Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag bodde i ett hus för krigsinvalider.
Familjerna var utvalda, eftersom papporna var krigsinvalider.
Där fanns män som saknade ben, sina armar eller en hand. Eller hade någon annan krigsskada.
Som barn vande jag mig vid att människor är olika.
Det var en bra lärdom för mig som barn.
Jag bodde på ett ganska speciellt ställe, i ett villaområde i en liten stad.
Allt var normalt, det var inte tal om något annorlunda.
Det fanns åtminstone ingen kunskap om transsexualism.
Även om jag kände att jag var transkö*** redan som liten,
vågade jag inte tala om det ens för mina föräldrar.
När jag redan hade familj och barn önskade jag att jag hade kunnat vara transvestit.
Då hade jag kunnat begränsa stunderna som kvinna till vissa tider, och annars vara man och far.
I praktiken fungerade det inte. Att bli man igen efter ett veckoslut var hemskt svårt.
Som fyrtioåring blev jag stormförälskad i en flicka.
Jag tog kontakt med Seta och frågade om det fanns någon grupp där man kunde prata och träffa andra.
Jaana var där, och där började det. Nu har vi varit tillsammans redan i tjugo år.
När jag i något skede hamnar på ålderdomshem är jag troligen redan dement och ganska försvarslös.
Hur månne jag kommer att bli emottagen?
Jag hoppas att det i gemenskapen vi då blir en del av,
finns vårdare som är medvetna, så att de kan förhålla sig till oss.
Och att de verkligen kan vara på vår sida,
för vi behöver nog det stödet.
Och så det, att vi får vara på samma ålderdomshem.
För mig är de hemskt viktigt att få hålla Jaana i handen.
Och det, att vi får vara nära varandra.
Det är en viktig sak.