Tip:
Highlight text to annotate it
X
Du vill alltså höra mitt livs historia.
Det är mitt jobb att intervjua folk.
Jag samlar levnadsöden.
Radio...
Det lär gå åt många band.
Jag har hela väskan full.
Du följde efter mig hit, eller hur?
Ja, det gjorde jag väl.
Ni verkade väldigt intressant.
Bor ni här?
Nej.
Det är bara ett rum.
Då börjar vi.
Vad sysslar ni med?
Jag är vampyr.
Den var ny...
Ni menar det bokstavligen, antar jag.
Visst.
Jag väntade på dig i gränden,
betraktade dig som betraktade mig.
Och sen började du tala.
Vilken tur jag hade...!
Det kanske vi båda hade.
Ni sa att ni...
väntade på mig.
Hade ni tänkt döda mig
och dricka mitt blod?
Ja.
Men det behöver du inte oroa dig för nu.
Ni tror verkligen att ni är en vampyr.
Så här kan vi inte börja.
Jag tänder i taket.
- Jag trodde inte ni gillade ljus.
- Jo då.
Jag vill bara förbereda dig.
Var inte rädd.
Jag vill få den här chansen.
Hur sjutton gjorde ni?
Precis som du.
Med enkla rörelser.
Men för snabbt
för att du ska hinna uppfatta det.
Jag är av kött och blod...
men inte mänsklig.
Det har jag inte varit på 200 år.
Hur ska jag kunna lugna dig?
Ska vi börja som "David Copperfield"?
"Jag föddes,
"jag växte upp."
Eller ska vi börja när jag föddes
till mörkret, som jag kallar det.
Visst är det där vi borde börja.
Ni ljuger inte för mig?
Varför skulle jag göra det?
Det var 1 791 det hände.
Jag var 24 år.
Yngre än du är nu.
Men det var annorlunda då. Jag var vuxen.
Jag ägde en stor plantage
söder om New Orleans.
Min hustru hade dött i barnsäng.
Hon och barnet hade varit begravda
ett halvår.
Jag hade gärna gjort dem sällskap.
Smärtan efter förlusten var olidlig.
Jag längtade efter att bli befriad.
Jag ville mista allt:
förmögenheten...
egendomen...
min mentala hälsa.
Hur många äss har ni egentligen?
Menar ni att jag fuskar?
Jag menar att ni är
en stinkande avskrädeshög!
Ni vågar inte stå för er övertygelse. Skjut!
Mest av allt längtade jag efter döden.
Det vet jag nu.
Jag bjöd in den.
En befrielse från smärtan av att leva.
Min inbjudan stod öppen för alla.
Horan vid min sida.
Hallicken som följde efter...
Men det var en vampyr som antog den.
Pengarna eller livet!
Vill du fortfarande dö...
eller räcker det nu?
Det räcker.
Han lämnade mig där,
vid Mississippis strand...
någonstans mellan liv och död.
Vem är ni? Vad gör ni här?
Jag ska besvara dina böner.
Livet saknar mening, inte sant?
Vinet smakar inte,
maten äcklar dig.
Allt känns meningslöst, inte sant?
Jag kan ge dig allt det tillbaka.
Ta bort smärtan...
och ge dig ett nytt liv.
Ett du aldrig kunnat föreställa dig.
Det skulle vara för evigt.
Sjukdomar...
och död...
skulle aldrig kunna
komma i närheten av dig.
Var inte rädd.
Jag ska ge dig den valmöjlighet...
jag...
aldrig fick.
Den morgonen var jag inte vampyr än...
och såg min sista soluppgång.
Jag minns den tydligt...
och ändå minns jag inte
någon soluppgång före den.
Jag såg gryningens prakt för sista gången...
som vore det den första.
Sen tog jag farväl av solskenet...
och gav mig in på att bli...
det jag blev.
Har du tagit farväl av dagsljuset?
Jag har tömt dig...
till dödens gräns.
Om jag lämnar dig här,
dör du.
Eller...
så kan du vara ung för evigt, min vän...
som vi är nu.
Men du måste tala om för mig...
om du vill följa med...
eller inte.
Ja.
Ja.
Din kropp håller på att dö.
Bry dig inte om det.
Det händer oss alla.
Titta nu,
med dina vampyrögon.
Vad såg ni?
Det kan inte beskrivas i ord.
Man kan lika gärna fråga himlen
vad den ser.
Ingen människa vet.
Statyn såg ut att röra sig
men gjorde det inte.
Världen hade förändrats
men förblev densamma.
Jag var en nyfödd vampyr
som begrät nattens skönhet.
Du kanske vill ha en cigarett till?
Ja. Det besvärar er väl inte?
Ni lär ju knappast dö av cancer.
Nej, knappast.
- Hur är det med krucifix?
- Krucifix?
Kan ni titta på dem?
Jag är faktiskt riktigt road av det.
Och pålar genom hjärtat, då?
Struntprat.
Kistor, då?
Kistor är dessvärre nödvändiga.
Var inte orolig.
Snart...
sover du djupare än du någonsin gjort.
Och när du vaknar...
väntar jag på dig...
och det gör hela världen.
Blod visade sig också vara nödvändigt.
Kvällen därpå vaknade jag
med en hunger jag aldrig känt.
När ni smakat det här...
kommer ni aldrig att gå någon annanstans.
Säger du det?
Tänk om jag hellre vill smaka dina läppar?
Mina läppar smakar ännu bättre.
Min vän...
borde smaka de läpparna.
Är hans...
kyss...
lika djup...
som er?
Djupare, ma chérie.
Jag vägrar ta hennes liv!
Jag har gjort det åt dig.
Hon är så död...
man kan bli, min vän.
Det är så lätt att man nästan
tycker synd om dem.
Du vänjer dig vid att döda.
Glöm stoftets tunga skrud.
Du kommer att lära dig blott alltför fort.
Är ni inte hungrig?
Au contraire, ma chérie.
Han skulle kunna äta hela kolonin.
Jag äter resten.
Lämna oss, Yvette.
Kan du inte låtsas?
Avslöja oss inte.
Vi kan vara glada
att vi har ett sånt här hem.
Låtsas åtminstone dricka.
Så vackra glas ska användas.
Jag vet,
det kallnar så fort.
Kan vi leva...
på djurblod?
Inte leva, direkt, men överleva.
Ett bra knep om man är till havs.
Inget i denna värld saknar...
Tjusning.
Just det.
- Vilket pladder.
- Vi kan leva utan människoblod.
Visst,
allt är möjligt.
Men pröva det en vecka.
Följ med till New Orleans
så ska jag visa hur man gör.
Lestat dödade två, ibland tre, varje natt.
En fräsch ung flicka...
var det han helst ville börja kvällen med.
Därefter föredrog han en vacker
överklassyngling.
Men snobben i honom älskade
att jaga inom societeten.
Störst spänning gav honom
aristokraters blod.
Knepet är att inte tänka på det.
Ser du den där?
Änkan St. Clair.
Hon fick den där ljuvlige sprätten
att mörda hennes make.
Hur vet du det?
Läs hennes tankar.
Läs hennes tankar.
Jag kan inte.
Den "mörka gåvan" är annorlunda för alla.
Men en sak gäller oss alla:
Vi blir starkare med tiden.
Tro mig.
Hon anklagade en slav för mordet.
Tänk dig vad han råkade ut för.
Missdådare är lättare offer
och smakar bättre.
Vart är vi på väg?
Ingenstans.
Unge man, ni förvånar mig verkligen.
Jag är gammal nog att vara er mormor.
Ja, så låter min åtrås melodi...!
Mördare!
Mina små pudlar!
Han har dödat dem!
Gnälliga ynkrygg!
Råttor och pudlar!
Du kunde ha gjort *** på oss båda!
Du har fördömt mig till helvetet!
Jag känner inte till något helvete.
Så ska det se ut.
Vrede, raseri!
Det var därför jag valde dig!
Men du kan inte döda mig, Louis.
Lev...
på vad du vill.
Råttor, höns...
pudlar.
Jag ska låta dig göra som du vill...
och vänta ut dig.
Kom bara ihåg...
att ett liv utan mig...
skulle vara ännu...
outhärdligare.
Skatta dig lycklig.
I Paris måste en vampyr
vara klipsk av många skäl.
Paris?
Här behöver man bara huggtänder.
Kommer du från Paris?
Den som skapade mig också.
Berätta om honom.
Han måste ha lärt dig något.
Inte ett endaste dugg.
Jag fick ingen valmöjlighet...
Du vet väl vad det är för mening.
Varför skulle jag veta det?
Gör du det?
Det där oväsendet...
gör mig galen!
Vi har inte hört annat i veckor!
Ja, de vet vilka vi är.
De ser oss äta på tomma tallrikar
och dricka ur tomma glas.
Följ med...
till New Orleans.
Parisoperan är i stan.
Vi kan pröva det franska...
köket.
Förlåt att jag hyser respekt för livet.
Snart tar hönsen ***, Louis.
Monsieur Louis...
Vill ni inte ha någon middag?
Nej.
Vi är oroliga för er.
När tänker ni rida ut på fälten?
Och hälsa på hos slavarna?
Alla dör.
Är ni fortfarande vår husbonde?
Nu kan du gå.
Först måste ni lyssna på mig.
Ni måste skicka iväg er vän.
Alla slavarna är rädda för honom...
och de är rädda för er.
Jag är rädd för mig själv.
Hör upp!
Det vilar en förbannelse...
över det här stället!
Ja, er husbonde är Djävulen!
Ge er av medan ni kan! Ni är fria!
Hör ni vad jag säger?
Spring!
Rädda er!
Förträffligt!
Bränn ner det! Bränn allt vi äger!
Vi får leva på fälten som boskap!
Du trodde du kunde få allt.
Håll mun, Louis!
Var är vi?
Var tror du, min idiotiske vän?
På en äcklig kyrkogård.
Är du nöjd nu?
Är det passande?
Vi hör hemma i helvetet.
Om inte helvetet finns då?
Eller de inte vill ha oss där?
Har du tänkt på det?
Men helvetet fanns.
Och vart vi än flyttade,
befann jag mig i det.
Vi hyrde rum vid New Orleans sjösida.
Din väninna tål inte vin.
Var inte orolig.
Jag kan värma er kalla hud
bättre än henne.
Tror du det?
Nu är ni ju varm...!
Men priset är högt.
Din söta väninna tröttade jag visst ut.
Len.
Så len.
Jag ser dig ligga på en bädd av siden.
Så ni säger...
Vet du vilken sorts bädd?
Ska vi släcka ljuset?
Och släcka ljuset.
Men om ditt ljus jag släcker...
kan jag ej...
giva det sin livskraft åter.
Det vissnar bort.
Här, Louis.
Du kan låtsas att det är vin.
Hon är inte död!
Du är förälskad i din dödliga natur.
Du står emot det enda som kan ge dig frid.
Kallar du det här frid?
Vi är rovdjur, våra allseende ögon
ska göra oss likgiltiga!
- Flickan, Lestat!
- Ta henne! Gör *** på hungern!
Nej!
Lilla vän...
Du är trött. Du vill sova!
Det är en kista!
Släpp ut mig!
Jag är inte död!
Mycket nöje! De flesta får aldrig
veta hur det känns.
Varför gör du så här?
Jag tycker om det.
Använd din estetiska smak till renare ting.
Döda dem snabbt om du vill, men gör det!
För du är en mördare!
- Vad sa du?
- Det är en kista.
Ja, då måste du vara död.
Jag är väl inte död?
Nej, det är du inte.
Inte än.
Gör *** på det nu!
Gör det, du!
Rädda mig från honom!
Rädda mig!
Låt mig gå.
Jag kan inte dö så här!
Jag måste ha en präst.
Min vän är präst. Han hör din bikt.
Såvida... hon inte blir en av oss.
Nej.
Ta henne då! Gör *** på hennes lidande!
Gör *** på ditt eget!
Nej!
Är du nöjd nu?
Gode Gud...!
Och du...
är den ende jag har att lära mig av.
I den gamla världen...
kallade de det den "mörka gåvan".
Och den gav jag dig.
Gå inte dit. Det är pesten.
- Gå tillbaka samma väg.
- Samma väg...
Hjälp oss.
Pappa lämnade oss och kom aldrig tillbaka.
Snälla monsieur, väck mamma.
Min filosof, min martyr...!
"Ta aldrig ett människoliv."
Det här måste vi fira!
Än är inte kärringen död!
Kom tillbaka!
Du är det du är!
Barmhärtiga död.
Så kär du håller din skuldkänsla.
Hennes blod jagade genom ådrorna...
ljuvare än livet självt.
Lestat hade haft rätt.
Jag kände bara frid när jag dödade.
Och när jag hörde hjärtats hemska rytm
visste jag vad frid var.
För att hitta dig behöver man bara
följa råttkadavren.
Smärta är något fruktansvärt för dig.
Du känner den starkare än andra
för att du är vampyr.
Du vill inte att det ska fortsätta.
Nej.
Följ då din sanna natur...
så får du uppleva det du kände
med barnet i dina armar.
Ondska är en ståndpunkt.
Gud dödar urskillningslöst...
och det ska vi också göra.
Ty inga varelser är som vi,
inga så lika honom...
som vi själva.
Jag har en present åt dig.
Kom.
- Hon är här.
- Vad talar du om?
Du behöver...
sällskap, Louis...
som är mer tilltalande än mitt.
Minns du hur du åtrådde henne?
Smaken av henne?
Jag trodde jag hade dödat henne.
Var inte orolig, Louis.
Ditt samvete är rent.
Claudia...
Lyssna på mig nu.
Du är sjuk, hjärtat.
Och jag ska ge dig det du behöver
för att blir frisk igen.
Nej.
Då vill du alltså att hon ska dö?
Så, ja.
Sluta!
Det räcker!
Jag vill ha mer.
Det är klart att du vill.
Försiktigt.
De är så oskuldsfulla.
De får inte lida.
Bra.
Så, ja...
Sluta nu.
Nu räcker det.
Du måste sluta innan hjärtat slutat slå.
Jag vill ha mer.
Jag vet.
Men det är bäst i början,
annars kan Döden dra ner dig.
Du har varit väldigt duktig,
inte spillt en enda droppe. Jättebra.
Var är mamma?
Mamma...
har kommit till himlen,
som den där trevliga damen.
Alla kommer till himlen.
Alla utom vi.
Vill du skrämma vår lilla dotter?
Jag är inte er dotter.
Jo.
Du är min och Louis dotter nu.
Du förstår att Louis tänkte lämna oss.
Han tänkte ge sig av,
men inte nu längre.
Nu ska han stanna...
och göra dig lycklig.
Din djävul!
En enda lycklig familj.
Gjorde han det så ni skulle stanna?
Kanske det.
Han visste att jag skulle älska
henne över allt annat.
Men det var inte bara det.
Han överöste henne med kärlek.
När allt kommer omkring kanske
det var för att även han var ensam.
- Jag behöver ljus!
- Hon behöver ljus.
- Annars kan jag bli blind.
- Hon blir blind.
Låt mig komma hit på dagen!
Tyvärr är mina dagar heliga.
Ett litet barn var hon...
men också en våldsam mördare...
kapabel till den skonlösa jakten
på blod med ett barns heta begär.
Jag ska kyssa det.
Vem ska nu avsluta klänningen?
Var lite praktisk!
Aldrig hemma!
Hon sov i min kista i början...
och tvinnade mitt hår mellan fingrarna...
tills dagen kom då hon ville ha en egen.
Men när hon vaknade...
kröp hon alltid ner i min.
De dog snabbt då,
innan hon lärde sig leka med dem...
för att fördröja stunden
tills hon tagit det hon ville ha.
Varför gråter du, lilla vän?
Har du gått vilse?
Gråt inte.
Vi ska nog hitta henne.
Inte tummen. Det lilla fingret.
De är dyra, lilla vän.
Kanske för dyra för en så liten flicka.
Claudia, vad har vi sagt...?
Aldrig hemma.
Ge mig lite plats.
För mig var hon ett barn,
men för Lestat, en elev.
Ett underbarn med samma ***
att döda som han själv.
Tillsammans dödade de hela familjer.
Strålande...!
Ta något i moll nu.
Tiden går fort när dödliga är lyckliga.
För oss var det likadant.
Åren flög förbi som minuter. Staden växte.
Ångfartygen kom,
och med dem en ändlös meny
med härliga främlingar.
En ny värld hade växt upp omkring oss...
och nu var vi alla amerikaner.
Det moderna är äckligt!
Jag längtar efter en droppe
hederligt kreolblod!
Faller inte nordstatsborna på läppen?
Demokrater tilltalar inte min gom.
Där har vi en äkta kreolska.
Och henne hittade Claudia.
Vad är det?
Vill du inte ha henne?
Jag vill vara hon.
Kan jag?
Bli som hon en dag?
Mer melankoliskt strunt...!
Du blir mer lik Louis för var dag.
Snart äter du väl råttor!
Råttor? När åt du råttor?
Det var länge sedan...
innan du var född...
och jag rekommenderar det inte.
Trettio år hade gått men hennes
kropp var fortfarande ett barns.
Ögonen avslöjade hennes ålder
när hon tittade fram bakom lockarna...
med frågor...
som en dag skulle kräva svar.
Ännu en docka...
Jag har ju massor.
Jag tänkte att du ville ha en till.
Varför alltid den här natten?
Vad menar du?
Det är alltid samma natt varje år.
Det har jag inte tänkt på.
Är det min födelsedag?
Jag har dockkläder...
och dockfrisyr.
Varför?
Vissa av de här är så gamla...
sjabbiga.
- Du borde slänga dem.
- Då gör jag det!
Vad har du gjort?
Det du lärt mig!
- Låta ett lik ligga och ruttna?
- Jag ville ha henne!
- Jag ville vara hon!
- Hon är galen!
Hon besudlar vårt hem!
Ska jag vara en docka för evigt?
Låt bli!
Får inte jag förändras...
som alla andra?
Vem av er gjorde det?
Vem gjorde det!
Vem av er gjorde mig till det jag är?
Det du är?
En vampyr som blivit galen
och besudlar sin egen säng!
Och om jag klipper håret igen?
Då växer det ut igen.
Det har inte alltid varit så!
Jag hade en mamma och Louis en fru!
Han var dödlig precis som hon.
Och det var jag också!
Det var du som gjorde det!
Få henne att sluta.
Var det du?
Hur gjorde du?
Varför skulle jag berätta det?
Det står i min makt.
Varför bara i din?
Berätta hur det gick till!
Var glad...
att jag gjorde dig till det du är.
Annars hade du varit död nu,
som liket där. Ta bort det!
Gör det själv.
Varför?
Du måste tala om det för mig.
Ser du gumman där nere?
Det kommer aldrig att hända dig.
Du kommer aldrig att bli gammal...
och aldrig dö.
Det innebär något annat också.
Jag blir aldrig någonsin vuxen.
Jag hatar honom.
Tala om hur det kom sig att jag
blev en sån här...
varelse.
I trettio år hade jag undvikit stället.
Ändå hittade jag dit...
nästan utan att titta upp.
Du...
drack mitt blod?
Ja.
Och då hittade han mig.
Han skar upp handleden och lät dig dricka...
och då blev du vampyr...
och har varit det ända sedan dess.
Ni gjorde det tillsammans.
Jag tog ditt liv.
Han gav dig ett annat.
Här är det.
Jag hatar er båda!
Jag vandrade omkring hela natten.
Som för länge sedan...
när jag plågades av skuldkänslor
vid tanken på att döda.
Jag tänkte på allt jag gjort
och inte kunde göra ogjort.
Och jag längtade efter
ett enda ögonblicks frid.
Sammanlänkade av hat.
Men jag kan inte hata dig, Louis.
Louis, min älskade.
Jag var dödlig tills du...
gav mig din odödliga kyss.
Du blev min mor och min far.
Därför är jag din för evigt.
Men nu måste vi göra *** på det.
Nu måste vi lämna honom.
Han släpper oss aldrig.
Inte?
Vad vill du nu, då?
Du irriterar mig, din blotta närvaro...
irriterar mig!
Jaså?
Jag har hittat nån som skulle bli
en bättre vampyr än nån av er!
Ska jag bli rädd nu?
Du är bortskämd för att du är enda barnet.
Du behöver en bror.
Eller jag.
Jag är trött på er båda två.
Vi skulle väl kunna befolka hela
jordklotet med vampyrer,
vi tre.
Inte du,
lilla Claudia.
Du ljuger.
Men du rubbar mina planer.
Vilka planer?
Jag vill sluta fred med dig.
Även om du är lögnens upphovsman...
vill jag att allt ska bli som förr.
Sluta besvära mig, då.
Jag måste göra mycket mer än så.
Jag har en present åt dig.
Jag hoppas...
det är en vacker kvinna...
med naturgåvor du aldrig kan få.
Varför säger du så?
Du har inte druckit tillräckligt.
Det ser jag på din hy.
Kom och titta.
Bli inte arg.
När jag såg dem visste jag
att du skulle ha dem.
Berusade...
på konjak. En fingerborg.
Du har sannerligen...
överträffat dig själv.
Jag lovar att ta bort liken.
Ska vi förlåta varandra?
Ja.
Absint?
Har du gett dem absint?
Nej,
opiumdroppar.
Opiumdroppar?
Ja.
Tyvärr dog de av det,
men det håller blodet varmt.
Har du lå*** mig dricka...
dött blod?
Du har lå*** mig...
dricka...
Det är en sak du lärt mig:
Drick aldrig av de döda.
Lägg mig i kistan...
Jag ska lägga dig i kistan!
Lyft upp mig.
God natt, dyre prins.
Må flockar av djävlar föra dig till din vila.
Ska vi bränna...
eller begrava honom?
Vad tror du han hade velat?
Träsket.
Han hör hemma hos reptilerna.
Han förtjänade att dö.
Då kanske även vi gör det, vareviga natt.
Han var min skapare.
Han gav mig det här livet...
vad det nu är.
Han borde inte ha dött så här.
Jag gjorde det för vår skull,
så vi skulle bli fria.
Saknade ni honom?
Han var allt jag visste,
så enkelt var det.
Vi var som två föräldralösa barn
som lärde oss leva igen.
Vi bokade plats till Europa.
Medan vi väntade på vårt skepp...
läste hon om den gamla världens
myter och sägner...
besatt av sökandet efter "vår egen sort".
Titta vilka vi glömt.
Vi släpper ut dem.
- Ja.
- Okej.
Droskan är här.
Lyssna, Louis.
Än finns det liv...
i dessa gamla händer.
Inte riktigt furioso.
Moderato...
cantabile, måhända.
Hur är det möjligt?
Fråga alligatorn.
Hans blod hjälpte.
På en kost av blod från ormar...
paddor...
och allt ruttet liv...
i Mississippi...
började...
Lestat långsamt bli något...
som liknade hans gamla jag igen.
Du har varit...
en väldigt...
väldigt...
stygg liten flicka.
Skeppet seglar utan oss!
Trots att elden tycktes sprida sig...
stod jag på däck och fruktade
att han skulle dyka upp igen...
för att förinta oss båda.
Och hela tiden tänkte jag:
"Lestat,
"vi förtjänar din hämnd.
"Du gav mig den 'mörka gåvan'...
"och jag dödade dig en andra gång. "
Skeppet var förskonat från råttor...
men en underlig pest
drabbade passagerarna.
Bara Claudia och jag var immuna.
Vi höll oss för oss själva...
och begrundade varandras mysterier.
Vi nådde Medelhavet.
Jag ville att det skulle vara blått
men det var svart.
Ett nattens hav.
Och som jag led...
när jag försökte erinra mig den
färg jag som ung tagit för given.
Vi sökte i by efter by,
ruin efter ruin,
land efter land.
Och aldrig hittade vi något.
Jag började tro att vi var de enda.
Det låg en märklig tröst i den tanken.
För vad kunde de fördömda
egentligen ha att säga till de fördömda?
Hittade ni ingenting?
Rykten bland bönderna,
vidskepelse om vitlök,
kors,
den gamla pålen genom hjärtat.
Men en av vår sort?
Inte minsta spår.
Finns det inga vampyrer i Transsylvanien,
ingen greve Dracula?
Påhitt, min vän.
En sinnessjuk irländares vulgära påhitt.
Paris,
september 1870.
Staden jag alltid drömt om.
Jag var ju ändå kreol och Paris
var New Orleans moder.
Ett helt eget universum.
Vi levde upp igen,
bara vi två.
Jag var så upprymd att jag gav vika
för alla hennes önskningar.
Så hände det,
när jag slutat söka vampyrer,
att en vampyr fann mig.
Pajas!
Santiago!
Överallt har jag sökt en odödlig
och det här är vad jag hittar!
Ta med den lilla skönheten.
Ingen ska få göra er illa.
Det ser jag till.
Och...
lägg mitt namn på minnet:
Armand.
Kom ihåg vad jag sagt.
De har andra krafter.
De kan läsa dina tankar.
Där är vampyren.
Ett älskande par,
på läpparna de ha en trall.
I sin lidelse de vältra sig...
utan en tanke på förfall...
tills de befinner sig...
inom räckhåll för mig!
Vampyrer som låtsas vara människor
som låtsas vara vampyrer.
För munken som med himlen
förtroliga samtal har...
och som ägnar sina dagar...
åt att fromma tankar skörda...
blir föreningen med Gud alltför snar.
Alla hans böner förblir ohörda.
Här är lektionen till ända,
och lyss:
Var och en av er måste mina
kalla händer beröra.
Var och en måste böja sin panna
för min kyss.
Men hör!
Jag tror en dödlig närmar sig.
Vad har vi här?
En sån skönhet vid min sida.
En ros i blom, en blyg viol?
Kanhända önskar hon bli min brud.
Kanhända är lektionen icke ***!
Jag vill inte dö!
Döden är vi och har alltid varit.
Hjälp mig!
- Vad har jag gjort?
- Alla dör!
Men jag är ung!
Döden kommer när den vill.
Lika skär som din hud är nu,
lika grå och rynkig blir den med åren.
Det gör ingenting...
Då gör det väl inget om du dör nu?
Om Döden kunde älska och befria dig,
till vem skulle han då ge sin lidelse?
Vill du välja någon ur publiken?
Någon att lida som du lider?
Ta mig!
Jag avgudar er!
Vänta på er tur!
Vet du hur det är att älskas av Döden?
Att bli vår brud?
Ingen smärta.
Ingen smärta.
Ohyggligt.
Vi bor här nere.
Jag ska visa.
Ohyggligt.
Ja...
och väldigt vackert.
Välkomna till mitt hem.
Smaka.
Två vampyrer...
från den nya världen...
har kommit för att ledsaga oss
in i den nya eran...
medan allt vi älskar sakta ruttnar...
och tynar bort.
Är ni gruppens ledare?
Om det fanns en ledare...
skulle det vara jag.
- Då har ni svaren.
- Har ni frågor?
Vad är vi?
Ingenting...
om inte vampyrer.
Vem har gjort oss till det?
Ni vet väl vem som gjorde er?
Jo, men den som gjorde honom.
Källan...
till all denna...
ondska.
Jag förstår.
Jag såg er på teatern.
Hur ni led,
hur ni kände med flickan.
Ni dör...
när ni dödar.
Ni känner att ni förtjänar att dö
och ni besparar er ingenting.
Men gör det er ond?
Om ni förstår vad godhet är,
gör då inte det er...
god?
Då finns ingenting?
Det är möjligt.
Men kanhända...
är det här...
den enda sanna ondskan som återstår.
Då existerar inte Gud?
Jag vet ingenting om Gud.
Eller om Djävulen.
Jag har aldrig upplevt något...
som kunnat fördöma eller frälsa min själ.
Så vitt jag vet...
efter 400 år...
är jag den äldste...
vampyren...
i världen.
Då är det som jag alltid fruktat.
Ni fruktar för mycket.
Så mycket att ni får mig att frukta...
Den som gjorde er...
borde ha talat om det här för er.
Han lämnade den gamla världen
för den nya.
Han visste inget...
och brydde sig inte.
"Visste"?
Kom, älskade.
Nu måste vi gå.
Jag är hungrig...
och staden väntar.
Det var tomt när vi gick därifrån,
tyst som i graven.
Och då dök tanken upp igen:
"Jag har gjort Lestat orätt.
"Jag har hatat honom av fel skäl. "
Hur gjorde ni honom orätt?
Ni sa ett namn.
Ja, ett namn jag inte vill upprepa.
Det finns bara ett brott...
bland oss vampyrer här.
Det brott som betyder döden
för vilken vampyr som helst:
Att döda en av sina egna.
- Skulle jag låta dem göra dig illa?
- Nej.
Faran binder dig till mig!
Kärleken binder dig till mig.
- Kärlek?
- Kärlek.
Du skulle lämna mig för Armand
om han kallade på dig.
Aldrig.
Han vill ha dig som du honom.
Han har väntat på dig.
Han vill att du ska bli hans följeslagare.
Han bidar sin tid där.
Han tycker det är lika trist
och livlöst som vi!
Det är möjligt.
Vet du vad hans själ sa, utan ord?
"Släpp honom" sa han.
"Släpp honom."
Borde jag göra det, Louis?
Släppa dig.
Min far,
min Louis,
som gjorde mig.
Det ordnar sig.
Tror du verkligen det?
Soldaten...
som återvänder från kriget...
tror att segern har härdat honom
mot sorgen...
tills Döden kommer...
och slår ner honom från hans häst.
Jag har väntat på dig.
Hör på mig.
Jag håller Claudia mycket kär.
Hon är min dotter.
Din älskarinna.
Nej, min älskade.
Mitt barn.
Om du säger det är du enfaldig.
Hon är i fara, eller hur...?
- Ja.
- Varför det?
Jag skulle kunna ge dig många skäl.
Hennes tystnad.
Hennes ungdom.
Det är förbjudet att göra någon
som är så ung,
så hjälplös...
som inte kan överleva ensam.
Skyll då på den som gjorde henne.
Dödade du honom?
Och därför säger du inte hans namn?
Santiago tror det.
- Vi vill inte ha nåt bråk.
- Det har redan börjat!
Skicka bort henne...
- Så räddas hon!
- Då ger jag mig också av.
Redan?
Utan de svar du längtade så efter.
Det fanns ju inga.
Du ställde fel frågor.
Vet du...
hur få vampyrer...
det är som står ut med odödligheten?
Hur snabbt de försvinner av egen vilja?
Världen...
förändras.
Det gör inte vi.
Däri ligger ironin...
som slutligen dödar oss.
Jag behöver dig som en länk
till den här tidsåldern.
Mig?
Förstår du inte?
Jag tillhör inte någon tidsanda.
Jag är i konflikt med allt,
det har jag alltid varit.
Men, Louis, det är just det
som är din tidsanda...
dess kärnpunkt.
Ditt fall...
från nådens väg...
har varit ett helt århundrades fall.
Vampyrerna på teatern...?
Dekadenta...
värdelösa...!
De kan inte återspegla någonting.
Men...
det gör du.
Du återspeglar...
tidens brustna hjärta.
En vampyr...
med en människas själ.
En odödlig med en dödligs lidelse.
Du...
är...
vacker, min vän.
Lestat måste ha grå*** när han gjorde dig.
Lestat? Kände du honom?
Ja...
jag kände honom.
Tillräckligt väl för att inte sörja honom.
Äntligen kände jag en sorts frid.
Jag hade funnit den lärare som
Lestat aldrig hade kunnat bli.
Armand skulle aldrig undanhålla
mig kunskap.
Den skulle gå igenom honom
som genom en glasruta.
Madeleine...
Louis är blyg.
Drick.
Gör det, Louis!
För jag kan inte, jag är inte stark nog.
- Det såg ni till när ni gjorde mig!
- Ni anar inte vad ni ber om!
Jo, det gör jag.
Du har hittat en ny följeslagare,
nu måste du ge mig en!
Hur framstår vi för er?
Tycker ni att vi är vackra?
Förtrollande?
Vår vita hud, våra grymma ögon...
Har ni nån aning om vad ni blir?
Du plågas av att inte kunna vara ond!
Och jag vägrar lida för det längre!
Tvinga mig inte. Jag kan inte!
Ni kunde göra det mot mig.
Ni stal mig från min mor
som två monster i en saga.
Och nu gråter du!
Dina tårar räcker inte till
för det du gjort mot mig.
Ge mig henne, Louis!
Gör det innan du lämnar mig!
Jag älskar dig fortfarande.
Det är det som gör så ont.
Vem tar hand om mig, min älskade,
min mörka ängel, när du är borta?
Vad tror du att hon är, Madeleine?
En docka?
Ett barn som inte kan dö.
Och barnet som dog?
Min dotter.
Vad är det med henne?
Hon håller på att dö.
Det hände dig också,
men du var för ung för att minnas det.
Men om hon dör...
Det är bara kroppen som dör.
Hys inte agg mot mig, min älskade.
Nu är vi kvitt.
Vad menar du?
Det som dog där inne var inte kvinnan.
Det som har dött är...
det allra sista inom mig...
som var mänskligt.
Ja, far.
Då är vi kvitt till ***.
Nu ska rättvisa skipas!
Hämta Armand.
Han skulle inte tillåta det här.
Deras straff är döden.
Ditt...
är evigheten i en kista.
Inmurad i en fängelsehåla,
med dina skrik som enda sällskap.
Det kanske tar århundraden.
För bort dem!
Sov gott!
Nej! Nej!
Vakna!
Var är Claudia?
Jag kan inte hjälpa henne.
- Var är Claudia?
- Jag kan inte rädda henne!
Då riskerar jag att förlora dig!
Nej!
Kom, Louis...
Inte här.
Vampyrer kan alltså gråta?
En gång,
kanske två, under sin egen evighet.
Kanske var det för att kväva de
tårarna jag hämnades så gruvligt.
Stoppa honom! Det brinner!
Ta fast honom!
Du varnade dem inte ens.
Nej.
Och du visste vad jag tänkte göra.
Ja.
Jag räddade dig ju...
undan den hemska gryningen.
Du var deras ledare. De litade på dig.
Du fick mig att se deras brister.
De var...
fördömda, fast i sin dekadenta tid.
De hade glömt vår första regel:
Att vi måste vara starka,
vackra...
och aldrig ångra något.
Och det kan du lära mig?
Ja.
Att aldrig ångra något?
Vilket par vi skulle bli.
Tänk om jag inte vill lära mig det?
Vad menar du?
Tänk om allt jag har är mitt lidande,
min ånger.
Vill du inte bli av med det?
Så att du kan ta det också?
Hjärtat som sörjer henne,
henne du brände till aska.
Jag svär att...
Men det vet jag att du gjorde.
Du...
ångrar ingenting.
Du känner...
ingenting.
Om det är allt jag har kvar att lära mig...
så kan jag göra det själv.
Jag kommer att dö.
Nej.
Du är död.
Du vill att jag ska få dig att leva igen.
Och hur mycket din inbjudan
än lockar mig...
så måste jag tyvärr...
avböja.
I åratal irrade jag omkring.
Italien, Grekland...
alla de gamla länderna.
Men världen var en grav för mig,
en kyrkogård full av trasiga statyer.
Och varje staty påminde om
hennes ansikte.
Sedan, av nyfikenhet,
leda eller något annat...
lämnade jag den gamla världen...
och reste hem till mitt Amerika.
SOLUPPGÅNG
Och där fick jag möjligheten
att se soluppgången...
för första gången...
på 200 år.
Och vilka soluppgångar...!
Såsom ögat aldrig kan se dem.
Silverfärgade i början...
och allteftersom åren gick
i nyanser av purpur...
rött...
och blått som jag saknat så.
På våren 1988 återvände jag
till New Orleans...
och så fort jag kände doften
visste jag att jag kommit hem.
Den var mättad,
nästan söt...
som doften av jasmin och rosor
på vår gamla gård.
Jag vandrade gatorna fram
och insöp den efterlängtade parfymen.
När jag kom till Prytania Street,
ett stenkast från kyrkogården...
kände jag lukten av död...
och den kom inte från gravarna.
Lukten blev starkare.
Gammal död.
En lukt för svag för dödliga att upptäcka.
Jag är så glad att du är här.
Jag har drömt...
om den här stunden.
Hon borde aldrig ha blivit en av...
oss.
Det tillhör det förgångna, Lestat.
Ja. Det förgångna...
Du är fortfarande vacker, Louis.
Du var alltid den starke.
Var inte rädd.
Jag vill dig inget illa.
Har du kommit tillbaka till mig?
Minns du hur jag var?
Den vampyr...
jag var?
Ja, jag minns.
Ingen...
kunde säga nej till mig...
inte ens du.
Jag försökte.
Ja, det gjorde du.
Och ju mer du försökte...
desto mer ville jag ha dig.
Jag står inte ut!
Ljuset...
och oljudet!
Det gör natten ljusare än dagen!
Det är inte riktigt ljus.
Det kan inte skada dig.
Om du stannade hos mig, Louis,
skulle jag våga mig ut igen.
Bli den gamle Lestat.
Jag måste gå nu.
Hur det gick för Lestat vet jag inte.
Jag lever vidare...
natt efter natt,
lever på dem som korsar min väg.
Men all min lidelse försvann
med hennes gyllene hår.
Jag är övernaturlig.
Likgiltig.
Oföränderlig.
Tom.
Tom?
Slutar det så?
Det kan inte sluta så.
Det har det gjort.
Det finns inget mer att berätta.
Det måste det finnas.
Ni förstår inte er själv. Ni är inte tom.
Jag skulle göra vad som helst för
att ha er kraft...
och se det ni sett!
Du har inte hört vad jag sagt.
Jo, det är otroligt.
- Fantastiskt!
- Gör vad du vill med den.
Ge berättelsen till andra,
dra lärdom av den.
Det finns bara ett sätt att lära sig
och det vet ni.
Ni hade ett skäl till att ta hit mig!
Eller hur?
Och vad skulle det vara?
Ni vill ha en följeslagare,
en länk till yttervärlden, det är jag.
Ta mig, jag vill det!
- Jag vägrar låta det sluta så här!
- Jag har misslyckats igen!
Nej, det har ni inte...
Gillar du det här?
Gillar du att bli föda åt de odödliga?
Gillar du att dö?
Sluta.
Det var 1 791 det hände.
Jag var 24 år. Yngre än du är nu.
Men det var annorlunda då. Jag var vuxen.
Jag ägde en stor plantage
söder om New Orleans.
Min hustru hade dött i barnsäng.
Jag behöver rena kallingar.
Hon och barnet hade varit begravda
ett halvår.
Det är bra grejer.
Jag hade gärna gjort dem sällskap.
Bra grejer.
Jag behöver väl inte presentera mig.
Jag mår redan bättre.
Mest av allt längtade jag efter döden.
Jag bjöd in den.
En befrielse från smärtan att leva.
Fortfarande samma gnäll...!
Har du hört tillräckligt?
Jag fick lyssna på det i århundraden...!
Var inte rädd.
Jag ska ge dig den valmöjlighet...
jag aldrig fick.