Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Rebecka Johansson Granskare: Annika Bidner
Jag arbetar som teknikprofessor,
och de senaste 14 åren
har jag undervisat i skit.
(Skratt)
Inte för att jag är en dålig lärare,
utan för att jag har studerat mänskligt avfall
och undervisat i hur avfall transporteras
genom reningsverk,
och hur vi bygger och designar dessa reningsverk
för att skydda ytvatten, till exempel floder.
Jag har under min vetenskapliga karriär
använt avancerade molekylära tekniker,
DNA- och RNA-baserade metoder,
för att undersöka mikrobiella populationer i biologiska reaktorer,
och för att optimera dessa system.
Och under årens lopp
har jag utvecklat en ohälsosam besatthet av toaletter.
(Skratt)
Jag har setts smyga in på toaletter
med min mobilkamera
världen över.
Men på vägen har jag lärt mig
att det inte bara är teknisk fråga
utan att det även finns en skitkultur.
Till exempel,
hur många av er är tvättare
och hur många av er är torkare?
(Skratt)
Jag gissar att ni förstår vad jag menar.
Om du är en tvättare använder du vatten
för ändtarmsrengöring.
Det är den tekniska termen.
Och om du är en torkare
använder du toapapper
eller, i vissa delar av världen
där toapapper inte finns, dagstidningar
eller trasor eller majskolvar.
Detta är inte bara kuriosa,
utan viktig fakta för att kunna förstå
och lösa sanitetsproblemet.
Och det är ett stort problem:
2,5 miljarder människor i världen
saknar tillgång till adekvata sanitära anläggningar.
De har inte tillgång till moderna toaletter.
Och 1,1 miljarder människor
tvingas utföra sina behov på gatan,
vid flodbanker eller på öppna platser,
och den tekniska termen för detta är
open defecation,
vilket i vardagstermer betyder
att bajsa utomhus.
Och om du bor i fekalt material,
om det omger dig, kommer du att bli sjuk.
Det hamnar i ditt dricksvatten,
i din mat och i din omedelbara närhet.
FN uppskattar
att 1,5 miljoner barn dör varje år
på grund av bristande sanitära anläggningar.
Det är ett dödsfall var 20:e sekund som kan förebyggas,
171 varje timme,
4 100 varje dag.
För att undvika att behov uträttas utomhus
har kommuner och städer
byggt infrastruktur, till exempel groplatriner,
i stadsnära områden och på landsbygden.
I provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika
har man till exempel byggt tiotusentals groplatriner.
Men ett problem uppstår när man expanderar
till tiotusentals, och detta problem är:
Vad händer när groparna är fulla?
Detta är vad som händer.
Människor gör sina behov bredvid toaletten.
I skolorna gör barnen sina behov på golvet
och lämnar sen spår utanför byggnaden,
och sen börjar de göra sina behov omkring byggnaden,
och dessa gropar måste rengöras
och tömmas för hand.
Och vem tömmer groparna?
Det finns arbetare
som ibland måste gå ner i dessa gropar
och för hand ta bort innehållet.
Det är ett smutsigt och farligt jobb.
Som ni ser har de ingen skyddsutrustning
och inga skyddskläder.
Där är en arbetare.
Jag hoppas att ni kan se honom.
Han har på sig en skyddsmask, men ingen skjorta.
I vissa länder, som till exempel Indien,
är de lägre kasterna dömda
att tömma groparna,
och de fördöms därmed ytterligare
av samhället.
Så frågan är hur vi kan lösa detta problem.
Varför bygger vi inte bara västerländska vattentoaletter
för dessa 2,5 miljarder människor?
Svaret är att det helt enkelt inte är möjligt.
I vissa av dessa områden saknas tillräckligt med vatten,
det finns ingen el,
det skulle kosta tiotals biljoner dollar
att lägga ut avloppsledningar,
bygga anläggningar
och driva och underhålla dessa system,
och om det inte görs på rätt sätt
kommer vattentoaletterna
praktiskt taget att gå rakt ut i floden,
vilket är vad som sker idag i många städer
i utvecklingsländerna.
Och är det här verkligen en lösning?
För vad vi gör är att
vi använder rent vatten
att spola med,
transporterar det till ett reningsverk
som sen skickar ut det i en flod,
och denna flod är en dricksvattenkälla.
Vi måste ändra hur vi ser på sanitet,
och vi måste förändra den sanitära infrastrukturen,
och jag menar att vi för att göra detta
måste använda oss av systemtänkande.
Vi måste titta på hela sanitetskedjan.
Vi börjar med ett mänskligt gränssnitt.
Sen måste vi fundera över hur avföringen
samlas in och förvaras,
transporteras, behandlas och återanvänds -
och inte bara bortförskaffas.
Vi börjar med användargränssnittet.
Jag anser att oavsett om du är en tvättare eller torkare,
sitter eller står,
så ska toaletten vara ren
och lätt att använda, för när allt kommer omkring
bör det vara ett skönt att gå på toa.
(Skratt)
Och när vi ifrågasätter och
försöker förstå sanitetskedjan,
då spelar back-end-tekniken,
från insamling till återanvändning, inte någon större roll,
och då kan vi tillämpa
lokalt anpassningsbara och kontextkänsliga lösningar.
Och då kan vi öppna oss för lösningar
som denna urinavskiljande toalett.
Denna toalett har två ***;
ett främre och ett bakre.
I det främre samlas urinen,
och i det bakre fekalierna.
Denna toalett separerar urinen,
som står för 80 procent av kvävet
och 50 procent av fosforn.
Urinen kan sedan behandlas
och användas för att bland annat bilda struvit,
som är ett högvärdigt gödsel.
Avföringen i sin tur kan desinficeras
och omvandlas till högvärdiga slutprodukter.
Vår forskning har också visat
att vattnet kan återanvändas genom att behandlas
i sanitetssystem på plats,
såsom planteringslådor och anlagda våtmarker.
Så vi har alla dessa möjligheter
om vi vågar bortse från det gamla paradigmet med vattentoaletter
och reningsverk.
Ni undrar kanske vem som ska betala för detta.
Jag hävdar att det är våra regeringar
som ska betala
för den sanitära infrastrukturen.
Frivillig- och givarorganisationer
gör så gott de kan, men det räcker inte.
Regeringarna bör finansiera sanitet
som de finansierar vägar,
skolor, sjukhus
och annan infrastruktur, till exempel broar,
för vi vet, tack vare en WHO-studie,
att vi för varje dollar vi investerar
i sanitär infrastruktur
får tillbaka mellan 3 och 34 dollar.
Låt oss återvända till latrintömningsproblemet.
Vid North Carolina University
utmanande vi våra studenter att hitta en enkel lösning
och det här är deras resultat:
en enkel, modifierad skruvtransportör
som kan flytta avföringen
upp ur gropen och till en insamlingstrumma,
så nu behöver latrinarbetaren
inte längre gå ner i gropen.
Vi provade den i Sydafrika, och den funkar.
Vi måste göra den robustare,
och vi ska göra fler tester
i Malawi och Sydafrika nästa år.
Vår plan är att förvandla detta
till en professionell latrintömningstjänst
så att vi kan starta ett mindre företag
och skapa vinst och jobbtillfällen,
och förhoppningen är att vi,
när vi ändrar vår syn på sanitet,
samtidigt förlänger latringroparnas livslängd
så att vi inte behöver ta till akuta lösningar
som inte är särskilt logiska.
Jag anser att tillgång till grundläggande sanitära anläggningar
är en grundläggande mänsklig rättighet.
Vi måste sätta stopp för
att lägre kaster och människor med lägre status
döms att gå ner i latringropar för att tömma dem.
Det är vår moraliska, vår sociala
och vår miljömässiga skyldighet.
Tack.
(Applåder)