Tip:
Highlight text to annotate it
X
Hej! Jag heter Helmut Mebert.
Jag har spelat violin i 40 år med Berlinerfilharmonikerna och ska nu
ge dig några råd när du ska öva inför provspelningen.
Idag ska vi ta första frasen i Mendelssohns italienska symfoni,
som först framfördes i London 1833.
Vid den här tiden var det den då 24 år gamle Mendehlsson som dirigerade,
och han skrev i ett brev om symfonin:
"Detta är det roligaste jag har komponerat".
Det stämmer definitivt när det gäller första satsen.
Det är en sats full av livsglädje, full av livslust.
Början är som en mycket kort introduktion.
Utan större väsen introduceras tonen, en ljus, lekfull ton, A-dur.
Med detta pizzicato
♪ (spelar)
kommer sedan dessa åttondelstoner med blåsinstrumenten eller
♪ (spelar)
de höga flöjtstämmorna.
Det börjar alltså energiskt,
♪ (spelar)
och där kommer redan temat.
Det är inget annat före det.
Men pizzicatot lägger redan grunden för den här vivace-karaktären.
Och nu till vårt huvudtema.
♪ (spelar)
Det är viktigt att vi uttrycker de här tonhöjningarna med energi.
Om vi skulle göra det med kraft skulle det kunna låta så här:
♪ (spelar)
Det låter inte vackert.
Det görs bättre med energi, alltså snabbare med stråken,
och sedan, i slutet, dras stråken bort lätt.
♪ (spelar)
Det gör att tonen kan klinga ut.
Om vi stannar åstadkommer vi ett dött ljud.
Därför:
♪ (spelar)
Det finns en annan fingersättning för sista takten där man glider bakåt:
3-2-1 och vi är sedan i det andra läget.
Det har följande fördelar:
Nu följer två sekvenser i andra läget.
Vi spelar båda sekvenserna med samma fingersättning,
bara en gång i det andra och en gång i det femte läget.
♪ (spelar)
Det är ofta användbart, både metodiskt och musikaliskt,
att spela två identiska sekvenser i olika tonhöjd.
Vi spelar alltså sekvenserna med identisk fingersättning.
Men det behöver inte vara så. Vi kan naturligtvis också
♪ (spelar)
stanna i fjärde läget.
I så fall skulle jag vilja rekommendera
att byta till första läget och gå upp över den öppna E-strängen.
♪ (spelar)
Så där. Låt inte de sista fjärdedelsnoterna bli för korta.
♪ (spelar)
Det är och förblir en fjärdedelsnot.
Det här kommer nu,
♪ (spelar)
avslutningarna är längre igen, nämligen en punkterad fjärdedel.
Det visas tydligt.
Det finns ett syfte med det också.
Om det inte var för det här
♪ (spelar)
skulle vi ha ett stycke här och ett stycke där, och vad saknas?
Linjen saknas.
I den här glädjefulla beslutsamheten måste man hålla sig till huvudlinjen.
♪ (spelar)
När jag sa
♪ (spelar)
att du bara ska spela tonhöjningarna snabbare,
♪ (spelar)
är det bara forte, inte fortissimo.
Men nu, vid crescendot, kan man trycka på lite.
Så börja bara med:
♪ (spelar)
Och nu detta sforzato.
♪ (spelar)
Ett sforzato är bara ett sforzato om det genast blir tystare efter sforzatot.
Det ger oss också möjlighet att betona crescendot,
som måste spelas inom två takter.
Nu överdriver jag och spelar långsammare:
♪ (spelar)
Även taktens sista åttondel är en del av crescendot.
Sedan, som om allt vore på skoj,
♪ (spelar)
kommer avslutningen i piano.
♪ (spelar)
Tonhöjningarna som ett litet spratt.
♪ (spelar)
Detta är det första stycket.
En gång i ett sammanhang.
(börjar)
Jag vill också nämna något om pizzicatot:
Det låter bäst
när insidan på vänsterhanden är långt från greppbrädan.
Det gör att ljudet av pizzicatot kan fortplanta sig långt som möjligt.
(börjar)
Sedan klingar det ut.
♪ (spelar) 0:05:19.720,0:05:22.7200:05:22.720,0:05:25.560 Det som kommer nu är något av en komplicerad historia.
Vi har pianostaccatot med besvärliga strängkorsningar.
För övningens skull är det bäst att börja med snabba åttondelar,
som faktiskt stannar på strängen, "alla corda", och så skapa ett diminuendo
tills stråken börjar vibrera av sig själv lite ovanför strängen,
utan att den hoppar överdrivet på strängen.
♪ (spelar)
Stanna på strängen, sedan diminuendot.
♪ (spelar)
Så ska det göras.
För övningen föreslår jag:
♪ (spelar)
Klart.
Samma sak när du övar på den andra passagen:
♪ (spelar)
Den här passagen är också väldigt svår,
för bortsett från detta händer inget annat alls i orkestern.
Bara cellorna spelar detsamma, en oktav lägre.
Det innebär att allt som kan gå fel kommer att höras.
Som helhet är det som händer följande:
blåsarna spelar huvudtemat medan vi svarar med de här åttondelsnoterna.
Så här:
♪ (spelar)
Det är så det är.
Takt 43 verkar väldigt lätt, men vi har den här åttondelspausen.
och sedan följande åttondelsnoter.
Åttondelspausen är vansinnigt kort.
I det här tempot (visar tempot).
Det börjar praktiskt taget redan med takten.
Ofta är man sen och får bråttom, vilket ger ett hetsigt intryck.
Framför allt så stämmer de olika delarna inte längre överens.
Orkestern fortsätter spela åttondelstrioler.
Så det här måste vara intakt (visar).
Nu återupprepas mycket.
Kanske ska jag tillägga att i takt 51 ser huvudtemat lite annorlunda ut.
I början hade vi forte, nu är det fortissimo.
Inte bara det: i början är det legato.
♪ (spelar)
Och nu har vi
♪ (spelar).
Fullständigt klart.
Det kan ses som en bekräftelse på den här inledningen,
den ungdomliga energin,
som är naturlig i den här satsen.
Så här:
♪ (spelar)
Vi har redan gått igenom det här.
Nu ska du definitivt fortsätta på ett livfullt sätt.
Varför? För att vi nu har tillräckligt med plats och kraft.
♪ (spelar)
Det är mycket högre här. Orkestern spelar i ett mycket lägre tonläge.
Därför måste vi nu använda hela stråken.
♪ (spelar)
Här är sforzatot bara på ettan i första takten och inte längre i den andra.
Ändå kan vi även betona den andra takten på den första,
eftersom blåsarna spelar forte-ackord på den första av de två takterna.
Annars kan man inte längre höra våra vackra violiner.
Så här:
♪ (spelar)
Nu
♪ (spelar)
en mordent i tonarten A.
♪ (spelar)
På tyska översätts mordent helt enkelt som "bitande".
Det är vad vi måste göra.
Det är helt enkelt som ett litet bett i strängen,
♪ (spelar)
attackera den lite så att den kan höras tydligt.
När du kommer hit:
♪ (spelar)
Det är inte alldeles enkelt när det spelas med tempo.
♪ (spelar)
Därefter måste du vara uppmärksam igen:
en kort åttondelspaus (visar tempot),
takt 67 och de följande.
Det enda som återstår är att säga något om finalen.
Om vi utgår från det stilistiska i wienerklassicismen
kan vi dra ner på finalen något.
Så här:
♪ (spelar)
Jag tror det skulle vara fel här.
Finalen är bara en bekräftelse på den dionysiska livsglädjen i satsen.
♪ (spelar) 0:09:51.920,0:09:54.2000:09:54.200,0:09:58.120 Tack för att du har lyssnat och tittat.
Glöm inte att ha roligt när du övar!