Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Ulrika Persson Granskare: Annika Bidner
Jag har tänkt på en sak.
Jag kommer att mörda min pappa.
Jag ringde min syster,
"Lyssna,
jag har tänkt på en sak.
Jag ska mörda pappa.
Jag tar med honom till Oregon,
köpa ***,
och ge honom det."
Min pappa har frontotemporal demens,
eller FTD.
En sjukdom som drabbar personer i 50- eller 60-årsåldern.
Det förändrar personens personlighet totalt,
dom blir paranoida, till och med våldsamma.
Min pappa har varit sjuk i tio år,
men för tre år sedan blev han riktigt sjuk,
han kunde inte längre bo hemma -
huset där jag växte upp,
huset han själv byggt.
Min stöddiga, coola pappa som kunde sjunga i falsett
fick som 65-åring flytta till ett boende
för dygnetruntvård.
Först begick mamma, mina systrar och jag misstaget
att placera honom på ett vanligt vårdhem.
Det var riktigt fint;
det hade plyschmatta, konstkurser
och hunden Diane.
Sen fick jag ett samtal.
"Vi har gripit din far."
"Va?"
"Jo, han hotade alla med bestick.
Sedan ryckte han ner gardinerna,
sen försökte han slänga blommorna genom fönstret.
och sen... drog han tanterna ur sina rullstolar."
"Va, alla tanter?"
(Skratt)
"En riktig cowboy."
(Skratt)
Efter det fick han inte vara kvar,
vi provade en rad olika boenden
till *** hittade vi hittade ett boende som var anpassat för dementa.
Först trivdes han ganska bra,
men över tiden sviktade hans hälsa,
en dag kom jag dit
och hittade honom sittande på golvet i en overall -
en sån med dragkedja i ryggen.
Jag satt och tittade i en timma när han drog i den,
hur han kämpade för att ta sig ur den.
Dom ska vara praktiska
men för mig såg det ut som en tvångströja.
Jag sprang därifrån.
Jag lämnade honom där.
Jag satt i bilen - hans gamla bil -
hopsjunken,
ur djupet av mig kom en guttural gråt.
Jag kunde inte tro att min pappa,
min ungdoms Adonis,
min fina vän,
skulle tycka att detta var ett värdigt liv.
Vi är programmerade att prioritera produktivitet.
Så när en person - en Adonis -
inte längre är produktiv på det sätt som vi förväntar oss,
det han förväntar av sig själv,
vilket värde är då kvar?
Den dagen i bilen,
kändes det som att han utsattes för tortyr
och att hans kropp var källan till tortyren.
Jag måste rädda honom ur sin kropp,
jag måste rädda honom; jag ska döda pappa.
Jag ringde min syster.
"Beth," sa hon.
"Du vill inte leva resten av ditt liv
och veta att du dödat pappa,
du skulle antagligen åtalas,
då han inte kan ge sitt samtycke.
Sen vet du inte ens hur man köper ***."
(Skratt)
Det är sant, ingen aning.
(Skratt)
Vi pratar ofta om hans död.
När kommer det att hända? Hur blir det?
Jag önskar att vi hade pratat om döden när vi alla var friska.
Hur ser min bästa död ut?
Hur ser din bästa död ut?
Vi visste inte vad vi skulle göra.
Min syster hade rätt,
jag kunde inte mörda pappa med ***,
men jag måste ta honom ur sin kropp.
Jag besökte ett medium,
en präst och en anhöriggrupp,
alla sa samma sak:
vissa klamrar fast när de är oroliga för sina nära och kära.
Berätta att när dom är redo så kan dom gå, vi är trygga.
Så jag gick till pappa.
Jag fann honom återigen på golvet i overallen.
Han såg förbi mig och tittade i golvet.
Jag gav honom läsk
och började tala om vardagliga saker,
plötsligt nös han av läskens kolsyra.
Nysningen fick hans kropp att räta upp sig,
och livet gnistrade till lite.
Han fortsatte dricka, nysa och gnistra, om och om igen
tills det slutade.
Jag hörde plötsligt,
"Hehehehehehe,
hehehehehe ...
det här är fantastiskt.
Det här är fantastiskt."
Hans ögon var öppna och han såg på mig,
"Hej, pappa!" sa jag.
"Hejsan, Beth." sa han.
Nu borde jag ha sagt:
"Pappa, du kan dö när du är redo.
Vi kommer att klara oss."
När jag öppnade munnen
kunde jag bara säga, "Pappa!
Jag saknar dig."
Och då sa han: "Jo, jag saknar dig också."
Och då föll jag ihop som en trasa.
Så jag bara satt där lutad mot honom
för första gången på länge verkade han ganska ok.
Jag memorerade hans händer,
kände mig tacksam att hans själ fanns kvar inne i kroppen.
I just den stunden förstod jag
jag har inte ansvaret,
jag är inte hans doktor,
jag är inte hans mamma,
jag är absolut inte hans gud,
kanske hjälper jag både honom och mig själv bäst
om vi bibehåller våra roller som far och dotter.
Så vi satt bara där,
i lugn och ro som vi alltid gjort.
Vi behövde inte göra något.
Vi var båda starka.
"OK, pappa. Jag ska gå nu, men jag kommer imorgon."
"OK." sa han.
"Du,
det är riktigt trevligt här."
Tack!
(Applåder)