Tip:
Highlight text to annotate it
X
(Anrop på polisradion)
I grunden är polisyrket detsamma,
men förutsättningarna att vara polis här jämfört med i en större stad,
ja, det är stora skillnader.
Vi har ju inga specialenheter som vi kan använda oss av om det skulle brinna till.
När det är ärenden som är snäppet större, får vi förlita oss på oss själva.
Vi kan inte ringa in eller larma, det kommer inte så många.
Det får vi hela tiden ha i bakhuvudet när vi jobbar.
Vi kan kanske inte gå in i alla situationer.
Att jobba som närpolis tycker jag är jätteroligt.
Vi är en liten grupp på ungefär tio stycken.
Vi jobbar väldigt direkt mot ungdomar, på ställen där de håller hus.
Det betyder att vi är mycket i skolorna, och försöker etablera en kontakt där.
Det har vi gjort nu i snart fyra år,
och det känns som att det är en ganska stor skillnad mot när vi började.
Det svåra är nog att kunna dra en gräns för vad vårt ansvar är, och
sedan att nästa instans som socialtjänst, skola, att de tar vid.
Att släppa det då.
Det är lätt att man får ett ganska starkt engagemang kring saker tycker jag.
Det är mycket eget ansvar.
Varje polis här måste ha fantasi.
Vi måste hitta på egna saker att pyssla med.
Det kan också vara så att vi får lösa ett ärende helt och hållet själva.
Till exempel att man kanske upprättar en anmälan på morgonen,
och så försöker man utreda ärendet själva under dagen.
Och i några fall har det faktiskt varit så att vi har löst det, från ax till limpa.
Vi har skrivit in en anmälan på morgonen, och sedan innan vi går hem,
på eftermiddagen, har vi gripit en gärningsman.
Med bara vår egen hjälp. Det är otroligt inspirerande.
Under sommaren mångdubblas befolkningen här,
men vi är inte så många fler poliser som jobbar.
Så det krävs ganska mycket av oss, vi få som är i tjänst.
Det ser inte alltid ut som det gör här nu i Almedalen.
Sommartid så får vår närpolisavdelning stötta andra avdelningar,
som ordningspoliserna, i större utsträckning.
Det blir väldigt mycket fokus på Visby, mycket kring krogar och så.
Man påbörjar ofta sin yrkeskarriär med att jobba treskift.
Det kan tära ganska mycket på dig själv,
och personer i din omgivning, på relationerna.
Vissa klarar det bra, andra gör det inte.
Sedan är det kanske inget yrke man blir rik av.
Men jag har svårt att hitta ett annat yrke som är så komplett,
som jag tycker att polisyrket är.
Jag tycker att alla ärenden som har någon form av dödlig utgång är jobbiga.
Det är många inblandade, det är många anhöriga som ofta är
väldigt ledsna och trasiga. Det är många att ta hand om.
Samtidigt ska vi driva någon form av brottsutredning,
eller vad det nu är som har skett.
Ett jobbigt ärende som jag har varit på var en dödsolycka i bil.
Den ena ungdomen dog på en gång, och de två andra skadades allvarligt.
Då blev efterarbetet för vår del mycket nere på lasarettet.
Där fick vi ta emot många av de anhöriga, vi fick lämna dödsbud,
vi fick identifiera den avlidne. Det är ett tungt ansvar.
Man är ju bara människa.
Uniformen hjälper en ganska mycket när man är ute.
Den är ett litet skydd mot jobbiga saker, men såklart inte allt.
Det svåraste enligt mig är att man har fått en annan inblick i samhällets baksida.
Med de erfarenheter man har i bagaget,
så har man också en annan verklighetsbild.
Att se barn som far illa, eller liknande, det är tufft.
När jag känner mig som mest nöjd är när jag känner att vi gör nytta.
I höstas hade vi en insats som kallades Höstglöd,
som fokuserade på ungdomar och narkotika.
Det var många av våra gotländska ungdomar som blev rapporterade,
fick lämna urinprov och blodprov.
Resultatet blev att det var otroligt många föräldrar som hörde av sig efteråt
och var tacksamma över vårt jobb, att vi uppdagat deras ungdom.
och att de nu på egen hand fick ta tag i problemet
och lösa det i familjen.
Då tycker jag att det känns som vi gör nytta.