Tip:
Highlight text to annotate it
X
Chris Anderson: Välkommen till TED!
Richard Branson: Tack så mycket. Det här är min första TED och det har varit jättetrevligt hittills.
CA: Har du träffat någon intressant person?
RB: Ja, det härliga med TED är att alla är intressanta.
Jag var väldigt glad att få träffa Goldie Hawn,
mest eftersom jag skulle be om ursäkt för en sak.
Jag åt middag med henne för ungefär två år sedan och
hon hade en stor vigselring som jag satte på mitt finger. Sen kunde jag inte få av den!
Så när jag kom hem till min fru den kvällen
ville hon veta varför jag hade en annan kvinnas
enorma vigselring på min hand.
Nästa morgon fick vi gå till guldsmeden
och klippa av den från fingret.
Så, (skratt)
förlåt Goldie!
CA: Den var bra!
Vi ska kolla på några bilder här
på några av dina företag.
Du har startat ett och annat under din livstid.
*** Atlantic, *** Records --
Allt startade väl med en tidning som hette "Student"?
Och sen kom alla de andra. Hur gör du egentligen?
RB: Jo, jag läser ju alla de här instruktionerna från TED --
"du får inte tala om ditt företag", osv.
och nu frågar du mig?
Jag antar att du inte kan slänga av mig från scen
med tanke på att du ställde frågan
(Skratt)
CA: Det beror på svaret...
RB: Nej, men jag menar... Jag tror jag lärde mig tidigt att om du kan leda ett företag,
så kan du egentligen leda alla typer av företag.
Företagande handlar om att hitta rätt människor
och att få ut det bästa av de där människorna.
och jag älskar att lära mig nya saker och är extremt frågvis
och jag älskar att ta mig an status quo
och försöka vända ut och in på det.
Jag har egentligen sett livet som ett enda långt lärande.
Och om jag, du vet... flyger med någon annans flygbolag
och inte får en bra upplevelse, vilket jag inte fick
för 21 år sedan, då tänker jag att... kanske kan jag skapa
just den typ av flygbolag som jag vill flyga med.
Så jag fick tag i en begagnad 747 från Boeing och gav det chansen.
CA: Ja, det där är ju lustigt
för du gjorde ju det där trots att väldigt många sa till dig att det var helt galet.
Och det kollapsade ju nästan hela ditt imperium vid ett tillfälle.
Jag talade med en av bankrådgivarna som var med
vid det tillfället, då du i princip sålde *** Records
och investerade kraftigt i *** Atlantic,
och han syn på saken var att du i princip bytte
världens fjärde största skivbolag
mot världens 25e största flygbolag och att du var helt galen.
Varför gjorde du det?
RB: Jo, jag tror att det är en väldigt tunn linje mellan framgång och nederlag.
Och jag tror att om du startar ett företag utan något ekonomiskt stöd
så kommer du troligtvis hamna på fel sida av den linjen.
Vi blev attackerade av British Airways,
och de försökte få bort oss från marknaden
genom att starta något som kom att kallas "de fula knepens kampanj".
Jag förstod då att hela företagsimperiet skulle falla ihop
såvida jag inte gick in med pengar.
För att kunna försvara jobben för både de som arbetade för flygbolaget
och de som arbetade för skivbolaget,
var jag tvungen att sälja familjejuvelen för att kunna försvara *** Atlantic.
CA: I backspegeln var det där lite av ett genidrag.
Ett av många.
RB: Ja, det visade ju sig vara rätt sak att göra.
Men visst, då var det ledsamt, men vi gick vidare.
CA: Nu använder du varumärket *** en hel del
och det verkar som om du skapar synergier med allt du gör.
För dig, vad står varumärket *** för?
RB: Jag vill tro att det står för kvalité
att om någon stöter på ett *** företag så -
CA: *** är kvalité, Richard! Kom igen nu, alla säger kvalité. Själen då?
RB: Jag tänkte bygga vidare på det där.
Vi hade väldigt roligt och jag tror att de människor som arbetade mot det målet njöt.
Jag brukar säga att vi går in och skakar om olika områden
och jag tror att vi gör det annorlunda
och jag tror att alla marknader är olika
som ett resultat av att vi på *** har gått in på just den marknaden.
CA: Det finns ett par lanseringar som ni har gjort
då varumärket inte fungerat lika bra...
Jag menar... *** Brides - vad hände där?!
(Skratt)
RB: Vi kunde inte få fatt på några kunder.
(Skratt)
(Applåd)
CA: Jag är också nyfiken på...
Jag tror ni missade en möjlighet med er lansering av kondomer... ni kallade dem "Mates".
Kunde du inte använt varumärket *** för det också?
"Jag är inte oskuld längre", eller nåt?
RB: Återigen... vi hade problem med att hitta några kunder.
Ofta när man startar ett nytt företag så får man klagomål från kunder.
Man brukar kunna hantera dem,
men efter ungefär tre månader efter lanseringen av kondomerna
fick jag ett brev, ett klagomål.
Jag satte mig ner och skrev ett långt brev till och bad ödmjukt om ursäkt.
För uppenbarligen var det knappast något jag kunde göra något åt så här i efterhand.
Sex månader senare, eller nio månader efter själva problemet,
fick jag ett förtjusande brev med en bild på barnet,
där jag fick frågan om jag kunde tänka mig att bli gudfar, vilket jag blev!
Så allt löste sig ganska bra.
CA? Menar du det? Du skulle tagit med en bild. Underbart!
RB: Det skulle jag ha gjort.
CA: Hjälp oss lite med siffrorna.
Hur ser siffrorna ut för detta?
Jag menar, hur stor är Virginkoncernen totalt?
Hur mycket... vad är den totala vinsten?
RB: Det är uppe i ungefär 25 miljarder dollar nu totalt.
CA: Och hur många anställda?
RB: Cirka 55,000 stycken.
CA: Du har blivit fotograferad på alla möjliga sätt vid alla möjliga tillfällen
och du har aldrig haft några problem att sätta din stolthet på spel eller något liknande.
Vad var det där? Var det på riktigt?
RB: Ja! Vi skulle lansera en *** Megastore i Los Angeles, tror jag.
Nej, eller.. jag tror...
CA: Men det där är ditt hår?
RB: Nej.
CA: Vad var det där då?
RB: Jag tittade förbi för lite te, bara.
CA: Ok.
(Skratt)
CA: Ahh, det där var rätt roligt. Det där var en fantastisk amfibiebil som...
RB: Åh, den där bilen... alltså det var så att...
det var ett TED-event, tror jag.
Är det där... kan du pausa den där bilden?
(Skratt)
RB: Jag har ett hårt jobb, eller hur?
CA: Jovars, det är ett hårt jobb.
(Skratt)
När jag först kom till USA försökte jag mig på detta med mina anställda
men du vet... de har andra regler här.
Väldigt märkligt.
RB: Jag vet att advokaterna säger att man inte ska göra såna grejer, men...
CA: Jag menar... på tal om det, berätta om
RB: Pamela Anderson var med
när vi fick för oss att vi kunde ta oss an Coca-Cola.
Vi lanserade en cola-flaska som kallades "The Pammy"
och som var formad som Pamela Anderson.
Men problemet var att den hela tiden föll omkull...
(Skratt)
CA: Designad av Philippe Stack, kanske?
RB: Givetvis!
CA: Vi kör ett par bilder till här. *** Brides. Mycket fint.
Och... okej, jag stannar här. Vad är det här? Du fick något pris?
RB: Jo, ja... 25 år tidigare hade vi lanserat Sex Pistols album
"God Save The Queen" och jag hade aldrig förväntat mig att
vi 25 år senare skulle bli adlade. Av Drottningen, till råga på allt.
Men hon har nog lite kort minne, tror jag...
CA: Gud var med henne och du fick din belöning!
Vill du bli kallad Sir Richard nu?
RB: Ingen har någonsin kallat mig Sir Richard.
Fast ibland, i USA, hör jag folk säga Sir Richard
och då tror jag att det är någon Shakespeare-pjäs på gång.
Men ingen annanstans i världen i alla fall.
CA: Okej. Men kan du använda din adelstitel till något, eller är det bara...
RB: Nej. Men i och för sig, om man har problem
med att få ett bord på en restaurang eller något,
så kanske det hade varit möjligt att använda det?
CA: "Det här är inte Richard Branson, det är Sir Richard Branson"
RB: Jag ser till att sekreteraren börjar använda det!
CA: Låt oss tala om rymdprojektet.
Jag tror att vi har en video här som visar vad du håller på med
.
Det är alltså Bert Rutan som har designat rymdskeppet?
RB: Ja, och det kommer vara klart om... ja, 12 månader.
Sen ska vi ha cirka ett år med omfattande tester och sen
om två år, då kommer
människor att kunna åka ut i rymden!
CA: Och Philippe Starck har designat interiören?
RB: Philippe har gjort en hel del av den, ja,
alla logotyper och sen är ju han den som designar rymdstationen i New Mexico.
.
Hela rymdstationen kommer bli ett stort öga,
så när du är i rymden så
kommer du kunna se det här gigantiska ögat titta på dig.
Och när du väl är tillbaka igen så kommer du kunna gå tillbaka in i ögat.
Han är ett absolut geni när det kommer till design.
CA: Men du lät väl inte honom designa motorn?
RB: Philippe är ganska oregelbunden...
så jag tror inte han är rätt person för just det jobbet, nej.
CA: Han höll en fantastisk föreläsning här på TED för två dagar sedan.
RB: Såpass?
CA: Eller ja, vissa tyckte det var fantastiskt,
medan andra tyckte det var helt bissart.
Men personligen tyckte jag det var fantastiskt!
RB: Han är en oerhört entusiastisk människa!
CA: Du har alltid haft lite av en upptäcktsresande inom dig.
Har du någonsin ångrat det?
RB: Många gånger!
Under alla ballong- och båtfärder som vi har gjort
så har jag blivit räddad ur havet minst sex gånger av en helikopter.
Ingen av de gångerna trodde jag att jag skulle överleva.
Så under de tillfällena
undrar man verkligen vad man håller på med...
CA: Vad var det närmaste du kom
att du aldrig skulle komma hem igen?
RB: Jag tror att det var ballongäventyren...
Vi kom ganska nära döden i princip varje gång.
Alltså... först och främst hade ingen
någonsin korsat Atlanten i en varmlusftsballong,
så vi fick bygga en varmluftsballong som hade kapaciteten att flyga i jet-strömmar.
Vi var inte ens säkra på att
ballongen skulle klara sig
i de vindar på upp till 350 km/h som råder där uppe.
Första gången vi lyfte från Sugarloaf för att korsa Atlanten
åkte vi upp i jetströmmen och toppen på den här enorma ballongen
nådde en hastighet på flera hundra kilometer i timmen, medan
kapseln som vi var i, som hängde under ballongen, färdades i kanske fem km/h.
Det tog bara fart!
Vi höll oss krampaktigt fast och
höll tummarna och bad
att ballongen skulle hålla ihop, vilket den som tur var gjorde.
Men alla dessa ballongturer...
det var alltid något som gick snett.
Vid ett av tillfällena tog den mer erfarne ballongfararen som var med
sin fallskärm, hoppade och lämnade mig ensam kvar.
(Skratt)
CA: Sa han att du skulle hoppa, eller var det mer som "Jag drar nu!"?
RB: Nej, han sa till mig att hoppa. Men när han väl hade gjort det,
förändrades vikten och ballongen flög upp på fyra kilometers höjd.
CA: Och du inspirerade till en Ian McEwan novell redan där, tror jag.
RB: Haha, ja, kanske det. Men jag tog på mig min syrgasmask och stod på toppen av ballongen
med min fallskärm på, tittandes på molnen och försökte
få mod till mig att hoppa ner i Nordsjön...
Det var några väldigt, väldigt ensamma minuter...
Men... vi klarade det!
CA: Hoppade du?
RB: Mja, jag visste att vi hade ungefär en halvtimmes bränsle kvar,
och jag visste att om jag hoppade skulle jag
bara haft några minuter kvar att leva.
Så jag klättrade tillbaka in i kapseln och försökte desperat
att övertyga mig själv om att jag hade tagit rätt beslut.
Sedan skrev jag några meddelanden till min familj och klättrade upp på ballongens topp igen.
Jag tittade på molnen igen,
och klättrade in i kapseln igen.
Sen kom jag fram till att det faktiskt fanns en bättre lösning.
Jag har den här enorma ballongen ovanför mig...
det är den största fallskärmen någonsin, så varför inte använda den?
Jag lyckades flyga ballongen ner genom molnen tills
den var ungefär 15 meter över havet. Då hoppade jag.
en träffade ballongen vattenytan
och flög tre kilometer upp i luften igen, utan mig.
Det var en fantastisk känsla att vara i vattnet, och...
CA: Vad skrev du till din familj?
RB: Det vem som helst hade skrivit i en sån situation,
att jag älskar er och att...
Jag hade redan skrivit ett brev till dem innan jag åkte,
ifall något skulle hända.
Som tur var behövde de aldrig använda det.
CA: Dina företag har fått otrolig PR tack vare dessa tillfällen.
Under ett par år, innan jag slutade titta på sådana undersökningar,
sågs du som en sorts hjälte i Storbritannien och på andra platser i världen.
Cynikerna säger nog att det hela endast handlar om en smart affärsman
som gör det som krävs för att få fram sin typ av marknadsföring.
Vad spelade PR-värdet för roll i allt det här?
RB: Jag kan ju säga så här... Som en ägare av ett flygbolag
är det sista du ska göra att ge dig iväg i en ballong som
senare kraschar ner i havet.
(Skratt)
CA: Bra poäng!
RB: Jag har för mig att *** Airlines la in en fullsidesannons där det stod
"Kom igen, Richard,
det finns bättre sätt att korsa Atlanten på!"
(Skratt)
CA: För att kunna göra allt detta
så måste du ha varit ett geni från första början, eller?
RB: Ja, jag ska inte säga emot dig där!
(Skratt)
.
CA: Var du inte riktigt dålig i skolan?
RB: Jag var dyslektiker och hade ingen som helst förståelse för skolan.
Jag hade utan tvekan misslyckats i IQ-tester.
Det var en av anledningarna till varför jag lämnade skolan vid 15 års ålder.
Och om jag inte är intresserad av något, så förstår jag mig inte på det.
Att vara dyslektiker gör att
jag ibland hamnar i rätt märkliga situationer.
Till exempel...
Jag har lett den enskilt största gruppen av privata företag i Europa,
men jag har inte kunnat se skillnad på netto och brutto.
Så styrelsemötena har onekligen varit fascinerande!
(Skratt)
Liksom... "är det här bra eller dåliga nyheter?"
Oftast säger folk: "det här, det är dåliga nyheter!"
CA: Men bara för att klargöra... de där 25 miljarderna... det är brutto, eller?
(Skratt)
RB: Netto, hoppas jag!
(Skratt)
.
CA: Nej, tro mig, det är brutto!
(Skratt)
RB: När jag fyllde 50 tog en av styrelsemedlemmarna ut mig ur rummet och sa
"Richard... kolla här. Jag ska måla ett diagram för dig!
... här är ett fisknät i havet,
och all fisk har blivit uppfiskade i det här nätet.
All din förtjänst finns i detta lilla nät,
resten är uppätet."
Till *** förstod jag allt!
(Skratt)
(Applåder)
CA: Men jag menar... I skolan...
medan du presterade ganska dåligt akademiskt
var du kapten för kricket- och fotbollslaget,
så du var lite av en naturlig ledare...
Var du också lite av en rebell då?
RB: Jo, jag var lite av en vilde då, men jag
var som tur var ganska duktig på sport.
Åtminstone var det något jag var bäst på!
CA: Vissa bisarra saker hände dig tidigt i livet...
Det finns ju den där historian om när din mamma
påstås ha släppt av dig på ett fält vid fyra års ålder och sagt "du får gå hem".
Är det sant?
RB: Hon var, du vet...
hon kände att vi behövde kunna stå på egna ben redan vid tidig ålder.
Så hon gjorde saker som hon nu skulle bli gripen för,
som till exempel att knuffa ut oss ur bilen och säga
att vi fick hitta hem till mormor på egen hand,
trots att det var åtta kilometer kvar till mormors hus.
Hon lät oss också åka på fantastiskt långa cykelturer,
och vi fick aldrig kolla på tv.
CA: Fast det finns en risk med den här historien!
Jag menar, det finns ju en hel de människor här inne som har barn
och funderar på hur de ska uppfostra dem.
Ser du på dagens ungdomar och tänker
att de är för bortskämda?
Att vi håller på och uppfostrar en generation med priviligerade...
RB: Nej, jag tror att när man uppfostrar barn
vill man bara överrösa dem med kärlek och beröm.
Så jag tror helt enkelt att man inte kan skämma bort sina barn för mycket!
CA: Ja, du blev ju okej, måste jag säga...
Din rektor sa till dig...
ja, han såg dig lite som ett mysterium på skolan.
Han sa, "antingen kommer du bli en miljonär eller åka in i fängelse,
och jag är inte riktigt säker på vilket..."
Vilken av de två hände först?
(Skratt)
RB: Ja, jag har ju gjort både och. Men jag tror fängelset kom först.
Jag var faktiskt åtalad under två uråldriga lagar i Storbritannien.
Det var Lagen om Könssjukdomar från 1889
och 1916 års lag om Oanständig Annonsering.
Första gången gällde det ett fall där jag hade använt ordet "könssjukdom" offentligt.
Vi hade en mottagning där vi hjälpte unga som hade problem,
och ett av de problem som unga har är just könssjukdomar.
Och det finns då en gammal lag som säger
att man inte kan nämna ordet "könssjukdom" offentligt, varken i tal eller skrift.
Polisen knackade på en dag och sa att de skulle gripa oss
om vi fortsatte att använda oss av ordet könssjukdom.
Vi ändrade ordet till "sociala sjukdomar"
och då började folk komma till oss med acne och finnar,
men ingen med könsjukdomar besökte oss längre.
Så vi bytte tillbaks till ordet "könssjukdomar" och greps direkt.
Senare, när vi lanserade albumet "Never Mind the ***, Here's the Sex Pistols"
ansåg polisen att ordet "***" (~pungkulor) var ett fult ord, så vi greps
för att vi använde det ordet i namnet på Sex Pistols album.
Dramatikern John Mortimer försvarade oss
och han frågade om jag kunde hitta en lingvistikexpert
som kände till någon annan definition på ordet "***".
Så jag ringde Nottingham University
och frågade efter en professor i lingvistik.
Han sa: "Kolla här, ordet "***" har inget att göra med pungkulor överhuvudtaget.
Det är faktiskt ett smeknamn från 1700-talet på präster."
(Skratt)
Och han fortsatte, "jag är själv faktiskt präst".
Så jag frågade om han hade något emot att komma till rättegången.
Han sa att han gärna skulle komma och frågade
"Vill du att jag ska ha på mig min prästkrage?"
Och jag sa: "Ja, det hade varit..."
(Skratt)
CA: Underbart!
RB: Så vårt nyckelvittne argumenterade att albumnamnet var
"Never Mind the Priest, Here's the Sex Pistols"
(Skratt)
Domaren fann motvilligt oss oskyldiga...
(Skratt)
CA: Det är ofattbart!
(Applåder)
Men seriöst... finns det en mörkare sida?
Många skulle säga att det inte gör det,
att någon skulle kunna sätta ihop en sådan fantastisk samling företag
utan att någonsin hugga någon i ryggen,
du vet, använda fula knep.
Du har blivit anklagad för att vara hänsynslös.
Det var en hemsk biografi skriven om dig av någon.
Är något av det sant? Finns det ett uns sanning i det?
RB: Jag tror faktiskt inte att den stereotypa
bilden av en affärskvinna eller man som trampar på andra för att ta
sig till toppen fungerar.
Jag tror att om du behandlar folk väl,
så kommer de att komma tillbaka om och om igen.
Jag tror också att allt du har här i livet är ditt rykte,
och det är en väldigt liten värld.
Jag tror faktiskt att det bästa sättet
att bli en framgångsrik ledare handlar om att hantera folk schysst,
och jag vill tro att det är på det sättet vi leder ***.
CA: Hur är det med de du älskar, som ser dig tillbringa --
du fängslas hela tiden i nya projekt,
och det verkar nästan som om du är beroende av att lansera nya grejer.
Du blir exalterad över en ny idé, och vips händer det!
Tänker du på balans i livet?
Hur känner din familj
varje gång du hoppar in i något stort och nytt?
RB: Jag tycker rollen som pappa är otroligt viktig,
så alltsedan barnen var små,
har jag alltid följt med dem på semester och sånt.
Vi brukar åka iväg ungefär tre månader varje år,
Ja, du vet, håller kontakten. Vi är lyckligt lottade,
vi har ju en liten ö i Karibien
dit jag kan ta dem och våra vänner,
vi kan leka ihop,
men jag kan samtidigt hålla koll på vad som händer.
CA: Du har på senare år börjat tala allt mer
om något du kallar kapitalist-filantropi,
vad är det för något?
RB: Kapitalism har bevisats vara ett fungerande system.
Alternativet, kommunismen, har inte fungerat.
Men problemet med kapitalismen är att
extrem rikedom hamnar i händerna på ett fåtal,
vilket i sig medför ett stort ansvar, anser jag.
Jag tycker det är otroligt viktigt att
de som är i en lyckosam position inte tävlar
om vem som har störst bil eller båt.
de pengarna till att skapa nya jobb
eller för att ta sig an problemen i världen.
CA: Vilka är de problem i världen som du bryr dig mest om och
vill lägga dina pengar på?
RB: Ja, du, det finns många olika problem i världen.
Den globala uppvärmningen är onekligen ett hot mot mänskligheten
och vi lägger mycket tid och kraft på att
försöka hitta alternativa bränslen, men
vi har nu även ett pris som finns till för
ifall vi inte hittar svaret
och minskar koldioxidutsläppen
drastiskt och ifall vi når den kritiska punkten,
så måste vi försöka få folk att komma på en idéer
om hur vi ska kunna utvinna kol ur jordens atmosfär.
Det var inte särskilt mycket folk som arbetade med just
det perspektivet innan, så vi ville få folk att --
de skarpaste hjärnorna i världen, att börja tänka på det sättet,
och även tänka ut hur man utvinner metan
ur jordens atmosfär.
Vi har faktiskt fått ungefär 15,000 intresserade personer
som kan tänka sig att ge detta en chans.
Och vi behöver ju bara en, så vi är hoppfulla.
CA: Du håller även på och arbetar i Afrika på ett par projekt?
RB: Jo, vi håller på att starta något vi kallar
"krigsrummet", vilket kanske är fel ord,
vi kanske ändrar det, men hur som helst, det är ett krigsrum
där man försöker koordinera alla attacker som sker i Afrika,
alla de olika sociala problemen,
och försöker hitta de bästa lösningarna.
Som till exempel;
det är en doktor i Afrika som har kommit på att
om du ger en mamma antiretrovirala mediciner 24 veckor in i graviditeten så
kommer barnet inte få *** när det föds.
Så att sprida den informationen till
resten av Afrika är extremt viktigt.
CA: "Krigsrummet"... Det låter starkt och dramatiskt...
Finns det en risk att västvärldens "affärshjältar"
blir så uppe i det... jag menar, de är vana vid att ha en idé
att få saker gjorda, så de tror så genuint
på sin förmåga att göra en skillnad i världen...
Finns det en risk att vi åker till ställen som t.ex. Afrika och säger;
"Vi har det här problemet och vi kan fixa det,
jag har alla dessa pengar", du vet, bla bla bla.
Det kan bli en situation som är mycket mer komplex,
som slutar i att man bara gör en stor röra av allting. Oroar du dig för det?
RB: Först av allt, i just den här situationen
arbetar vi tillsammans med det landets regering.
Thabo Mbeki hade problem med att acceptera
att *** och AIDS är relaterade till varandra. Men jag tror att det här är
ett sätt för honom att tackla det här problemet, istället för att världen ska kritisera honom.
Det är ett sätt att arbeta tillsammans med honom, med hans regering.
Det är viktigt att folk åker till Afrika för att genuint försöka hjälpa,
att de inte bara åker dit och sedan åker efter ett par år.
Det måste vara konsekvent!
Men jag tror att företagsledare kan ta sin entreprenöriella ådra
och hjälpa regeringar att tackla de här problemen på nya sätt.
Till exempel så startar vi kliniker i Afrika
där vi kommer att dela ut
gratis antiretrovirala mediciner, gratis tuberkulosbehandling
och gratis behandling mot malaria.
Men vi kommer även att försöka få dem att bli självhushållande kliniker!
.
CA: Många cyniker talar om folk som dig och exempelvis Bill Gates
... om att det här egentligen handlar om, och drivs av,
samma sorts behov som vi talade om innan. Att få rätt "image".
Att det handlar om att undvika skuldkänslor istället för en filantropisk insikt.
Vad skulle du säga till dem?
RB: Jag tror att alla olika människor
gör saker på grund av olika anledningar.
Och jag tror att när jag väl ligger på dödsbädden
vill jag kunna känna att jag gjorde skillnad
i andra människors liv.
Och det må vara en självisk tanke,
men det är det synsättet jag är uppväxt med.
Jag tror att om jag är i en position där jag
radikalt kan ändra andra människors till det bättre,
så bör jag göra det.
CA: Hur gammal är du?
RB: Jag är 56 år.
CA: Psykologen Erik Erikson säger att
under 30- och 40-års åldern drivs människor av
behovet att växa och att det är där de får sitt självförverkligande.
Att 50- och 60-års åldern är övergången från driftighet till sökandet efter visdom
och sökandet efter att skapa ett arv.
Det verkar som om du fortfarande
är i lite av en tillväxtsfas
och du håller fortfarande på med alla dessa nya planer.
Hur mycket tänker du på att skapa ett arv,
och vad skulle detta arvet vara?
RB: Jag tänker inte särskilt mycket på det.
Jag menar... min mormor blev 101 år gammal,
så förhoppningsvis får jag ytterligare 30-40 år!
Jag vill bara leva livet till fullo!
Om jag kan göra skillnad,
så hoppas jag att jag kommer att göra det.
Jag tror att en av de positiva sakerna för tillfället är
att man har Sergey och Larry från Google, till exempel,
som är goda vänner.
Och, tack gode gud, att man har de här två personerna
som genuint bryr sig om världen, trots sin rikedom.
Om de hade den mängden pengar och inte brydde sig om världen
skulle det vara väldigt oroande.
Och bara så du vet; de kommer göra en jäkla skillnad för världen!
Och jag tycker det är viktigt...
att personer i den typen av positioner faktiskt gör skillnad.
CA: Ja du, Richard. När jag började med mitt företagande
visste jag ingenting om det och jag var också...
Jag trodde affärsfolk skulle vara hänsynslösa
och att det var den enda vägen att gå om man ville lyckas.
Du, Richard, inspirerade mig. Jag såg på dig och tänkte;
han fixade ju det, det kanske finns en annan väg?
Så jag vill tacka dig för den inspirationen
och för att du kom hit idag. Tack!
Tack så mycket.
(Applåder)