Tip:
Highlight text to annotate it
X
KAPITEL 6
Jurgis och Ona var mycket förälskade, de hade väntat länge - det var nu väl
i det andra året, och Jurgis bedöms allt genom kriteriet dess att hjälpa
eller hindra deras förening.
Alla hans tankar var där, han accepterade familjen eftersom det var en del av Ona.
Och han var intresserad av huset eftersom det var att vara Ona hem.
Även tricks och grymheter han såg vid Durham har haft liten betydelse för honom precis
Spara sedan som de kan hända att påverka hans framtid med Ona.
Äktenskapet skulle ha varit på en gång, om de hade haft sin väg, men detta skulle innebära
att de skulle ha att göra utan någon bröllopsfest, och när de föreslog detta
de kom i konflikt med de gamla.
För att TETA Elzbieta särskilt den mycket förslaget var en plåga.
Vad! hon skulle gråta.
Att vara gift vid vägkanten som ett paket av tiggare!
Nej! Nej - Elzbieta hade några traditioner bakom henne, hon hade varit en person av
betydelse i hennes FLICKTID - hade bott på en stor gård och hade tjänare och kunde ha
gifte sig bra och varit en dam, men för
faktum att det hade nio döttrar och inga söner i familjen.
Trots detta är dock, hon visste vad som var bra, och höll fast hennes traditioner med
desperation.
De var inte kommer att förlora alla kast, även om de hade kommit att okvalificerade arbetare
i Packingtown och att Ona hade till och med talat om att utelämna en veselija var tillräckligt för att
hålla hennes styvmor ligga vaken hela natten.
Det var förgäves för dem att säga att de hade så få vänner, de var skyldig att ha
vänner i tid, och sedan vänner skulle prata om det.
De får inte ge upp vad som var rätt för lite pengar - om de gjorde, de pengarna skulle
aldrig göra dem något gott, kan de bero på det.
Och Elzbieta vill uppmana Dede Antanas att stödja henne, det fanns en rädsla i
själar av dessa två, kanske så att denna resa till ett nytt land på något sätt underminera den gamla
hem dygder av sina barn.
Den allra första söndagen hade de alla tagit till ***, och fattiga som de var,
Elzbieta hade känt det lämpligt att investera lite av hennes resurser i en representation
av barnet i Betlehem, tillverkad i gips och målade i lysande färger.
Fast det var bara en meter hög, det var en helgedom med fyra snövita kyrktorn och
Jungfrun står med sitt barn i famnen, och kungar och herdar och vise
män bugade sig för honom.
Det hade kostat femtio cent, men Elzbieta hade en känsla av att pengar som spenderats för sådana saker
var inte att räknas för nära, skulle det komma tillbaka i dolda sätt.
Verket var vacker på salongen manteln, och man kunde inte ha ett hem
utan någon form av prydnad.
Kostnaden för bröllopet skulle naturligtvis vara tillbaka till dem, men de
Problemet var att höja den ens tillfälligt.
De hade varit i närheten så kort tid att de inte kunde få mycket kredit,
och det fanns ingen utom Szedvilas från vilken de kunde låna ens lite.
Kväll efter kväll Jurgis och Ona skulle sitta och räkna på kostnader, beräkning av
Termen av deras separation.
De kunde omöjligen sköta det hyggligt för mindre än två hundra dollar, och även
om de var välkomna att räknas i hela inkomsten för Marija och Jonas,
som ett lån, kunde de hoppas inte att ta upp denna summa på mindre än fyra eller fem månader.
Så Ona började tänka på att söka arbete själv, säger att om hon hade även
vanligen lycka till, kanske hon kan ta två månader från den tiden.
De var just börjat anpassa sig till denna nödvändighet, när du inte
den klara himlen där föll en blixt på dem - en katastrof som skingrade alla deras
hoppas att de fyra vindarna.
Om ett kvarter från dem där bodde en annan litauiska familj, bestående av en
äldre änka och en vuxen son, deras namn var Majauszkis, och våra vänner slog upp
en bekantskap med dem inom kort.
En kväll som de kom över för ett besök, och naturligtvis det första ämnet på vilken
Samtalet vände var trakten och dess historia, och sedan farmor
Majauszkiene, som den gamla damen hette,
fortsatte att recitera dem en sträng av fasor som ganska frös deras blod.
Hon var en skrynklig upp och skrumpen personlighet - hon måste ha varit eighty - och
som hon mumlade den grymma historien genom sin tandlösa tandkött, verkade hon en mycket gammal häxa
till dem.
Mormor Majauszkiene hade bott mitt i oturen så länge att det hade
kommit att bli hennes del, och hon talade om svält, sjukdom och död
andra människor kan om bröllop och semestrar.
Saken kom gradvis.
I första hand att huset de köpt, det var inte nytt alls, eftersom de hade
förmodade, det var omkring femton år gammal, och det fanns inget nytt på det men
färg, som var så dåligt att det behövde sättas på nytt varje år eller två.
Huset var ett av en hel rad som byggdes av ett bolag som fanns att göra
pengar genom svindleri fattiga människor.
Familjen hade betalat 1500 dollar för det, och det hade inte kostat byggare
fem hundra, när den var ny.
Mormor Majauszkiene visste att eftersom hennes son tillhörde en politisk
organisation med en entreprenör som ställde upp precis sådana hus.
De använde mycket bräckligaste och billigaste materialet, de byggde husen ett dussin
en tid, och de brydde sig om någonting alls utom utsidan glans.
Familjen kunde ta hennes ord om de problem de skulle ha, för hon hade varit
igenom allt - hon och hennes son hade köpt deras hus på exakt samma sätt.
De hade lurat företaget, men för hennes son var en skicklig man, som gjorde så hög
som hundra dollar i månaden, och eftersom han hade haft förstånd nog att inte gifta sig, hade de
kunnat betala för huset.
Mormor Majauszkiene såg att hennes vänner var förbryllade vid denna anmärkning, de
inte riktigt se hur betala för huset var "lurar företaget."
Tydligen var de mycket oerfarna.
Billig som husen var de säljs med tanken att människor som köpt
dem skulle inte kunna betala för dem.
När de misslyckades - om det var bara av en enda må*** - de skulle förlora huset och
alla att de hade betalat för den, och sedan bolaget skulle sälja den igen.
Och fick de ofta en chans att göra det?
Dieve! (Mormor Majauszkiene höjde sin
. händer) De gjorde det - hur ofta ingen kunde säga:
men säkert mer än hälften av tiden.
De kan fråga någon som visste något alls om Packingtown om det, hon hade
bott här ända sedan det byggdes, och hon kunde berätta om
det.
Och hade det aldrig sålts förut? Susimilkie!
Varför, eftersom det hade byggts, inte mindre än fyra familjer som deras informatör skulle kunna
Namnet hade försökt att köpa den och misslyckats.
Hon skulle berätta lite om det. Den första familjen hade varit tyskar.
Familjerna hade alla varit av olika nationaliteter - det hade varit en
representativa för flera raser som hade fördrivits varandra i Stockyards.
Mormor Majauszkiene hade kommit till Amerika med sin son i en tid då så långt
som hon visste att det fanns bara en annan litauiska familj i distriktet, den
Arbetarna hade alla varit tyskar då - skickliga
boskap slaktare att förpackare hade fört från utlandet för att starta företag.
Efteråt, som billigare arbetskraft hade kommit, hade dessa tyskar flyttat.
Nästa var de irländska - det hade varit sex eller åtta år när Packingtown hade en
regelbundna irländsk stad.
Det fanns några kolonier av dem fortfarande är här, tillräckligt för att driva alla fackföreningar och
polisen och få alla transplantat, men de flesta som arbetade i
packning hus hade gått bort vid nästa släpp i löner - efter den stora strejken.
Den Bohemians hade kommit då, och efter dem polackerna.
Folk sa den gamle mannen Durham själv var ansvarig för dessa inflyttningar, han hade
svurit att han skulle fixa folk Packingtown så att de skulle aldrig mer
utlysa strejk på honom, så han hade skickat
hans agenter i varje stad och by i Europa för att sprida berättelsen om chanserna för
arbete och höga löner i Stockyards.
Folket hade kommit i horder, och gamla Durham hade pressats dem hårdare och
hårdare, snabbare upp dem och mala dem i bitar och skicka för nya.
Polackerna, som hade kommit av tiotusentals hade drivits mot väggen av
litauerna, och nu litauerna fick ge vika för slovakerna.
Vem var det fattigare och mer eländig än slovakerna, Mormor Majauszkiene
hade ingen aning, men förpackare skulle hitta dem, aldrig rädd.
Det var lätt att få dem, för att lönerna var väldigt mycket högre, och det var först när den
var för sent att fattiga människor fick reda på att allt annat var högre också.
De var som råttor i en fälla, det var sanningen, och fler av dem var pålning i
varje dag.
Av och med de skulle ha sin hämnd, men för den saken var att få över
mänsklig uthållighet, och folket skulle resa sig och mörda förpackare.
Mormor Majauszkiene var socialist eller någon sådan konstig sak, en annan son
hennes arbetade i gruvorna i Sibirien, och den gamla damen själv hade höll tal
i sin tid - som gjorde henne verkar allt mer fruktansvärt att hennes nuvarande revisorer.
De kallade henne tillbaka till historien om huset.
Den tyska familjen hade varit en bra sort.
För att vara säker på att det hade varit en hel del av dem, som var en vanlig brist i
Packingtown, men de hade arbetat hårt, och fadern hade varit en stadig man, och de
hade en hel del mer än hälften betalat för huset.
Men han hade dödats i en hiss olycka i Durham-talet.
Sedan finns det hade kommit den irländska, och det hade funnits massor av dem också, mannen
drack och slog barnen - grannarna kunde höra dem skrika varje natt.
De var efter med sin hyra hela tiden, men företaget var bra att dem;
det fanns någon politik bakom det, kunde farmor Majauszkiene säga inte bara
vad, men Laffertys hade tillhört
"Krig Whoop League", som var ett slags politisk klubb för alla ligister och busar
i stadsdelen, och om du tillhörde den, kan du aldrig bli arresterad för
någonting.
Det var en gång gammal Lafferty hade fångats med ett gäng som hade stulit kor
från flera av de fattiga människorna i trakten och slaktade dem i en gammal
shanty baksidan av gårdar och sålde dem.
Han hade varit i fängelse bara tre dagar efter det, och hade kommit ut i skratt och hade inte ens
förlorade sin plats i packningen huset.
Han hade gått allt för att förstöra med dryck, dock, och förlorade sin makt, en av hans
söner, som var en god människa, hade hållit honom och familjen upp för ett år eller två, men sedan
han blev sjuk med konsumtion.
Det var en annan sak, avbröt farmor Majauszkiene själv - detta
Huset var otur. Varje familj som bodde i den, var någon
säker på att få konsumtion.
Ingen kunde berätta varför det var, det måste vara något om huset, eller hur den
byggdes - en del folk sa att det var på grund av att byggnaden hade börjat i mörker
månen.
Det fanns massor av hus som sätt Packingtown.
Ibland skulle det finnas ett särskilt rum som man kan peka ut - om någon sov
i det rummet han var lika gott som död.
Med detta hus det hade varit den irländska först, och sedan en böhmisk familj hade förlorat
ett barn av det - Men för att vara säker, det var osäkert, eftersom det var svårt att säga vad
var det med barn som arbetade i varv.
På den tiden det fanns ingen lag om barnens ålder - Packers hade arbetat
alla utom barnen.
Vid denna anmärkning familjen såg förbryllad ut, och farmor Majauszkiene igen var tvungen att
göra en förklaring - att det var mot lagen för barn att arbeta innan de
var sexton.
Vad var känslan av det? frågade de. De hade tänkt på att låta lite
Stanislovas går till jobbet.
Nå, det var ingen anledning till oro, sa farmor Majauszkiene - den lag som
ingen skillnad förutom att det tvingade folk att ljuga om åldern för sina barn.
Man skulle vilja veta vad lagstiftarna förväntas att de ska göra, det var familjer
som hade någon möjlig försörjning utom barnen, och lagen som
dem inget annat sätt att få en levande.
Mycket ofta en man kunde få något arbete i Packingtown i månader, medan ett barn kan
gå och få en plats lätt, det fanns alltid någon ny maskin, genom vilket förpackningsföretagen
kunde få så mycket arbete av ett barn som
de hade kunnat få ut av en man, och för en tredjedel av lönen.
För att komma tillbaka till huset igen, det var kvinnan i nästa familj som hade dött.
Det var efter att de hade varit där nästan fyra år, och denna kvinna hade fått tvillingar
regelbundet varje år - och det hade funnits mer än du kan räkna när de flyttade
i.
När hon dog mannen skulle gå till jobbet hela dagen och lämna dem att flytta sig-
-Grannarna skulle hjälpa dem då och då, för de skulle nästan frysa till
död.
I slutet fanns tre dagar som de var ensamma, innan det konstaterades att
fadern var död.
Han var en "floorsman" på Jones, och en sårad styra hade brutit loss och mosade
honom mot en pelare.
Sedan barnen hade tagits bort och att företaget hade sålt huset att mycket
Samma vecka till en fest av emigranter. Så denna bistra gamla kvinnor fortsatte med sin
berättelse om fasor.
Hur mycket av det var överdrift - som kunde berätta?
Det var bara alltför trovärdig. Det var det om konsumtion,
instans.
De visste ingenting om förbrukningen helst, förutom att det gjorde folk hosta;
och för två veckor de hade att oroa dig för en hosta-spell av Antanas.
Det tycktes skaka honom överallt, och det har aldrig slutat, man kunde se en röd fläck
vart han hade spottat på golvet. Och ändå allt detta var något att
det som kom lite senare.
De hade börjat ifrågasätta den gamla damen om varför en familj inte kunde betala,
försöker att visa henne med siffror att det borde ha varit möjligt, och farmor
Majauszkiene tvistat sina siffror -
"Du säger tolv dollar i månaden, men det inkluderar inte ränta."
Då stirrade på henne. "Intresset!" Ropade de.
"Ränta på de pengar du fortfarande är skyldig", svarade hon.
"Men vi behöver inte betala någon ränta!" De utropade, tre eller fyra på en gång.
"Vi behöver bara betala tolv dollar varje må***."
Och för detta hon skrattade åt dem. "Du är som alla andra", sade hon;
"De lurar dig och äta dig levande.
De säljer aldrig husen utan ränta.
Få en handling, och se. "
Då, med en fruktansvärd förlisningen av hjärtat, olåst TETA Elzbieta hennes byrå och
tog fram det papper som redan hade orsakat dem så många våndor.
Nu satt de runda, knappt andas, samtidigt som den gamla damen, kunde som läser engelska,
körde över den.
"Ja", sade hon slutligen, "här är det, förstås:" Med ränta per må***, vid
graden av sju procent per år. '"Och det följde en död tystnad.
"Vad betyder det?" Frågade Jurgis slutligen, nästan viskande.
"Det betyder," svarade den andra, "som du måste betala dem sju dollar nästa må***,
liksom tolv dollar. "
Då igen fanns det inte ett ljud. Det var beklämmande, som en mardröm, i
som plötsligt något som ger vika under dig, och du känner dig sjunka,
sjunka, ner i bottenlösa avgrunder.
Som i en blixt de såg sig själva - offer för en obeveklig öde,
hörn, fångad i greppet av förstörelse.
Alla verkliga strukturen av deras förhoppningar kom krascha om sina öron .-- Och alla
tiden den gamla kvinnan var på gång att prata.
De önskade att hon skulle vara stilla, hennes röst lät som kväkande några
dystra korp.
Jurgis satt med händerna knutna och pärlor av svett i pannan, och
Det var en stor klump i Ona halsen, kvävning henne.
Plötsligt TETA Elzbieta bröt tystnaden med ett skrik, och Marija började
vrida sina händer och snyfta, "Ai! Ai! Beda man! "
Alla deras protester gjorde dem inte bra, naturligtvis.
Där satt farmor Majauszkiene, obeveklig, typifying öde.
Nej, naturligtvis var det inte rättvist, men rättvisa hade ingenting att göra med det.
Och naturligtvis hade de inte känt till det. De hade inte varit att veta det.
Men det var i handling, och det var allt som var nödvändigt, eftersom de skulle hitta när
det var dags.
Eller annat sätt de gjorde sig av sin gäst, och sedan de passerade en natt av
jämmer.
Barnen vaknade och upptäckte att något var fel, och de klagade och
skulle inte bli tröstade.
På morgonen, naturligtvis, hade de flesta av dem att gå till jobbet, förpackning husen inte skulle
stopp för sina sorger, men redan klockan sju Ona och hennes styvmor var
stod vid dörren till kontoret av agenten.
Ja, han berättade för dem, när han kom, var det helt sant att de skulle få betala
intresse.
Och sedan TETA Elzbieta bröt ut i protester och förebråelser, så att
folk stannade utanför och kikade in genom fönstret.
Agenten var lika intetsägande som någonsin.
Han var djupt plågad, sade han. Han hade inte sagt dem, helt enkelt därför att han hade
trodde de skulle förstå att de hade att betala ränta på sina skulder, som en
självklarhet.
Så de kom bort och Ona gick ner till varven, och vid middagstid såg Jurgis och berättade
honom. Jurgis tog det stolidly - han hade gjort sitt
sinne genom den här gången.
Det var en del av ödet, de skulle klara det på något sätt - han gjorde sin vanliga svaret: "Jag skall
arbeta hårdare. "
Det skulle störa deras planer för en tid, och det skulle kanske vara nödvändigt för Ona att
få arbete trots allt.
Sedan Ona tillade att TETA Elzbieta hade beslutat att lilla Stanislovas skulle ha
att arbeta också.
Det var inte rättvist att låta Jurgis och hennes stödja familjen - familjen skulle ha
att hjälpa till som den skulle kunna.
Tidigare Jurgis hade spanade denna idé, men nu rynkade ögonbrynen och nickade
långsamt - ja, kanske det vore bäst, de skulle alla behöva göra vissa uppoffringar nu.
Så Ona fastställs dagen för att jaga för arbete, och på natten Marija kom hem sa att
Hon hade träffat en tjej som heter Jasaityte som hade en vän som jobbade i en av emballage
rum i Browns, och kan bli en plats för
Ona där, bara forelady var det slag som tar fram - det var ingen användning för något
en att fråga henne om en plats, om inte samtidigt som de halkade en tio-dollarsedel
i hennes hand.
Jurgis var inte det minsta förvå*** över det här nu - han bara frågade vad lönerna för
platsen skulle vara.
Så förhandlingarna inleddes, och efter en intervju Ona kom hem och rapporterade att
den forelady verkade gilla henne och sagt att även om hon inte var säker, hon
trodde att hon skulle kunna sätta henne på
arbete sy omslag på skinka, ett jobb där hon skulle tjäna så mycket som åtta eller tio
dollar i veckan.
Det var ett bud, så Marija rapporterats, efter att ha hört hennes vän, och sedan var det
en angelägen konferens hemma.
Arbetet utfördes i en av källare och Jurgis ville inte Ona att arbeta i en sådan
en plats, men då var det lätt arbete, och man kunde inte få allt.
Så i ***ändan Ona, med ett tio-dollarsedel bränna ett hål i hennes handflata, hade en annan
intervju med forelady.
Under tiden TETA Elzbieta hade tagit Stanislovas till prästen och fått en
intyg om att han var två år äldre än han var, och med den
liten pojke sallied nu ut att göra sin lycka i världen.
Det råkade som Durham just hade satt i en underbar ny ister maskin, och när
särskild polisman framför tiden stationen såg Stanislovas och hans dokument,
Han log för sig själv och sa till honom att gå - "Czia!
Czia! "Pekar.
Och så Stanislovas gick ner en lång sten korridoren och upp för en trappa, som
tog honom in i ett rum upplyst av elektricitet, med den nya maskiner för
fylla ister burkar på jobbet i den.
Den ister avslutades på golvet ovan, och det kom i små jetplan, som vacker,
slingrande, snövita ormar av obehaglig lukt.
Det fanns flera typer och storlekar av jets, och efter en viss exakt mängd hade
komma ut, stannade varje automatiskt och den underbara maskinen gjorde en sväng och tog
de kan under en annan jet, och så vidare, tills
den var fylld snyggt till brädden, och pressade hårt, och jämnas av.
Att sköta allt detta och fylla flera hundra burkar ister per timme, det var
behövs två mänskliga varelser, av vilka visste hur man placera en tom ister kan på ett
viss plats bara några sekunder, och
andra av dem visste hur man tar en hel ister kan stänga en viss plats med några sekunders
och ställ den på en bricka.
Och så, hade efter lite Stanislovas stod och såg blygt på honom under några minuter,
en man fram till honom och frågade vad han ville, som Stanislovas sade, "Job".
Då sade mannen: "Hur gammal?" Och Stanislovas svarade: "Sixtinska kapellet."
En eller två gånger varje år en statlig inspektör skulle komma vandrande genom packning
växter, frågar ett barn här och där hur gammal han var, och så Packers var mycket
noga med att följa lagen, som kostar
dem så mycket besvär som nu var inblandad i chefens ta dokumentet från
liten pojke, och en blick på den och sedan skicka den till kontoret för att kunna läggas undan.
Sen satte han någon annan på ett annat jobb, och visade pojken hur du placerar en ister
kan varje gång den tomma armen av den obevekliga maskinen kom till honom, och så var
beslutade plats i universum av små
Stanislovas, och hans öde till slutet av sina dagar.
Timme efter timme, dag efter dag, år efter år, det var ödesbestämt att han skulle stå
på en viss kvadratmeter av golvet från sju på morgonen till middagstid, och igen
från halv tolv till halv fem,
gör aldrig en rörelse och tänker aldrig en tanke, med undantag för fastställandet av ister burkar.
På sommaren stanken av den varma ister skulle vara kväljande och på vintern burkar skulle
alla utom frysa till hans nakna lilla fingrarna i ouppvärmda källare.
Halva året skulle det vara mörkt som natt när han gick in till jobbet och mörkt som natten
igen när han kom ut, och så skulle han aldrig veta vad solen såg ut på
vardagar.
Och för detta i slutet av veckan, skulle han bära hem tre dollar till sin
familj, är hans lön i en takt av fem cent i timmen - bara om sin egen del
av det totala resultatet för miljoner
tre fjärdedelar av de barn som nu är engagerade i att tjäna sitt uppehälle i
USA.
Och under tiden, eftersom de var unga, och hoppas inte ska kvävas före sin tid,
Jurgis och Ona åter beräkning, ty de hade upptäckt att lönerna för
Stanislovas skulle lite mer än lön
det intresse, som lämnade dem nästan som de hade innan!
Det skulle vara men rättvis för dem att säga att den lilla pojken var mycket nöjd med sitt arbete,
och vid tanken på att tjäna en *** pengar, och även att de två var väldigt mycket i
förälskade i varandra.