Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Lisbeth Pekkari Granskare: Pia Bergqvist
Jag ska prata med er ikväll
om att komma ut ur garderoben.
Inte på det vanliga viset,
inte bara gaygarderoben.
Jag tror att vi alla har garderober.
Din är kanske att tala om för någon
för första gången att du älskar henne,
tala om för någon att du är gravid,
säga till någon att du har cancer
eller något av de andra svåra samtal
som vi har genom livet.
En garderob är bara ett svårt samtal
och även om våra ämnen varierar oerhört mycket,
så är upplevelsen av att vara i,
och komma ut ur garderoben, universell.
Det är läskigt, vi hatar det och det måste göras.
För många år sedan
jobbade jag på South Side Walnut Cafe,
en restaurang i stan,
och under min tid där genomgick jag olika faser
av militant lesbisk intensitet;
jag rakade inte armhålorna,
citerade Ani DiFranco-texter som sanning.
Och beroende på hur säckiga byxor jag hade,
och hur nyligen jag hade rakat huvudet,
dök ofta frågan upp,
vanligtvis från ett barn:
"Ähm, är du pojke eller flicka?"
Och så uppstod
en pinsam tystnad vid bordet.
Jag bet ihop lite hårdare,
höll i kaffekannan lite mer hämndlystet.
Pappan plockade tafatt med sin tidning
och mamman gav barnet en isande blick.
Men jag sa inget,
och jag kokade inombords.
Tills jag, varje gång jag gick fram till ett bord
med ett barn mellan 3 och 10 år, var redo att slåss.
(Skratt)
Det är en hemsk känsla.
Så jag lovade mig själv att nästa gång skulle jag säga något.
Jag skulle ta det där svåra samtalet.
Efter några veckor hände det igen.
"Är du pojke eller flicka?"
Välbekant tystnad, men den här gången är jag redo,
på väg att hålla A-kursen i genusvetenskap
för det här bordet. (Skratt)
Jag har mina Betty Friedan-citat,
jag har mina Gloria Steinem-citat,
jag har till och med en bit ur Vaginamonologerna som jag tänker ta.
Jag tar ett djupt andetag och tittar ner
och möter blicken hos en fyraårig flicka i rosa klänning,
inte en feministisk duellutmaning,
bara ett barn med en fråga:
"Är du pojke eller flicka"
Så jag tar ett djupt andetag,
hukar bredvid henne och säger,
"Du, jag vet att det är förvirrande.
Mitt hår är kort som en pojkes,
och jag har pojkkläder, men jag är en flicka,
och du vet hur du ibland vill ha på rosa klänning,
och ibland vill du ha på din bekväma pyjamas?
Jag är mer av en pyjamastjej."
Och den här ungen ser mig rakt i ögonen
och säger
"Min favoritpyjamas är lila med fiskar på.
Kan jag få en pannkaka, tack?"
(Skratt)
Och det var det. "Å, okej. Du är flicka.
Hur blir det med pannkakan?"
Det var det enklaste svåra samtal
jag någonsin har haft.
Varför? För att pannkaksflickan och jag
var raka och ärliga mot varandra.
Precis som många av oss
har jag varit i en del garderober i mitt liv, och ja,
oftast har mina väggar råkat vara regnbågsfärgade.
Men inuti, i mörkret,
ser man inte färgen på väggarna.
Man vet bara hur det känns att bo i en garderob.
Så egentligen är min garderob inte annorlunda än din
eller din, eller din.
Visst kan jag ge 100 anledningar
till varför min garderob är svårare att komma ur än din,
men grejen är: Svårt är inte relativt.
Svårt är svårt.
Vem säger att det är svårare att säga till någon att man gått i konkurs
än att säga till någon att du varit otrogen?
Vem kan säga att hans komma ut-historia
är svårare än att tala om för en femåring att man ska skiljas?
Det finns inget svårare, bara svårt.
Vi måste sluta jämföra vårt svåra med alla andras svåra
för att garderoberna ska kännas bättre eller sämre,
och trösta oss med att alla har det svårt.
Vid något tillfälle i livet bor vi alla i garderober,
och de kan kännas trygga,
åtminstone tryggare än det som finns på andra sidan dörren.
Men jag är här för att tala om
att oavsett vad väggarna är gjorda av,
så är en garderob inget bra ställe för någon att bo i.
Tack. (Applåder)
Tänk på dig själv för 20 år sedan.
Jag hade hästsvans, axelbandslös klänning
och högklackade skor.
Jag var inte en militant lesbisk tjej
som skulle fajtas med varje fyraåring som kom in på caféet.
Jag var iskall av skräck, hopkrupen i hörnet
i min kolsvarta garderob
där jag höll hårt i min gaygranat
och att röra en enda muskel var det läskigaste
jag någonsin gjort.
Min familj, mina vänner, främlingar...
Jag hade tillbringat hela livet
med att inte svika dessa människor,
och nu vände jag upp och ner på allt
med flit.
Jag brände manuset
som vi hade följt så länge,
men om man inte kastar den där granaten så kommer den att döda en.
Ett av mina mest minnesvärda granatkast
var på min systers bröllop.
(Skratt)
Det var första gången som många av de deltagande
visste att jag är gay, så när jag gjorde mitt jobb som brudtärna
i min svarta klänning och klackar,
gick jag runt bland borden
och hamnade vid några vänner till mina föräldrar,
personer som känt mig i åratal.
Efter lite småprat ropade en av kvinnorna
"Jag älskar Nathan Lane!"
Och så börjar slaget om gaysympatierna.
"Ash, har du nånsin varit på Castroteatern?"
"Ja, faktiskt, vi har vänner i San Francisco."
"Vi har inte varit där men har hört att den är fantastisk."
"Ash, känner du min frisör Antonio?
Han är jättebra och han har aldrig pratat om någon flickvän."
"Ash, vilket är ditt favorit-TV-program?
Vårt är Will & Grace.
Och vet du vem vi älskar? Jack.
Jack är vår favorit."
Och så var det en kvinna som blev ställd,
men som desperat ville visa sitt stöd
så jag skulle veta att hon var på min sida,
som till *** kastade ur sig
"Min man har på sig rosa skjortor ibland."
(Skratt)
I det ögonblicket hade jag ett val,
som alla granatkastare har.
Jag kunde gå tilbaka till min flickvän och mitt gayälskande bord
och förlöjliga deras svar,
kritisera deras brist på världsvana och oförmåga att hoppa
genom de politiskt korrekta gayringarna jag tagit med,
eller så kunde jag visa medkänsla med dem
och inse att det där kanske var något av det svåraste de någonsin gjort,
att påbörja och ha det där samtalet
var deras sätt att komma ut ur garderoben.
Visst hade det varit enkelt att påpeka var de misslyckades.
Det är mycket svårare att möta dem där de är
och erkänna att de faktiskt försökte.
Vad mer kan man kräva av någon, än att de försöker?
Om du ska vara rak och ärlig med någon
måste du vara beredd att få samma sak tillbaka.
Svåra samtal är fortfarande inte min grej.
Fråga vem som helst som jag gått ut med.
Men jag blir bättre, och jag följer det jag kallar
Pannkaksflickans tre principer.
Titta på detta genom gayfärgade glasögon,
men var medvetna om att det krävs ungefär detsamma
för att komma ut ur alla garderober.
Nummer ett: Var äkta.
Ta av rustningen. Var dig själv.
Barnet i caféet hade ingen rustning,
men jag var redo för krig.
Vill du att någon ska vara äkta mot dig
så behöver de veta att du också blöder.
Nummer två: Var rak. Säg det bara. Slit av plåstret.
Vet du att du är gay, säg det bara.
Säger du till dina föräldrar att du kanske är gay,
kommer de hoppas att det ändras.
Ge dem inte falskt hopp.
(Skratt)
Nummer tre, det viktigaste --
(Skratt)
Be inte om ursäkt.
Du berättar din sanning.
Be aldrig om ursäkt för det.
En del har sårats längs vägen,
så ja, be om ursäkt för vad du har gjort,
men be aldrig om ursäkt för vem du är.
Och ja, en del blir besvikna,
men det ligger hos dem, inte hos dig.
Det är deras förväntningar på dig, inte dina.
Det är deras historia, inte din.
Den enda historien som spelar roll
är den som du vill skriva.
Så nästa gång du befinner dig
i en kolsvart garderob med en granat,
var medveten om att vi alla har varit där.
Och du kan känna dig väldigt ensam, men det är du inte.
Vi vet att det är svårt, men du behövs här ute
oavsett vad dina väggar är gjorda av,
för jag lovar att det finns andra
som kikar ut genom nyckelhålen i sina garderober
efter nästa modiga själ som ska slå upp en dörr, så var den personen
och visa världen att vi är större än våra garderober
och att en garderob inte är ett ställe för någon
att bo i.
Tack Boulder. Ha en trevlig kväll.
(Applåder)