Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Fabienne Westerberg Granskare: Johan Öfverstedt
Jag heter Joshua Walters.
Jag är artist.
(beatboxing)
(skratt)
(applåder)
Men jag uppträder inte bara,
utan är också diagnostiserad
som bipolär.
Jag omformar det till något positivt,
eftersom jag blir desto mer underhållande
ju mer galen jag är på scenen.
När jag var 16 i San Fransisco
fick jag en genomslående manisk episod
som fick mig att tro att jag var Jesus.
Ni tror kanske att det var läskigt,
men det finns ingen mängd droger
som kan få en att bli så hög
som när man tror att man är Jesus.
(skratt)
Jag blev skickad till ett ställe,
en psykavdelning,
och på psykavdelningen
kör alla sin egen soloföreställning.
(skratt)
Där finns ingen publik som det gör här,
som kan rättfärdiga deras repetitioner.
De övar bara.
En dag hamnar de nog här.
När jag sedan kom ut,
blev jag diagnostiserad
och fick mediciner
av en psykiatriker.
"Okej, Josh, du skulle ju kunna få lite--
Du skulle ju kunna få lite Zyprexa.
Okej? Mmhmm?
Det är vad som står på min penna i alla fall."
(skratt)
Somliga av er är i branschen ser jag.
Jag känner ljudet av er.
Den första halvan av gymnasiet
bestod av att kämpa mot den maniska episoden,
och andra halvan
mot övermedicineringen av de här medicinerna,
när jag sov mig igenom skoldagarna.
Andra halvan var ungefär som en enda lång tupplur på lektionstid.
När jag gick ut skolan
fick jag ett val.
Jag kunde antingen förneka
min mentala sjukdom
eller acceptera
min mentala sjukt-bra-dom.
(fanfarljud)
Det finns nu en rörelse som håller på med
att omformulera mentalsjukdom till något positivt --
i alla fall den hypomaniska delen av det.
Om ni inte vet vad hypomani är,
så är det som en okontrollerbar motor,
kanske en Ferrarimotor, utan bromsar.
Många av talarna här, och många av er i publiken,
har den där kreativa glöden,
om ni förstår vad jag menar.
Ni är drivna att göra något
som alla intalat er är omöjligt.
Och det finns en bok -- John Gartner.
John Gartner skrev en bok som hette "The Hypomanic Edge"
där Christopher Columbus och Ted Turner och Steve Jobs
och en *** andra affärsmänniskor
följer en slags tävlingsglöd.
En annan bok skrevs för inte så länge sedan,
i mitten på 90-talet,
som hette "Touched With Fire" av Kay Redfield Jamison
där det undersöktes i kreativa sammanhang
och där Mozart och Beethoven och Van Gogh
alla led av, och med, maniska depressioner.
Några av dem tog livet av sig.
Så det handlar inte bara
om sjukdomens goda sidor.
På sista tiden
har det här fältet utvecklats,
och det skrevs en artikel i New York Times
i september 2010,
där det stod:
"Precis lagom manisk."
Var precis lagom manisk.
Investerare sökte alltså entreprenörer
som låg på en sorts skala --
ni vet vad jag menar --
kanske inte helt bipolära,
men på den bipolära skalan --
där man å ena sidan
kanske tror att man är Jesus
eller å andra sidan
kanske bara kan tjäna en *** pengar.
(skratt)
Det är upp till er att avgöra.
Och alla ligger någonstans där i mitten.
Alla ligger någonstans i mitten.
Så kanske
finns det ingenting
som heter galenskap,
och att bli diagnostiserad med en mentalsjukdom
betyder inte att man är galen.
Det kanske bara betyder
att man är känsligare
för sånt som de flesta inte ser
eller känner.
Kanske är ingen galen egentligen.
Alla är bara lite sjuka i huvudet.
Och hur mycket
beror på var på skalan du hamnar.
Hur mycket
beror på hur tur du har.
Tack.
(applåder)