Tip:
Highlight text to annotate it
X
Hej allihop! Markiplier här, och tack så HEMSKT mycket för att ni har hängt med mig genom 1 000 videor.
Det är svårt att ens föreställa sig att vi har kommit hit, och jag ville göra något speciellt för milstenen 1 000 prenumeranter.
Eller okej, inte 1 000 prenumeranter, 1 000 videor. Och jag tror att den här videon verkligen kommer att förklara för er hur jag kom hit.
Och hur ni allihop har hjälpt till att förändra mitt liv. För att det här är väldigt viktigt för mig, eftersom de berättar om hur jag blev den jag blev.
Och jag uppskattar verkligen att ni fortfarande hänger med.
Så, NU KÖR VI!
Jag föddes på en ö mitt i Stilla havet som kallas för O'ahu, som är Hawaiis tredje största ö.
På denna ö finns staden Honolulu, där jag föddes på en militärbas.
Min pappa var yrkessoldat, han hade legat i armén i 23 år innan han gick i pension.
När han var stationerad i Korea träffade han tydligen min mamma. En ganska vanlig historia, har jag hört.
Men de träffades vilket ledde till mig. Ett vackert barn.
Det där... är inte särskilt vackert, men mina konstnärliga talanger är bristfälliga.
HUR SOM HELST, jag föddes trots allt, och jag föddes awesome. Och muskulös.
Tydligen var jag en jättestor unge, som mamma påminner mig om emellanåt.
Jag vägde 4 600 gram, därför döpte de mig till Mark.
Alltihop var naturligtvis muskler. TVIVLA INTE PÅ MIG!
Strax efter att jag föddes lämnade pappa militären för att börja jobba som layoutartist på någon sorts bokföretag.
Men, hur som helst hamnade vi i Cincinnati, Ohio, av alla ställen.
Jag är inte riktigt säker på varför, eftersom jag inte tror att vi har någon familj här.
Hur som helst så flyttade vi in i ett häftigt hus med en gigantiskt trädgård
som ledde in i en fantastisk skog där jag och min
bror tillbringade det mesta av vår tid. Jag menar, om vi inte satt vid datorn
så var vi i skogen och lekte vid bäcken, fångade grodyngel, skar vinstockar, hängde från dem...
Jag menar, vi knöt verkligen an i den där skogen, och det är något av det jag saknar mest
med det huset, men när vi inte var i skogen så lekte vi med den fantastiska
mackapären som kallas för "dator" som pappa presenterade oss för vid väldigt späd ålder.
Jag menar, den här grejen slog mig med häpnad då eftersom
jag inte kunde tänka mig att leva utan den.
Han berättade sagor om hur datorer var jättegamla och fyllde upp hela rum,
men jag var bara paff över att den kunde göra det den gjorde.
Jag kände inte ens till internet på den tiden.
Det fanns några spel på datorn, men den VERKLIGA upplevelsen
som jag fick från spel kom från Super Nintendo-systemet som min bror fick i julklapp.
Den grunkan är anledningen till att jag och min bror står varandra så nära idag
för att vi spelade så många spel tillsammans på den. Det är min bror till vänster.
Han heter Tom, och det där är jag till höger. Som ni ser är jag mer häftig, men
han är en ganska cool kille och jag tror inte att jag skulle vara den jag är i dag utan honom.
Oturligt nog var det inte bara hopp och lek på den tiden. Pappa och mamma bråkade mycket.
Och med "bråkade mycket" menar jag att mamma bråkade mycket och pappa måste ge igen.
Öhm, hon var inte nöjd där hon var och, tja, vi förstod inte varför, men jag och min bror
försökte bara distrahera oss med TV-spel. Du vet, att försöka strunta i det när vi kunde.
Men till sist slutade det att fungera. Det var ganska oundvikligt, men till sist kom skilsmässan.
Och vi var ganska ledsna, men vi blev ännu mer ledsna av att se vår pappa
liksom bara ge efter. Jag menar, vi fick *** på pengar.
Hälften av inkomsterna var borta, så vi fick flytta ut ur huset, och vi kunde inte köpa lika många spel
som vi hade haft förut, så vi missade en hel del spel, men vi fick
i alla fall behålla datorn,och det är vad som verkligen väckte
mitt intresse för datorer och teknologi. Jag borde också nämna
att jag var en ganska korkad unge. Jag och min bror hade en tävling
där vi skulle hoppa så högt vi kunde från trappan
och se efter vem som kunde landa på en kudde längst ner.
Jag var på väg att vinna, men det slutade med att jag spräckte skallen på
nedersta trappsteget. Det här kommer att bli mer förståeligt senare, men som jag sa
tidigare var jag en KORKAD unge. När vi flyttade ut ur huset
kunde jag inte längre gå på den privatskola som vi gick på,
vilket passade mig hur fint som helst, jag brydde mig inte egentligen,
men det var allt jag kände till. Jag förstod inte ens vad skåpen var till för när jag började på den nya skolan.
Jag menar, precis allt var helt främmande för mig och jag hade ingen
tillflyktsort, jag gick inte ut i skogen längre, och jag förlorade
i stort sett alla mina vänner och fick börja om på ny kula.
Det var en rätt mörk tid för mig, eftersom jag inte hade någon aning om vad jag höll på med.
Men hur som helst, jag fick några vänner, men jag råkade göra
något annat korkat och jag hade en "Hur långt från
klätterställningen kan du hoppa"-tävling, och jag var på väg att vinna...
men det slutade med att jag ramlade ner på marken... och bröt armen
riktigt illa, liksom, både ben och grejer stack ut överallt.
MEN det här är faktiskt en bra grej - det där är min bror som är chockad -
men det här är en bra grej för att det ledde till att jag hittade några
vänner, och du kanske frågar dig: "Hur gick det till?"
Nå, det gick till så här: jag hade ett gips på armen
och jag kunde inte göra såna saker som att vässa pennan. Så en
riktigt trevlig kille som hette Drew bestämde sig för att han skulle
hjälpa mig. Och Drew är en lång rödtott, men han var en cool
kille hur som helst. Han gjorde mig också intresserad av orkester. Och där
skaffade jag mig en hel drös fler vänner. Och förbluffade honom
med mina grymma trumpetfärdigheter. HWACHA!
Till sist, efter att ha dejtat runt ett bra tag, hittade pappa
någon vi alla kunde enas om, hon var i stort sett den
trevligaste vi någonsin hade träffat, och hon hette Dee.
Och, jag menar, jag tyckte om henne för att hon köpte en Playstation 2 åt oss,
och just då var jag ganska uppspelt, men hon gjorde också
någonting som vi inte kunde göra just då, och hon gjorde
min pappa lycklig. Och det var i stort sett det viktigaste
någon kunde göra. Och därifrån började high school
att bli lekande lätt. Mina betyg blev bättre,
du vet, jag skötte mig, blev en bra elev. Jag skaffade mig en ***
fantastiska vänner, både inom och utanför orkestern. Jag fick spela några
fantastiska spel, du vet. Jag var väldigt nöjd med det jag hade gjort, typ, Half-Life 2 och sånt.
Och jag hade väl några flickvänner här och där, du vet.
Och det är alltid ganska skoj när man bara är en ung tonåring
som för första gången är med om förhållandets underverk och att
hångla och sånt. Det var rätt häftigt. Och på det stora hela började det
ljusna från den där tiden då vi egentligen inte hade någonting
och inte hade några spel, och var ganska olyckliga
och drev genom livet, så det började se ljust ut hela vägen
fram till college. Jag var verkligen upphetsad att äntligen kunna få
ge mig ut på egen hand. Men då kom pappa med några
dåliga nyheter. Han lade ett papper framför mig och lät mig bara
läsa det utan att säga något, och jag var en rätt
smart unge, så jag förstod varenda ord som stod på det, all
den tekniska rappakaljan, men det viktigaste är att det i stort sett
stod, i stora feta bokstäver, "CANCER", och den riktigt dåliga sortens
cancer. Så det var en riktigt jobbig tid för mig, eftersom jag
liksom tappade siktet på vad jag höll på med. Allting verkade ganska
tydligt för mig innan, men just nu höll allting typ på att
bara slinka undan från mig. Jag trodde att jag visste exakt vad jag
ville göra, vilket var att göra TV-spel. Jag ville göra det,
och min pappa höll inte med mig, men jag tänkte att det var
det jag skulle göra. Men jag började förstå att
spel kanske inte skulle fungera, så jag sköt liksom ifrån mig det
och fokuserade på en ingenjörsexamen. Jag började som
civilingenjör men gick vidare till biomedicinsk ingenjörskonst
för att de hade ett medicinskoleprogram, men det
fungerade inte heller. Jag ville inte göra det. Så jag växlade tillbaka
till ingenjörsexamen igen. Sedan tänkte jag, "Men om jag ska göra
det jag vill göra så måste jag göra spel." Och jag kunde verkligen inte
bestämma mig för vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var liksom vid ett
vägskäl och var bara frustrerad.
Sedan, ett år senare, var vi alla hemma på sommaren och
pappas cancer hade gått väldigt långt och han var inte sig själv
längre. Men en morgon väcktes vi alla av att min
styvmor, Dee, skrek; vi gick ner och såg
att pappa var döende. Och de sista orden han sa till mig
var "Jag älskar dig, så mycket". Och jag höll min pappas hand när han dog.
Efter att pappa dog blev jag mer förvirrad än jag var tidigare.
För jag hade kommit så långt i min ingenjörsutbildning att jag inte trodde att jag
kunde hoppa av längre, och jag satt fast i mördande tråkiga
kontorsjobb som bokstavligt talat bestod av att jag satt vid en dator i åtta
timmar om dagen och gjorde två timmars jobb och ingenting annat.
Det var fruktansvärt och jag ville inte göra det i
resten av mitt liv. Och jag hade inte tid med spel. Jag hade ingen
tillflyktsort. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, så jag drev
runt i några år. Och jag dejtade till och från, tjej till tjej,
men till sist mötte jag en tjej som jag typ gillade och hon
var riktigt cool och riktigt snäll, och hon får heta... Barbara.
Det får hon heta för närvarande. Hon får heta
Barbara med C. Men hur som helst, till sist tog jag med henne hem till min mamma,
som jag bodde hos eftersom jag, sedan pappa dog, inte hade någonstans
att bo, och hon godkände henne inte, vilket jag blev arg över.
Och hon blev ganska förvirrad. Jag blev väldigt upprörd, för
mamma blev så arg att hon till sist slängde ut mig.
Det finns mer att säga om det, men det är den snabbsammanfattade
varianten. Så jag blev arg och hon blev arg och sedan gick jag iväg
och skaffade en egen lägenhet eftersom jag hade ett jobb då,
det där lökiga kontorsjobbet, men det var i alla fall ett jobb. Oturligt nog,
efter att jag skaffade mig mitt nya ställe, sa min chef till mig tre dagar innan
jag skulle rapportera in för ett nytt kvartal att jag inte behövde
dyka upp. Vilket gjorde mig ännu argare, men jag skällde inte
ut min chef, professionalism och allt det där. Men till syvende
och sist höll jag på att få *** på pengar och min flickvän hjälpte
inte till och sedan började hon bli arg på mig för att jag inte
kunde göra någonting, vad det nu var. Jag minns inte
varför hon var arg, hon var arg så ofta, men till sist
orsakade det en spricka i förhållandet, och stressen började
ta knäcken på mig. Jag var ledsnare och ledsnare än jag hade varit tidigare och jag
kunde bara inte vara kvar i förhållandet, men efter att vi hade lämnat
varandra satt jag ensam kvar i min lägenhet och visste inte
vad jag skulle göra. Och jag hade oroväckande ont i sidan
som övergick till omänskligt ont i sidan. Och den här
omänskliga smärtan drogs jag med ett tag tills jag en dag vaknade
och hade så ont att jag måste åka till sjukhuset. Så jag åkte till
sjukhuset, där de sa att min blindtarm var ungefär
lika stor som en badboll och måste ut omedelbart.
De sa också att jag hade en knytnävsstor tumör i binjuren
som också måste tas bort, men vid ett annat tillfälle. Så det här
var ganska chockerande nyheter, ovanpå allt som redan
hade hänt. Jag var redan tillräckligt stressad som det var,
men jag lyckades knega mig genom det på något sätt, och jag är tacksam för att
jag blev sams med min mamma och min styvmor var fortfarande där
för mig. Operationerna gick bra och det slutade med att jag återhämtade mig
på sjukhuset i ungefär två veckor och hade gott om tid på mig att
tänka över vad jag hade gjort. Och ju mer jag tänkte, desto
mer frustrerad blev jag. Det verkade bara som om allt
i mitt liv var helt utom min kontroll och jag inte hade någonting
att säga till om. Så jag bestämde mig till sist att nu fick det räcka och
jag skulle göra det jag ville. Men jag satt fortfarande kvar på
sjukhuset, så jag blev argare varje dag. ARGH! Så när jag äntligen
skrevs ut från sjukhuset bestämde jag mig att jag skulle köra
mitt eget race, och jag bestämde att det jag skulle göra var
komedisketcher. Så det slutade med att jag använde min skatteåterbäring
till att köpa en kamera. Jag gjorde inte särskilt mycket med den
kameran omedelbart. Så jag bestämde mig för att fokusera på ett par grejer
innan jag satte igång. Jag fick bättre betyg på mina ingenjörskurser.
Jag bestämde mig för att ägna mig åt att spela spel som jag ville
spela, och till sist bestämde jag mig för att jag skulle upprätta min
egen identitet på internet, mer specifikt på YouTube.
Där kunde jag starta en kanal som äntligen gjorde mig lycklig.
Jag brydde mig inte ens om att jag inte hade så många prenumeranter i
början, för till och med de få som faktiskt tittade på mig
var jag mer än nöjd med att göra vad som än krävdes för att roa.
Men medan jag fortsatte spela började saker och ting explodera. Typ,
antalet prenumerationer exploderade och nu har jag fler prenumeranter
än jag vet vad jag ska göra av. Och jag är bara glad att någon tittar på mina videor.
Och det är vad som verkligen har ändrat mitt liv. Och det hände väldigt
nyligen. Innan hade jag ingen som helst kontroll över någonting.
Och nu kan jag äntligen göra det jag älskar. Så tack, hörni.
På riktigt. Jag står i skuld för allt i mitt liv just nu, till det stöd
ni har gett mig. Jag var vilse förut. Jag hade inget syfte förut.
Men nu kan vi förändra världen, göra något bra, samla in
pengar till välgörenhet, bara göra allt vi vill för att hjälpa till
med att förbättra världen. Och jag är så tacksam att ni avgjorde
att jag var tillräckligt värdig att prenumerera på. Så, från djupet av mitt hjärta,
tack, hörni, så hemskt mycket. Jag står i skuld till er för allt jag har nu.
Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Ni är världens bästa fans. Än en gång, tack.
Så hemskt mycket.
Och som alltid så SES VI i nästa video. HEJ DÅ!