Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag kan vara på väg att upptäcka
Destinys verkliga uppdrag.
Du har haft kontroll över skeppet
hela tiden! Varför berättade du inte?
Lucianalliansen planerar
att angripa jorden.
- Jag kvävde Riley med mina händer.
- Du är en bra ledare.
Vårt enda uppdrag
är att få hem alla.
Det handlade aldrig om att komma hem,
utan att få oss dit vi är på väg.
- Varro är en av våra Alliansgäster.
- Jag har inte sett dig på ett tag.
Du har en nedsatt njurfunktion.
Enda alternativet är transplantation.
- Du stöter inte bort den.
- Vad bra, ingen press.
- Du kan ha fått en infektion.
- Jag mår bra.
Eli, vad i helvete gjorde du?
Jag överförde minnet i karantän.
De är avskurna från skeppet och oss.
Det gjorde jag för att rädda dig.
- Rymdrådjur.
- De är vackra.
De är ännu vackrare långsamt
stekta och serverade med Beckers mos.
- Menar du allvar.
- Hur vill du laga dem?
- Jag skulle inte. Jag är vegetarian.
- Det har alla varit i 10 månader.
Jag dör för en stek.
- Jag skulle behöva en stek.
- Ni kan inte döda dessa varelser.
Det har inget med att vara vegetarian.
De kan vara intelligenta.
Vi såg en av dem äta sin egen spya.
Hur smarta kan de vara?
Jag behöver lite hjälp här borta.
Om de ger mig en bra anledning
varför jag inte ska äta dem-
-så gör jag inte det. Det är bäst att
den är bra, för jag är jättehungrig.
- Löjtnant?
- Vi gör det.
Inte coolt.
- Ska jag skjuta den?
- Nej, nej...
Jag tar den.
- Förbannat!
- Vad sjutton hände?
- Något måste ha skrämt dem.
- Vi har tid. Vill du gå efter dem?
Ja, för fan.
- Vad var det?
- Vänta.
Skjut!
Skjut den!
Säsong 2 Episod 16
- The Hunt -
SSG - SweSUB Group © taureane
www.SweSUB.nu
Skjut den!
- Den är på väg mot lägret!
- När vi kom dit var den borta.
- Blev någon skadad?
- Inga dödsfall, men många skadade-
-och två saknas.
Reynolds och T.J.
- Ber om tillstånd att gå efter dem.
- Nej.
Det ser illa ut, men det finns en chans
att T.J. och Reynolds är vid liv.
Därför måste vi hitta dem snabbt.
Jag behöver dig här. Du styr medan
jag är borta. Har du problem med det?
Nej, sir.
- Hallå! Vad gör du?
- Jag kollar vad som finns inuti.
- Vad ser det ut som jag gör?
- Kom igen.
Jag trodde poängen att utforska out-
forskade delar var att utforska dem.
- Det gör vi.
- Egentligen inte.
- Rush vill att vi ska vara försiktiga.
- Vem bryr sig. Han är inte vår chef.
- Säg det till honom.
- Jag ska. Jag är inte rädd för honom.
- Rädd för den?
- Vem. Jag tycker det är "vem".
- "Rädd för vem."
- Tyvärr inte.
Vad har vi här?
En av de sista rummen
i den här sektionen.
Jag gissar på mer
uråldriga containers.
Jag vill också se dem räddade,
men de kanske redan är döda.
Vi svepte området. Om de var döda,
varför har vi inte hittat kropparna?
Kanske varelsen tog dem någonstans,
så den inte skulle bli störd.
- Ingen av dem svarar i radion.
- De kanske är medvetslösa-
-att radion är borta eller skadad.
Vi kan hoppas på det bästa så länge
som vi är beredda på det värsta.
Du har rätt.
Möt oss vid porten.
Kan du berätta vad som hände
på planeten?
Du hade sikte på den,
och tog det inte. Varför inte?
- Jag vet inte.
- Om det var en stunds obeslutsamhet-
-då släpper du det. Finns det problem
måste du ta reda på vad det är-
-och fixa det. Fort.
- Ja, sir.
- Stasiskapslar?
- Ja.
Nog för långa intergalaktiska resor.
Vi har flera rum i båda riktningarna.
- Det är fascinerande.
- Det är en underdrift. Det är stort.
Jag håller med.
Vi lämnar det för tillfället.
- Vi går.
- Vad? Du kan inte mena allvar.
Med tanke på vad som hänt,
kan det vara klokt-
-att kolla skeppets data över den här
avdelning innan vi fortsätter.
Sergeant, stanna. Vi har tappat spåret.
Vi borde gå tillbaka.
Vi måste fortsätta framåt. Att gå
tillbaka samma väg vi kom, är fel sätt.
Vi fortsätter framåt, och tar upp
spåret igen. Lita på mig.
Okej, ni kollar området och ser
om ni kan upptäcka några spår.
- Sergeant. Vad är det?
- Vi jobbar mot klockan, sir.
Därför kan vi inte göra fler misstag.
Jag vet att det här plågar dig.
Om du låter skuld börja diktera dina
handlingar, ber du bara om problem.
Du kanske behövde mer tid
att återhämta dig efter operationen.
- Jag mår bra, sir.
- Så fokusera.
James, Marzen...
Något nytt från planeten?
De har förlorat spåret,
så de är på väg tillbaka.
Jag skulle vilja hjälpa till.
Det uppskattas. Young och hans team
är mer än kapabla att klara det här.
Nej, det är de inte. De har utbildning,
men de saknar erfarenheten som krävs.
Jag och mitt folk har jagat större delen
av våra liv. Vi kan spåra djuret åt er.
Vi kan göra det bättre och snabbare
än någon där nere just nu.
När det här är över vill du veta
att du gjorde allt för att rädda dem.
Eller hur?
Det hände så fort.
Jag hjälpte till att katalogisera växter
sen var jag på marken och alla skrek.
- Hej. Jag hörde precis.
- Kommer du och tittar till oss, va?
Ja. Jag kom och titta till dig... Båda.
- Hur mår du?
I ständig smärta! Jag tror min fotled
är bruten. Varje gång jag rör på mig...
Håll ut.
- Du då?
- Enligt röntgen, ett spräckt revben.
- Ha! Jag skulle vara så lycklig.
- Hur behandlar man ett spräckt revben?
- Du gör inte det. Min egen erfarenhet.
En snowboardolycka.
Man tar det lugnt.
- Det läker på en må***.
- En må***?
- Behöver du nåt, nåt jag kan göra?
- Du kan ta av mig strumpan?
- Seriöst?
- Min fot har svullnat upp!
Jag gör det.
- Tack för att du kom förbi.
- Rush hade mig att köra diagnostik...
Jag uppskattar det verkligen.
Jag...ville bara se
att du var okej.
Löjtnant? Löjtnant!
Åh, tack gode gud!
- Var är vi?
- Jag vet inte.
- Hur kom vi hit?
- Varelsen som attackerade, tog oss hit.
Vi måste ha tappat våra vapen.
Din radio också. Min är skadad.
Vi måste härifrån.
Jag kan inte stå på benet.
Det kan vara brutet.
Det kan bara vara en fraktur.
Vänta.
Om den ville döda oss, skulle vi ha
varit döda nu. Nåt bra, eller hur?
Den vill att vi ska leva.
- Den skonar oss.
- Skonar oss? Från vad?
Inte från något.
Den skonar oss till senare.
- Jag tycker inte om det.
- Låtsas tills vi får dem tillbaka.
Här kommer de.
- Det var på tiden.
- Vi ville bara kolla lägret.
- Vi uppskattar er hjälp.
- Vi gör det här tillsammans, visst?
Att det inte finns mängder av blod
i lägret är ett gott tecken.
- Varelsen ville ha dem levande.
- Varför?
Den gillar förmodligen sitt kött färskt,
så vi måste röra oss snabbt.
Ju förr vi lokaliserar dem, desto
bättre, eftersom det här kan vända till-
-ett räddningsuppdrag
riktigt snabbt.
- Ser ut som det blir mörkt snart.
- Här!
En del av ett avtryck där,
och där. På väg mot den riktningen.
Vi har äntligen
öppnat en ny sektion.
Den största upptäckten sedan bryggan,
och nu ska vi ignorera den säger Rush.
- Han vill vara försiktig.
- Sedan när är Rush försiktig?
Att få medvetande instängt i en
simulering gör dig det, antar jag.
- Vart ska du?
- Kolla kapslarna, skvallra inte, okej?
Vänta på mig.
- Vänta, vänta, vart ska du?
- Lugn, korpral.
- Hur ser det ut?
- Inte bra.
Den är fortfarande där nere.
Den vaktar sin lya.
Du är inte i skick att springa.
Du har en bättre chans där ute
utan mig, men jag...
Lyssna! Jag lämnar dig inte,
och när det är dags-
-behöver jag din hjälp, så lugna
ner dig. Samla ihop dig, okej?
- Kan du göra det?
- Ja.
Åh, hej. Jag är på väg till mässen.
- Kan jag hämta nåt åt dig?
- Nej, det är bra, tack.
- Hur går sökandet?
- Jag vet inte.
- Inget sedan Varros team gick ner.
- Vi får hoppas att det gör skillnad.
Det är...stunder som de här som man
verkligen uppskattar det man har...
- Vem du har.
- Ja, helt klart.
Det är som... Att ha Matt
har gjort en stor skillnad-
-att veta att han är där för mig
oavsett vad.
Jag är verkligen lycklig
att ha någon.
- Så, vet Lisa?
- Vet vad?
Hur du känner för henne?
Jag vet att det inte angår mig.
Jag såg hur ni var
mot varandra och...
Vi var? Nej.
Nej, Lisa...och jag är bara plat...
Professionella. Platoniska.
Professionellt platoniska. Vi är inte...
- Förlåt. Jag misstolkade helt...
- Nej, nej, Det är ett lätt misstag.
Det händer, du vet, ibland, så...
- Ska du till mässen?
- Ja. Det är dit jag är på väg.
Tack.
Senaste tidens händelser har gjort
att jag har fått perspektiv på saker.
- Som, vem gjorde honom till ledare?
- Han var huvudforskare på Icarus.
- Och jag löste den nionde sparren.
- Ja, tack för det.
- Vill du bli huvudforskare?
- Nej...
Jag tycker det är dags att vi alla har
mer att säga till om i besluten som tas.
Jag är trött på att han beslutar
vad som är bäst för oss.
Vänta lite!
- Vad gjorde du?
- Jag har inte gjort nåt.
Du tryckte på något av misstag!
Tryck på "öppna"-knappen.
Jag kan inte... Åh, det kan inte...
Vänta! Skit! Jag har det!
- Eli, kan du...!
- Kanske...kan vi...
- Jagar ni mycket på jorden?
- Såvida man inte räknar fiske.
Min bror och jag lärde oss
av vår pappa när vi växte upp-
-hur man jagar och dödar,
men det viktigaste han lärde oss-
-var respekten för det vilda.
- Det finns inget ädelt hos den här.
- Det är ett monster.
- Djur känner inte hat, som vi.
De känner bara rädsla och hunger.
Jag har något här!
Spåren...
...bara slutar.
Det har varit
mycket rörelse här.
Ner, ner!
- Sluta!
- Släpp mig!
- Den flyr! Nu har vi en chans!
- Den skiljer dig från gruppen-
-sedan plockar den dig!
Vad tror du hände där borta?
Det ledde oss fram till denna plats.
Den väntade på oss. Den är smart!
Hela tiden vi har jagat den-
-så har den jagat oss.
- Är du redo?
- Gör det!
- Är det klart?
- Ja.
- Vad?
- Varför tryckte du inte av?
Ingen kan förutse hur någon reagerar
i en pressad situation.
Paniken sätter in. Människor stelnar.
Det händer...
...men inte för dig.
Du har fått något i huvudet.
Vad?
Jag tror att jag dog.
Efter operationen, under återhämtningen,
vaknade jag upp...
...till ingenting.
Jag kunde inte höra,
inte se, inte röra mig.
Jag satt fast i detta mörker,
i någonting jag aldrig känt.
Du var rädd.
Det är en normal reaktion.
Jag har gjort galna saker i mitt liv.
Riskerat mitt liv utan en tanke.
Utan någon rädsla.
Men nu...
...vet jag bara det där mörkret...
Och att jag aldrig vill tillbaka.
T.J. sövde ner dig med starka medel
under operationen.
De stängde av dig.
Din hjärna vaknade nog först, och sen
tog det en stund för kroppen att vakna.
Tror du att det var så?
Jag vet inte säkert vad döden är-
-men jag vet i mitt hjärta
att det inte är så där.
- Det här duger tills du är tillbaka.
- Jag tänker inte gå tillbaka.
- Jag tänker inte ge upp mitt folk.
- Ingen ger upp.
Du måste ta dig en funderare.
Stygnen kan lätt gå upp.
Vad gör du om du börjar blöda?
Jag är ledsen, men i ditt tillstånd,
är du en belastning för oss.
I bästa fall saktar du ner oss.
I värsta fall dör du.
Jag ska få henne tillbaka.
Du har mitt ord.
Vi måste fortsätta.
Vi kan komma tillbaka
och begrava kropparna senare.
Lyssna på mig.
Ta henne tillbaka oskadd.
Okej... Vi går.
Eli. Kom in?
- Ja?
- God morgon. Är Brody med dig?
Japp.
Ni två ska vara i kontrollrummet
och köra diagnostik. Var är ni?
- Vi tar bara något att äta.
- Skynda er.
Inget glamoröst jobb,
men det måste göras.
Vi äter klart, sen kommer vi.
Här?
- Här blir bra.
- Bra för vad? Varför stannar vi?
Vi vet att varelsen är smart. Den ser
oss som ett hot, så den förföljer oss.
Den kommer att ligga på lur igen,
men den här gången är vi redo.
Nu så.
Hur lång tid har vi?
- Sex timmar till Destiny hoppar.
- De skulle inte överge oss.
Nej, om de inte tror vi är döda.
Därför måste jag få radion
att fungera.
- Tittar du...på mig när jag sover?
- Nej, jag bara kollar om du var...
...vaken, som du inte verkade vara,
men nu...är du det.
- Jag tog med något att äta.
- Det var snällt av dig.
- Dr Park... Hur mår du?
- Jag mår...bra. Tack.
- Hur går det med beräkningarna?
- De är klara.
- Låter du henne arbeta? Hon är skadad.
- Ja, i revbenen, inte i hjärnan.
Dale, jag bad honom att ge mig nåt att
göra. Jag blir tokig av att vara still.
- Bra. Vi ses igen på bryggan.
- Jag ska bara avsluta besöket och...
Ta din tid.
- Har det hänt nåt?
- Ingenting.
Inte än.
Jag har en illavarslande känsla
att det här är ett misstag.
Medan vi sitter här så lägger varelsen
en *** avstånd mellan oss.
Nej, varelsen vet att vi jagar den,
så den behöver skydda sin lya.
Så den måste se till
att vi aldrig når den.
Det låter vettigt.
Om du har fel, så räkna inte
med att ta dig tillbaka till skeppet.
- Tror du inte jag vill rädda dem?
- Ja.
- Det vill du säkert.
- Du ser ut som du har mer att säga.
Vad du än har tänkt dig med T.J.,
så glöm det.
- För det händer inte.
- Varför inte låta henne besluta det?
- Varro...
- Fortsätt, Tasia.
Den är på väg åt ert håll.
Då är det dags.
Kom igen...
Kom igen.
Jag är här. Jag är här!
- Fick du den?
- Ja.
Vi borde röra oss. Om några timmar
börjar det bli mörkt...
Det finns fler därute.
Att följa spåren har blivit för lätt.
De utmanar oss att komma efter dem.
- De lurar in oss för att döda oss.
- Den som attackerade oss på lägret-
-är större än de vi spårar nu.
- Dessa spår är mindre. De är ungarnas.
Vi närmar oss deras lya. Att vi har
att göra med mer än en varelse-
-minskar chansen
att hitta vårt folk vid liv.
Börjar du backa ur?
Jag kan göra det här på egen hand.
Det kan du inte. Jag vet inte ens
om vi kan göra det här tillsammans-
-men jag ska vara med till slutet.
Så här nära boet,
finns det ingen återvändo.
Den där är för stor,
och för stark.
Jag står inte ut med tanken
att bli uppäten levande.
När det är dags, om jag inte
klarar att göra det själv...
- Vad säger du, korpral?
- Jag vill inte dö så där!
Jag vill hellre att du dödar
mig först!
Lyssna på mig...
Du har två val.
Du kan ta dig samman och gå
tillbaka till Destiny med högt huvud-
-eller tvinga mig att rädda ditt
ynkliga arsel och leva med skammen.
- Är det förstått?
- Ja, frun.
Det här är löjtnant Johansen.
Över.
Är det någon där ute?
Du påminner mig om en som alltid var
först i en eldstrid-
-och sist att lämna fiendemark.
Han var orädd.
Det slutade med att han anmälde sig
till ett självmordsuppdrag.
Han var inte rädd.
Det borde han ha varit.
Han hade fel. I de situationer
när oddsen staplas mot dig-
-och du ser döden i ansiktet,
så är det rädsla som håller dig-
-och människorna
runt omkring dig, levande.
Det här är löjtnant Johansen...
- Det här är Greer. Över.
- Sergeant?
Löjtnant, hur är din situation?
Korpral Reynolds och jag är i en grotta
på sidan av en kulle-
-med utsikt över en ravin.
Någonstans norr om lägret.
Varelsen förde oss hit,
och den vaktar sitt territorium-
-så närma er väldigt försiktigt.
Korporalen är skadad-
-och kan inte springa fort.
- Vänta där. Vi hämtar er.
Uppfattat.
Ursäkta.
Jag glömde bort tiden.
Jag är inte förvå***.
Ni tycks trivas i varandras sällskap.
Jag vet inte om du menade något
med det där, men-
-det är inget på gång
mellan mig och Park.
- Självklart inte.
- Du låter som det aldrig kan hända.
- Det kan det inte.
- Eftersom hon är så...attraktiv-
-och det är inte jag...?
- Nej, du verkar inte vara...
- ...den romantiska typen.
- Jasså? Vilken typ är jag?
Tydligen den goda väntypen.
Den man anförtror sig åt.
Killen som alltid finns där med...
...en axel att gråta på.
Och sånt är livet, är jag rädd.
Vi har alla våra
förutbestämda roller.
Men från den ljusa sidan är ett liv
utan romantiska förvecklingar, ja...
Det gynnar säkert
strävan efter vetenskap.
Eli, jag har inte tid för det här.
De behöver mig i sjukstugan. Young
och James är tillbaka. De är skadade.
Han gjorde det här själv. Han var
där inne och tryckte på knappar...
- Är han okej?
- Ja, han mår bra. Bara...fryst.
- Har du berättat för Rush?
- Det ska vi inte, inte än i alla fall.
Jag vill lösa problemet
utan hans hjälp.
- Du måste få ut honom därifrån.
- Därför är du här.
Visst har du fortfarande lite
utomjordingkunskap kvar?
Gör mig en tjänst. Ta en ***.
Se om något dyker upp?
Det måste vara där.
Jag går först, spanar in området.
Om det är klart, anropar jag.
Jag tror inte det.
- Har du något att säga, säg det.
- Jag tror inte du fixar det här.
- Kallar du mig feg?
- Nej, du tvivlar. Det är ett problem.
Vi har inte tid med att du reder ut
dina problem. Så jag går.
Nej, jag går.
Men jag vill att du skapar lite
avledning åt mig.
Vi kommer att klara oss.
De är nästan här.
- Är du redo?
- Ja.
Sikta på ögonen.
Löjtnant!
Skjut inte!
Jag tror inte den vill skada oss.
- Jag har den på kornet.
- Elden. Den känner igen intelligens.
- Den försökte döda oss ändå.
- Ni var ett hot mot dess familj.
Den känner igen ett hot och går efter
det. Det räknade jag med-
-för att köpa oss lite tid, så jag
föreslår att ni börjar röra på er.
- Långsamt.
- Vi går.
Den är intelligent. Smart nog att veta
att jag kan orsaka smärta-
-och kanske till och med döda den,
och smart nog att veta...
...att jag väljer att inte göra det.
Vi går.
- Och?
- Jag vet inte, jag ser inget. Jag...
...gör du?
Vad i helsike?
- Det var det.
- Vad är vad?
Jag har just avslutat en grundlig
diagnostisk på en av stasiskapslarna.
Mycket informativt.
Hur många har du dödat?
Ingen, men jag lyckades
ta mig ifrån dem-
-och cirkla tillbaka.
Det känns som om jag kan
sova i en vecka.
Grattis,
jag hörde att du är en fri man.
Tydligen la någon ett gott ord för mig
till överste Young.
Jag skulle vilja ta åt mig äran,
men jag har inte haft tid.
- Det var sergeant Greer.
- Greer?
Jag vill gärna tacka honom,
men han hävdar nog-
-att han inte vet vad jag pratar om.
- Ja, förmodligen.
Jag ville bara komma förbi och säga
att jag är ledsen över ditt folk...
Och även om du kanske känner
att du är ensam...
...så är du inte det.
Jag vet.
Kom in.
Du ville låna ut dina kunskaper
till kvällens middag. Becker är redo.
Är du okej?
- Jag är okej.
- Bra.
Det slutför denna omgång av diagnostik.
Nu kan vi gå vidare till det roliga.
Det är dags att gå och kolla
stasiskamrarna nu.
Inte så fort.
Låt oss först avsluta datagenomgången
i den sektionen innan vi börjar-
-gå in där och trycker på knappar.
- Ja, naturligtvis, du har rätt.
Agera med försiktighet.