Tip:
Highlight text to annotate it
X
Som barn fruktar vi mörkret.
Det okända oroar oss.
Vad som helst kan finnas där ute.
Det är, ironiskt nog, vårt öde att leva i mörkret.
Res från Jorden i vilken riktning du än väljer
och, efter en inledande skymt av blått,
är du omgiven av mörker,
avbrutet endast här och där av de vaga och avlägsna stjärnorna.
Även när vi är vuxna har mörkret förmågan att skrämma oss.
Och det är vissa som säger att vi inte ska granska för noga
om det finns andra som lever i mörkret.
Det är bättre att leva i ovetskap, säger de.
Det finns 400 miljarder stjärnor i galaxen Vintergatan.
Av denna enorma mängd,
kan det vara så att vår enkla och vardagliga Sol
är den enda med en bebodd planet?
Kanske.
Det kanske är så att livets eller intelligensens uppkomst är otroligt osannolik.
Eller så kanske civilisationer uppkommer hela tiden
men utplånar sig själva så snart de kan.
Eller, här och där, utspridda över universum,
kanske det finns världar, som vår egen,
på vilka det finns varelser som blickar uppåt och undrar, så som vi gör,
om det finns andra som lever i mörkret.
Livet är en relativ sällsynthet,
du kan undersöka dussintals världar och finna att på endast en av dem
har livet uppkommit, och utvecklats, och kvarstått.
Om vi människor någonsin tar oss till dessa världar
så kommer det att vara för att ett land, eller ett samarbete mellan dem
tror att det skulle vara till deras fördel, eller till hela människoartens fördel.
Under vår tid har vi korsat solsystemet och skickat fyra skepp till stjärnorna.
Men vi fortsätter att söka efter invånare.
Liv söker andra liv.