Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Olga Krylova Granskare: Lisbeth Pekkari
Man frågar mig ofta
varifrån jag fick passionen för mänskliga rättigheter och rättvisa?
Det började tidigt.
Jag växte upp på västra Irland,
inklämd mellan fyra bröder,
två var äldre än jag, två var yngre.
Så jag var tvungen att intressera mig för mänskliga rättigheter,
jämlikhet och rättvisa,
och att använda mina armbågar!
(Skratt)
Dessa frågor stannade hos mig och vägledde mig,
i synnerhet
när jag valdes till Irlands första kvinnliga president
från 1990 till 1997.
Jag ägnade presidentskapet
åt att ge ett utrymme till dem som kände sig marginaliserade på ön
och åt att förena samhällen från Nordirland
med samhällen från republiken
för att försöka skapa fred.
Jag åkte till Storbritannien som första irländska president
och träffade drottning Elizabeth II,
och bjöd också in till mitt officiella residens
som man kallar "Áras an Uachtaráin," presidentens hus -
medlemmar av den kungliga familjen,
inklusive prinsen av Wales.
När jag var president visste jag
att Irland var ett land i början av en snabb ekonomisk utveckling.
Vårt land gagnades av EUs solidaritet.
När Irland gick med i EU 1973,
räknades vissa delar av landet som utvecklingsområden,
inklusive mitt älskade hemgrevskap Mayo.
Jag ledde handelsdelegationer till USA,
till Japan, till Indien,
för att stimulera investeringar, för att hjälpa till att skapa jobb,
bygga upp vår ekonomi,
vårt hälsovårdssystem, vår utbildning,
vår utveckling.
Det jag inte behövde göra som president
var att köpa mark på kontinenten
som irländarna skulle kunna åka till eftersom ön var på väg under vatten.
Det jag inte behövde tänka på,
vare sig som president eller som statsrättsjurist,
var konsekvenserna för territoriets självständighet,
på grund av klimatförändringarna.
Men det är sånt som Tong, republiken Kiribatis president,
måste tänka på varje morgon när han vaknar.
Han har köpt mark på Fiji som försäkring,
han kallar det "migration med värdighet,"
eftersom han vet att hans folk kanske kommer tvingas att lämna sina öar.
När jag lyssnade på president Tong och hur han beskrev situationen,
kände jag att det är ett problem som ingen ledare borde behöva ha.
Och när jag hörde honom tala om de smärtsamma problemen,
tänkte jag på Eleanor Roosevelt.
Jag tänkte på henne och de människor som jobbade med henne
i FNs kommission för mänskliga rättigheter där hon var ordförande 1948,
och tog fram FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
För dem hade det varit omöjligt att tänka sig
att ett helt land kunde sluta existera
på grund av klimatförändringar som människor skapat.
Jag tog mig an klimatproblemet inte som forskare eller miljöjurist,
och jag var inte särskilt imponerad av bilder på isbjörnar
eller smältande glaciärer.
Det var på grund av påverkan på människor,
påverkan på deras rättigheter,
deras rättigheter till mat, dricksvatten, hälsa, utbildning och skydd.
Och jag säger detta med ödmjukhet
eftersom jag kom in sent i frågan om klimatförändringar.
När jag var
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter
från 1997 till 2002,
var klimatförändringar inte min viktigaste fråga.
Jag minns inte att jag någonsin höll tal om det.
Jag visste att det fanns en annan del av FN -
FNs klimatkonvention -
som sysslade med klimatförändringarna.
Det kom senare, när jag började jobba i afrikanska länder
med frågor om utveckling och mänskliga rättigheter.
Om och om igen hörde jag den genomträngande frasen:
"Det är mycket värre nu, mycket värre".
Sen undersökte jag vad som låg bakom det;
det handlade om klimatförändringar,
klimatchocker, väderförändringar.
Jag träffade Constance Okollet,
som skapade en kvinnogrupp i östra Uganda,
hon berättade att under hennes barndom
hade hon ett normalt liv i sin by och de led inte av svält,
de visste att årstiderna skulle komma som det var förutspått,
de visste när man skulle så och när man skulle skörda,
så de hade tillräckligt med mat.
Men på senare tid,
vid tiden för detta samtal,
hade de inget annat än långa torrperioder,
följda av översvämningar,
och sedan ännu mer torka.
Skolan hade förstörts
levebröd hade förstörts,
deras skördar hade förstörts.
Hon skapar kvinnogruppen för att förena sitt folk.
Det var en verklighet som påverkade mig,
eftersom Constance Okollet förstås inte var ansvarig
för de utsläpp av växthusgaser som orsakade problemet.
Jag blev verkligen tagen av situationen i Malawi
i januari i år.
Landet drabbades av en makalös översvämning,
den täckte nästan en tredjedel av landet,
fler än 300 människor dog,
hundratusentals människor förlorade sitt levebröd.
En genomsnittlig person i Malawi
släpper ut ca 80 kg CO2 per år.
En genomsnittlig amerikansk medborgare släpper ut ca 17,5 ton.
Så de som lider oproportionerligt mycket
kör inte bilar, har inte el,
konsumerar inte särskilt mycket,
men ändå känner de alltmer av
klimatförändringarnas påverkan,
förändringar som hindrar dem från att veta hur man ska odla mat rätt,
och hur de ska sörja för framtiden.
Jag tror att det var orättvisans betydelse
som verkligen slog mig kraftfullt.
Jag vet att vi inte kan ta itu med en del av den orättvisan
eftersom vi inte är på banan mot en trygg värld.
Regeringar från hela världen kom överens vid konferensen i Köpenhamn.
och har upprepat det vid varje klimatkonferens,
att vi måste hålla oss på mindre än 2 graders
uppvärmning jämfört med förindustriella värden.
Men vi är på väg mot ungefär 4 grader.
Vi står inför ett existentiellt hot mot vår planets framtid.
Och det fick mig att inse att
klimatförändringar är det största hotet mot mänskliga rättigheter på 2000-talet.
Det förde mig till klimaträttvisa.
Klimaträttvisan bemöter det moraliska argumentet -
båda sidorna av det moraliska argumentet -
för att ta itu med klimatförändringar.
Först och främst
att ta parti för dem som lider mest och som är mest påverkade.
För det andra
att säkerställa att de inte hamnar efter igen, när vi börjar röra på oss
och börjar ta itu med klimatförändringarna genom åtgärder,
så som vi gör nu.
I vår mycket ojämlika värld
är det idag mycket slående hur många människor som lämnas åt sitt öde.
I vår värld med 7,2 miljarder människor, är det ca 3 miljarder som lämnats bakom.
1,3 miljarder har inte tillgång till el,
de lyser upp sina hus med fotogen och stearinljus,
vilket är farligt.
På denna typ av belysning spenderar de stora delar av en pytteliten inkomst.
2,6 miljarder lagar mat över öppen eld -
på kol, trä och djurgödsel.
Det leder till ca 4 miljoner dödsfall per år
på grund av rökförgiftning,
och de flesta av dem som dör är förstås kvinnor.
Så vi har en mycket ojämlik värld,
vi behöver sluta tänka "business as usual."
Vi bör inte underskatta skalan och den omvälvande kraften
i förändringen som kommer att behövas,
eftersom koldioxidutsläppen måste vara noll till 2050,
om vi ska hålla oss under 2 graders uppvärmning.
Det betyder att vi måste lämna ca två tredjedelar
av de kända fossila bränslena orörda.
Det är en mycket stor förändring,
som betyder att
industrialiserade länder måste minska sina utsläpp,
bli mer energieffektiva,
och så snabbt som möjligt övergå till förnybar energi.
För länder i utvecklingsområden och framväxande ekonomier,
är problemet och utmaningen att växa utan utsläpp,
för att de måste utvecklas; de har mycket fattiga befolkningar.
Så de måste utvecklas utan utsläpp, och det är ett annat slags problem.
Det är faktiskt inget land i världen som har vuxit utan utsläpp.
Alla länder har utvecklats med fossila bränslen,
och sedan går de kanske mot förnybar energi.
Det är en stor utmaning,
och den kräver totalt stöd från det internationella samfundet,
med nödvändig finansiering, teknik, system och stöd,
för inget land kan ensamt trygga sig mot faran med klimatförändringarna.
Det är ett problem som kräver total mänsklig solidaritet.
Mänsklig solidaritet, om ni så vill, baserad på egenintresse,
för att vi alla sitter i samma båt,
och vi måste jobba tillsammans
för att se till att 2050 års koldioxidutsläpp ska minskas till noll.
De goda nyheterna är förändringar sker,
och de sker mycket snabbt.
Här i Kalifornien
har man ett väldigt ambitiöst mål med att minska utsläppen.
I Hawaii lagstiftar man
om att ha 100% förnybar energi år 2045.
Regeringar runtom i världen är mycket ambitiösa.
I Costa Rica har de beslutat att bli koldioxidneutrala till 2021.
I Etiopien är målet att vara koldioxidneutralt till 2027.
Apple har lovat att deras fabriker i Kina ska övergå till förnybar energi.
Det är en kamp mot klockan nu,
för att konvertera el från tidvattenkraft och vågkraft,
så att vi ska kunna lämna kolet orört.
Förändringen är både välkommen och snabb.
Men det räcker inte än,
den politiska viljan är fortfarande inte tillräcklig.
Jag återvänder till president Tong och hans folk i Kiribati.
De skulle faktiskt kunna leva på sin ö och ha en lösning,
men det skulle kräva stor politisk vilja.
President Tong berättade för mig om sin ambitiösa idé
att bygga upp eller till och med göra de små öar där hans folk bor flytande.
Men Kiribati har förstås inte resurser för detta.
Det skulle kräva stor solidaritet och andra länders stöd,
och det skulle kräva den sortens fantasifulla idéer
som vi samlar oss kring när vi vill få upp en rymdstation.
Men skulle det inte vara underbart att ha detta maskintekniska under
och låta människor stanna på sitt suveräna territorium,
och vara en del av nationssamfundet?
Det är såna idéer som vi borde tänka på.
Ja, de nödvändiga förändringarna är en stor utmaning,
men de kan lösas.
Som människor är vi faktiskt
mycket kapabla att förenas för att lösa problem.
Jag blev väldigt medveten om det när jag i år deltog
vid den 70-åriga minnesdagen
av andra världskrigets *** 1945.
1945 var ett ovanligt år.
Detta år upplevde världen
det som måste ha känts som nästan olösliga problem -
förstörelsen efter världskrigen, särskilt andra världskriget;
den bräckliga freden som hade nåtts;
behovet av en total ekonomisk förnyelse.
Men ledarna av denna tid ryggade inte från det.
De hade förmågan, en känsla av att ledas av tanken
att världen aldrig mer ska ha sådana problem igen.
De fick bygga strukturer för fred och säkerhet.
Och vad har vi fått? Vad uppnådde de?
Förenta nationernas stadga,
Bretton Woodssystemet, som den kallas, Världsbanken,
och Internationella valutafonden.
Marshallplanen för ett ödelagt Europa,
för att återuppbygga det.
Och några år senare
kom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
2015 var ett år som i sin betydelse liknar
1945, med liknande utmaningar och liknande möjligheter.
Detta år kommer det att hållas två stora möten:
det första i New York i september,
är toppmötet för hållbara utvecklingsmål.
Sedan toppmötet i Paris i december, där man ska besluta om ett klimatavtal.
De hållbara utvecklingsmålen avser att hjälpa länder
att leva hållbart, i harmoni med Moder Jord,
för att inte plundra Moder Jord och förstöra ekosystemen,
utan snarare leva i harmoni med Moder Jord,
och med hållbar utveckling.
Och de hållbara utvecklingsmålen
kommer att gälla för alla länder
den 1 januari 2016.
Klimatavtalet -
ett bindande klimatavtal -
behövs på grund av de vetenskapliga bevisen
för att vi är på väg mot en fyragradersvärld
och vi måste ändra riktning för att stanna under två grader.
Så vi måste vidta åtgärder som ska övervakas och granskas,
så att vi kan fortsätta höja ambitionen att minska utsläppen,
och hur vi snabbare kan gå mot förnyelsebar energi,
för att få en trygg värld.
Verkligheten är att denna fråga är alldeles för viktig
för att lämnas åt politiker och FN.
(Skratt)
Det är en fråga för oss alla,
det är en fråga som behöver mer och mer kraft.
Miljöaktivistens ansikte har ändrats
på grund av rättvisedimensionen.
Det är nu en fråga för trosbaserade organisationer,
under mycket bra ledarskap av påve Franciskus,
och även den engelska kyrkan,
som frigör sig från fossila bränslen.
Det är en fråga för affärsvärlden,
och de goda nyheterna är
att affärsvärlden förändras mycket snabbt,
förutom de fossila bränsleindustrierna.
(Skratt)
Till och med de börjar förändra sitt språk lite -
men bara lite.
Men affärsvärlden rör sig inte bara snabbt mot fördelarna med förnybar energi,
utan uppmanar också politiker att ge dem mer signaler,
så att de kan göra övergången snabbare.
Det är en fråga för fackföreningsrörelsen.
Det är en fråga för kvinnorörelsen.
Det är en fråga för unga människor.
Det blev tydligt när jag fick veta att Jibreel Khazan,
en av Greensboro Four-medlemmarna som deltog i sittstrejken på Woolworth,
sa nyligen att
frågan om klimatförändringarna är dagens proteströrelse för de unga.
Proteströrelsen för unga människor på 2000-talet -
den verkliga frågan om mänskliga rättigheter på 2000-talet,
för det han sa var att det är den största utmaningen
för mänsklighet och rättvisa i vår värld.
Jag minns klimatmarschen i september förra året,
den var en enorm kraftsamling,
inte bara i New York, utan i hela världen,
och vi måste bygga vidare på det.
Jag tågade med några ur The Elders,
och jag såg ett plakat en bit bort,
men det var så trångt -
det var trots allt 400 000 människor på New Yorks gator -
så jag nådde inte fram till plakatet,
men jag hade velat stå bakom den,
för det stod "Ilskna farmödrar! " på den.
(Skratt)
Det var så jag kände.
Nu har jag fem barnbarn,
som irländsk farmor är jag mycket glad åt att ha fem barnbarn,
och jag tänker på deras värld,
och hur det ska bli när de ska dela världen
med ungefär 9 miljarder andra människor år 2050.
Vi vet att det tveklöst kommer att vara en klimatbegränsad värld,
på grund av utsläppen som vi redan har orsakat,
men det skulle kunna vara en mer jämlik och rättvis värld,
bättre för hälsan, bättre för jobben
och bättre för energitrygghet,
än den värld som vi lever i nu,
om vi övergår tillräckligt och nog tidigt till förnybar energi,
och ingen lämnas på efterkälken.
Ingen lämnas utanför.
Och precis som vi har tittat tillbaka i år
från 2015 till 1945, vi har tittat tillbaka 70 år -
så vill jag tro att de kommer att se bakåt,
att världen kommer att se tillbaka 35 år från 2050,
35 år bakåt till 2015,
och att de ska säga
"Var det inte bra att de gjorde som de gjorde 2015?
Vi uppskattar verkligen att de fattade beslut som gjorde skillnad,
som satte världen på rätt väg,
och vi drar nu nytta av denna väg,"
att de kommer känna att vi tog vårt ansvar,
vi gjorde något liknande det som gjordes 1945,
vi missade inte möjligheten,
vi uppfyllde våra förpliktelser.
Det är det som detta år handlar om.
Och för mig
fångas det i ord av någon som jag beundrar väldigt mycket.
Hon var en mentor, en vän,
hon dog alltför ung,
hon var en enastående människa,
en enorm miljökämpe:
Wangari Maathai.
Wangari sa en gång,
"Under historiens gång
kommer det en tid då mänskligheten uppmanas
att övergå till en ny medvetenhetsnivå,
för att nå en högre moral."
Det är det vi måste göra.
Vi måste nå en ny medvetenhetsnivå,
en högre moral.
Vi måste göra det i år på de viktiga toppmötena.
Och det kommer inte att hända innan vi har kraften
från människor i hela världen som säger:
"Vi vill agera nu,
vi vill ändra riktning,
vi vill ha en trygg värld,
en trygg värld för framtida generationer,
en trygg värld för våra barn och våra barnbarn,
och vi är alla en del av det".
Tack.
(Applåder)