Tip:
Highlight text to annotate it
X
Tidigare på The Walking Dead:
Ta reda på vem som gjorde
det här och för dem till mig!
Du var ensam när Daryl hittade dig.
- Det stämmer.
- Kan du arbeta i grupp?
Veterinärshögskolan har medicinen
vi behöver.
- Jag är glad att du är här.
- Var skulle jag annars vara?
Daryl har en grupp därute.
Jag måste gå.
Spring till öppningarna där.
Carol, dödade du Karen och David?
Ja.
- Frun?
- Hej, Lizzie.
- De bad mig att komma ner.
- Mår du bra?
Bra.
Jag ville träffa dig innan jag far
på åkturen med Rick.
- Är Daryl död?
- Nej.
Han var tvungen att åka långt för medicinerna,
så det kommer ta ett tag.
Vi förlorade all mat från cellavdelning D,
så vi försöker hitta mer och lite annat.
- Ingen har dött än.
- "Än"?
Jag tror att många kommer att dö.
Folk dör jämt.
Det gör mig ledsen, men...
de kommer åtminstone tillbaka.
Lizzie, när de kommer tillbaka,
så är de inte--
- de är inte samma person längre.
- Jo, men de är något.
De är någon.
Jag är liten nu.
Om jag inte dör, växer jag upp.
Jag kommer vara jag, men annorlunda.
Det är så det är.
Vi förändras.
Vi är inte likadan sedan det började.
Lizzie, det är mer komplicerat--
Du sa att jag var svag.
Det är jag inte.
Jag är stark, så jag vill säga vad
jag tycker.
Minns du vad du skulle
göra vid fara?
- Springa så fort jag kan.
- Du springer tills du är i säkerhet.
Om det gäller ditt liv, din systers liv,
så får du inte vara rädd att döda.
- Uppfattat?
- Ja.
Du är stark, Lizzie.
Du kommer att klara dig.
Du, din syster, och jag--
vi kommer att överleva.
Var är din kniv?
Lägg din T-shirt bakom den.
Du måste komma åt den fort.
- Ja, mamma. Jag menar frun.
- Kalla mig inte "mamma".
Det var ett misstag.
Säg det inte.
Okej.
- Vad är det?
- Jag är inte rädd att döda.
Jag är bara rädd.
Det får du inte vara.
- Hur?
- Du bekämpar det.
Och fortsätter.
Du ger inte upp.
Och en dag, så förändras du.
Vi förändras.
Översättning: SodaNChips
www.subscene.com
Här ligger Turner Creek, så Barnesville
måste ligga några km nedströms.
Låter som bästa chansen
att hitta en ny bil.
Du, Ty.
Kom nu, vi går.
Vámonos.
Ty.
Ty!
- Det bör finnas en stad några km söderut.
- Vi förlorade en hel natt.
Min syster, alla andra--
- är förmodligen döda.
- Nå, det underlättar att fortsätta.
Nej, det gör det inte.
Maggie ville följa med.
Någon blev tvungen att stanna,
hålla koll på saker och ting.
Någon du litar på, menar du.
De skulle ha drunknat i sitt eget blod.
De led, det gick fort.
Vi blev tvungen att dumpa kropparna.
Vi var tvungen att stoppa spridningen.
De var de enda som var sjuka.
De var ett hot.
Jag försökte att rädda liv.
Jag var tvungen.
Kanske.
Är det jaspis?
Fin färg.
Matchar dina ögon.
När Ms. Richards gick till cellavdelning A,
så åkte vi.
Bad mig att hålla utkik.
Placerar den på hennes
gamla makes grav.
Känner du allihopa?
Stannar du på ett ställe i mer än
ett par timmar-
skulle du bli förvå*** över vad
man får reda på.
URSÄKTA DAMMET
- Tror du att de kommer tillbaka?
- Vindrutan är ren, torkad.
- Kan inte varit här längre än en dag, kanske två.
- Du menar Daryl och de andra?
Det måste vara det de menade, visst?
I fall de klarar sig?
Tills det sker.
Så är det vad de menade.
Medicinskåp, förstahjälpen-lådor,
allt som kan hjälpa Hershel.
Vi går in, vi går ut.
Och om vi hittar något ätbart,
tar vi det.
Ser du något?
Jag vet inte.
Kanske.
Vi måste hitta ett nytt batteri.
Vi har några vänner inomhus.
Kom nu.
Vi rensar denna väg,
se hur många vi har.
Ta det lugnt, mannen.
Vi vet inte vad vi handskas med.
Tyreese!
- Ty!
- Låt honom vara, Ty.
Varför släppte du inte taget?
Carol!
Ta det lugnt.
Det-- det är lugnt.
- Vi har frukt.
- Ja, vi har aprikoser, persikor.
Här, fånga.
Eller så avstår ni.
- Hur gick det här till?
- Växthuset runt hörnet.
Vi behövde ett ställe att sova i.
Det har regnat, så det finns gott om frukt.
- Vi var där i en dag tills hudglufsarna dök upp.
- Glädjedödarna.
Läxar upp hela världen.
Jag trodde att alla var skithögar innan
världen gick under.
Nu älskar jag människor.
Du vet-- människor som lever.
- Hur gick det till?
- När de kom in genom dörren-
föll jag och kröp till andra sidan.
Drog ut glaset, men min axel--
gör fortfarande ont som fan.
- Den är ur led.
- Kan du åtgärda det?
Lägg dig på ryggen.
Okej, flytta dig till kanten.
Håll din arm.
Ta tag i den här påsen.
Håll i.
- Och fortsätt att hålla.
- Nej, det gör ont.
- Fortsätt att hålla.
- Jag kan inte, jag kan inte.
Fortsätt att hålla.
Sitt upp.
- Är den...
- Ja.
Det kommer göra ont i
några dagar.
- Efter växthuset, kom ni hit?
- Ja, vi trodde det var säkert.
Vi såg inte den döende i pyjamas,
så vi sprang in i badrummet.
- Hur länge var ni där uppe tills vi kom?
- Typ, två dagar.
- Det var bara en. Ni hade ju vapen.
- Vi har runt 12 skott.
Det brukar ta oss ca fem eller sex
skott för att ta kål på en.
- Men ni har ju knivar.
- Till vadå, hugga det i huvudet?
Vi kom bort från vår grupp ungefär
en vecka sedan.
- Vi har varit försiktiga, eftersom det bara är vi två.
- Mitt ben är skadat.
Vi var på ett flyktingläger tillsammans
och det började brinna.
- Folk trampade på mig.
- Skithögar.
Sam räddade mitt liv.
Vi kände inte varandra tidigare.
Det läkte inte rätt, men det läkte.
Och vi fann varandra.
Det var värt det.
- Var är ni på väg nu?
- Vi fortsätter bara.
Vi undviker riskfyllda platser.
Det börjar bli enformigt.
Ni ser ut att må bra.
Var håller ni till?
"Hudglufsarna"?
Vi kallar dem zombier.
Hur många har ni dödat?
Kom nu.
Så där, ja.
Battericellerna ser torra ut.
Destillerat vatten kommer att
göra susen.
Du borde ha lå*** honom vara.
Hur fan skulle jag veta?
- Är du experten här?
- Nej. Jag vill inte att du ska dö bara.
Är det vad du försöker åstadkomma?
Vet du ens vad du försöker göra?
Jag vet att du är förbannad.
Och du har all anledning att vara det.
Men ilskan gör dig dum.
Dumheten tar kål på dig.
Är du inte längre arg på Guvernören?
För det han gjorde?
Om han stod här just nu,
skulle jag hugga honom i stycken.
För det måste göras.
Men jag är inte arg.
Jag var.
Varför söker du fortfarande
efter honom då?
Jag vet inte.
Det där är spya.
Kräken i klängväxterna kastade
in handduken-
medans de höll hand,
kumbaya sättet.
De ville dö tillsammans.
Gör det dem till kräk?
Jo, eftersom de hade chansen
att komma undan.
Alla klarar sig, tills slutet.
Folk är numera dominobrickor.
Vad de gjorde, kanske inte handlar om
att se dem gå under.
Visst.
Kom hit.
Vi har ungefär allt vi kan hitta.
Vi borde fortsätta vidare.
Så, klarade vi ditt prov?
Vi bor i ett fängelse,
13 km norrut.
Om ni återvänder tillbaka med oss, kan
vi inte garantera din säkerhet.
Det finns en sjukdom, en influensa.
Det ser dåligt ut.
Vi har förlorat en hel del.
- Även barn.
- Dina?
Nej, gudskelov.
Men en av mina flickor har det.
- Jag beklagar.
- Hon är stark. Hon klarar sig.
Har ni stängsel och murar?
- Vi följer med.
- Ja, vi gör vad som helst.
Stanna kvar för stunden.
Vi två återkommer hit
innan det blir mörkt.
Eller så hjälper ni oss att
rensa resten av området.
Det klarar vi. Jag kan titta till
växthuset och hämta mer frukt.
- Och jag kan söka igenom husen.
- Trevligt av er att hjälpa till-
- men din axel är knappt--
Så länge jag inte belastar denna
arm, är det lugnt.
Och jag är fortfarande ganska snabb.
Vi kommer inte ta några risker.
Vi kollar runt. Och om det
går bra, klarar vi oss.
Om inte, så flyr vi.
Du verkar inte så kry själv,
mannen.
Är du höger- eller vänsterhänt?
Vi kommer att täcka mer tomter.
Ju fortare vi kommer tillbaka...
Du kan inte bära omkring oss.
- Det fungerar inte så.
- Snälla, vi vill hjälpa till.
Avfyra ett skott,
och vi kommer springandes.
Vi samlas här efter två timmar.
Du kommer behöva den här.
Du har aldrig sagt något om
gruppen du var med tidigare.
Vilken av dem?
När du hittade mig på den där vägen,
så tänkte jag fortsätta vidare.
Hur kommer det sig?
Jag blev less på
att vara ett vittne.
Två gånger,
två olika grupper.
Jag var den sista på fötterna.
Som att det var tänkt att jag skulle
se det om och om igen-
precis som en sorts förbannelse.
Men, det är bara en själv
ute i tystnaden.
Jag brukade dricka lite vadsomhelst
för att kunna somna på nätterna.
Trodde att det skulle bli lättare i
fängelset, med människorna.
Åkturen till affären,
gjorde jag för min skull.
- Man måste hålla sig sysselsatt.
- Nej, jag gjorde det så jag skulle få dricka något.
Jag plockade upp den, höll den i handen,
men jag lade ner den.
Jag lade ner den så våldsamt att hela
jävla hyllan for ner.
Det är vad som lockade zombierna,
och fick Zack att dö.
Vilket skitsnack.
Varför kliver du inte in och testar motorn?
Det är den rödgröna sladden.
Kom igen. Det är inte
precis raketforskning.
Fyll på med bensin.
Sasha och jag valde den platsen.
Han tog med oss.
Det finns ingen som visste om det.
Du ska inte behöva stå ensam,
inte längre. Nu går vi.
Utgångsdatumen har gått ut
med minst ett år.
Ta det iallafall. Låt Hershel
bestämma vad han behöver.
Tyckte du att det var rätt?
Att låta barnen följa med oss?
Jag tror att det var
en mänsklig sak att göra.
Men tyckte du att det var rätt?
Se på oss.
Vi gräver igenom byrålådor, hoppandes
på att halstabletter-
och några desinfektionsmedel kan vara skillnaden
mellan att dö och leva några timmar till.
Om de är starka nog att hjälpa oss att överleva,
så tror jag att du tog rätt beslut.
- Och om de inte är?
- Vi hoppas på att de är.
Ja.
Rick...
Jag dödade två personer och du
har inte sagt ett ord om det.
Vad vill du att jag ska säga?
Det handlar inte om vad du säger.
Det handlar om att möta verkligheten.
Den kommer alltid mot oss
om och om igen-
vi möter den så att vi kan leva.
- Så att vi får leva.
- Det stämmer.
Det är vad det alltid
handlar om.
Du kan vara en bonde, Rick.
Men du kan inte bara bli en.
Du är en bra ledare.
Bättre än vad jag trodde.
- Jag mördade aldrig två av våra egna.
- Bara en.
Han tänkte döda mig.
Det skulle de med.
De hade dödat allihopa.
Det vet vi inte.
Om du trodde att det skulle
rädda Judith eller Carl-
skulle du ha gjort det då eller bara
återgått till dina grödor-
och hoppats på att allt
skulle ordna sig?
Du behöver inte gilla vad
jag gjorde, Rick.
Det gör inte jag.
Acceptera det bara.
- Ser ut som att vi är nära.
- Byggnaden vi vill åt är precis här framme.
Rappa på.
Gå, gå.
Okej, nu skyndar vi oss.
Här får du.
Kom nu.
Vi tar husen på andra sidan gatan.
Vänta lite.
Hur vred du tillbaka axeln i led?
Lärde Hershel dig det?
Internet.
Det är lättare än att berätta för
en sjuksyster-
att jag ramlat ner för
trapporna en tredje gång.
Jag är ledsen.
Var inte det. Jag fixade bara
det som behövdes.
Jag övertygade mig själv
att jag var lycklig med honom.
Som inte var svårt, med tanke på att min idé
av lycka bara bestod av att inte vara ensam.
Jag hade ett uthärdligt liv.
Han var charmig när han ville, särskilt morgnarna
då han kom hem berusad och...
Dumt.
Jag trodde inte jag
kunde vara stark.
Jag visste inte att
jag kunde.
Det var jag redan.
Varför säger du inte hennes namn?
Hon är död, Rick.
Sophia. Död.
Någon annans bildspel.
Vissa morgnar vaknar jag och förväntar mig
halvt att Lori ska vara där.
Påminna mig att hämta
Carl efter skolan-
eller säga att
frukosten är klar.
Varje söndag lagade hon dessa pannkakor
som smakade... förfärligt.
Mjölklumpar som inte hade blandats
ut ordentligt.
Saken var att...
hon visste att pannkakorna var dåliga.
Varför fortsatte hon göra dem?
Hon ville att vi skulle vara familjen
som åt pannkakor på söndagar.
Vi borde gå tillbaka.
Sam väntar antagligen.
Allt som slutar på -cillin eller -cin.
C-I-N, ta det.
Vi löser upp pillren i droppåsen,
så att dem åker rätt in i blodomloppet.
Doseringen kommer bli knepig
med tanke på tiden vi förlorat...
- Hur gick det?
- Väskor, rör, klämmor, anslutningsdon.
- Allt som står på listan.
- Ni då?
- Ja, vi har allt.
- Ja, det är lugnt.
Okej, då sticker vi.
Framåt.
- Dörren är trasig.
- Ta det lugnt.
Där.
- Hur många?
- Svårt att avgöra.
- Vi klarar av dem. - Nej! De är smittade.
Samma som i fängelset.
Vi skjuter, får deras på blod
på oss, andas in det.
Vi åkte inte hit för
att bli sjuk.
Hur vet vi att de därinne inte
är smittade?
- Vi vet inte.
- Nå, det måste ändras nån gång.
Redo?
Gör det!
Kom nu.
Vi har väntat för länge.
Han får några timmar
till på sig.
Han kanske är oskadd.
Det kanske han är.
Men det spelar ingen roll...
eftersom han inte är här...
och vi måste gå.
Det var en fin klocka.
- Backa.
- Det är ingen utgång.
Då gör vi en.
Ducka!
- Kom igen, rör på er!
- Hoppa ner till trottoaren.
- De är här!
- Skynda er! Gå, gå.
Släpp den, Bob.
Släpp den, mannen.
Släpp den bara.
Släpp väskan, mannen.
Har du inga mediciner i väskan?
Bara det här?
Du skulle ha fortsatt vidare
den dagen.
Gör det inte.
Låt honom vara, Daryl.
Mannen har gjort sitt val.
Inget du kan göra åt saken.
Låt det bara vara.
Jag ville inte skada någon.
Jag vill bara dricka
under tystnad.
Ta en klunk. När vårt folk får sina mediciner
kommer jag att spöa ner dig.
Hör du mig?
De kan ha överlevt.
Karen och David hade kunnat överleva,
och nu är de döda.
Det var inte ditt beslut
att ta.
När Tyreese får reda på det...
dödar han dig.
Han dödade mig nästan
över inget.
- Jag kan hantera Tyreese.
- När de andra får reda på det-
kommer de inte vilja ha dig där.
Och om de inte klarar sig
på hemvägen-
om alla dör av denna grej och det bara
är vi två kvar-
med Judith och Carl--
med mina barn...
Vill jag inte ha dig i närheten.
Det är jag, Rick.
Ingen annan behöver veta.
Jag trodde du var klar med
att bestämma över alla.
Jag gör detta beslut
för min skull.
Jag kunde ha låtsats att
allt skulle bli bra.
Men det gjorde jag inte.
Jag gjorde någonting.
Jag trappade upp.
- Jag var tvungen att göra något.
- Nej, det behövde du inte.
Om du tror att jag lämnar
utan Lizzie och Mica--
Vill du att de ska gå,
överge med dig?
Lizzie är sjuk.
Mica är 10 år gammal.
Hon kan inte.
Vi kommer att hålla dem helskinnad.
Du är inte kvinnan som var alltför rädd
att vara ensam, inte längre.
Du ska börja om, hitta andra människor
som inte vet, och du kommer att överleva härute.
Det kommer du.
Kanske.
Det var där jag
reste runt, väg 100.
Då kommer det ta runt
sju timmar att komma det.
- Vi kommer behöva mer bensin.
- Men vi kommer dit.
- Vi tar väg 100
- Jag hörde det.
Du hade rätt om vad du sa förut.
Om att spåret blir kallt.
Jag behöver inte gå ut längre.
Bra.
Ta den.
Ed gav mig denna under
vår första årsdag.
Varsågod.
Jag borde ha gett bort den
för länge sedan.
Översättning: SodaNChips
www.subscene.com