Tip:
Highlight text to annotate it
X
Kom, Anna.
Hoppa in.
Orkar ni prata?
När ni... Var ni vid medvetande då?
Jag har den smärtsamma plikten...
Vet ni om det?
Er make...miste livet vid olyckan.
Nej, ni var inte vid medvetande
hela tiden.
Anna?
Ja, er dotter också.
Är det nån där? Vem gjorde det?
Monsieur Leroy?
Kalla på vaktmästaren.
Någon
har krossat ett korridorfönster.
Kommer ni direkt sen?
Jag ska se efter i trädgården.
Jag klarar det inte.
-Jag slog sönder korridor fönstret.
-Det gör inget.
Förlåt.
-Vi sätter in ett nytt.
-Förlåt.
Det gör inget.
-Är det i dag?
-I eftermiddag. Klockan 17.00.
Kan jag göra något för er?
Adjö.
Vi har samlats här i dag
för att hedra-
-minnet av en man
och en kompositör-
-som hela världen erkänner
som en av de största.
Ingen kan förlika sig med-
-att han gått bort.
Vi tänker också
på denna lilla femåriga flicka-
-som följde honom i döden.
Patrice!
Miljontals män och kvinnor-
-väntade på
musiken du hade komponerat-
-till den stora europeiska fest-
-som vi alla
väntar på att snart få fira.
God dag.
God dag.
-Jag vet att ni inte vill träffa mig.
-Ja.
-Får jag stiga på?
-Nej.
-Det rör sig inte om nån intervju.
-Vad är det, då?
Jag håller på att skriva en artikel
om er man-
-men det är en sak jag inte vet:
Hur går det med
konserten för Europas enande?
Den finns inte.
Ni har förändrats.
Förr var ni inte så otrevlig.
Vet ni inte om det?
Jag var med om en bilolycka där jag
förlorade min dotter och min man.
Julie! Är det sant
att ni skrev er mans musik?
-God dag, madame.
-God dag.
God dag!
-Bernard?
-God dag, madame.
-Har ni lagt allt i det blå rummet?
-Alltihop.
Madame!
Vi är mycket ledsna allihop här.
Marie...
Marie?
Varför gråter ni?
Därför att ni inte gråter.
Jag tänker på dem. Gode Gud!
Jag kommer ihåg allting.
Hur ska man kunna glömma?
God dag, monsieur. Stig på.
-Önskar ni något att dricka?
-Nej tack.
Vi slår oss ner, det kan ta en stund.
Jag kommer strax.
Ingen får någonsin få reda på det.
Ni betalar för min mors äldreboende
resten av hennes liv.
Ni tryggar Maries
och trädgårdsmästarens ålderdom.
Ni säljer allt vi äger.
Alla pengarna ska in på detta konto.
-270641196?
-Ja.
Får jag fråga varför?
Nej.
Ursäkta mig.
-Vad får ni kvar, då?
-Mitt eget konto.
Jag har inte börjat än.
-Jag la arbetet åt sidan när...
-Den dagen då jag åkte iväg?
Där är det.
Och jag ville vänta på ett beslut.
Det gjorde ni rätt i.
Många ändringar.
Inte fler än vanligt.
Det är mycket fint.
Jag tycker mycket om
den här körsatsen.
Ja.
-Hallå?
-Det är Julie.
-Älskar ni mig?
-Ja.
-Har ni gjort det länge?
-Sedan jag började jobba med Patrice.
-Tänker ni på mig? Saknar ni mig?
-Ja.
Kom hit, om ni vill.
-Nu?
-Ja, nu genast.
-Är ni säker?
-Ja.
Olivier?
-Jag har fallit.
-Ta av er den.
Resten också.
De har tagit bort allt.
Det är bara madrassen kvar.
Ni har gjort en god gärning för mig.
Men som ni ser är jag en kvinna som
alla andra. Jag svettas, jag hostar.
Jag har karies.
Ni kommer inte att sakna mig.
Det har ni säkert insett.
Glöm inte att stänga dörren
när ni går härifrån.
Julie!
Julie!
-Det får inte finnas barn i huset.
-En fråga bara, så kan jag hjälpa er.
-Vad arbetar ni med?
-lnget.
-Vad sysslar ni med?
-lnget.
-lngenting alls?
-lngenting alls.
Jag har nog våningen ni söker.
Men den är inte iordninggjord än.
-Det kan dröja.
-Men man kan väl ändå bo där?
Ja. Där ska bara målas
och läggas ny matta.
-Jag vill se den genast, om möjligt.
-Ja.
-Jag ska anteckna ert namn.
-"Julie de Courcy", med "y".
Förlåt; "Julie Vignon".
Jag har återtagit mitt flicknamn.
-Kaffe med glass?
-Som vanligt.
Är det någon där?
Är det någon där?
-Ursäkta oväsendet, är strax klar.
-Jag har inte hört något.
Får jag komma in?
-Ni låste er visst ute i förra veckan?
-Ja, er man lånade mig ett täcke.
-Jag satt i trappan hela natten.
-Jag ville be er skriva på det här.
-Vad är det?
-Alla har redan skrivit på.
Vi vill inte ha kvinnor som tar
emot män här. Flickan under er...
Tyvärr, jag lägger mig inte i.
Hon är en hora!
Jag har inte med det att göra.
Ni är i god form.
Fysiskt sett är allting bra.
Är ni vid gott mod?
-Ja?
-God dag, det är Antoine.
Det är till er.
-Hallå?
-Antoine här. Ni känner mig inte.
Nej. Ursäkta mig. - Vem är det?
Det är en pojke som sökt er länge.
Jag sa han kunde ringa...
-Hallå?
-Jag vill träffa er.
-Det är viktigt.
-lngenting är viktigt.
-Det gäller ett föremål.
-Vad då?
Det är en halskedja.
En halskedja med ett kors.
Jag hade glömt bort den.
Jag hittade den
några meter från bilen.
Men...
Jag kunde inte behålla den.
Det var stöld.
Vill ni fråga mig något?
Jag var vid bilen...
Nej.
Förlåt mig.
Jag har sökt er
på grund av halskedjan, men...
...också för att
jag har något att fråga er.
När jag öppnade bildörren-
-levde er man fortfarande.
Han sa...
Jag kan inte förstå det.
Han sa: "Försök att hosta nu."
Min man höll på att berätta
en rolig historia.
Den handlar om en kvinna som hostar
och hostar, och går till läkaren.
Läkaren undersöker henne
och ger henne ett piller.
Kvinnan frågar vad det är.
Läkaren svarar
att det är det starkaste laxativet.
-"Laxativ mot hosta? "
-"Ja visst!"
"Försök att hosta nu."
Det skrattade vi åt.
I samma ögonblick kraschade bilen.
Min man var en sån
som berättar poängen två gånger.
Så ni gav den tillbaka till mig?
Ni får den.
Är ni sjuk?
Hur mår ni?
-Man måste alltid passa sig för nåt.
-Vad sa ni?
-Tack!
-Varför detta?
Jag bor kvar.
För att de ska vräka mig måste alla i
huset skriva under. Så jag bor kvar.
Det är fint här!
När jag var liten
hade jag en exakt likadan lampa.
Jag ställde mig under den
och sträckte upp handen...
Jag drömde om att hoppa så högt
att jag kunde röra vid den.
När jag blev större
glömde jag bort den.
-Var har du hittat den?
-Jag hittade den.
Är den ett minne?
-Bor du ensam?
-Ja.
Jag skulle inte stå ut en enda natt
utan någon.
Det måtte ha hänt dig något.
Du är inte den sorten man överger.
Förlåt mig, jag pratar för mycket.
-Stackars kille.
-Vem då?
Då jag kom hem i natt sov han.
Han har gått,
men lämnat kvar sin flöjt.
Julie!
Kaffe, tack.
Jag har sökt er.
-Och?
-Jag har hittat er.
-lngen vet var jag bor.
-lngen.
Efter en tid
löste det sig av en slump.
Min städerskas dotter
har stött på er här i kvarteret.
-Jag har gått hit i tre dagar.
-Ni spionerar på mig.
Jag saknar er.
Har ni flytt?
Är det från mig ni har flytt?
Hör ni vad han spelar?
-Det låter som...
-Ja.
Jag har träffat er.
Det kanske räcker för mig
ett litet tag.
Jag ska försöka...
-Hur känner ni till den musiken?
-Jag hittar på allt möjligt.
Jag älskar att spela.
Jag kommer strax.
-Är ni inte nöjd med lägenheten?
-Jo. Jag vill ha en annan, likadan.
-Det kan ordnas, men det tar tid.
-Hur lång tid?
Två - tre månader.
Ni har skurit er under rakningen.
Min katt har rivit mig.
Mamma?
Marie-France...
Det är jag.
-Julie.
-Jaha, Julie!
Kom till mig.
De sa att du hade dött.
Du ser ut att må bra.
Så ung, väldigt ung.
Du är ju yngst, men nu ser du ut
som 30. När vi var små...
Jag är inte din syster, mamma,
jag är din dotter. Jag är 33.
Jag vet, jag vet...
Jag skojar.
Jag har det mycket bra här. Jag har
allt jag behöver, jag har TV....
Man ser hela världen.
-Ser du också på TV.?
-Nej.
Vill du berätta nåt
om din man och ditt hus?
Eller om dina barn?
-Eller kanske om dig själv?
-Mamma...
Min man och min dotter är döda.
Jag har inget hus längre.
Ja, det har de talat om för mig...
Förut var jag lycklig. Jag älskade
dem, och de älskade mig också.
Lyssnar du på mig, mamma?
Jag lyssnar på dig, Marie-France.
Nu har jag förstått att jag inte
kommer att göra mer än en enda sak:
Ingenting.
Jag har ingen ställning, inga minnen,
vänner eller anknytningar.
Allt sådant är snaror.
-Har du pengar att leva på?
-Jag har så det räcker, mamma.
Det är viktigt.
Man kan inte avstå från allt.
-Mamma?
-Ja.
Var jag rädd för möss
då jag var liten?
Du var inte rädd.
Det var Julie som var rädd.
Nu är jag rädd.
Tack, monsieur.
Så trevligt att se er!
Var så god och stig på.
-Jag vill be er om en tjänst.
-Min fru är inte inne. Stig på!
-Kan ni låna mig er katt?
-Ursäkta...?
Er katt.
Jag behöver en katt i ett par dagar.
Jag har inte lå*** kastrera honom,
han kan bli aggressiv.
Var så god.
Jag tror inte att han gillar er.
-Vad gör du här?
-Jag var på bussen.
Du sprang
som om det hade hänt dig nåt.
Gråter du?
Nej, det är vattnet...
-Har du inga trosor på dig?
-Aldrig.
Jag har lånat grannens katt
för att den ska döda musen.
Den hade fått ungar.
Det är naturligt, Julie.
Är du rädd för att gå tillbaka dit?
Ge mig din nyckel, jag ska städa upp.
Jag väntar på dig hemma hos mig.
Det är Lucille. Gör mig en tjänst!
Ta en taxi och kom hit. Jag betalar.
Nu? Det är mitt i natten!
Hon är halv tolv.
Du har 25 minuter på dig.
-Jag kan inte.
-Snälla! Jag måste be dig komma.
-Vart?
-Cité du Midi 3, en gata vid Pigalle.
Första dörren till vänster, fråga
efter mig i porttelefonen. Kommer du?
-Ja?
-Jag ska träffa Lucille.
Så du kom...
Ja.
Jag ber om ursäkt.
Förlåt.
-Är du inte arg?
-Nej.
Lucille, vi ska in om fem minuter.
Kan du ta hand om mig lite?
När jag hade bytt om
gick jag hit för att ta ett glas.
Jag såg ut över publiken,
av en ren slump.
Och där i mitten,
på första raden, satt min far.
Okej.
Han såg trött ut.
Han slumrade till lite...
Han såg rumpan på tjejen på scenen.
Jag bad vakten föra ut honom-
-men den jäveln sa
att han inte kunde göra nåt.
Om nån har betalat så har han
rätt att se på. Förstår du?
Jag undrade vem jag kunde räkna med.
Jag var alldeles förtvivlad, jag hade
ingen att vända mig till, jag...
-Jag ringde dig...
-Och din far?
Tio minuter senare...
...tittade han på sin klocka
och reste sig.
Då kom jag ihåg
att hans sista tåg går 23.45.
Varför gör du det här, Lucille?
För att jag tycker om det.
Jag tror faktiskt
att alla tycker om att göra det.
-Du har räddat mitt liv.
-Nej.
-Jo. Du kom hit, det är samma sak.
-Nej.
Julie? Är det där du?
Lucille! Det är vi nu.
Det är jag...!
Europarådet har ju bett er skriva
färdigt Patrice de Couroys partitur.
Jag har sagt ja. Jag försöker förstå
vad Patrice hade i huvudet.
Det är inte så lätt.
Kan ni säga några ord om partituret-
-som visas för första gången?
Det är första delen av
en stor konsert som Patrice skrivit-
-på beställning av Europarådet.
Konserten skulle spelas en enda gång-
-av ett dussin symfoniorkestrar i ett
dussin städer i det förenade Europa.
Patrice var en man
som var ganska...inbunden.
Jag tror att det bara var en person
som förstod honom: Julie, hans fru.
Jag har försökt förmå henne
att delta i programmet-
-men hon har avböjt.
Därför antar jag att dokumenten
ni har med er tillhör era arkiv.
Det finns inga arkiv att titta i.
Det är foton och dokument jag hittat
i Patrices byrå på konservatoriet.
Hans fru ville inte ha dem.
Jag vet inte
om jag har rätt att visa er dem.
Han var
en av våra främsta tonsättare.
Det stämmer.
Sådana personer tillhör oss alla,
vare sig man vill eller ej.
Vänta i fem minuter.
-Men var har jag lagt det...?
-Det är ett ljusgrönt visitkort.
-Såg ni inte på TV. i dag?
-Nej, inte alls.
Där är det. Där står
numret till henne på arbetet.
Varför vill ni ha det här numret?
På TV. i dag visade hon upp
partituren som hon hämtat hos er.
Jaså...
Efter olyckan, innan något
var säkert, gjorde jag en kopia.
Jag insåg
att ni tänkte förstöra partituret.
-Jag skickade kopian till Strasbourg.
-Varför gjorde ni det?
Den musiken är så vacker.
Man kan inte förstöra sådana saker.
Olivier!
Olivier!
Olivier! Olivier!
Olivier!
Förlåt mig.
Det är ingen fara.
-Så ni vill avsluta Patrices konsert?
-Jag ska försöka.
Det har ni inte rätt att göra!
-Det blir aldrig detsamma!
-Jag försöker, kanske går det inte.
Jag ska säga varför: Det var
ett sätt, det var så jag tänkte.
Att få er att gråta, att springa.
Det var enda sättet att få er
att säga om ni vill eller inte.
Jag... Det är inte sjyst!
Nej,
men ni har inte gett mig något val.
-Ni har ingen rätt att...
-Vill ni inte se vad jag har gjort?
Jag vet inte
om jag har fått till det.
Om jag fick spela det för er...
-Vet ni vad kören skulle sjunga?
-Nej.
-Sa inte Patrice det?
-Nej.
På grekiska får det ju en annan rytm.
Vem var den där flickan?
Vilken flicka?
Hon på fotona i programmet.
Hon som var med Patrice.
Visste ni inte om det?
-Men säg bara: Var det hans flickvän?
-Ja.
-Men sen hur länge?
-Flera år.
-Var bor hon?
-Bredvid Montparnasse.
Men de sågs på justitiepalatset.
Hon är advokat.
Hon praktiserar hos en advokat.
Vad vill ni göra?
Träffa henne.
Det är tredje gången det händer er!
Det är otroligt.
Det är inte så allvarligt.
Det viktiga är att...
Ursäkta mig.
Var finns jämlikheten?
Är det
för att jag inte talar franska-
-som domstolen inte vill
höra på mina argument?
-Ursäkta mig...
-Ja?
Ja?
-Var ni min mans väninna?
-Ja.
Jag visste inte om det.
Jag har just fått veta det.
Synd. Nu kommer ni att avsky honom,
och mig också.
Det vet jag inte.
Säkerligen.
Är det hans barn?
Ja.
Han visste det inte,
jag insåg det...
Jag insåg det efter olyckan.
Jag har aldrig velat ha barn, men det
är gjort och jag vill behålla det.
Har ni en cigarett?
Ni borde låta bli.
Vill ni veta när och var
han låg med mig? Hur ofta?
Nej.
-Vill ni veta om han älskade mig?
-Ja, det var det jag ville fråga.
Nu är det ingen idé;
jag vet att han älskade er.
Ja.
Han älskade mig.
Julie!
Kommer ni att avsky mig?
Var så god och kom in.
Har det hänt någonting?
Har ni träffat henne?
En gång ville ni förmå mig
att ta Patrices mapp.
-Ni ville inte.
-Jag ville inte. Om jag gjort det...
-Låg de där fotona i mappen?
-Ja.
Om jag hade tagit den
hade jag fått veta det då.
Och om jag bränt papperen utan att
titta hade jag aldrig fått veta det.
Det kanske är bra så.
Kan ni visa något
av det ni har komponerat?
-Är det violinerna?
-Violorna.
Nu...
Vänta, vänta...
Kanske lättare, utan slagverk.
Vi tar bort trumpeterna.
Piano. Piano, sul tasto.
-Och i stället för pianot...
-En flöjt?
En flöjt. Vi tar om där...
Det är allt, för tillfället.
-Och slutet?
-Jag vet inte.
Det fanns ett papper...
Det är kontrapunkten
som ska komma tillbaka i slutet.
Han sa det till mig; det är en bön.
Försök sätta in den.
-Van den Budenmayer?
-Ja.
Han ville få in den i slutet.
Ni vet ju hur mycket han älskade den.
-Har ni kontakt med vår advokat?
-Av och till.
-Vet ni om han sålt vårt hus än?
-Nej. Då hade han nog ringt mig.
Säg till honom att inte göra det.
Om ni får ordning på det där...
-Visar ni mig det då?
-Jag ska visa er.
Det fanns en madrass därinne.
Men M. Olivier kom hit och köpte den.
-Jag trodde inte att ni behövde den.
-Det är bra.
-God dag.
-God dag.
Har ni varit här förut?
Nej, aldrig.
Däruppe ligger sovrummen och
kontoret. Jag ska strax visa er det.
Och här är köket.
Det har alltid sett ut så här.
-Blir det en pojke eller en flicka?
-En pojke.
-Vet ni vad han ska heta?
-Ja.
Jag tänkte...
...att han borde få hans namn
och hans hus. Här.
-Behöver ni mig mer?
-Nej tack, ni kan gå hem.
-Jag visste det.
-Vad då?
-Patrice talade mycket om er.
-Jaså?
-Vad sa han, då?
-Att ni är god.
Att ni är god och generös.
Att det är det ni vill vara.
Och att man alltid kan räkna med er.
Till och med jag kan göra det.
Förlåt...
Soloflöjt
-Ja?
-Det är jag, jag är klar.
Ni kan hämta det i morgon,
eller nu om ni orkar.
Jag ska inte gå och lägga mig,
men jag hämtar inte partituret.
-Vad nu?
-Jag kommer inte och hämtar det.
Jag har funderat hela veckan.
Den musiken kan vara min musik.
Lite tung och klumpig kanske, men...
min musik.
Eller er, men
då måste man tala om det för alla.
-Är ni kvar?
-Ja, jag är kvar.
Ni har rätt.
-Hallå?
-Det är jag igen.
Jag undrar...
-Sover ni på madrassen där vi...?
-Ja.
-Ni har inte sagt nåt till mig.
-Nej, det harjag inte.
Älskar ni mig fortfarande?
Jag älskar er.
-Är ni ensam?
-Ja, visst är jag ensam.
Jag kommer.
Om jag talar änglars språk
men saknar kärlek
är jag bara en ekande brons
Och om jag har profetisk gåva
och känner alla hemligheterna
och har hela kunskapen
Och om jag har all tro
så att jag kan flytta berg
men saknar kärlek
är jag ingenting
Kärleken är tålmodig och god
Allt bär den
Allt tror den
Kärleken upphör aldrig
Den profetiska gåvan, den skall förgå
Tungotalet, det skall tystna
Kunskapen, den skall förgå
Men nu består
tro, hopp och kärlek
dessa tre
Och störst av dem är kärleken
Och störst av dem är kärleken
Och störst av dem är kärleken