Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag heter Clarisse, kallas för Rissa. Jag är fyrtio år gammal.
Jag har jobbat i åtta år ungefär som polis.
Nu är jag här på Kista närpolis.
Lite mer förebyggande arbete.
Vårt område här i Västerort är väldigt speciellt.
Vi har ungefär hundra språk i Rinkeby-Tensta. Vi har hur många nationaliteter som helst.
Vissa ingripanden kan bli till något tumult istället.
En vanlig rutinkontroll kan bli någon form av upplopp.
Det beror på, hur det startade, vem som startade och vilka som är på plats.
Vi har haft många ungdomar i Husby centrum, det har varit stökigt, mest på kvällstid.
Antingen så gör vi skolbesök, eller träffar dem när de slutar skolan vid tretiden.
Då går man och fotpatrullerar i Husby centrum. Där kan man få tag på dem också.
Eller när vi besöker fritidsgårdar, där kan man prata med dem.
De är så nyfikna på en, de frågar vad kommer du ifrån, varför blev du polis,
har du skjutit någon någon gång?
Men jag är mer intresserad av att prata om deras studier, hur de ser på framtiden,
vad de vill bli och sådär.
Det är intressant för mig att få dem att känna att det finns hopp och möjlighet
om de förverkligar sina drömmar.
De ska känna till att vi finns till för dem. Det är viktigt.
De här som ska avhysas har fått information om att man kommer att
montera ner tälten. De är medvetna om det sedan tidigare.
Det här gjorde vi förra året också.
Det känns lite för jävligt, att människor kan få ligga så här.
Det skapar en frustration. De är ändå europeiska medborgare, det är 2014.
Man kan inte ha känslor inblandade när man gör det här jobbet.
Då blir man förlamad, man kan inte utföra uppdraget. Så är det.
Oavsett vilken situation så tänker jag på människan i första hand.
En misstänkt person ser jag fortfarande som en människa och försöker behandla
honom lika bra som en målsägande.
Det har jag alltid sagt till mig själv att jag ska försöka med.
Det är viktigt för mig, det är så jag är uppvuxen.
Oavsett vem du än har framför dig så ska du inte döma, för du vet inte varför,
du ser våra uteliggare till exempel, jag vet inte vad som har hänt,
varför deras liv har blivit som det blev.
Hur ska jag då döma andra människor?
Man griper de för snatteri, varje dag nästan.
Jag har ingen aning varför de har blivit så,
jag behöver inte behandla honom eller henne illa för det.
De är fortfarande människor, och det är det vi måste ta till oss i yrket, alla poliser.
Vi blev skickade till ett självmord.
De berättade för oss att de har varit inne och sett, han hänger där i vardagsrummet.
Ok, då går vi in.
Vi fick hjälp av brandmännen att ta ner honom.
Hela den här situationen gjorde att jag blev berörd.
Vissa händelser sitter kvar. Man kan inte bara stämpla ut.
Folk säger att ”jag lämnar jobbet på jobbet och är jag hemma så är jag hemma”,
det stämmer ju inte.
Men man försöker att prata om det med sina kollegor och sådär.
Det är då man stämplar ut, annars gör man inte det.