strategi-
-för företagen som tillverkar vår elektronik.
Faktum är att det är en viktig del i hela vår ohållbara ekonomiska utveckling.
Designat för tippen betyder att saker tillverkas för att dumpas fort.
Dagens elektronik är svår att upgradera, lätt att göra sönder och opraktisk att reparera.
Min DVD-spelare gick sönder och jag gick till en affär för att få den lagad.
Killen krävde 50 dollar bara för att titta på den!
En ny DVD-spelare ifrån Target kostar 39 dollar.
På 60-talet spådde Gordon Moore, geniet och halvledarpionjären-
-att elektronikdesigners kunde fördubbla-
-processorfarten var 18:e må***.
Hittills har han haft rätt.
Det här kallas för Moore's Lag.
Men cheferna till dessa genialiska designers fick alltihop om bakfoten.
De tycks tro att Moore's Lag innebär att vi måste slänga vår elektronik var 18:e må***-
-för att köpa mer. 0:02:06.900,0:02:07.289 Problemet är att- 0:02:07.289,0:02:11.659 -de 18 månader vi använder dessa föremål bara är en fraktion av deras livslängd.
Och det är där som dessa soptippsdesigners inte bara gör ont i våra plånböcker.
De skapar ett globalt toxiskt nödläge!
Elektronik börjar där de flesta föremål börjar, i gruvor och fabriker.
Många av våra prylar består av fler än 1 000 olika ämnen-
-som skeppas från hela världen till monteringsfabriker. Där gör arbetare dessa till produkter-
-genom att använda massor av giftiga kemikalier som PVC, kvicksilver, lösningsmedel och flamskyddsmedel.
Idag sker detta vanligtvis på avlägsna platser som är svåra att övervaka.
Men det brukade ske nära mitt hem i Silicon Valley-
-som tack vare elektronikindustrin är en av de mest förgiftade platserna-
-i USA.
IBM:s statistik visade att deras arbetare, som gör datachip, hade 40 procent fler missfall-
-och hade betydligt högre sannolikhet att dö av blod-, hjärn- och njurcancer.
Samma sak börjar ske över hela världen.
Det visar sig att den högteknologiska industrin inte är så ren som den verkar.
Efter prylens giftiga resa över jorden, hamnar den alltså i mina händer.
Jag älskar den i ungefär ett år fast sen börjar den falla ner ifrån-
-förstaplatsen på mitt skrivbord, eller i min ficka.
Kanske tillbringar den lite tid i mitt garage-
-innan den blir slängd.
Det för oss till avfallshanteringen-
-som vi anser vara slutet på prylens liv.
Men egentligen har den bara blivit del av de berg av e-sopor som vi skapar varje år.
Ni kommer ihåg att prylarna var fulla av giftiga kemikalier? Det finns en simpel produktionsregel:
-gifter in, gifter ut.
Datorer, mobiler, tevear; alla dessa saker bara väntar på att släppa ut sina gifter-
-när vi kastar bort dem.
Några av dem frigör sakta gifter även under tiden vi använder dem.
Du vet de där stora, gamla tevearna som folk kastar bort för platta HD-tevear?
De har vardera drygt 2 kilo bly i dem. Bly, som i blyförgiftning!
Nästan alla dessa e-sopor skeppas från mitt garage, antingen till deponi eller till någon människas-
-garageverkstad i Guiyu i Kina, vars jobb är att återvinna allt.
Jag har besökt många såna här så kallade återvinningsverksamheter.
Arbetare utan skyddsutrustning sitter på marken, slår upp elektronik och plockar ut de värdefulla-
-metallerna inuti och kastar delarna som ingen vill köpa.
Medan jag är inne på min nästa pryl-
-så är min förra pryl-
-och förgiftar familjer i Guiyu, Indien eller Nigerien.
Varje år skapar vi 25 miljoner ton av e-sopor-
-som dumpas, bränns eller återvinns.
Och den återvinningen är allt annat än grön.
Är då genierna som designar denna elektronik egentligen onda genier? Jag tycker inte det-
-eftersom att problemen de skapar är gömda, även för dem.
Du förstår, företagen de jobbar för-
-håller dessa mänsklig- och miljökostnader utom synhåll och ur deras bokföring.
Allt handlar om att ge yttre form åt de sanna kostnaderna av produktion.
Istället för att företagen betalar för att göra sina byggnader säkra, betalar arbetarna med sin hälsa.
Istället för att de använder färre gifter så betalar bybor genom att förlora sitt rena dricksvatten.
Att ge yttre form åt kostnader ger företag möjligheter att fortsätta designa för tippen-
-de får vinsten och alla andra betalar priset.
När vi går med på det är det som att vi kollar på denna giftiga röra och säger till företag:
-“du gjorde den men vi tar hand om den.”
Jag har en bättre idé. Vad sägs om att ”du gjorde det alltså tar du hand om det”?
Låter inte det vettigare?
Föreställ dig, att istället för att alla dessa e-sopor hopar sig-
-i våra garage och på Guiyus gator-
-att vi skickade dem till de VDarnas garage som gjorde dem.
Man skulle kunna satsa pengar på att hade suttit på telefonen med sina designers och krävt att de-
-skulle sluta designa för tippen.
Att få företag att själva hantera deras e-sopor kallas för utökat producentansvar-
-eller produktåtervinning.
Om alla dessa prylar var deras problem-
-så skulle det från första början bli billigare för dem att bara designa längre varande, mindre giftiga-
-och mer återvinnbara produkter.
De kunde även göra dem simplare att ändra, så att när en bit gick sönder-
-så kunde de bara skicka en ny till oss, istället för att ta tillbaka hela den trasiga apparaten.
Lagar för produktåtervinning börjar träda fram i Europa och Asien.
I USA går liknande lagar igenom i många städer och stater.
Dessa behöver skyddas och stärkas.
Det är dags att få genierna att jobba på vår sida.
Med produktåtervinningslagar och medborgarhandling, för att kräva mer miljövänliga produkter-
-påbörjar vi ett race mot toppen, där designers tävlar om att göra långvariga och-
-giftfria produkter.
Låt oss ha en grön Moore's Lag.
Vad sägs om att:
-användningen av giftiga kemikalier ska halveras var atronde må***?
Antalet arbetare som förgiftas ska minska i ett ännu fortare tempo?
Vi behöver ge dessa designers en utmaning som de klarar av och låta dem göra vad de gör bäst:
-innovera.
Redan nu börjar några av dem inse att de är för smarta för att vara soptippsdesigners-
-och lär sig hur man gör datorer utan PVC eller giftiga flamskyddsmedel.
Bra jobbat.
Men vi kan göra ännu mer.
När vi tar våra e-sopor till återvinningen-
-kan vi se till att de inte exporterar dem till u-länder.
Och när vi behöver köpa nya prylar så kan vi välja grönare produkter.
Men sanningen är att vi aldrig kommer att kunna shoppa oss ut ur detta problem-
-för att de val som finns tillgängliga för oss i butiken är begränsade till valen som designers-
-och policyskapare utanför butiken har. Det är därför vi behöver andra som kräver-
-starkare lagar mot giftiga ämnen och mot e-sopexport.
Det finns miljarder personer som vill ha tillgång till det otroliga nät av information-
-och underhållning som elektronik erbjuder.
Men det är tillgången som de vill ha-
-och inte allt giftigt avfall.
Låt oss få våra hjärnor att jobba på att skicka den gamla-
-”design för soptippsmentaliteten” till soptippen där den hör hemma och istället-
-bygga en elektronikindustri och ett globalt samhälle som är designat för att hålla.
Undertextat av: Joakim Ejwertz