Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Lisbeth Pekkari Granskare: Annika Bidner
Folk därhemma kallar mig en häcklare,
en bråkmakare, irriterande,
en rebell, en aktivist,
folkets röst.
Men så har det inte alltid varit.
Som liten hade jag ett smeknamn.
De kallade mig Mjukis,
i betydelsen en mjuk och harmlös pojke.
Som alla andra människor undvek jag problem.
Under min barndom lärde jag mig tystnad.
Säg inte emot, gör som du är tillsagd.
I söndagsskolan lärde jag mig att inte konfrontera, inte bråka,
vänd andra kinden till, även om du har rätt.
Detta förstärktes av den tidens politiska klimat.
(Skratt)
Kenya är ett land där du är skyldig
tills din rikedom har bevisats.
(Skratt)
Kenyas fattiga löper fem gånger högre risk
att skjutas till döds av polisen som är tänkta att skydda dem
än av kriminella.
Detta förstärktes av den tidens politiska klimat.
Vi hade en president, Moi, som var en diktator.
Han styrde landet med järnhand,
och den som vågade ifrågasätta hans auktoritet
fängslades, torterades eller dödades.
Detta innebar att folk lärde sig att vara smarta fegisar istället för att bråka.
Fegis var ingen förolämpning.
Fegis var en komplimang.
Vi fick alltid höra att en fegis går hem till sin mamma.
Det betydde att om man håller sig borta från bråk, så överlever man.
Jag brukade ifrågasätta det rådet,
och för åtta år sedan hade vi ett val i Kenya,
där valresultaten blev våldsamt ifrågasatta.
Det som följde efter valet var fruktansvärt våld, våldtäkter,
och att över 1 000 personer dödades.
Mitt jobb var att dokumentera våldet.
Som fotograf tog jag tusentals bilder,
och efter två månader
träffades de två politikerna, drack en kopp te,
undertecknade ett fredsavtal och landet gick vidare.
Jag var väldigt upprörd, för jag såg våldet på plats.
Jag såg dödandet, jag såg tvångsförflyttningarna.
Jag träffade kvinnor som blivit våldtagna, och det var upprörande,
men landet talade aldrig om det.
Vi låtsades, alla blev smarta fegisar.
Vi bestämde oss för att undvika bråk och inte prata om det.
Tio månader senare sa jag upp mig, jag sa att jag inte stod ut längre.
När jag slutat samlade jag mina vänner
för att prata om våldet i landet,
att prata om tillståndet i landet,
och den 1 juni 2009 var den dag då vi skulle gå till stadion
och försöka få presidentens uppmärksamhet.
Det är en nationell helgdag,
det sänds över hela landet,
och jag dök upp på arenan.
Mina vänner gjorde inte det.
Jag var ensam,
och jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag var rädd,
men jag visste att just den där dagen,
var jag tvungen att välja.
Skulle jag leva som en fegis, som alla andra,
eller skulle jag ta ställning?
Och när presidenten skulle tala,
stod jag plötsligt upp och skrek åt presidenten,
att han skulle komma ihåg våldsoffren efter valet,
att han skulle stoppa korruptionen.
Och plötsligt, från ingenstans,
slog polisen ner mig, som hungriga lejon.
De höll för min mun
och släpade ut mig från stadion,
för att sedan spöa upp mig rejält och kasta mig i fängelse.
Jag tillbringade den natten på ett kallt cementgolv i fängelset,
och det fick mig att fundera.
Varför kände jag på detta vis?
Vänner och familj tyckte att jag var galen för det jag gjorde,
och bilderna jag tog rubbade mitt liv.
Bilderna jag tog var bara ett nummer för många kenyaner.
De flesta kenyaner såg inte våldet.
Det var bara berättelser för dem.
Så jag bestämde mig för att starta en gatuutställning
för att visa våldsbilderna runtom i landet
och få folk att börja prata om det.
Vi reste runt i landet och visade bilderna,
och det var en resa som förde mig in på aktivistvägen,
där jag bestämde mig för att inte vara tyst längre,
att prata om de där sakerna.
Vi reste, och plattformen för vår gatuutställning
blev politisk graffiti om situationen i landet,
där vi pratade om korruption, och dåligt ledarskap.
Vi har till och med gjort symboliska begravningar.
Vi har levererat levande grisar till det kenyanska parlamentet
som en symbol för politikernas girighet.
Det har gjorts i Uganda och andra länder,
och det starkaste är att bilderna har plockats upp av media
och förstärkts över landet, över kontinenten.
Jag stod upp ensam för sju år sedan,
nu tillhör jag en gemenskap av människor som står upp med mig.
Jag är inte längre ensam när jag står upp för att prata om dessa saker.
Jag tillhör en grupp unga människor som brinner för landet,
som vill skapa förändring,
och de är inte längre rädda, de är inte längre smarta fegisar.
Det var min berättelse.
Den där dagen på stadion
stod jag upp som en smart fegis.
Genom den handlingen sa jag adjö till 24 års liv som fegis.
Det finns två mäktiga dagar i ditt liv:
dagen då du föds, och dagen då du förstår varför.
Den dag då jag stod upp och skrek åt presidenten,
insåg jag varför jag hade fötts,
att jag inte längre skulle vara tyst inför orättvisor.
Vet du varför du föddes?
Tack.
(Applåder)
Tom Rielly: Det är en fantastisk historia.
Jag vill bara ställa några snabba frågor.
PAWA254:
Du har skapat en studio, en plats dit unga kan gå
och utnyttja kraften i digitala medier
för en del av denna aktivism.
Vad händer nu med PAWA?
Boniface Mwangi: Vi har en gemenskap med filmskapare,
graffitikonstnärer, musiker och när det händer något i landet
samlas vi, brainstormar och tar upp frågan.
Vårt mest kraftfulla verktyg är konsten,
för vi lever i en hektisk värld där folk är så upptagna
att de inte har tid att läsa.
Så vi paketerar vår aktivism och vårt budskap i konst.
Musik, graffiti och konst, det är det vi gör.
Kan jag säga en sak till?
TR: Självklart. (Applåder)
BM: Jag har blivit häktad, misshandlad, hotad,
men sedan jag hittade min röst,
och kunde stå upp för det jag tror på,
är jag inte längre rädd.
Jag kallades för mjukis, men jag är inte en mjukis längre,
för jag upptäckte vad jag verkligen är, vad jag vill göra,
och det finns en skönhet i att göra det.
Det finns inget mäktigare än det, att veta att jag är menad för det här,
för man blir inte skrämd, man fortsätter bara leva sitt liv.
Tack.
(Applåder)