Tip:
Highlight text to annotate it
X
0:00:02.970,0:00:05.180 Det som slog mig mest när
vi tittade på alla klipp är hur lika vi
människor är i hela världen.
Det ni ser är personligt fotomaterial som folk
normalt sett inte skulle visa i en dokumentär.
Klippen handlar om födelse och de handlar om kärlek,
barn, sjukdom, död.
De flesta klippen liksom hamnar
i den kategorin.
Efter en dag när vi hade sett kanske 200 klipp, fem eller
sex timmars material, kände man sig som en
terapeut kanske känner sig efter en dag när patienterna har hävt
ur sig en oändlig ström av starka känslor och personlig
information. Man blir helt utmattad.
Att höra vanliga människor uttrycka sådana vanliga känslor
och tankar är väldigt kraftfullt och väldigt direkt.
Det är det jag tycker är så vackert med den här filmen.
Den är så äkta,
den är så direkt.
Den röda tråden i filmen är känslan
av tidens gång, och det kändes kanske som
ett uppenbart ämne, men det fungerar och man kan
känna hur dagen gryr och hur människorna vaknar tillsammans.
Det går från en tonåring i sitt sovrum i New York som berättar
vad han älskar mest i världen till en otrolig masaikvinna
med halsband som står utanför sin hydda
och berättar vad hon älskar mest, och det är
kontrasten som är så vacker.
Det finns sätt att bygga upp en sekvens som om
en sak händer, men i många olika klipp.
En kille i Indien tar upp tidningen ur
tidningskorgen.
Ett tidningsbud går upp för trappan i Kanada.
Han lämnar den i en brevlåda i Italien och en kille i
Spanien plockar upp den. Någon i Peru öppnar och läser den.
Du kan följa det som om det hade varit en berättelse, men den är
ihopsydd av lika många delar som Frankenstein.
Det är en film som på allvar försöker utforska hur det är
att leva idag, hur det var att leva den
24 juli med all smärta, allt våld och all
skräck, men också med kärlek, lycka och hopp och
de förväntningar som fanns den dagen och som
finns alla dagar.