Tip:
Highlight text to annotate it
X
Om jag tänker tillbaka,
så tycker jag att jag har haft det ganska problemfritt,
och ett helt ok och enkelt liv.
Allt med skola och jobb,
och livet i allmänhet har gott väldigt bra.
Jag har haft några småproblem så klart, som alla har.
Men aldrig så att jag har känt att:
"Det här håller inte, det här klarar jag inte av"
Hösten 2009 så började jag att studera.
Då kom jag från en jätteliten stad till stora Oslo,
med 30 000 studenter på universitetet.
Så det var en stor omvälvning,
och jag blev en urban stadsmänniska med pendeltåg och tunnelbana och...
Ja, det var roligt!
Så märkte jag ju allteftersom att det att sitta på tåget,
och det att egentligen vara ensam stor del av tiden
eller tillsammans med nya människor hela tiden.
Jag märkte att jag egentligen blev ganska ensam av det.
Jag trodde att jag var en person som tyckte om att vara ensam,
men jag upptäckte fort att jag tyckte att det var nedbrytande
både för skola och livet i allmänhet.
Efter ett tag började jag att "försova mig".
Lite så att jag slapp att resa in till skolan,
för jag visste att den dagen blev lite förstörd,
så då var det lika bra att stanna hemma.
Jag kunde inte vara den glada, blida Susanne
om jag.. Egentligen, så är jag en glad person.
Jag har ju hört att jag kan ha det bra oavsett vart jag befinner mig,
och oavsett vilka omständigheter jag hamnar i så kan jag ha det bra,
om jag bara tar det på rätt sätt vill säga.
Så jag visste ju det att det inte var så här mitt liv skulle vara,
att jag skulle ha dessa upp och nedgångar.
Men jag fixade det ju inte.
Jo, jag var tvungen att ändra tankesätt och inte bara skärpa mig,
för det fungerade ju inte.
Då var det så att en dag kunde gå bra,
och nästa gick det inte alls.
När jag verlkigen började tro på att... Paulus skriver ju det att
han hade det bra i nöd, i trångmål, i fängelset -
överallt oavsett vart han befann sig.
Och tänk då om Paulus kunde det,
med, ja, det är ju ett tag sedan.
Men han fick ju samma hjälp som jag kan få!
Och när han lyckades, då måste det ju vara möjligt för mig också!
Jag har märkt att tankarna bygger på:
"Nu har du det inte bra Susanne, detta är inte alls roligt".
Så har jag bara lå*** mig tas till fånga av dessa tankar,
men det är verkligen dumt -
för Gud sätter ju mig där jag ska vara!
Det har blivit så tydligt för mig: jag klarar det inte, jag måste ha hjälp
om jag ska ha det bra!
Det är inte lätt att låta Gud styra på en gång,
men när du märker att det fungerar så mycket bättre,
det är obeskrivligt hur mycket bättre livet fungerar
när Gud styr och inte jag.
Det är lite så att när du väl kommer i gång...
Det är svårt att komma i gång,
men när du väl släpper kontrollen över ditt liv,
så går det lättare och lättare.
Självklart kommer vardagen och självklart
finns det dagar som inte är så roliga.
Men även om känslorna är nere,
så kan jag känna att jag har det bra.
Jag känner ju den dubbla glädjen, att jag har den.
Det innebär att man är glad för det som har hänt
och det Gud har gjort för en.
Han har faktist vakat över mig hittills,
Han har förlå*** mig för alla fel som jag har begått.
Samtidigt glädjer du dig över att du vet att det ska gå bättre.
Du är glad för allt som kommer att hända!