Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Erik Niklasson Granskare: Johan Cegrell
Vad pågår
i den här bebisens huvud?
Om du hade frågat folk detta för 30 år sedan,
skulle de flesta, inklusive psykologer,
svarat att det här barnet var irrationellt,
ologiskt, egocentriskt –
att han inte kunde ta in en annan människas perspektiv
eller förstå orsak och verkan.
Under de senaste 20 åren
har utvecklingspsykologin helt ställt denna bild på ända.
Så på vissa sätt
anser vi att detta barns tänkande
liknar tänkandet hos de mest lysande vetenskapsmän.
Låt mig ge er ett exempel på detta.
En sak som den här bebisen skulle kunna tänka på,
en sak som skulle kunna pågå i hans huvud,
är att försöka lista ut
vad som pågår i det där andra barnets huvud.
En av de svåraste saker som finns för oss är, trots allt,
att försöka lista ut vad andra tänker och känner.
Och det som kanske är svårast av allt
är att förstå att vad andra tänker och känner
faktiskt inte är precis vad vi känner och tänker.
De som följer politiken
vet hur svårt det är för vissa att förstå.
Vi ville ta reda på
om bebisar och små barn
kan förstå denna viktiga sak om andra människor.
Frågan är: Hur kan vi fråga dem?
Bebisar kan ju som bekant inte prata
och om du ber en treåring
tala om för dig vad han tänker,
kommer du få en lång medvetandeström till monolog
om ponnyer och födelsedagar och sådana saker.
Så hur bär vi oss åt för att fråga dem?
Det visade sig att hemligheten var broccoli.
Vad vi gjorde – jag och Betty Rapacholi, som då var en av mina studenter –
var att ge bebisarna två skålar med mat:
en skål med rå broccoli
och en skål med mumsiga guldfisk-kex.
Alla bebisarna, även i Berkley,
tycker om kexen men inte den råa broccolin.
(Skratt)
Det Betty gjorde sen
var att ta ett litet smakprov från varje skål
och låtsas att hon antingen gillade det eller inte.
Hälften av gångerna låtsades hon
att hon gillade kexen men inte broccolin –
precis som en bebis eller vilken vettig människa som helst.
Men hälften av gångerna
tog hon en liten bit broccoli
och sa "Mmmmmm, broccoli!
Jag smakade på broccolin. Mmmmm."
Och sen tog hon några av kexen
och sa, "Usch, vad äckligt, kex.
Jag smakade på kexen. Usch! Äckligt!"
Hon låtsades alltså som om att det hon gillade
var precis motsatsen till det barnen gillade.
Vi gjorde det här med 15-18 månader gamla bebisar.
Sen sträckte hon ut handen och sa,
"Kan jag få lite?"
Så frågan är: Vad skulle barnet ge henne,
det som de gillade eller det hon gillade?
Och det häpnadsväckande var att 18 månader gamla bebisar,
som precis lärt sig gå och prata,
gav henne kexen om hon visat att hon gillade kexen,
men broccolin om hon visat att hon gillade broccolin.
De 15 månader gamla bebisarna
stirrade, å andra sidan, länge på henne
om hon låtsades som att hon gillade broccolin,
som om de inte kunde förstå sig på det.
Men efter att de stirrat ett tag
gav de henne kexen,
det som de trodde alla måste gilla.
Det finns två anmärkningsvärda saker med detta.
Det första är att dessa små, 18 månader gamla, bebisar
redan upptäckt
detta centrala faktum om den mänskliga naturen,
att vi inte alltid vill samma saker.
Och utöver detta kände de att de borde göra saker som
hjälper andra att få det de vill ha.
Men vad som är ännu mer anmärkningsvärt
är att, eftersom de 15 månader gamla bebisarna inte gjorde detta,
de 18 månader gamla bebisarna tycks ha lärt sig
detta djupa faktum om den mänskliga naturen
på de tre månader sedan de var 15 månader gamla.
Så barn både kan och lär sig mer
än vi någonsin kunnat tro.
Och detta är bara en av hundratals studier som gjorts de senaste 20 åren
som visat detta.
Ni kanske ställer er frågan:
Varför lär sig barn så mycket?
Och hur är det möjligt för dem att lära sig så mycket
på så kort tid?
Jag menar, om man tittar på bebisar rent ytligt
så verkar de ganska meningslösa.
Och på många sätt är det faktiskt värre än meningslösa,
eftersom vi måste lägga så mycket tid och energi
på att bara hålla dem vid liv.
Men om vi vänder oss till evolutionen
för att få svar på frågan
varför vi lägger så mycket tid
på att ta hand om meningslösa bebisar,
så visar det sig att det faktiskt finns ett svar.
Om vi tittar på många olika sorters djur, olika arter,
och inte bara på oss primater,
utan även på andra däggdjur, fåglar,
till och med pungdjur,
såsom kängurur och vombater,
så visar det sig att det finns ett samband
mellan hur lång barndomstid olika arter har
och hur stora deras hjärnor är i förhållande till deras kroppar
och hur intelligenta och flexibla de är.
Och typexemplen på detta faktum är de här fåglarna.
På ena sidan
har ni en Kortnäbbad kråka.
Och kråkor och andra fåglar i släktet, såsom korpar, råkor o.s.v
är väldigt intelligenta fåglar.
I vissa hänseenden är de lika intelligenta som chimpanser.
Detta är en fågel på omslaget av Science
som lärt sig att använda ett verktyg för att få mat.
På andra sidan
har i vår vän tamhönan.
Och hönor och ankor och gäss och kalkoner
är egentligen dumma som tåget.
De är väldigt bra på att picka frön,
men inte särskilt bra på något annat.
Det visar sig att ungarna
till de Kortnäbbade kråkorna är flygfärdiga.
De är beroende av att deras mammor
släpper larver i deras små gap,
i upp till två år,
vilket är mycket lång tid i en fågels liv.
Kycklingarna, däremot, mognar
på ett par månader.
Så deras uppväxttid är anledningen
till att kråkorna hamnar på omslaget till Science
och kycklingara hamnar i soppskålen.
Det är någonting med den här långa uppväxttiden
som verkar hänga samman
med kunskap och inlärning.
Vad kan vi då tänka oss för en förklaring till detta?
Ja vissa djur, såsom hönan,
verkar vara vackert anpassad
till att göra en sak och göra den väl.
De verkar vara vackert anpassade
till att picka frön i en viss typ av miljö.
Andra varelser, såsom kråkorna,
är inte särskilt bra på något enstaka
utan är väldigt bra
på att lära sig olika miljöers villkor.
Och vi människor befinner oss givetvis
längst ut på denna del av spektrumet.
Vi har långt mycket större hjärnor i förhållande till vår kroppsstorlek
än något annat djur.
Vi är smartare, vi är flexiblare,
vi kan lära oss mer,
vi överlever i mer olikartade miljöer,
vi kom genom migration att täcka hela världen och beger oss till och med ut i rymden.
Och våra bebisar och barn är beroende av oss
mycket längre än någon annan arts ungar.
Min son är 23.
(Skratt)
Och åtminstone tills de är 23
så pillar vi fortfarande in larver
i deras små öppna munnar.
OK, varför ser vi detta samband?
En idé är att den här strategin, den här strategin för inlärning,
är en mycket kraftfull strategi för att klara sig i världen,
med den har en stor nackdel.
Och den stora nackdelen
är att du, tills du faktiskt genomgått all denna inlärning,
kommer vara hjälplös.
Så du vill inte att en mastodont kommer springandes mot dig
medan du tänker för dig själv,
"En slangbella eller ett spjut kanske skulle kunna hjälpa mig. Vilket skulle vara bäst?"
Det är något du faktiskt vill veta
innan mastodonten faktiskt dyker upp.
Och sättet som evolutionen verkar ha löst det här problemet på
är med en sorts arbetsuppdelning.
So tanken är att vi har den här tidiga perioden då vi är helt skyddade.
Vi behöver inte göra någonting. Allt vi behöver göra är att lära oss.
Och sen, som vuxna,
kan vi ta alla de där sakerna som vi lärde oss när vi var bebisar och barn
och faktiskt använda dem för att göra saker ute i världen.
Så ett sätt att tänka kring kring det
är att bebisar och små barn
är som uppdelningen mellan forskning och utveckling.
De är de skyddade drömmarna
som bara behöver gå omkring och ha bra ideer,
och vi vuxna är produktion och marknadsföring.
Vi måste ta alla de där idéerna
vi hade som barn
och använda oss av dem.
Ett annat sätt att tänka kring det
är att istället för att tänka på bebisar och barn
som bristfälliga vuxna,
så borde vi tänka att de
bara befinner sig på ett annat utveklingssteg av samma art –
ungefär som larver och fjärilar –
med undantaget att de faktiskt är de fantastiska fjärilarna,
som flyger fram och tillbaka i trädgården och utforskar,
medan vi är larverna
som kryper långsamt fram längs vår smala, vuxna väg.
Om detta stämmer, om dessa bebisar designats för att lära sig –
och denna evolutionsberättelse skulle säga att barn är till för att lära sig,
det är det de är till för –
då borde vi kunna förvänta oss
att de har verkligt starka mekanismer för att lära sig saker.
Och barnets hjärna verkar faktiskt
vara den mest kraftfulla inlärningsdator
på jorden.
Riktiga datorer blir dock bättre och bättre.
Och det har nyligen skett en revolution
i vår förståelse kring maskininlärning.
Och allt grundar sig på den här mannens idéer,
pastor Thomas Bayes,
som var statistiker och matematiker på 1700-talet.
Det Bayes, i korthet, gjorde
var att utveckla ett matematiskt sätt,
genom att använda teorier från sannolikhetsläran
att karakterisera och beskriva
sättet som vetenskapsmän upptäcker mer om världen.
Det vetenskapsmän gör
är att de har en hypotes som de tror kanske är bra att utgå från.
De ger sig ut och testar hypotesen mot bevisen.
Bevisen får dem att ändra hypotesen.
Sedan testar de den ny hypotesen,
osv, osv.
Det som Bayes visade var att det finns ett matematiskt sätt att göra detta på.
Och den matematiken utgör kärnan
i de bästa programmen för inlärning som vi har idag.
Och för ungefär 10 år sedan
så föreslog jag att barn kanske faktiskt gör samma sak.
Så om du vill veta på vad som pågår
bakom de här vackra, bruna ögonen,
så tror jag att det ser ut ungefär så här.
Det här är pastor Bayes anteckningsbok.
Jag tror faktiskt de här bebisarna gör avancerade beräkningar
med betingade sannolikheter som de utvärderar
för att förstå hur världen fungerar.
Okej, det kanske verkar ännu svårare att faktiskt visa.
För när du frågar till och med vuxna om statistik
ser de väldigt frågande ut.
Hur kommer det sig att barn ägnar sig åt statistik?
För att testa detta använde vi oss av en maskin vi har
som vi kallar för "Blicket"-detektorn.
Det är en låda som tänds och spelar musik
när man lägger vissa saker på den men inte andra.
Och genom att använda oss av den här enkla maskinen
så har mitt labb och andra gjort ett stort antal studier
som visar hur bra bebisar är
på att lära sig saker om världen.
Jag tänkte bara nämna en av de här studierna
som vi gjorde tillsammans med Tumar Kushner, en av mina studenter.
Om jag visade er den här detektorn
så skulle ni förmodligen tänka att det man borde börja med
för att få detektorn att reagera
är att lägga en kloss på detektorn.
Men i själva verket fungerar den här detektorn
på ett lite konstigt sätt.
För om man rör en kloss i luften ovanför detektorn,
något man aldrig ens skulle få för sig att göra,
så reagerar detektorn faktiskt två av tre gånger.
Medan, om man gör det troliga, nämligen lägger klossen på detektorn
så reagerar den bara två gånger av sex.
Så den mer mindre troliga hypotesen
har starkare evidens.
Det ser ut som att röra klossen i luften ovanför detektorn
är en effektivare strategi än den andra strategin.
Så detta var precis vad vi gjorde; Vi gav fyraåringar detta mönster av evidens
och vi bad dem helt enkelt att få detektorn att reagera.
Och mycket riktigt så tog fyraåringarna till sig evidensen
och rörde klossarna i luften ovanför detektorn.
Det är två saker som är intressant med det här.
Det första är, återigen, och kom ihåg att detta är fyraåringar.
De har precis börjat lära sig räkna.
Men utan att vara medvetna om det
så utför de dessa tämligen avancerade beräkningar,
som ger dem en mått på betingad sannolikhet.
Det andra som är intressant
är att de använder sig av evidensen
för att skapa sig en idé, en hypotes om världen,
som till att börja med inte verkar särskilt sannolik.
Och i studier vi nyligen gjort i mitt labb, liknande studier
har vi kunnat visa att fyraåringar faktiskt är bättre
på att komma på en osannolik hypotes
än vad vuxna är när vi ger dem exakt samma uppgift.
Så i dessa fall
använder sig barnen av statistik för att lära sig saker om världen
men vetenskapsmän utför dessutom experiment,
och vi ville se om barnen också utför experiment.
När barn utför experiment så kallar vi det "göra alla möjliga saker"
eller "leka".
Och det har kommit en rad intressanta studier den senaste tiden
som har visat att detta lekande
faktiskt är ett slags experimentellt forskningsprogram.
Här är en en från Cristine Legares lab.
Det som Cristine gjorde var att använda våra "Blicket"-detektorer.
Det hon gjorde var att visa barn
att gula klossar fick detektorn att reagera medan röda inte gjorde det,
och sen visade hon dem en avvikelse.
Och det ni kommer se
är att den här lille pojken går igenom fem hypoteser
inom loppet av två minuter.
(Video) Pojke: Om jag gör så här?
Samma som på andra sidan.
Alison Gopnik: Okej, så hans första hypotes stämde inte.
(Skratt)
Pojke: Den här började lysa, men inte den här.
AG: Okej, där plockade han fram sin experimentanteckningsbok.
Poje: Vad är det som gör att den här lyser?
(Skratt)
Jag vet inte.
AG: Varje forskare känner igen den där uppgivenheten.
(Skratt)
Pojke: Aha, det är för att den här måste ligga så här,
och den här måste ligga så här.
AG: Okej, hypotes nummer två.
Pojke: Det är därför.
Åh!
(Skratt)
AG: Här är hans nästa idé.
Han bad experimentledaren att göra detta,
att försöka ställa den ena över den andra.
Funkar inte heller.
Pojke: Okej, för att ljuset når bara hit,
inte hit.
Okej, botten på den här lådan
har elekticiteten in här
men den här har inte elektricitet.
AG: Okej, där har vi en fjärde hypotes.
Pojke: Den lyser.
Så när du tar fyra...
Så när du tar fyra på den här för att få den att lysa
och två på den här för att få den att lysa.
AG: Okej, där har vi hans femte hypotes.
Det där är en särskilt –
det där var en särskilt söt och vältalig liten pojke,
men det som Cristine upptäckte var att det här faktiskt är ett ganska typiskt exempel.
Om du tittar på hur barn leker, när du ber dem förklara någonting,
så är vad de gör i själva verket en rad experiment.
Det här är faktiskt ganska typiskt för fyraåringar.
Nå, hur är det att vara den här lilla varelsen?
Hur är det att vara en av dessa fantastiska fjärilar
som kan pröva fem hypoteser på två minuter?
Ja, om du går tillbaka till de där psykologerna och filosoferna,
skulle många av dem ha svarat
att bebisar och unga barn knappt är medvetna,
om de över huvud taget är medvetna.
Och jag tror precis raka motsatsen är sant.
Jag tror att bebisar och barn faktiskt är mer medvetna än vi vuxna.
Det här är vad vi känner till om hur medvetenhet hos vuxna fungerar.
Vuxnas uppmärksamhet och medvetande
fungerar ungefär som en spotlight.
Så det som händer för oss vuxna
är att vi bestämmer att om något är relevant eller viktigt
så ska vi vara uppmärksamma på det.
Vårt medvetande om de saker som vi har för handen
blir extremt klart och tydligt,
men allt annat faller liksom i mörker.
Och vi känner till och med till en del om hur hjärnan gör detta.
Så det som händer när vi är uppmärksamma
är att den prefrontala kortexen, den exekutiva delen av våra hjärnor,
skickar en signal
som gör en liten del av vår hjärna mycket mer flexibel,
mer plastisk, bättre på inlärning,
och stänger av aktiviteten
i resten av våra hjärnor.
Så vi har en väldigt fokuserad, ändamålsinriktad uppmärksamhet.
Om vi tittar på bebisar och små barn,
så ser vi något helt annat.
Jag tror bebisar och små barn
har ett medvetande som är mer som en lanterna,
än som en spotlight.
Så bebisar och små barn är väldigt dåliga på att
begränsa sig till bara en sak.
Men de är väldigt bra på att ta in stora mängder information
från flera källor samtidigt.
Och om du faktiskt tittar i deras hjärnor
så ser du att de är sprängfyllda med neurotransmittorer
som är ytterst bra på att skapa plasticitet och hjälpa inlärningen
och de begränsande delarna har inte slagits på än.
Så när vi säger att bebisar och små barn
är dåliga på att vara uppmärksamma
så menar vi egentligen att de är dåliga på att inte vara uppmärksamma.
Så de är dåliga på att göra sig av
med alla intressanta saker som skulle kunna lära dem någonting
och bara se det som är viktigt.
Det är den typen av uppmärksamhet, den typ av medvetande
som vi skulle kunna vänta oss
hos de där fantastiska fjärilarna som är som designade för att lära sig saker.
Om vi vill försöka tänka ut ett sätt
att få en smak den sortens medvetenhet som vuxna,
så tror jag att det bästa sättet är att tänka på de fall
då vi hamnar i en ny situation vi aldrig befunnit oss i förut –
när vi blir kära i någon ny,
eller när vi är i en ny stad för första gången.
Och det som händer då är inte att vårt medvetande drar ihop sig,
det expanderar,
så att de där tre dagarna i Paris
tycks oss mer fulla av medvetande och upplevelser
än alla de månader
vi spenderar hemma med att gå omkring, prata och gå på möten som zombies.
Och förresten, det där kaffet,
det där underbara kaffet som ni drack en våning ner,
det härmar effekten
som de där neurotransmittorerna har.
Så, hur är det då att vara bebis?
Det är som att vara kär
medan du är i Paris för första gången
efter att du druckit tre dubbla espresso.
(Skratt)
Det är ett fantastiskt sätt att vara,
men det brukar sluta med att du gråtande vaknar upp klockan tre på natten.
(Skratt)
Det är bra att vara vuxen.
Jag vill inte säga allt för mycket om hur underbara bebisar är.
Det är bra att vara vuxen.
Vi kan göra saker som att knyta våra skosnören och korsa gatan själva.
Och det är klokt av oss att lägga så mycket energi
på att få bebisar att tänka som vuxna gör.
Men om det vi vill är att vara som de där fjärilarna,
att ha öppna sinnen, öppet lärande,
fantasi, kreativitet, innovation,
i alla fall ibland,
så borde vi försöka få vuxna
att börja tänka mer som barn.
(Applåder)