Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Edward Patel Granskare: Åke Karlsson
Så, det är 2009
och det är 200 års jubileet av Charles Darwin
och över hela jorden, så är framstående evolutionister
angelägna att fira detta
och det de planerar att göra är att upplysa oss
på nästan varje del
av Darwin och hans liv,
och hur han förändrade vårt sätt att tänka.
Jag sa "nästan varje del"
då det är en del av hans historia
som de inte kastar något ljus på
och de verkar vara angelägna att ta omvägar runt och hoppa över det
och tala om något annat istället.
Så, jag ska tala om det.
Det är frågan om, varför är vi så annorlunda än schimpanserna?
Genetikerna fortsätter berätta för oss
hur extremt nära vi är besläktade, nästan inga genskillnader alls,
mycket mycket nära besläktade.
men ändå, när man tittar på fenotyperna,
där är en schimpans, där är en människa
de är häpnadsväckande olika
inga likheter alls.
Jag talar inte om flyktiga magiska saker
om kultur eller psykologi, eller beteende.
Jag talar om de basala, faktiska
mätbara fysiska skillnaderna.
Dem, den där
är hårig och går på fyra ben.
Den där är en hårlös tvåbent. Varför?
Jag menar -
(skratt)
om jag vore en god Darwinist, så borde jag tro
att det är en orsak för det.
Om vi förändrades så mycket så måste något ha hänt.
Vad hände?
För 50 år sedan var detta en skrattretande enkel fråga.
Alla visste svaret.
De visste vad som hade hänt.
Förfadern till aporna stannade i träden.
Våra förfäder gick ut på slätten.
Det förklarade allt.
Vi behövde ställa oss upp för att kika över det höga gräset,
eller för att jaga efter vilt,
eller för att frigöra våra händer för vapen.
Och vi blev så överhettade av jakten
att vi behövde ta av oss pälsen och kasta den.
Alla visste detta, i generationer.
Men sen, på 90-talet, började något komma i dagen.
Paleontologerna tittade lite närmare
på den medföljande mikrofauna
som levde vid samma tid och plats som hominiderna.
Och det var inte arter från savannen.
Och de tittade på växtätarna, och det var inga växtätare från savannen.
Och sen var de så smarta, de kom på ett sätt att analysera
fossilerat pollen.
Chock och förskräckelse.
Det fossilerade pollen var inte från savannvegetation.
En del kom till och med ifrån lianer,
de där sakerna som hänger och dinglar mitt inne i djungeln.
Så vi har en situation där
vi vet att våra tidigaste förfäder
tog sig fram på två ben bland träden,
före savannens ekosystem ens fanns till.
Detta är inte något jag har hittat på.
Det är inte en minoritetsteori.
Alla håller med om den.
Professor Tobias kom hit från Sydafrika
och talade till University College London.
Han sa, allt jag har sagt till er de sista 20 åren,
glöm bort det. Det var fel.
Vi måste börja om från ruta ett igen.
Det har gjort honom mycket impopulär. De ville inte gå tillbaka till ruta ett.
Jag menar, det är en hemsk sak som hänt.
Man har detta vackra paradigm.
Man har trott på det i generationer.
Ingen har ifrågasatt det.
Man har konstruerat fantasifulla saker på det,
förlitat sig på det som om det var gjort av sten.
Och nu så är det ryckt bort från under en.
Vad gör man? Vad gör en forskare i ett sånt här fall?
Tja, vi vet svaret, eftersom
Thomas S. Kuhn
skrev en nyskapande avhandling
om detta 1962.
Ha sa att vad en forskare gör
när ett paradigm misslyckas,
är, gissa vad, de fortsätter som om inget har hänt.
(skratt)
Om de inte har paradigmet så kan de inte ställa frågan.
Så de säger, "Ja det är fel,
men anta att det var rätt..."
(skratt)
Och det enda alternativet för dem
är att sluta ställa frågorna.
Så det är vad de har gjort nu.
Det är därför man inte hör dem tala om det. Det är gårdagens fråga.
Några av dem har även höjt det till en princip.
Det är vad vi borde syssla med.
Aaron Filler från Harvard sa,
"Är det inte dax att sluta tala om selektivt tryck?
Jag menar, varför pratar vi inte om, tja, det finns kromosomer, och det finns gener.
Och vi bara registrerar vad vi ser."
Charles Darwin måste vända sig i sin grav!
Han visste allt om den sortens forskning.
Och han kallade den för hypoteslös forskning.
Och han föraktade den från botten av sitt hjärta.
Och om man ska säga,
"Jag ska sluta tala om selektiva tryck,"
kan man kasta "Om arternas uppkomst" genom fönstret.
För den handlar om inget annat än just selektivt tryck.
Och ironin i detta är,
att detta är ett tillfälle av en paradigmkollaps
där vi inte behövde vänta för ett nytt paradigm att dyka upp.
Det fanns en väntande i kulisserna.
Den har väntat där sedan 1960
när Alister Hardy, en marinbiolog,
sa, "Jag tror att vad som hände,
kanske våra förfäder
hade en existens med mer vatten
en del av tiden."
Han höll det för sig själv i 30 år.
Men när pressen fick reda på detta och helvetet brakade loss.
Alla hans kollegor sa, "Detta är skandalöst.
Du har utsatt oss för allmänhetens åtlöje!
Du får aldrig göra det igen."
Och vid den tiden, blev det skrivet i sten:
teorin om vattenapan ska dumpas
tillsammans med UFOs och snömannen,
som en del av vetenskapens galna utkanter.
Nå, jag tror inte det.
Jag tror att Hardy hade en del på sin sida.
Jag vill tala om bara en handfull saker
av vad som har kallats
kännetecken för människan,
sakerna som skiljer oss från alla andra,
och alla våra släktingar.
Låt oss titta på vår nakna hud.
Det är uppenbart att de flesta saker vi tänker på
som har tappat håret på kroppen, däggdjur utan kroppshår,
lever i vattenmiljöer, som dugongen, valrossen,
delfinen, flodhästen, manaten.
Och några ler-vältrare som hjortsvinet.
Och man är frestad att tro, nåväl kanske,
kan detta vara varför vi är nakna?
I föreslog det och folk sa, "Nej nej nej.
Jag menar, se på elefanten.
Du har väl inte glömt allt om elefanten, har du?"
Så 1982 sa jag,
"Kanske hade elefanten en förfader som levde i en vattenmiljö."
Pärlband av glada skratt!
"Den där galna kvinnan. Hon är igång igen. Hon säger vad som helst?"
Men idag, håller alla med om att elefanten hade en förfader som levde i vattenmiljö.
Detta har kommit varvet runt till att handla om att alla nakna pachydermerna
har förfäder som levt i vattenmiljöer.
Det sista undantaget har varit noshörningen.
Förra året fann man i Florida en utdöd förfader till noshörningen
och sa, "Det ser ut som den ägnade mesta delen av sin tid i vatten."
Så det är ett nära samband mellan nakenhet och vatten.
Och ett absolut samband; det fungerar endast i en riktning.
Man kan inte säga att alla djur i vattenmiljöer är nakna -
för titta på havsuttern.
Men man kan säga
att varje art som har blivit nakna
har varit beroende av vatten, i sin egen livstid,
eller under livstiden av sina förfäder. Jag tror detta är signifikant.
Det enda undantaget är den nakna somaliska mullvaden.
Som aldrig sticker upp sin nos ovanför jordens yta.
Och ta tvåbentheten.
Här kan man inte hitta något art att jämföra med.
Därför att vi är det enda djur som går upprätt på två ben.
Men man kan säga detta, alla apor
är kapabla att gå på två ben,
om de vill det, för korta stunder.
Det är endast ett tillfälle då de,
alltid, alla, går på två ben,
och det är när de vadar genom vatten.
Tycker man att det är signifikant?
David Attenborough tycker det är signifikant.
Som den möjliga början av vår tvåbenthet.
Titta på fettlagren.
Vi har, under vår hud, ett lager av fett, överallt.
Inget liknande i någon annan primat.
Varför finns det där?
Nå, man vet, för om man tittar på andra vattenlevande däggdjur,
fettet i andra landlevande däggdjur
finns också lagrat inuti kroppen,
runt njurarna och tarmarna och så vidare,
har börjat att förflyttas till utsidan,
och spritt sig ut som ett lager inuti huden.
I valarna är det slutfört.
Inget fett alls på insidan, allt i späcket på utsidan.
Vi kan inte undvika misstanken
att det har börjat hända i vårt fall.
Vi har hud fodrat med detta lager.
Det är den enda förklaringen till varför människor,
om de har mycket otur,
kan bli extremt feta,
på ett sätt som är helt omöjligt för andra primater, fysiskt omöjligt.
Något mycket udda, aldrig förklarat.
Frågan om varför vi kan tala.
Vi kan tala.
Och gorillan kan inte tala. Varför?
Inget har att göra med hans tänder eller hans tunga eller hans lungor eller liknande.
Det har att göra med den medvetna kontrollen av andningen.
Man kan inte ens lära en gorilla att säga "Ah" på kommando.
De enda varelserna som har medveten kontroll av sin andning
är de dykande djuren och dykande fåglarna.
Det var en absolut förutsättning för oss för att kunna tala.
Och sen igen, det är ett faktum att vi är strömlinjeformade.
Föreställ er en människa dykande
ner i vatten, knappt utan något plask.
Försök föreställa er en gorilla
utföra samma sak
och ni kan se att jämfört med en gorilla,
så är vi halvvägs att vara formade som en fisk.
Jag försöker lägga fram att, för i 40-några år,
så har idén med vattenapan varit felkategoriserad som en galen utpost,
och det är inte någon galen utpost.
Och det ironiska i detta är att
de håller sig inte ifrån teorin med vattenapan
för att försvara en egen teori,
som alla har kommit överens om, och som de tycker om.
Det finns inget där.
De håller sig ifrån teorin med vattenapan
för att försvara ett vakum.
(skratt)
(applåder)
Hur reagerar de när jag säger dessa saker?
En väldigt vanlig reaktion jag hört omkring 20 gånger
är, "Men den var undersökt.
De genomförde en seriös utredning av detta vid början,
när Hardy framförde sin artikel."
Jag tror inte på det.
I 35 år har jag sökt efter bevis
av någon händelse av detta,
och jag drar slutsatsen att detta är en modern myt.
Det har aldrig hänt.
Jag frågar folk ibland, och de säger,
"Jag gillar teorin med vattenapan!
Alla gillar teorin med vattenapan.
Självklart så tror de inte på den, men de gillar den."
Så jag frågar, "Varför tror ni den är strunt?"
De svarar "Nå ...
alla jag talar med säger den är strunt,
och de kan inte ha fel alla, kan de?"
Svaret på det, högt och tydligt, är, "Jo! Alla kan ha fel."
Historien är full av tillfällen då vi alla har haft fel.
(applåder)
Och om man har ett vetenskapligt problem som detta,
så kan man inte lösa det med att räkna röster,
och säga, "Fler av oss säger ja än de som säger nej."
(skratt)
Förutom det, somligas röster väger tyngre än andras.
Vissa har bytt sida.
Ta Professor Tobias. Han har bytt sida.
Daniel Dennett, har bytt sida.
Sir David Attenborough, har bytt sida.
Några fler där ute? Välkomna.
Vattnet är underbart.
(applåder)
Och nu så måste vi blicka in i framtiden.
Till *** så måste en av tre saker hända.
Antingen kommer man att fortsätta i 40 år, 50 år, 60 år
"Visst, vi talar inte om det där. Låt oss tala om något intressant."
Det vore väldigt synd.
Det andra som kan hända
är att något ungt geni kommer fram,
och säger, "Jag har hittat det.
Det var inte savannen, det var inte vatten, det var detta!"
Inga tecken på att det kommer hända heller.
Jag tror inte det finns ett tredje alternativ.
Så det tredje som kan hända är
en mycket vacker sak.
Om man blickar tillbaka till de tidiga åren av förra århundradet,
så var det ett dödläge, en *** käbbel och upprörda känslor
mellan de som trodde på Mendel,
och de som trodde på Darwin.
Det slutade i en ny syntes.
Darwins idéer och Mendels idéer
blandade tillsammans.
Och jag tror samma sak kommer hända här.
Man kommer få en ny syntes.
Hardys idéer och Darwins idéer
kommer att blandas tillsammans.
Och vi kan fortsätta framåt dårifrån.
och verkligen komma någonstans.
Det vore en vacker sak.
Det vore väldigt trevligt för mig om det kunde hända snart.
(skratt)
För jag är äldre nu än vad George Burns var när han sa,
"Vid min ålder, så köper jag inte ens gröna bananer."
(skratt)
Så om det kommer att ske,
vad är det som hindrar det?
Jag kan säga det i tre ord.
Akademikerna säger nej.
De bestämde 1960,
"Det hör hemma med UFOs och snömannen."
Och det är inte lätt att ändra deras uppfattning.
Professionella journalister
vägrar röra det med tång.
Läroböckerna nämner det inte.
Kursplanerna nämner inte ens att vi är nakna,
än mindre söker en orsak till det.
"Horizon" som inspireras av akademikerna,
vägrar röra det med tång.
Så vi hör aldrig argumenten för den,
utom i skämtsamma referenser
på folk i den galna utkanten.
Jag vet inte riktigt var ifrån detta dekret kommer.
Någon där uppe
sänder ut ordern,
"Du skall icke tro på teorin om vattenapan."
Och om man hoppas på att göra karriär i detta yrke,
och man tror på den, bäst du håller det för dig själv.
Därför att den kan komma i din väg.
Så jag får intrycket att en del
av det vetenskapliga etablissemanget
förvandlas till en sorts prästerskap.
Men vet ni vad, det får mig må bra.
Därför att Richard Dawkins säger oss
hur man ska behandla prästerskap.
(skratt)
Han säger, "Först, ska man vägra ge det
all den överdrivna vördnad och respekt
det har tränats att ta emot."
Ja visst. Jag hänger på det.
Och det andra, säger han,
"Du får aldrig vara rädd för att gunga båten."
Jag hänger på det med.
Tack så hemskt mycket.
(applåder)