Tip:
Highlight text to annotate it
X
Min berättelse börjar i Zimbabwe
med en modig skogsvaktare vid namn Orpheus
och en skadad buffel.
Orpheus tittade på buffeln på marken, och han tittade på mig,
och när våra ögon möttes, fanns det en outtalad sorg mellan oss tre.
Hon var en vackert vild och oskyldig varelse,
och Orpheus lade mynningen på sitt gevär mot hennes öra.
(Gevärsskott)
Och i det ögonblicket började hon föda.
Medan livet gled ifrån den för tidigt födda kalven
undersökte vi mammans skador.
Hennes bakben hade fastnat i en åtta-trådars snara.
Hon hade kämpat för sin frihet så länge och hårt
att hon slitit itu sitt bäcken.
Till *** var hon fri.
Mina damer och herrar, idag känner jag ett stort mått av ansvarskänsla
när jag inför er för talan för de som aldrig fått chansen.
Deras lidande är min ångest, är min motivation.
Martin Luther King sammanfattade mitt stridsupprop idag på bästa sätt.
Han sa, "Det kommer en tid när man måste ta en ställning
som varken är säker, klok eller populär.
Men man måste ta den ställningen eftersom samvetet säger att det är rätt."
Eftersom samvetet säger en att det är rätt.
Vid slutet av denna presentation ska jag ställa er alla en fråga.
Frågan är den enda anledningen till att jag rest hit idag hela vägen
från Afrikas savanner.
Den frågan har fått mig att rannsaka mig själv.
Hur du svarar på frågan kommer alltid stå för dig själv. ??
Jag minns när jag såg filmen "Trollkarlen från Oz"
när jag var liten grabb,
och jag var aldrig rädd för häxan eller de flygande aporna.
Min största rädsla var att jag skulle bli som Lejonet, utan mod.
Medan jag växte upp frågade jag mig själv om jag ansåg att jag var modig?
Tja, åratal efter att Dorothy hade tagit sig tillbaka till Kansas,
och Lejonet hade hittat sitt mod,
gick jag in i en tatueringssalong och fick orden ”Sök och förgör”
tatuerade över bröstet.
Och jag tänkte att det skulle göra mig stor och modig.
Men det tog mig nästan ett decennium att växa ikapp de orden.
När jag hade nått tjugoårsåldern hade jag blivit röjdykare för marinen.
Vid 25 var jag prickskytt för specialstyrkorna,
jag visste exakt hur många stegs höjning jag behövde ställa in
på mitt kikarsikte på geväret
för att få ett huvudskott på ett rörligt mål på 700 meters avstånd.
Jag visste exakt hur många gram sprängmedel
det krävs för att bryta igenom en bepansrad dörr
från ett fåtal meters håll,
utan att spränga mig själv eller min grupp bakom mig.
Och jag visste att Baghdad var ett skitställe,
och när saker smällde i luften,
ja, då dog folk.
På den tiden hade jag ingen aning om vad en naturvårdare gör,
annat än att krama träd och reta upp stora företag. (Skratt)
Jag visste att de hade dreadlocks. Jag visste att de rökte på. (Skratt)
Jag brydde mig inte ett skit om miljön, varför skulle jag?
Jag var den där idioten som accelererade i bilen
bara för att försöka köra på fåglar på vägen.
Mitt liv var en värld bort från allt som heter naturvård.
Jag hade precis spenderat nio år med att göra saker i verkliga livet
de flesta personer aldrig ens skulle drömma om att försöka
på en Playstation.
Efter 12 turer till Irak som så kallad "legosoldat",
var de enda förmågor jag hade samlat på mig detta:
Jag var programmerad till att förgöra.
När jag ser tillbaka på allt jag gjort, och platserna jag varit på,
kan jag med handen på hjärtat säga att jag har bara utfört en enda
verkligt modig handling.
Och det var det enkla handlingen att välja mellan "ja" och "nej".
Men det var en handling som fullständigt definierar vem jag är
och säkerställer att aldrig kommer finnas en skillnad
på vem jag är, och vad jag gör.
När jag lämnade Irak bakom mig var jag vilse.
Jag kände - ahh - jag hade ingen aning vart jag var på väg i livet
eller var jag var tänkt att vara, och jag kom till Afrika i början av 2009.
Jag hade då hunnit bli 29.
På något sätt visste jag alltid att jag skulle hitta en mening i allt kaos
och det är exakt det som hände.
Jag hade ingen aning däremot, att jag skulle hitta den långt ute
i Zimbabwes vildmark.
Och vi patrullerade, och gamarna cirklade i luften
och vi kom närmare stanken av död som hängde där i luften
som en tjock, mörk slöja
och sök syret ur våra lungor.
Och när vi kom närmare var det en stor elefanttjur
som låg på sidan, med ansiktet bortskuret.
Och världen runt om mig stannade.
Jag drabbades av en djup och överväldigande sorg.
Att se oskyldiga varelser dödas så här träffade mig på ett sätt
som ingenting gjort förut.
Jag hade faktiskt tjuvjagat som tonåring, det är minnen jag tar med mig i graven.
Men tiden hade förändrat mig, något inom mig var inte detsamma.
Och det kommer det aldrig bli igen.
Jag frågade mig själv: "Behöver den där elefanten sitt ansikte
mer än någon kille i Asien behöver en bete på sitt skrivbord?"
Ja, det är väl fan självklart att den gör, det var helt irrelevant.
Allt som betydde något där och då var:
Skulle jag vara modig nog att ge upp allting i mitt liv
för att försöka stoppa lidandet hos djur?
Det här var det stora, avgörande ögonblicket i mitt liv:
"Ja" eller "nej"?
Jag kontaktade min familj redan nästa dag och började sälja alla mina hus.
De är tillgångar som en smart legosoldat snabbt skaffar sig med bytet från krigen.
Mitt livs besparingar har sedan dess använts för att bekosta och utöka
den Internationella Anti-tjuvjaktstiftelsen (IAPF).
IAPF är en direktverkande polisiär organisation.
Med allt från drönare till internationell licensiering
av skogvakter,
slåss vi varje dag för att ta militära lösningar
till naturvårdens tunna gröna linje.
Nu kan man ju påstå att min berättelse är ganska unik,
men jag tänker inte använda den för att tala med er här idag
om organisationen som jag driver --
i vad som troligen kunde ha varit en hyfsat bra bidragskampanj.
(Skratt och applåder)
Kom ihåg, idag handlar om frågan som jag ska ställa till er i slutet.
Eftersom det är omöjligt för mig att stå här och bara tala om viltvård
när jag vet att problemet med djurs välmående
är mycket mer utbrett i samhället.
Ett par år efter att jag sett elefanten vaknade jag upp väldigt tidigt en morgon.
Jag hade redan svaret på frågan jag skulle ställa mig själv,
men det var första gången som jag formulerade den i ord:
Värdesätter en ko sitt liv mer än jag värdesätter en barbecue?
Jag har varit skyldig hela tiden till vad som kallas "artism".
Artism är ungefär samma sak som rasism eller sexism.
Det involverar att tilldela andra värden, rättigheter
eller speciell hänsyn till individer,
baserat endast på vem eller vad de är.
Insikten om denna töjbara moral
som jag använde för att passa
min vardagsbekvämlighet fick mig att må illa.
Jag älskade att skylla på Asien för deras omättbara efterfrågan
på elfenben och noshörningshorn,
och på det sätt som regionens blomstrande ekonomiska tillväxt
dramatiskt ökat den illegala handeln med produkter från vilda djur.
När jag vaknade den där morgonen kom jag till insikt om
att även om jag ägnat mitt liv åt att rädda djur,
var jag i mina egna ögon inte bättre än någon tjuvjägare,
eller killen i Asien med en bete på sitt skrivbord.
Jag, som var "överkonsumerande köttätare" refererade till en del djur som "bestar".
Men det var jag som hade varit besten:
destruktivt lydig,
en slav under mina vanor, utan kontakt med mitt samvete.
Vi har alla haft kontakt med husdjur eller andra djur i våra liv.
Vi kan inte förneka att vi förstår känslorna som de djuren har.
Förmågan att känna smärta och ensamhet.
Och rädsla.
På samma sätt som oss själva, har djur förmågan att uttrycka förnöjdhet,
att bygga familjestrukturer, och en önskan om att tillfredsställa
dess basala instinkter och önskemål.
Men för många av oss
är det så långt som vi tillåter vår fantasi att utforska
innan sanningen besvärar våra vanor.
Avståndet som finns mellan att konsumera en produkt
och vad som verkligen behövs för att ta fram denna produkt
är ett fenomen i sig självt.
Djur behandlas som varor och hänvisas till som egendomar.
Vi kallar det "mord" att döda en mänsklig varelse
men skapar legala och illegala industrier
av vad som hade setts som tortyr om människor varit inblandade.
Och vi betalar människor för att göra saker mot djur
som ingen av oss själva skulle utföra.
Bara för att vi inte ser det på nära håll betyder det inte att vi inte är ansvariga.
Peter Singer, mannen som populariserade termen "artism", har skrivit:
"Fastän det finns många skillnader mellan djur och människor
delar de alla förmågan att lida.
Och vi måste ge likvärdig hänsyn till detta lidande.
Varje inställning som låter liknande fall att bli behandlade på olika sätt
misslyckas att kvalificera sig som en acceptabel moralisk teori."
I år dödas 65 miljarder djur i fabriksliknande farmer runtom i världen.
Hur många djurs liv är en människas liv värt?
En köttätare i det här rummet kommer konsumera, i genomsnitt,
8000 djur under sin livstid.
Havsföroreningar, global uppvärmning
och skogsskövling
driver oss mot nästa stora massutrotning
och köttindustrin är den största negativa faktorn inom alla dessa fenomen.
Den illegala handeln med vilt rankas nu
som en av världens största kriminella industrier --
den finns där högt upp med droger, vapen och människosmuggling.
Möjligheten att stoppa förstörelsen
ligger i viljan hos det internationella samfundet
att kliva in och bevara en döende världsomspännande skatt.
Djurexperiment --
om djur är så lika oss att vi kan använda dem
som ersättning istället för människor
då måste de tveklöst ha samma attribut
som innebär att de förtjänar att skyddas från att göras illa?
Oavsett om vi talar om fabriksliknande farmer,
export av levande djur, tjuvjakt, pälshandel,
hamnar de logiskt sett på samma spelplan för mig.
Lidande är lidande,
och mord är mord.
Och ju mer hjälplös ett offer är,
desto mer fasansfullt blir brottet.
Nästa gång du tänker att ett djurälskare är för känslosam,
för hängiven eller kanske lite galen, var snäll och kom ihåg
att vi ser saker från ett annat perspektiv.
Om ett fåtal dagar kommer min son att födas.
Det får mig att undra, "Vad för värld är det han kommer till?"
Blir vi generationen som får representera vårt misslyckande som art?
Jag tror att vår generation vill bli bedömd
utifrån vårt moraliska mod att försvara det som är rätt.
Och att varje värdefull handling kräver ett visst mått av uppoffring.
Så nu erbjuder jag reservationslöst mina tjänster till djuren.
Och när jag plockar bort alla materiella ägodelar omkring mig,
ser jag att jag också är ett djur.
Vi är en familj. Tillsammans på en planet.
Och av de fem miljoner arter som finns på den planeten,
har endast en förmågan att avgöra vilken nivå av lidande
som är acceptabel för alla andra
medvetna varelser på jorden att uthärda.
Vare sig det handlar om att äta mindre kött,
delta i striden mot tjuvjakt eller att tala för de utan röst,
har vi alla ett val att göra.
Och små förändringar i våra liv betyder stora förändringar i andras liv.
Så nu tillbaka till början.
Anledningen att jag är här idag är min fråga till er:
Nästa gång får har ett tillfälle att göra en skillnad för djuren,
kommer du att vara modig nog?
Ja eller nej?
Tack så mycket.
(Applåder)