Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Annika Bidner Granskare: Lisbeth Pekkari
Dagens datorer är så fantastiska
att vi inte ens märker hur usla de egentligen är.
Jag skulle vilja prata med er om det här problemet
och hur vi kan fixa det med hjälp av neurovetenskap.
Jag vill börja med att ta med er till en frostig kväll i Harlem 2011
som påverkade mig på djupet.
Jag satt på en sunkig bar nära Columbia University,
där jag pluggade datavetenskap och neurovetenskap
och jag hade ett bra samtal med en klasskompis
om hur kraftfulla hologram var och att de en dag skulle ersätta datorer.
Och precis när vi kom till den bästa delen av samtalet
lyste förstås hans mobil upp.
Och han drar den mot sig, tittar ner och börjar skriva.
Sen tvingar han upp ögonen till mina och säger,
"Fortsätt. Jag är med dig."
Men hans blick var förstås glasartad
och ögonblicket var borta.
Samtidigt, på andra sidan baren
såg jag en student som höll sin mobil,
den här gången mot gruppen.
Han bläddrade igenom bilder på Instagram
och de skrattade hysteriskt.
Och skillnaden mellan hur dåligt jag mådde
och hur glada de var över samma teknik
fick mig att fundera.
Och ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag
att det uppenbarligen inte var den digitala informationen som var boven,
utan det var skärmens placering som skilde mig från min vän
och som band samman de andra.
De samlades runt någonting,
precis som våra förfäder som utvecklade sina sociala förmågor
genom att berätta historier vid lägerelden.
Och det tycker jag är precis vad verktyg borde göra.
De borde förlänga våra kroppar.
Idag tycker jag datorer gör motsatsen.
Oavsett om du skickar ett mejl till din fru
eller komponerar en symfoni
eller bara tröstar en vän
gör du det på ungefär samma sätt.
Du böjer dig över ett antal rektanglar,
fumlar med knappar och menyer och fler rektanglar.
Jag tror att det här är fel sätt.
Jag tror att vi kan börja använda en mycket naturligare maskin.
Vi borde använda maskiner som låter oss arbeta i världen.
Vi borde använda maskiner som använder principer från neurovetenskap
för att förstärka våra sinnen istället för att hämma dem.
Nu råkar det vara så att jag har en sådan maskin här.
Den heter Meta 2.
Vi testar den.
Framför mig just nu kan jag se publiken
och jag kan se mina egna händer.
Och om tre, två, en,
kommer vi att se ett hologram dyka upp och ta över,
ett realistiskt hologram som syns framför mig,
som visar de glasögon som jag just nu har på huvudet.
Och självklart kan det vara vad som helst som vi vill köpa
eller lära oss om,
och jag kan använda händerna
för att flytta runt det på ett smidigt sätt.
Jag tror att Iron Man skulle ha varit stolt.
Vi återkommer till det här strax.
(Applåder)
Om ni är som jag så kretsar era tankar redan
kring de möjligheter som den här tekniken ger oss,
så vi ska titta på några.
Min mamma är arkitekt,
så det första jag kom att tänka på
var att rita ut en byggnad i 3D
istället för att behöva använda sådana ritningar i 2D.
Hon rör faktiskt vid det grafiska just nu
och väljer inredningsdetaljer.
Det här filmades med en GoPro genom våra egna glasögon.
Nästa exempel är viktigt för mig personligen,
det är Adam Gazzaleys glashjärneprojekt,
med tillstånd från UCSF.
När jag pluggade neurovetenskap
brukade jag alltid fantisera
om möjligheten att lära sig och memorera de här komplexa hjärnstrukturerna
med hjälp av en naturlig maskin,
där jag skulle kunna röra vid
och laborera med de olika hjärnstrukturerna.
Vad ni ser här heter augmented reality,
men för mig handlar det om något mer -
en historia om hur vi kan börja att utvidga våra kroppar
med hjälp av digitala hjälpmedel, istället för motsatsen.
Men ...
under de kommande åren tror jag mänskligheten kommer att förändras.
Vi kommer att börja lägga ett helt lager av digital information
ovanpå den verkliga världen.
Fundera en stund på
vad det skulle kunna betyda för historieberättare,
för målare,
för hjärnkirurger,
för inredningsarkitekter
och kanske för alla oss här idag.
Och jag tror att vi som samhälle
verkligen måste anstränga oss
för att tänka ut hur vi kan skapa den här nya verkligheten
på ett sätt som utvidgar den mänskliga upplevelsen
istället för att spelifiera verkligheten
eller att överlasta den med digital information.
Det känner jag väldigt starkt för.
Men jag vill berätta en liten hemlighet för er.
Om ungefär fem år -
det här är inte den minsta prylen -
om ungefär fem år,
kommer de här att se ut som glaslinser på våra ögon
som projicerar hologram.
Och precis som vi inte lägger så stor vikt vid vilken hårdvara som finns
i mobilen som vi köper - vi köper den för operativsystemet -
så har jag som hjärnforskare
alltid drömt om att bygga ett slags iOS för hjärnan.
Och det är väldigt viktigt att vi får till det på ett bra sätt,
för vi kommer kanske att leva inuti de här sakerna
minst lika länge som vi har levt
med Windows grafiska gränssnitt.
Jag vet inte hur ni känner,
men jag blir rädd av tanken på att leva inuti Windows.
(Skratt)
För att hitta
det mest intuitiva gränssnittet av de som är möjliga
använder vi neurovetenskap för att styra våra designriktlinjer,
istället för att låta ett gäng designers slåss om saken i ett mötesrum.
Och den princip vi alla rör oss kring
kallas "Minsta motståndets nervbana".
Vi kopplar hjärnans iOS till vår hjärna,
för första gången på hjärnans villkor.
Med andra ord försöker vi skapa en dator utan inlärningskurva.
Vi bygger ett system som du alltid har vetat hur du ska använda.
Här är de första tre designriktlinjerna
som vi använder
i den här helt nya formen av användarupplevelse.
Först och främst så är operativsystemet du själv.
Traditionella filsystem är komplexa och abstrakta,
och de kräver att hjärnan jobbar hårdare för att tyda dem.
Då följer vi inte "Minsta motståndets nervbana".
Men i augmented reality
kan du förstås placera en holografisk TED-panel här borta,
och din holografiska e-post på andra sidan skrivbordet,
och ditt spatiala minne är som gjort för att hitta dit och hämta dem.
Du skulle kunna ställa dit den holografiska Tesla du vill köpa -
eller den bilmodell som mina jurister har bett mig att nämna.
(Skratt)
Perfekt. Och din hjärna vet precis hur den ska hitta den igen.
Vi kallar den andra gränssnittsriktlinjen för "röra för att se".
Vad gör en baby när den ser något som fångar dess intresse?
Hen sträcker sig och försöker röra det.
Det är exakt så den naturliga maskinen också borde fungera.
Det har visat sig att vår syn drar verklig nytta
av ett sinne som vi kallar proprioception,
känslan av var vår kropp befinner sig i rummet.
Genom att röra vid vårt arbetsmaterial kontrollerar vi det bättre,
och får en djupare förståelse av det.
Därför; röra för att se.
Men det räcker inte att vi upplever saker själva.
Vi är födda att vara sociala apor.
Och det leder mig till vår tredje riktlinje,
den holografiska lägerelden från vår första historia.
Våra spegelneuroner antyder
att vi kan få kontakt med varandra och med vårt arbete på ett bättre sätt
om vi kan se varandras ansikten och händer i 3D.
Så om ni tittar på videon bakom mig
kan ni se två Meta-användare som leker med samma hologram
får ögonkontakt och samverkar kring det här,
istället för att bli distraherade av tekniska prylar.
Vi provar det här igen med neurovetenskap i åtanke.
Vi använder vårt favoritgränssnitt igen,
hjärnans iOS.
Jag tänker nu gå ett steg längre
och ta ett par såna här glasögon
och lägga dem här på bänken.
Nu är jag med er, jag är i ögonblicket,
vi har kontakt.
Mitt spatiala minne dyker upp och jag kan ta tag i dem,
ta tillbaka dem hit, och påminna mig själv om
att jag är operativsystemet.
Min proprioception fungerar,
jag kan krossa glasögonen i tusen bitar,
och röra den sensor som just nu skannar min hand.
Men det räcker inte att se saker själv,
så strax ska min medgrundare Ray att ringa ett 3D-samtal ...
Ray?
(Ringer)
Hej Ray, hur är det?
Jag kan se den här killen framför mig i full 3D.
Och han ser ut som ett foto.
(Applåder)
Tack.
Mina spegelneuroner säger mig att det här kommer att ersätta telefoner
inom en snar framtid.
Ray, hur är läget?
Ray: Fint. Vi går live idag.
(Applåder)
MG: Ray, ge publiken något
från den holografiska hjärnan som vi såg på videon nyligen.
Det här kommer inte bara att förändra telefoner,
utan också sättet vi samarbetar på.
Tack så mycket.
Tack Ray.
Ray: Det var så lite.
(Applåder)
MG: Det här är vad jag upptäckte på den där baren 2011:
Datorernas framtid sitter inte fast inuti de här skärmarna.
Den är här, inuti oss.
(Applåder)
Om det är något jag vill att ni ska minnas
är det att naturliga maskiner inte är något påhitt från framtiden,
den finns rakt framför oss 2016.
Det är därför alla vi hundratals personer på Meta,
inklusive administrativ personal,
chefer,
designers, ingenjörer ...
innan TED2017
kommer att göra oss av med våra externa skärmar
och ersätta dem med en verkligt naturlig maskin.
Tack så mycket.
(Applåder)
Tack, jag uppskattar det.
Tack, hörni.
Chris Anderson: Hjälp mig med en sak,
för vi har visat några demos av augmented reality här
under det här senaste året.
Och det blir ibland en debatt mellan teknologer
om vi verkligen ser verkligheten på skärmen?
Det är frågan om synfält,
att tekniken på något sätt kan ge oss ett bredare synfält
än man faktiskt skulle kunna se när man har på sig glasögonen.
Såg vi något verkligt där?
MG: Ja, det är absolut verkligt.
Och inte bara det,
vi har sett till att filma den med en GoPro genom precis samma lins
som de filmer som ni har sett här.
Vi vill att världen ska uppleva
att vi faktiskt ser genom glasögonen
och inte fuskar.
CA: Tack så mycket för att du visade oss det.
MG: Tack så mycket, kul att höra.