Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag växte upp till att bli hjärnforskare
eftersom jag har en bror som har diagnostiserats med en hjärnsjukdom:
schizofreni. Som syster,
och senare, som en forskare, ville jag förstå varför
det är så att jag kan ta mina drömmar, koppla ihop
dem med min verklighet, och förverkliga dem.
Vad är det med min brors hjärna och
hans schizofreni som gör att han inte kan koppla sina
drömmar till en gemensam verklighet, utan att de
stället blir vanföreställningar?
Så jag dedikerade min karriär till forskning kring
allvarliga psykiska sjukdomar. Och jag flyttade från min hemstat
Indiana till Boston, där jag arbetade i
dr. Francine Benes laboratorium vid Harvards
psykiatriska fakultet. I labbet ställde vi frågan
"Vilka är de biologiska skillnaderna mellan hjärnan hos individer
diagnostiserade med normal hjärnfunktion
jämfört med hjärnan hos individer som diagnostiserats med
schizofreni, schizoaffektivt syndrom eller bipolär sjukdom?
Så vi kartlade i grund och botten hjärnans
mikrokretsar: Vilka celler kommunicerar med
vilka celler, reagerar med vilka kemikalier, och i
vilka mängder av dessa kemikalier?
Jag hade ett mycket meningsfullt liv, eftersom jag utförde
den här sortens forskning på dagarna.
På kvällar och helger,
reste jag som förespråkare för NAMI, den nationella alliansen för psykisk sjukdom.
Men på morgonen den 10 december 1996, vaknade jag
och upptäckte att jag själv hade en hjärnsjukdom.
Ett blodkärl i min vänstra hjärnhalva hade exploderat,
och inom loppet av fyra timmar,
fick jag se min hjärna fullständigt förlora sin förmåga
att bearbeta information. Den morgonen,
kunde jag inte, gå, tala, läsa, skriva eller minnas något från mitt liv.
Jag förvandlades till en spädbarn i en kvinnas kropp.
Om du någonsin har sett en människohjärna
så är det uppenbart att de två hjärnhalvorna är fullständigt skilda från varandra.
Jag har tagit med mig en riktig människohjärna.
Det här är alltså en riktig människohjärna
Detta är hjärnans framsida,
och baksidan av hjärnan med ryggmärgen som hänger ned,
och så här skulle hjärnan vara placerad inne i mitt huvud.
När man tittar på hjärnan är det självklart att
de två hjärnhalvorna är fullständigt skilda från varandra.
För dem av er som förstår er på datorer,
så fungerar den högra hjärnhalvan som en parallellprocessor,
medan den vänstra hjärnhalvan fungerar som en serieprocessor
De två hjärnhalvorna kommunicerar visserligen med varandra
genom hjärnbalken
som är uppbyggd av ungefär 300 miljoner nervtrådar
Men bortsett från detta,
så är de båda hjärnhalvorna fullständigt åtskilda
Eftersom de hanterar information olika,
tänker hjärnhalvorna också på olika saker,
bryr sig om olika saker och, vågar jag påstå,
har väldigt olika personligheter.
Ursäkta. Tack. Det har varit en nöje. (Assistent: Det har det varit)
Vår högra hjärnhalva är helt i nuet, i detta ögonblick.
Allt handlar om "här och nu"
Vår högra hjärnhalva tänker i bilder
och den lär sig kinestetiskt, genom kroppens rörelser.
Information i form av energi strömmar in
genom våra sinnen, alla sensoriska system
och exploderar i ett enormt collage
av hur detta ögonblick ser ut,
hur det luktar och smakar,
hur det känns och hur det låter.
Jag är ett energiväsen, länkad till energin runtom mig,
genom min högra hjärnhalvas medvetande.
Vi är alla energiväsen, länkade till varandra
genom våra högra hjärnhalvors medvetenhet, som en mänsklig familj.
Just här,
just nu, är vi bröder och systrar på den här planeten,
här för att göra världen till en bättre plats.
Och i denna stund är vi perfekta, vi är hela och vi är vackra.
Min vänstra hjärnhalva -- vår vänstra hjärnhalva -- är en väldigt annorlunda plats.
Vår vänstra hjärnhalva tänker linjärt och metodiskt.
För vänstra hjärnhalvan
handlar allt om det förflutna och om framtiden
Vår vänstra hjärnhalva är gjord för att ta
den enorma collaget av nuet och börja
välja ut detaljer, detaljer och mer detaljer om dessa detaljer
för att sedan kategorisera och
sortera all denna information, och associera den
med allt i det förflutna som vi någonsin har lärt oss, och
projicera det till framtiden med alla våra möjligheter.
Vår vänstra hjärnhalva tänker i språk.
Det är det ständiga tjattret som länkar mig och min
inre värld till den yttre världen.
Det är den lilla rösten som säger "Hej, du måste komma ihåg
att köpa bananer på vägen hem.
Jag behöver dem på morgonen."
Det är den beräknande intelligensen som påminner mig
när jag måste tvätta mina kläder. Men kanske viktigast av allt,
det är rösten som säger till mig,
"Jag är. Jag är." Och så fort min vänsta hjärnhalva säger till mig att "jag är,"
blir jag avskild.
Jag förvandlas till en enskild individ, avskild från energiflödet
runtom mig och avskild från er.
Det var denna del av hjärnan som jag förlorade
den morgonen jag fick min stroke
Morgonen då jag fick en stroke, vaknade jag upp med en
bultande smärta bakom mitt vänstra öga. Det var den typen av smärta --
brännande smärta -- som du får när du
biter i glass. Och den tog tag i mig --
och så släppte den. Den tog tag i mig --
och så släppte den. Det var väldigt ovanligt
för mig att överhuvudtaget uppleva någon form av smärta,
så jag tänkte, OK, jag gör min vanliga rutin.
Jag gick upp och klev på min "cardio glider",
som är en träningsmaskin för hela kroppen.
Jag kör igång med träningen och inser att
mina händer ser ut som primitiva klor som greppar
handtagen. Jag tänkte "Det var verkligen märkligt",
så jag såg ner på min kropp och tänkte "Whoa,
jag är en märklig figur". Det var som att
min medvetande hade skiftat iväg ifrån min vanliga
uppfattning av verkligheten, där jag är personen på
träningsmaskinen med den här upplevelsen, till en rymd
där jag bevittnar mig själv ha den här upplevelsen.
Allt var väldigt märkligt, och min huvudvärk blev
bara värre. Så jag gick av träningsmaskinen,
jag går över vardagsrumsgolvet, och jag
inser att allting i mitt kropp har
saktas ned väldigt mycket. Varje steg jag tar är stelt och
väldigt försiktigt. Det finns inget flyt i gången,
och mitt förnimmelseområde känns hopsnört,
så jag fokuserar bara på de interna systemen.
Jag står i badrummet och gör mig redo för att
kliva in i duschen och jag kan verkligen höra
dialogen i min kropp, en liten röst
som säger "Okej muskler, ni måste dra ihop er.
Ni muskler, ni måste slappna av"
Jag tappar balansen och står lutad mot väggen,
När jag tittar ner på min arm inser jag
att jag inte längre urskilja min kropps gränser.
Jag kan inte definiera var jag börjar och var jag slutar,
för atomer och molekyler i min arm
blandas med atomer och molekyler i väggen.
Allt jag kan urskilja är en energi,
och jag frågar mig själv "Vad är det för FEL på mig?
Vad är det som händer?" I det ögonblicket tystnade
rösten från min vänstra hjärnhalva.
Precis som om någon tagit en fjärrkontroll
och stängt av ljudet. Total tystnad.
Först var jag chockad över att befinna mig
i ett tyst sinne, men sedan fångades jag omedelbart
av den magnifika energin som omgav mig.
Eftersom jag inte längre kunde definiera
min kropps gränser kände jag mig enorm och expansiv.
Jag kände mig som ett med all energi som finns
och det var vackert där.
Men plötsligt kommer vänstra hjärnhalvan tillbaka igen
och säger "Hallå, vi har ett problem här!
Vi har ett problem! Vi måste få hjälp!",
och jag tänker "Aah, jag har ett problem.
Jag har ett problem" Så det är som "OK. OK. Jag har ett problem",
men så flyter jag omedelbart iväg igen,
ut i medvetandet, till platsen som jag kärleksfullt
kallar La La Land
Men det var vackert där, och tänk hur det skulle vara
att vara bortkopplad från det där tjattret i hjärnan,
som kopplar ihop dig med världen utanför.
Så här är jag, på den här platsen, och mitt jobb och all
stress som hör ihop med jobbet var bara borta.
Jag kände mig lättare i kroppen. Och tänk dig,
alla relationer i den yttre världen och all
stress som hör ihop med dem -- var borta.
Jag kände en fridfullhet,
och föreställ dig hur det skulle vara att förlora 37 år av känslomässigt bagage.
(Skratt) Åh! Jag kände eufori.
Eufori. Det var vackert.
Och så kommer vänstra hjärnhalvan tillbaka igen och säger,
"Hallå, du måste koncentrera dig.
Vi måste få hjäp", och jag tänker "Jag måste få hjälp,
jag måste fokusera"
Så jag går ur duschen, klär mig mekaniskt,
går omkring i min lägenhet
och tänker "Jag måste ta mig till jobbet. Jag måste ta mig till jobbet"
Kan jag köra bil? Kan jag köra bil?"
I det ögonblicket blev min högra arm
förlamad, och då insåg jag
"Jösses, jag har en stroke! Jag har en stroke!"
Nästa sak min hjärna säger till mig är "Wow!
det här är så coolt" (Skratt) "Det här är så coolt!"
Hur många hjärnforskare får möjligheten
att studera sin egen hjärna från insidan?
(Skratt)
Sedan slår det mig: "Men jag är en mycket upptagen kvinna!"
(Skratt) "Jag har inte tid med en stroke!"
Så jag tänker "OK, jag kan inte förhindra det från att hända,
så jag gör det här i en vecka eller två,
sedan går jag tillbaka till min vanliga rutin. OK.
Men jag måste ringa efter hjälp, jag måste ringa till jobbet"
Jag kunde inte minnas numret till jobbet
men jag minns att i mitt arbetsrum finns ett visitkort
med jobbnumret på. Så jag går in i arbetsrummet
och tar fram en 7½ cm tjock hög med visitkort.
Jag tittar på det översta kortet och trots att
jag för mitt inre öga kan se helt tydligt hur mitt visitkort ser ut,
kan jag inte avgöra om detta
är mitt kort eller inte, för allt jag ser är pixlar.
Ordens pixlar blandas
med bakgrundens och symbolernas pixlar
och jag kan inte avgöra.
Jag väntade på vad jag kallar en våg av klarhet,
ett ögonblick då jag skulle kunna
återkoppla mig till den normala verkligheten och avgöra
att det inte är mitt kort... det är inte mitt kort...det är inte mitt kort.
Det tog mig 45 minuter att ta mig genom
2½ cm av högen.
Under dessa 45 minuter blir blödningen
i min vänstra hjärnhalva allt större.
Jag förstår inte siffror och jag förstår inte telefonen,
men det är den enda plan jag har,
så jag tar telefonen och lägger den här. Jag tar visitkorten
och lägger dem här, och
så jämför jag formen på krumelurerna på visitkortet,
med formen på krumelurerna på telefonen.
Sedan flyter jag iväg till La La Land igen,
och när jag kommer tillbaka minns jag inte vilka siffror
jag redan slagit på telefonen.
Så jag fick använda den förlamade armen
till att täcka över de siffror jag slagit,
så att jag när jag kom tillbaka till normal verklighet,
skulle kunna veta vilka av siffrorna jag slagit.
Till *** blir hela numret slaget,
jag lyssnar i telefonen,
jag hör min kollega lyfta luren och säga:
"Woo woo woo woo." (Skratt). Och jag tänker:
"Jösses, han låter som en golden retriever!"
Så jag säger till honom, helt klart i mitt huvud:
"Det är Jill, jag behöver hjälp!"
Det som kommer ut ur min mun är "Woo woo woo woo woo",
och jag tänker: "Jösses, JAG låter som en golden retriever"
Jag kunde inte veta -- jag visste inte att
jag inte kunde tala eller förstå språk förrän jag försökte.
Men han förstod att jag behövde hjälp och ordnade hjälp.
En liten stund senare åker jag
i en ambulans från ett sjukhus tvärs över Boston till ett annat
Jag kryper ihop i fosterställning,
Och precis som en ballong, där den sista luften
pyser ut,
kände jag hur energin lyfte och min själ gav upp.
I det ögonblicket visste jag
att jag inte längre var koreografen i mitt liv,
och att läkarna antingen skulle rädda min kropp och ge mig
en andra chans till liv, eller att detta kanske skulle vara
min tid att gå över till andra sidan.
När jag vaknade senare den eftermiddagen, var jag chockad
över att upptäcka att jag fortfarande var vid liv. När jag kände min själ ge upp,
tog jag farväl av mitt liv.
Min hjärna var nu fast mellan två
helt motsatta verkligheter. All stimulans som nådde
mina sinnen kändes som ren smärta.
Ljus kändes som eld i hjärnan, alla ljud
var så höga och kaotiska att jag inte kunde urskilja
en röst ur bakgrundsljudet,
och jag ville bara fly. Eftersom jag inte kunde definiera
min kropps position i rymden kände jag mig enorm och expansiv,
som en ande som just befriats ur sin flaska.
Min själ flöt fritt, som en stor val
glidandes genom ett hav av tyst eufori.
Nirvana. Jag hade funnit Nirvana. Och jag minns att jag tänkte
att jag aldrig skulle kunna klämma in
mitt enorma jag tillbaka i denna lilla kropp.
Men så insåg jag, "Jag är fortfarande vid liv. Jag lever,
och jag har funnit Nirvana. Och om jag har
funnit Nirvana och jag fortfarande lever, då kan alla
som lever finna Nirvana". Jag föreställde mig en värld
fylld av vackra, fridfulla, medkännande
och älskande människor som vet att de kan komma till
den här platsen närhelst de vill, och att de medvetet kan
VÄLJA att gå till höger om sina
vänstra hjärnhalvor för att finna denna fridfulla plats.
Sedan insåg jag vilken enorm gåva denna upplevelse
skulle kunna vara, vilket slag av insikt det skulle kunna vara,
om hur vi lever våra liv. Det motiverade mig till att återhämta mig.
Två och en halv vecka efter blödningen
gick kirurgerna in och plockade ut en blodpropp
stor som en golfboll som tryckte på hjärnans språkcentrum.
Här är jag med min mamma,
hon är en ängel i mitt liv. Det tog åtta år att nå full återhämtning.
Så vilka är vi? Vi är livskraften i universum,
med fingerfärdighet och två kognitiva hjärnor.
Vi har kraften att ögonblick för ögonblick
välja vilka, och hur, vi vill vara i denna värld.
Här och nu kan jag kliva in i
min högra hjärnhalvas medvetande där vi "är".
Jag är livskraften i universum,
Jag är livskraften hos de 50 tusen miljarder vackra
och geniala molekyler som utgör min form. Jag är ett med allt som är.
Eller så kan jag välja att kliva in i
min vänstra hjärnhalvas medvetande, där jag blir en egen individ,
separerad från energiflödet,
separerad från er. Jag är dr. Jill Bolte Taylor,
intellektuell, neuroanatom.Dessa är de "vi" som finns inuti mig.
Vilken skulle du välja? Vilken väljer du? Och när?
Jag tror att ju mer tid vi använder till att
välja att köra de djupa inre-frid-kretsarna
i våra högra hjärnhalvor, desto mer frid kommer vi att
projicera ut i världen och desto mer fridfull kommer vår planet att bli.
Jag tyckte att det var en idé värd att sprida.