Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag har hört mycket bräkande och gnällande i pressen på sistone
om den aggressiva intoleranta ateismen,
som om det vore dåligt på något sätt.
Det verkar som att religionen kan slänga ut det, men inte ta emot det,
som en gangster som kallar på polisen när hans offer gör motstånd.
Aggressiv ateism är i själva verket defensiv ateism
för just nu är ingenting aggressivare än politisk religion.
Att vara ateist eller sekularist i dag är inte längre en fråga om att avvika
utan att aktivt avvärja, så jag säger att oavsett hur mycket stryk religionen får,
har den förtjänat det tio gånger om.
Dessutom, jag tycker inte man kan vara för aggressiv
i försvaret av yttrandefriheten, vilken naturligtvis är absolut helig, som vi väl vet.
Mycket mycket heligare än någon gud eller profet eller helig skrift
kan bli eller nånsin kommer att bli från nu till tidens ***,
eller i evighet, vad som än varar längst.
Folk säger ibland till mig: "Du är precis lika intolerant som dem du kritiserar."
Jaså? Det hoppas jag, eftersom någon måste vara det.
Det finns saker som jag är mycket intolerant emot, och det är ingen idé att förneka det.
Få se här nu, det är kvinnoförakt och sexism. Jag är extremt intolerant mot dem.
Jag hoppas det inte sårar någon.
Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där heller, är jag rädd. Ledsen för det.
Homofobi, kanske? Kan inte hitta ett uns av tolerans där.
Det var sjutton, jag har en del problem, eller hur?
Hur är det med djurplågeri?
Återigen, absolut ingen tolerans över huvud taget.
Men håll i er nu, för det är inte ens hälften.
Jag är inte bara öppet och högljutt intolerant mot allt detta,
men om religion används som en ursäkt för något av detta
är jag rätt att jag blir aggressivt fientlig, och därutöver
ber jag heller inte om ursäkt, för det finns inget jag behöver be om ursäkt för
och inte ni heller.
Jag får alltid höra att jag borde respektera människors känslor.
OK, men mina egna känslor då?
Hur är det med den fullständig avsky jag känner när jag tänker på
ökenguden och de vidriga tankar och handlingar som han inspirerar till?
Den guden är mig djävul. När jag hör hans namn känner jag lukten av svavel,
här jag hör hans ord känner jag lukten av död.
Jag ser att hans smutsiga religion har förgiftat den värld jag måste leva i
mycket värre än vilket fossilt bränsle skulle kunna drömma om.
Och jag ser att allting omkring den här guden har avsiktligt utformats
för att förgifta våra livserfarenheter på jorden, inte för att förhöja dem:
för att hålla oss rädda, för att undertrycka kunskaper,
för att inskränka frihet och skaparglädje, och för att fira döden.
Det är inget mindre än en helig fördumning av det mänskliga arten,
och att begära respekt för den är helt enkelt oförskämt och behöver återbetalas med en rejäl ränta.
Religionen förtjänar ingen respekt alls, för att A: Den visar ingen respekt alls,
och B: Den erbjuder inga fakta alls.
Fakta är i själva verket ovälkomna, då de tar bort behovet av tro,
och det skulle innebära att denna fåniga dygd skulle vara bortkastad.
Tro är en av tre fåniga dygder, där de andra är fromhet och rättfärdighet.
Inte så mycket en treenighet, snarare tre fula systrar.
I motsats till häxorna i Macbeth som ser världen i en kokande soppa,
har dessa tre gjort sitt bästa för att göra om den här världen till en soppa
prisa Gud, och de lever alltjämt i högönsklig välmåga.