Tip:
Highlight text to annotate it
X
Vi hade ingen aning om hur mycket arbete en scenshow kräver.
Vad skulle vi göra för att få folk att känna,
”Wow, Dan och Phil är grymma”?
Klarar vi av att underhålla en publik?
Mina damer och herrar i Amazing tour,
Dags att inta scenen.
Vi ville göra nånting stort,
förmodligen större än nåt som tidigare gjorts.
Det kan gå fel när som helst.
Vi ska upp på scenen, det här är på riktigt.
Om jag sagt till Phil för fem år sen
att jag skulle stå på scenen i Dolby Theatre
inför tusentals människor ...
... hade jag inte trott på det själv. Men nu är vi här.
DAN OCH PHILS HISTORIA OM TATINOF
Hur började allt, Phil?
Det började med en tuschpenna.
- Dags för morrhår! - Så vackert.
Morrhåren är på plats.
Allt började med en frågor och svar-video.
som vi kallade ”Phil is not on fire”.
Den första frågan var,
”Varför målar ni alltid morrhår på varandra?”
Har du alltid gjort det?
Nej. Det var en konstig fråga som ändå var lite kul.
- ”Jag gör det bara ...” - ”... varför inte?”
Nu är de på scenen bakom oss, vad fan?
Hej kompis.
Hej på dig själv.
Polare!
Om dåtidens Dan och Phil hade sett den scenen,
vad hade de gjort då?
Microwave
Det är det visst.
Du har gjort det här länge, gamle Phil.
Jag är gammal i YouTube- gemet, nästan förhistorisk.
Du har gjort det här i tio år.
Hej, jag heter Phil. Välkommen till min videoblogg,
som jag hoppas att du ska gilla.
Jag började göra videoklipp eftersom
jag fick en webbkamera genom en reklamkampanj för flingor.
Det där är en bra bakgrundshistoria, om något.
Klippet var i svartvitt.
Batman-stuket.
Jag sa typ ... Jo, Batman-stuket.
Jag sa, väldigt nordengelskt,
”Hej, välkommen till min videoblogg”.
Min mamma fick det här på morsdag.
Det är en apa fångad i en bur.
Ingen redigering. Jag hade inte ens nåt sånt program.
Det var bara jag.
En tagning.
En tagning, det var allt.
Den är mycket mindre skämmig
än min första video.
Ja.
Hej, jag heter Dan.
Jag heter - Dan.
Det här är väl min första riktiga video.
När vi började kollade inte så många på YouTube-videor.
- Alls. - Jämfört med nu.
Det var inte ens särskilt många som använde internet.
Under ett år hade jag bara 100 prenumeranter.
Ett helt år.
Det var bara en hobby.
När vi började hade vi nog inte kunnat ana att så många
skulle se våra videor.
Nej, aldrig.
Vi ändrade ju inte ens på nåt. Vi kanske blev lite mindre dåliga.
Bättre redigering.
Sen blev det en snöbollseffekt.
Gör en äcklig grimas.
Plötsligt en dag insåg vi,
”Vi har en enorm publik, på riktigt.
”Tänk om vi träffas av en meteor?
”Vi måste göra nåt innan det är för sent”.
”Vad efterlämnar vi?”
Så vi tänkte, ”Vad kan vi göra som involverar publiken,
”är något helt nytt och som ger publiken känslan,
”Det där var Dan och Phil”.
Jag sa, ”Vi gör en bok och en scenshow.
”Då kan folk läsa boken och sen se oss på riktigt”.
- Det var det.
Nu är vi här.
FRÅN BÖRJAN
Vi ville göra nånting stort,
förmodligen större än nåt som tidigare gjorts ...
Det var så mycket ...
... av internetkillar.
Det skulle vara jag och Phil på en scen.
Publiken behövde få vara delaktiga,
det är sånt de vill se och uppleva.
Vi behövde ha med inslag från våra YouTube-videor,
samtidigt som det även skulle vara en grym scenshow
som utmanade och stimulerade oss.
Vi står på en teaterscen. Vi har en publik.
Vi kan nog göra lite grejer som jag tidigare bara kunnat drömt om.
Vi ville ha med inslagen från YouTube i scenshowen.
Utmaningen var, ”Hur överför vi
”’The 7 second challenge’ till en grej på scenen?
”Eller ’The weird kid’, eller ’The internet support group’?”
Och dessutom, ”Klarar vi av det?”
Klarar vi av att underhålla en publik?
Har nån i publiken *** att vara med?
Showen är främst ett insideskämt för folk som kollar på våra videor.
Hela showen är ett insideskämt.
Helt ärligt, jag har sagt till alla
”Om du inte kollat på våra videor, så ...”
... fattar du nog inte grejen.
Hej, jag heter Dan.
Skojar du?
Vi ville inte göra en show som skulle vara bra för alla.
Den skulle vara bra för oss och publiken som hängt med hela tiden.
Internet skulle vara med i showen,
Vi behövde en teaterregissör.
- Den tekniska biten. - För att lära oss att teatergrejen.
Håll dialogen vass.
”In i lådan”, ”Jag går inte in i lådan”.
Så vi tog in Ed.
Det är en kass idé.
Som är fantastisk.
Det här är regissör Eds partytrick. Tre, två, ett.
Det funkade faktiskt.
Innan det här projektet
visste jag ingenting om Dan och Phil.
Under ett antal veckor tittade jag
på deras videoklipp i timtals
för att få en uppfattning om vilka de är,
vilka deras fans är
och vad de gillar.
Han verkade fatta vad vi ville göra.
Hur såg det ut när vi gick fram i slutet av showen?
Det var bra.
Dan och Phil är vana att göra
allt innehåll själva.
De ställer in kameran. De fixar ljuset.
De redigerar. De skriver manus.
De gör allt.
Så, att jobba med en annan kreativ person
var nog en utmaning i början.
Att ge någon rätt att säga vad vi skulle göra
var något helt främmande.
Det är svårt för mig.
Jag är ett kontrollfreak. Det säger alla.
Jag tycker att tystnaden inför att Dil ska säga ”Ja” blir för lång.
Nej, det var bra.
Men det behövs någon oblyg
som vågar säga att man suger och måste bli bättre.
- Tack, Ed. - Inga problem, hejdå.
- Ha en bra kväll. - Detsamma.
En av de roligaste utmaningarna med showen
var att vi började med ingenting.
Jag ska sova i en vecka nu.
Och vi skulle hinna göra klart hela showen
på mindre än två veckor.
Det var riktigt spännande.
Vi ville inte bara göra
det gamla vanliga, det som folk förväntar sig.
Men vi tog allt ett steg längre än normalt,
och sa, ”Vi borde göra några galna grejer
”som normalt folk gör på en scen,
”nåt som ingen förväntar sig.”
En tidig idé var att jag skulle göra en magishow.
Men rutinen var så svår att lära sig.
Floppen fortsätter.
Det där var faktiskt ...
Det finns så många tricks som man inte känner till.
Det kan gå fel när som helst.
Hej. Jag ska öva på min magishow,
med hjälp av den fantastiske Chris ***.
Är du fantastisk?
Det beror på vem du frågar.
Jag ska göra så här:
Mitt framför mina ögon.
Första gången Phil skulle visa mig rutinen
var han jätteivrig, ”Dan. Kolla på det här ...”
Jag var ivrig.
... och han klantade till det helt. Det var en fullständig katastrof.
Vad fan?
”Vi ska stå på scen om en må*** och det här händer”.
Men jag blev ju bättre, eller hur?
Nu är den perfekt.
Phil är en övertygande magiker nu.
Las Vegas väntar.
Så Phil, din grej var, ”Jag vill trolla”.
Min grej var, ”Vi avslutar med ett musikalnummer”.
Okej. Visst. Jag sjunger med också.
De sa, ”Vi har några låtskrivare från Broadway som vill hjälpa er”.
Vi sa, ”Nej, nej. Vi vill inte ha hjälp.
”Vi behöver inte det. Vi fixar allt själva”.
Jag sa, ”Här är min sångtext” och killen typ,
”Inget rimmar, den fungerar inte”.
Jag satt på soffan och sa, ”Inget rimmar på internet.
”Splinternet?”
Just don't stop watching YouTube, or we'll be unemployed
Lyckligtvis kom vi i kontakt med Jimmy Jewel, som är ...
En underbar kille.
Musikaliskt geni.
... ett musikaliskt geni.
han hjälpte oss att skapa ”The internet is here”.
Tänk på att låta de fyra första vara en slags brygga till day,
att allt byggs upp mot det.
Du börjar där, sen börjar den andre ...
Det blir en bra ...
Ni måste stanna kvar där.
En utmaning med låten var att förstå när sången glider.
Glidning är när man går från en ton till en annan i samma del.
Det handlar inte om att göra makes riktigt kort som du gör
Du ska inte glida.
Men jag vet inte hur man gör.
Vackert.
En full person som sjunger glider hela tiden.
Så lät vi, enligt Jimmy.
Glid inte.
Lika pinsamt och roligt var det när vi lärde oss att dansa,
eller lärde oss att ”dansa”.
Jag har ingen rytm, ni har sett mig spela Just Dance.
Det är ingen vacker syn.
Vi hade typ en riktig koreograf från West End
som skulle lära oss dansrutinen.
Och vi gav allt.
Vi var nog så livrädda inför showen och att behöva dansa
att vi bara satsade allt, med två vänsterfötter.
Det där är fel.
En gång glömde Phil på allvar hur man går.
- Jag ska berätta det där. - Så pinsamt ...
Det finns en danslåt, The spotty dog
som man gör så här i
Men egentligen handlar det bara om att gå överdrivet.
Nu gjorde du fel.
Klarade du inte av att gå normalt?
När man klappar sig på magen och rufsar ...
... det kan jag inte göra nu.
Det här. Det är samma sak fast med dans.
Men om vi klantar oss under showen
är det gulligt, för det är sånt vi gör.
Jag snackar om hur klumpig jag är,
och sen bevisar jag det.
Bra ursäkt.
De jobbar väldigt hårt.
Ingenting är omöjligt för Dan och Phil.
De bara jobbar och jobbar tills det går.
DIL
En av de viktigaste sakerna att ha med var Dil.
Helt klart.
- Vår virtuella son/skapelse. - I The Sims.
Vi ringde faktiskt EA och bad om tillstånd.
Jag mejlade en kul ...
Jag frågade,
”Får vi göra en 3D-version av vår Sim
”och använda den i en scenshow i hela USA?”
Den som svarade skrev typ,
”Va?”
Men de var schyssta.
De sa, ”Visst, kör hårt”.
Det är en utmaning att jobba med Dil.
Utmaning.
Han värmer upp i evigheter.
Han roffar åt sig scenen trots att han bara är med i två minuter.
Vi behövde lite Dil-tid på scenen.
Vi behövde en ursäkt för att ha med Dil.
Han var nog den sista pusselbiten
som höll ihop den spretiga historien.
Här är Dil!
Jag älskar den delen.
Ingen förväntar sig att Dil ska vara där på riktigt.
Publikens reaktion är obetalbar.
Ögonblicket när vi säger, ”Här är Dil ...”
är så extremt löjligt.
Ögonblicket när alla
tittar dit och tänker, ”Va?”,
står det en varelse där med ett gigantiskt huvud.
Vissa börjar dyrka honom direkt, ”Dil!”
KOSTYM OCH REKVISITA
Vi hade nog aldrig kunnat föreställa oss
hur mycket arbete en scenshow kräver.
Vi brukar bara komma på saker,
vilket är ganska enkelt i vårt hus ...
Nu behövde vi ha rekvisita,
en stor och funktionell scen,
interaktivt innehåll,
och en *** kostymer och rekvisita.
Lamaben.
Dan provar ut sina lamaben.
Vi kollar hur det går.
Fantastiskt. Hur känner du dig?
Varm, men grym. Kolla in mig.
Fantastiskt.
En människolama.
Den mest välvårdade lama du nånsin sett.
Det var helt galet.
Kan du trava lite?
Min lamagång?
- Det kommer hår överallt. - Överallt.
Det är som glitter. Det sabbar huset totalt.
Du har lite lamaull på dig nu ...
Varje gång jag transformeras från lama
avluddar jag mig själv bakom scenen i typ fem minuter.
Det här är vad alla vill se.
Var det kul att vara tillbaka i lamabenen?
Det kändes väldigt bra. Det kändes rätt.
Är jag duktig på att avludda dig?
Det här är någons drömjobb.
Det försvinner inte. Klädrollern gillar inte mig.
- Det är för mycket. - För mycket ludd.
Välkommen till TATINOF-garderoben.
Det stämmer.
Jag tänkte visa er våra threads.
- Nej, Phil ... - Jag försöker i alla fall.
... säg aldrig så igen.
Jag har valt den ikoniska Dan-tröjan
jag hade på den där hemska profilbilden
i typ tre år. Du vet vilken jag menar.
Det tog mig typ 17 år att välja skjorta.
Det blir nog den här. ”Shirty, du har vunnit X Factor”.
- Kallar du den ”Shirty”? - Ja.
Jag har tuffa skor med dragkedjor.
Fördelen ...
... när jag förvandlas till en lama ...
... är de lätta att ta av.
Nackdelen är att dragkedjorna går upp
under showens gång.
Så när jag ska sparka i slutet ...
... en dag kanske det blir, The internet och:
... rätt i ansiktet på någon i publiken.
Det skulle nog uppskattas.
Egentligen är det en ursäkt
för att köpa flera exemplar av det jag gillar.
Så jag är nöjd.
Helt klart. Det var våra kostymer.
Garderobsmagi.
SCENEN
Killen som gjorde kulisserna
var geniet James Turner.
Han hade så många idéer.
Det var otroligt.
Både Dan och Phil är estetiska
och jätteinvolverade.
De har en väldigt distinkt stil.
Det var givande att höra deras idéer.
Vi jobbade på många grejer, men plötsligt kom vi på,
”Phil körde datorn i mikron. Det är internethistorien.
”Mikrovågsugnen är en dörr och en skärm
”och med den förklaras historien”.
Kulissen är en stor mikrovågsugn.
Det känns konstigt att vi ska uppträda därinne en dag.
En av de bästa grejerna med att göra något större än YouTube
var att kunna säga, ”Det här är våra idéer”.
Och att sedan proffs,
som gjort nåt,
varit yrkesproffs hur länge som helst,
skapade nåt till oss som blev helt fantastiskt.
Kulissen i Storbritannien byggdes väldigt snabbt.
Vi har hört att de hamrade ihop nåt
av papper och tuggummi på tio minuter.
Men den såg fantastisk ut.
Om kulissen i USA sa de typ,
”Vi har en må*** på oss, vi gör den större och bättre.
”Ni ska vara på större scener”.
Vi typ, ”Vad innebär det?”
Sen såg vi den, och vi ...
Jag känner mig fuktig.
- Fuktig? - Av Florida-luften.
Den är tryckande.
Jag är fuktig och klibbig.
På två sekunder har jag blivit en hobbit.
Är du redo för det här?
- Jag är rädd. - Hur stor är den?
Större än ett hus hörde jag,
så jag är nervös.
Herregud. Nu kollar vi in den.
Det är den största grejen ...
Kolla på handtaget till mikron.
Skärmen är enorm.
Scenen är hur bred som helst.
Det blir ett träningspass bara att gå tvärs över för att prata med dig.
Det är en gigantisk metafor för det vi kommer att uppleva i USA, Phil.
Det skulle jag inte ha gjort.
Vi har inte ens sagt hej till arbetarna än.
Förstör inte grejerna som de precis har satt upp.
Många av kulissens inslag
avspeglar grejer från YouTube.
Vi har lejonet och laman,
som vi ville rama in kulissen med på något sätt.
Larry är blivit större och ser uppkäftigare ut.
Hur stor är han?
Farligt.
Från början skulle de vara figurklippta buskar.
Men det är opraktiskt att dra runt på en häck när man reser.
Knapparna på mikron föreställer saker vi älskar, som popcorn och pizza.
Det där är normala knappar på en mikro, Phil.
Var de inte bara för oss?
Det är inte ett skämt, du trodde ...
Jag trodde det.
Hur sammanfattar du
din reaktion på USA-kulissen, Phil?
Stor.
Poeten Phil, omtalad för sin omfattande vokabulär.
Den är större än Godzilla. Den är större än en Kaiju.
Det här är TATINOF i USA.
Vi har den mest varierande rekvisita jag nånsin sett.
Är det där Dils huvud?
Ta på det.
Ser du nåt?
Synen är mycket sämre än jag trodde.
Läget, Phil?
Den är skrämmande.
Där var en kundvagn.
Det gick bra. Allt är lugnt.
Akta så att du inte förstör allt innan showen ens börjat.
Nu går vi till logen och är stillsamma.
Vi har en fjärrstyrd bil, en kaktus,
en mystisk röd knapp, ett gäng uppblåsbara käppar.
Om min personlighet vore en kundvagn ...
Det är ju tanken.
Det här är bättre än allt jag kunnat drömma om.
Kommer du ihåg när vi hade repat klart och sa,
”Nu har vi repat showen, nu kör vi”?
Sen kom vi på, ”Vänta lite nu.
”Nu måste vi faktiskt ut och turnera.”
Resa flera månader åt gången och göra en show varje kväll.
Det var skrämmande.
TURNÉLIVET
Det var under turnén i Storbritannien
vi gjorde showen första gången,
vilket var en stor grej.
Men det faktiska turnélivet var konstigt.
Vi reste på dagarna
i en liten grå bil.
Vi är på väg till nästa ställe,
och Dan har redan antagit surfpositionen.
Att sitta i en bil är inget hinder för lite kvalitetstid på Tumblr.
Vi körde mycket dagtid,
vilket inte hjälpte min åksjuka.
Alla satt på sina datorer
och kollade mejlen.
Jag tittade bara ut genom fönstret och typ ...
Gör inte så där.
Jag ska läsa på den här chipspåsen.
Vi får hur länge det tar
innan jag spyr.
Innan Phil kaskadspyr på oss.
Fyrtio procent lägre fetthalt än
vanliga potatischips. Fetthalten ...
Jag mår redan illa. Var det sju ord?
Det är spännande att se hotellrummen.
Det är alltid kul.
”Var ska jag sitta instängd under de kommande ...”
Eller kanske ...
Är det där ett fängelse?
Våra liv har just ...
Vad fan gör du?
Phil står på en stol.
Vad gör du?
Du skulle tro att jag var jättelång.
Du ser ut som Slender Man.
Jag var lite orolig för dig där.
Jag gillar att taket är högt.
Hur är det att bo på hotell varje dag?
- Helt ok faktiskt. - Lite kul.
Jag visste att jag skulle sakna
min egen kudde, så jag tog med den.
Den är bra när man måste ta en tupplur,
för vissa dagar är långa.
Man kan ta en tupplur.
Jag litar inte på hotellkuddar,
för vem har sovit på dem?
Snälla Phil.
De är fulla av hud, hår och saliv.
Det är nog en stresshanteringsmekanism.
Vad är din kudde en metafor för?
En sak hemifrån som jag kan ta med.
Turnén i Storbritannien var bra
eftersom jag fick se så mycket av landet
som jag aldrig sett.
Vi är ju britter, men vi insåg
hur lite av vårt land vi faktiskt sett.
Det är så vackert. Med böljande kullar,
grönskade betesmarker, majestätiska djur.
Att köra till Basingstoke via Slough var inte lika kul.
- Inte lika naturskönt. - Vi älskar vårt land.
Att turnera kan verka vara så bra.
”Vi kommer att ha en glamorös livsstil.”
Som rockstjärnor.
Solglasögon, champagne, hundar överallt.
Jag vet inte vad jag tänker
Men mycket handlar om att bo i en liten resväska
och att försöka komprimera livet till det lilla utrymmet.
Phil är värdelös på att packa.
Det där är tre vänsterskor.
Jag fattar inte vad som händer.
Det här är en typisk situation för Phil Lester.
Var är de andra tre skorna?
Jag glömde dem säkert under sängen nånstans.
USA-TURNÉN
- USA-attack! - Vad gör du?
Vi var i USA i två månader.
Jag undkommer inte friheten!
Det är ett stort ställe,
så vi behövde en ordentlig turnébuss.
Det var nästa nivå av turnélivet.
Den är enorm.
Ska vi bo i den där? Oj, den stannar inte.
Den kommer att köra över oss. Vänta. Ok.
Det här känns lite som ett uppköp
från minibussen i Storbritannien.
- Jag vet inte vad du tycker. - Definitivt.
Det ryms nog sju av minibussarna
vi hade i Storbritannien i den där.
- Läget? Yo, jag är D-Hizzle. - Jag är P-Lizzle.
Välkommen till turnébussen. Stig på.
Välkommen till salongen.
Här ska jag ligga och nätsurfa.
Kolla den positionen. Den är ergonomisk.
Du har koll, Phil.
Halkfritt underlägg.
VHS.
Alla mina Nalle Puh på VHS.
Vi ska spela upp dem i den här.
Kolla, Phil. Rummet blir större.
Så mycket plats. Fortsätt så, Phil.
Fortsätt använda kraften.
Det sög musten ur mig.
Microwave
Den där onomatopoetikonen som man värmer mat i
Vi har wifi.
Första gången vi såg bussen sa vi typ,
”Det här blir skit, vi hatar livet”,
men sen såg vi det där och sa
”Nej, vi har wifi”.
Vi behöver det seriöst för att leva.
Jag vet inte vad som hänt
om bussen inte haft wifi.
Förvaringsutrymme. Vi har förvaringsplats här.
En soptunna som vi inte ens använder.
- Plastbestick. - Det är bra!
Sax. Den är inte vänsterhänt. Jag kan inte använda den.
Förvaringsutrymme.
Visste du att den här har varit
Ed Sheerans och Kanye Wests turnébuss?
Har Kanye turnerat i den här?
Han har varit här.
Jag måste sitta ner.
Välkommen till sovrummet. Men, var är sängarna?
Phil, kan du visa slafarna?
Välkommen till min binge, yo.
Vi har en bajsfärgad madrass
som är stenhård.
Vi har en DVD-spelare.
Jag kan kolla på anime och gråta medan
alla andra somnar.
Och en röd lampa som ser ut att höra hemma i källaren hos en seriemördare.
Vi ses.
Och nu undrar ni, ”Men lukten då? Man kan ju inte
”stinka i en buss med
”flera andra i två månader.”
Jag ska visa dig.
Välkommen till duschen.
Duschdraperiet är lätt genomskinligt,
men vad gör det om alla arbetskompisar
och kompisar ser ens rumpa.
Den är liten för alla som är långa, så det blir kul.
Och den luktar lite som en kloak.
Dags att tvåla in sig.
Vi låter honom vara i fred.
Jag fixar det.
Är ni redo för det bästa i hela bussen?
Välkommen till det stora sovrummet.
- Även känt som mitt rum. - Va?
Det är mitt rum. Jag har redan paxat det.
Du kan inte bara paxa sovrummet med tv:n.
Jo, jag ligger på sängen. Jag har markerat mitt revir.
TMI. Vi kan nog bara lösa det här på ett sätt.
- Sten, sax, påse!
Jag vann! Bort från min säng.
Gör inte så här mot mig!
Den är så liten. Jag är så stor!
Skitsamma.
Hej då.
Vi gick till ett matställe i USA
när vi precis hade kommit dit.
Vi vecklade ut hela kartan och sa,
”Ok. Vi vet var vi ska.
”Vi ritar ut rutten
”och ser vad vi åtagit oss”.
USA.
Vi startar i Florida, avslutar i LA
och åker till New York
nånstans däremellan, och sen ...
Lyckligtvis hade kartaffären även klisterstjärnor.
Det verkar som att du förväntar dig
ett oförberett geografiprov idag, Phil.
Så första anhalten är Orlando, Florida.
- Orlando. - Sedan Jacksonville.
Också i Florida, va?
- Ja. - Här var det.
Sedan är det Reading, Pennsylvania.
Det är sjukt.
Det är som tio England bredvid varandra.
Det här landet behöver bli mindre.
- Sedan New York. - Så där.
Nej, sätt den på Manhattan din tönt.
Förlåt, Manhattan.
Du gick på universitetet i gamla York.
Ja.
Hur är gamla York jämfört med nya?
Färre skyskrapor och frihetsgudinnor,
men väldigt vackert.
Fler gäss.
- Kalamazoo. - Det är inte en plats.
Där var den.
Sedan Charlotte.
- Alabama. - Nej.
- West Virginia. - Nej.
- Kentucky. - Nej.
Baltimore, i MD. Vad fan är MD?
Mad, mad land.
Maryland!
Och sen Washington, DC.
Jag visste inte att Chicago ligger vid havet.
Det är en sjö, Phil.
Hemstad till Mission Control och Beyonce: Houston, Texas.
Sedan Cupertino. Det låter inte ens som en verklig plats.
Det är en Pokémon-stad.
Milwaukee. Phoenix, Arizona. Sedan Hollywood.
Oj, jag missade.
Vi klarade det. Många stjärnor det här.
Vi går och köper corn dogs.
- Vad är en corn dog egentligen? - Vi får ta reda på det.
Den smakar säkert frihet.
Jag vill inte ens tänka på det. Tack.
- Här står det Please use the other door. - För sent.
En av de saker jag faktiskt
gillade mest med att turnera
var att vi hade ett syfte.
Vi vaknade varje dag och kände typ,
”Syftet med våra liv är att göra en show”,
och det var ganska uppfriskande.
Jag gillade att gå på olika amerikanska matställen
och äta många pannkakor.
Vad är det där?
En muffinspannkaka.
- Nu kör vi. - Nu gäller det.
Betyg? Tummen upp.
När vi var i USA reste vi på natten.
Det var som att teleporteras i sömnen.
Man somnade på ett ställe
och vaknade upp på ett annat.
God morgon. Dags för frukost.
Dan, vakna. Vi måste åka till arenan snart.
Stopp. Filma inte. Skratta inte åt mig.
”Jag får en säng. Jag måste ...”
Herregud.
Det är som en giraff som föds.
Sängen är för liten för mina långa ben
så jag har typ krökt ryggraden till ett S.
Man får inte skita på bussen. Det är ett faktum.
Jag hade inte tänkt nämna det,
men det gjorde du.
Det får man inte göra.
Det allra farligaste
är att hälla mjölk när bussen körs.
Vägen går rakt nu så det borde vara lugnt.
- Det är inget skämt, Phil. - Jag skämtar inte.
Vi var lediga vissa dagar och kunde hitta på saker, det var kul.
Sport!
Hej, från Chicago.
Där vi äter, som folket i Chicago rekommenderar,
pizza med hög kant. Kolla in den här.
Välkommen till USA.
Jag är redo att uppleva er kultur över hela mig.
Vi gjorde fler spontana dagsutflykter.
- Som Niagarafallen. - Niagarafallen!
Vi var på väg från USA till Kanada
och sa typ, ”Vi vet att det är nånstans,
”men vi vet inte om vi har tid”.
Sen körde vi förbi. Vi sa typ,
”Ska vi stanna bussen?”
Nu ska vi vara med om det här.
Jag har svårt för att bli blöt.
Vad säger du, Phil?
Jag kan inte se nåt.
Kan den här dras åt mer?
Jag tror inte det, då stryper du ansiktet.
Så här? Funkar det?
Vi är i stormens öga. Nej, då regnar det inte.
Nej. Vi är i stormens mitt.
Det är typ en minut kvar tills mobilen enbart består av ...
- Jag kommer ramla! - ... vatten.
Hjälp!
Det var fantastiskt.
Du älskade det, typ bästa dagen i ditt liv.
Ja, bland det bästa jag upplevt.
Vi är ute i Las Vegas och har upptäckt
Dans ultimata fiende, hobbitfönen.
Det är en dimmaskin.
Bellagio-fontänen!
Nu förstör jag den.
Nu har Phil vunnit över 400 dollar på Gremlins-maskinen.
Spela inte.
Det är typ två på natten och jag går runt på ett kasino med lamapiñata.
Det har varit en kul födelsedag.
Bussen har gått sönder.
Och vi är mitt ute i ingenstans.
Bokstavligen mitt i ...
Kolla därborta. Vad är det?
Tre timmar senare. Bussen är fortfarande sönder.
Tydligen är det typ en fläktkoppling?
Jag kan inget om bilar.
Men vi har inget internet, så jag håller på att bli galen.
Jag kommer nog att äta upp mitt eget ansikte.
En utmaning med att turnera så länge var att,
”Om man blir sjuk, vad händer då?”
Lyckligtvis blev Phil väldigt sjuk
typ en och en halv vecka in i turnén.
Det blev jag.
Hur sjuk är du?
Jag har använt mindfulness
och intalat mig själv att jag inte är sjuk.
- Funkade det? - Nej, jag är verkligen sjuk.
Jag har en hemsk hosta.
Jag har frossa. Jag har feber.
Du sov hela dan i Georgia före showen.
Jag behövde sova typ 20 timmar om dan.
Jag filmar dig.
Det jag gjorde var att sova i logen tills showdags,
göra showen och använda upp all energi från dagen
och sen sova igen.
Förhoppningsvis händer inte det under ”Weird Kid”.
Du som andades på mig på Playlist är inte min vän.
Utmaningen är att komma till en ny plats varje dag.
Man har ingen bas,
inte sitt sovrum att komma hem till.
- Man har inget hem. - Man har inte sitt eget hem.
En lugn och avslappnande morgon på hotellet, eller inte.
Jag väcktes av ...
... den här killen.
Jag är nere i Dans rum,
och kolla vilket palats han fick.
Varför blev det så här?
Har du berättat att du bytte nycklar med mig?
Nej.
Det bästa är att Phil frågade,
”Vilken våning har du?” Fem sa jag.
- Han typ, ”Ha! Jag har ...” - Jag har 14:e.
Då sa jag typ, ”Ok. Då har du vunnit,
”eftersom du fick det bra rummet”.
Och Phil sa typ, ”Ja, äntligen.
”Jag vill ha det höga, Dan får det låga”.
Kolla in det låga rummet.
Kolla in vad han fick.
Och dessutom har jag Borrnisse Borrare utanför fönstret.
Det här är som ett tyst palats med fem rum.
Inte rättvist, hotellgudar.
Vad saknade du mest när vi var ute och flängde?
Pålitligt wifi var definitivt nånting jag saknade.
Det ska vi inte ens skämta om.
Man skämtar inte om wifi.
Det är en del av oss.
Det första vi sa var vi än kom var typ,
”Vad är wifi-koden? Var finns det wifi?
”Har hotellet wifi? Har arenan wifi?”
Vi måste ha en wifi-kod.
Vad är wifi-koden?
Wifi.
Vet du wifi-koden?
Wifi.
Har du wifi?
Vi har ett eget wifi-nätverk, Phil.
- Tack för det. - Vilken bra dag, tack.
Vad är lösenordet?
Beredd? Danandphil26.
Det här händer på riktigt. Ok, tack.
ARENOR
Vi uppträdde på en mängd olika
arenor och platser under turnén.
Bra ordval där, Phil.
- En mängd. - Seriöst.
Vissa ställen var stora operahus.
Andra var typ små lokala teatrar.
En del loger var otroliga.
Är det här vår loge? Den skulle platsa på Titanic.
Jag lägger mig här.
Ok. Du gör dig hemmastadd utan någon ...
Här stannar jag idag.
Vissa var lite som fuktiga källare.
Vi har två stolar.
En stol här och en stol där.
Ett handfat och en näsduksförpackning.
Det här är drömmen.
Vissa arenor,
med tanke på vilka som uppträtt där,
satte perspektiv på allt.
Speciellt där folk signerar väggarna.
Man kunde gå längs, och se namn som,
Frank Sinatra, Andre 3000, Amy Schumer.
- Beatles. - Precis.
”Elmo's healthy heroes”
Den showen vill jag ha.
”Disney Live! Winnie the Pooh”. Herregud.
Vi är bland hjältar om vi signerar den här.
Vi är i Fox Theatre, Detroit
där alla som uppträtt har signerat väggen,
vilket är helt fantastiskt.
Så många legendarer har signerat den.
Det är helt galet.
Det går hela vägen upp.
Vi har bestämt oss för den här dörren.
Vi ska signera här.
Outkast. Dan and Phil. Vad sägs om det.
Där för evigt. Vänta, var är det?
Där för evigt, i Detroit-teaterns historia.
Vi avslutade USA-turnén i Dolby Theatre i Hollywood.
Det var där vi filmade showen, vilket var skrämmande.
Det var skrämmande eftersom
det är där Oscars-galan filmas.
Välkommen till Dolby Theatre.
- Tack så mycket. - Tack, vi är väldigt exalterade.
- Bra. - Det är vi.
Så bra! Ni har redan fans som väntar här utanför.
- Verkligen? - Ja, vi körde förbi dem.
Heliga guds moder. Det är högt.
- Wow. - Hallå. Ok.
- Det är galet. - Ok.
Inte illa.
Det är bara några säten. Hur känns det just nu, Phil?
Det känns som att många kända rumpor har suttit på sätena.
Det enda vi har kvar att göra
är att faktiskt göra showen.
- Du får det att låta enkelt. - Vi har gjort den 42 gånger.
Det är bara att göra den en gång till.
En show till.
Bara en gång till,
och hur det än går så bedöms vi utifrån den för alltid.
Wow. Det här är så coolt.
Jag vet att det här är ofarligt,
men det känns alltid som att jag ska
råka illa ut på tak.
Kolla in husen.
Hej, Halle Berry.
Det här ögonblicket är typ vad våra liv har handlat om
de senaste ett och ett halvt åren.
När bestämde vi oss för att göra en bok och en turné?
- Jättelängesen. - Typ i början av 2014?
Det har varit fullt ös hela vägen
fram till den här stunden.
Fram till idag.
Idag, när allt ska filmas live.
- Underifrån. - Underifrån.
Vi går in innan jag bränner mig.
Före varje show på turnén gjorde vi
en meet-and-greet och träffade
mellan 100 och 150 fans.
Det var en viktig del av turnén.
Den handlade inte bara om att göra
en scenshow som folk skulle se.
Det finns många som faktiskt
vill träffa mig och Phil.
PUBLIKEN
Vår publik är den stora, anonyma massan på internet.
Så att möta varje enskild person,
höra deras historia och få kontakt
med människorna som har gett oss allt ...
Det är väldigt viktigt.
Turnéns höjdpunkt har definitivt varit
att träffa fansen och lära känna dem.
De är så härliga,
och tillför så mycket energi, glädje och liv till showen.
Det var nog inte förrän vi träffade fansen som vi förstod
hur mycket vi har påverkat vissa av dem.
Hej, hur mår du? Wow, den är fantastisk.
Att folk är så glada över att träffa oss
är en overklig känsla.
Reaktionen är alltid så härlig,
jag blir typ superladdad med energi.
Som ett batteri i en laddare.
- Bra metafor. - Tack.
De känns inte bara som stora kändisar.
De känns väldigt äkta, och det gillar jag.
När man ser någon på en skärm
känns det som att man känner personen.
Sen träffar man dem på riktigt.
Man har typ deras ansikten precis här ...
Och de har fina ansikten, vilket var bra.
Föräldrarna var roliga. En del sa,
”Vi tittar på era videor och har kul tillsammans”.
Andra typ, ”Jag har släpats hit.
”Jag har ingen aning om vilka ni är,
”jag vill bara hem”.
Jag räknade inte med att bli så uppjagad när jag träffade dem.
Jag fick nog kändisfeber.
Det är nog en slags
ny generations Beatlemania.
Jag är så glad. Jag kan inte fatta att jag precis har träffat dem,
sett dem i 3D.
Alla som tittar på våra videor tillhör en stor gemenskap,
delar ett gemensamt intresse.
Det var flera som kom och typ,
”Jag känner ju ingen här”.
Och åkte hem efter att ha träffat flera kompisar.
Jag älskar er. Innerligt.
Som tittare kan jag relatera till
deras sociala tafatthet och humor.
Det är det jag gillar med dem.
Deras videor är så kreativa och unika.
De får mig att skratta.
Jag såg TATINOF och allt jag fick
var chansen att träffa de som räddade mitt liv,
fick mig att skriva igen, fick mig att sjunga igen,
fick mig att spela piano igen.
Tack killar, jag älskar er så mycket.
Vi gör bara några YouTube-videor ibland.
De har ingen särskilt vikt eller
stor bakomliggande tanke.
Men ibland kommer någon fram och säger,
”Hej. Jag har haft det riktigt jobbigt”
eller, ”Jag har varit med om ...” och
”Era videor fick mig att le när jag var ledsen”.
Ingenting betyder mer än det.
De är så fina och snälla.
De förstår hur vi känner.
Medan vi var på
vår meet-and-greet
- gick vår scentekniker, Greg och ... - Flera andra.
... runt och försökte skaffa innehållet till
”The weird kid” och ”The internet support group”.
Och ”Crafty corner”, och ”The 7 second challenges”.
- Som involverar mycket. - De har en stressig timme.
Wow.
Det var viktigt att alla skulle få
en egen, personlig upplevelse.
Varje show är annorlunda eftersom
fansen tar med sig nya roliga weird saker varje kväll.
Det här är den viktiga stunden före varje show
när vi går igenom alla bidrag till ”Crafty corner”.
Folk skapar så många fantastiska konstverk till showen.
Men det ser lustigt ut. Vi kommer ut i en korridor och
där ligger alla dessa ...
Kaktusar, tårtor, huvuden i papier-maché, teckningar.
Här är en Tweety på burk.
Vi har Dan och Phil-voodoodockor här.
Genuint icke-obehagliga teckningar.
Vissa bidrag till ”Crafty corner” har varit minnesvärda.
Som mosaiken av oss i frukostflingor.
Otroligt att du inte åt den.
Jag ville slicka på den ... men folk längst fram sa,
”Slicka inte på den”.
Någon hade gjort en mjukisversion av vår Sim Dil Howlter. Då sa jag,
”Kolla, en ”Dil-docka”.
Av typ elva weird kids ska vi välja ut fem.
Det är svårt.
”Jag brukade sitta i diskmaskiner”.
Fantastiskt.
Frågorna till ”Uncle Dan” var kul eftersom
jag inte visste vad folk skulle fråga.
Ibland var folk uppriktiga och sa typ,
”Hej, jag funderar på att hoppa av skolan”.
Nästa kunde säga,
”Mina kompisar gillar inte mig eftersom jag bara skämtar om Shrek”.
Sen är det ”The 7 second challenges”, som har lagts i vår vackra kub.
De ger oss runt 100 eller 200.
Vi skyfflar upp dem med händerna
och börjar rota bland dem.
Vi försöker välja den mest förnedrande och pinsamma saken till den andre.
Rappa om duvor.
Va?
Pigeons, pigeons They're full of diseases
If you kiss one, you do loads of wheezes, word
Om en av oss väljer nåt hemskt kan den andre ge igen nästa show.
Dab tio gånger. Kör!
Vi har ingen aning om vilken ”7 second challenge”
folk väljer åt varandra.
Ibland har Phil ingen aning om
hur hemsk the weird kid kommer att vara.
Ibland får jag inte veta hur knäpp
en fråga till ”Uncle Dan” faktiskt är.
Mitt problem är att jag har varit fast i animeträsket i fyra år.
Kommer jag nånsin därifrån?
Då tappar vi fattningen på riktigt.
Det är en Dil-docka.
Eller så klantar vi oss, är rädda
eller går ur rollkaraktären
om typ, ”Det här har farit iväg totalt”.
Det gör det kul för publiken.
SHOWDAGEN
Energin som ligger i luften på en showdag är nånting speciellt
som jag aldrig upplevt tidigare.
Dan, börja värma upp.
Vi har haft vår fem minuters nedräkning.
Dags att sjunga.
Jag har en burk Relentless.
Går du på Relentless?
Phil är taggad efter sina Transformers.
- Transform-a-snacks. - Ska vi värma upp?
Ja, vi gör det.
Vi har en ritual före varje show.
Den börjar med uppvärmningen, när vi smörjer upp stämbanden.
Väldigt proffsigt.
Det är väldigt viktigt.
Jag klarar det inte!
Jag klarade det perfekt.
För första gången på typ fem månader.
Ett danger men at work-geni.
Gå och lägg dig.
Dil tar längre tid på sig än oss.
- Vilken diva. - Jag vet.
Som internationellt känd artist är min ritual före varje show speciell.
Jag pryder mig i min legendariska kostym.
Var och en av mina accessoarer representerar en viktig del av mig själv.
De är helt ovärderliga.
Sedan utför jag mina viktiga yogaövningar så att jag inte ska skada mig
under min fysiskt krävande roll i showen.
Min hälsonivå är en full tia efter månader av övning på spaet med Tabitha.
Och slutligen en ”fringe check” och en kontroll av ögonbrynen.
Jag är redo!
Jobba aldrig med en Sim.
Sims.
Bedrövliga.
Jag får den viktigaste hårklippningen i mitt liv just nu
eftersom den kommer att odödliggöras för alltid.
Vad säger du om det, Neil?
Ingen press där inte.
Ingen press alls.
Raka inte av mina ögonbryn.
Det finns fejkade exempel på Tumblr, inte vackert.
Jag inhalerar ”vatten” för min ”röst”.
Det är faktiskt vatten för min röst.
Sen tar det en timme att sätta fast våra riktiga ansikten.
Här är min protesnäsa som Maryann ska limma på.
- Min shownäsa. - Schnäsa.
Zooma inte in så mycket på ansiktet.
Ibland efter en show när jag tittat på mitt ansikte
är det ränder precis som om snö smälter i sminket
där en droppe svett har trängt igenom
och avslöjat öknen därunder.
Man känner smaken av sminket
när en droppe hamnar i munnen.
”Mm, jag känner smaken av sminket.”
Sånt ska du inte berätta.
Smakar lite gott.
Nu ska Maryann spruta mig i ansiktet.
Det är vidrigt.
Redo?
Och en för tur.
Det är som att vara på Sea World.
Men mindre barbariskt.
Sen har vi har en internetfri stund
som är fruktansvärd eftersom vi stänger av mobilerna,
och bara fokuserar på showen.
Vi sitter där, får ett milt frispel
och sen börjar den.
Mina damer och herrar i Amazing tour,
en halvtimme kvar, ni har en halvtimme
Jag och Phil sitter i logen
och hör tusentals människor ovanför oss
som stampar och klappar.
Ibland skanderar de ”Dan och Phil”
och jag typ, ”Sluta”.
Regissör Eds kloka ord, ”var i kroppen, inte i huvudet”.
Om man typ, ”Jag tänker inte på nåt”
så kommer det bara ut.
Men om man börjar tänka på det blir man ...
Mina damer och herrar i Amazing tour,
det är en kvart kvar, ni har femton minuter
Stämningen stegras
på ett skrämmande, fantastiskt sätt.
Mina damer och herrar i Amazing tour,
dags att inta scenen, inta era platser
Nu gäller det.
Det är mycket folk.
Ju högljuddare publik, desto bättre show. Tror jag.
Jag tror det.
Den laddar oss med energi.
När vi har hoppat ut ur mikron börjar vi uppträda.
Det känns bra, jag har slutat vara nervös.
När jag väl sett publiken
är de inte längre monster i mitt huvud,
utan trevliga, glada människor.
Det är mitt ”weird kid-arkiv”.
Jag blir rätt nervös under ”Weird kid”,
för det är en lång monolog att ha i skallen
och den är alltid densamma.
Du har så mycket att komma ihåg.
Jag vill inte glömma någon replik.
Medan Phil gör ”Weird kid” har jag precis skjutit en låda
med lamabenen på mig.
Jag måste gå och ta av mig benen direkt.
Jag öppnar datorn, dricker, torkar ansiktet.
Till och med under en showpaus hittar du en ursäkt att öppna datorn.
Det är viktigt, jag måste dubbelkolla vad som händer resten av showen.
Efter ”Weird kid” går jag bakom scenen.
Jag sitter och kollar när du gör
”Uncle Dan's phone support hot line”
för det är en ny grej varje gång.
Det är kul att höra svaren.
Det är en av de roligaste grejerna.
En perfekt tidpunkt för en ”fringe check”.
Det här är min avsedda spegel för det vilket är lite pinsamt.
Men den hamnar ofta fel.
En speciell ficklampa för att fixa håret.
Så där.
Hallå?
Hej, Dan. Jag heter Paulina och kommer från Kalifornien.
Det känns konstigt att samspela med en publik.
Det får vi inte genom YouTube.
Typ, ”Jag tror det här blir kul
och att folk kommer gilla det”,
men så ser man kommentarerna.
Det här var första gången
vi var på en scen och typ,
”Haha. Skämt” och fick nån slags ...
Tack.
Dubbelfattning.
Det är så här man gör.
Nej. Jag kan inte se.
Ett intensivt ögonblick under showen
är när vi skrubbar bort morrhåren från varandra.
Det bästa sättet att göra det på
var att skrubba varandras ansikten
eftersom man inte ser sitt eget.
Det är bisarrt.
Det jobbade nytt folk i garderoben varje gång.
De tänkte typ, ”Vad är det jag bevittnar?”
Den absolut mest skrämmande och mest intensiva delen av showen
är sången på slutet.
Dan och Phil, ”Dan is not on fire” och ”The amazing Phil”,
ska göra ett musikalnummer inför tusentals människor.
Du slipper då vara först.
Jag står under en stor strålkastare
medan alla väntar på att jag ska börja sjunga.
I might go outside and feel more alive
Without Twitter, where would I be?
I guess I'd be fit
I'd stop posting ***
But Tumblr's a part of me
Att se reaktionen på sången och dansen
är jättekul eftersom ingen förväntar sig det.
Ingen vet det på förhand.
Trots att vi gör det flera gånger
tror de att det är ett skämt.
- Jag gillade verkligen låten. - Jag älskade den.
Jag älskar sången och dansen.
Det är en sida av dem man inte får se normalt.
Ja. Det var min favoritdel.
Det är så annorlunda än allt annat de gör.
Den är plågsamt catchy. Jag vill ha den på vinyl, och jag har
inte ens en vinylspelare.
Jag ska bara känna på den, som på blindskrift.
Jag måste befästa den i minnet.
The internet is here The internet is great
When you got lots of followers
who needs a real mate?
Jag undviker ögonkontakt
med publiken och
tittar in i strålkastaren.
Men det känns grymt när jag ser
att någon gillar den.
Life is so much better when you spend it all online
- Jag tror att vi fixade det. - Ja.
När vi gick av scenen typ
exploderade en svettig boll av känslor.
Det gick riktigt bra.
Jag håller med. Hur känns det?
Överväldigande. Jag fattar inte att det är *** nu.
Jag är typ utmattad fysiskt. Du då?
Helt ***, jag har aldrig dansat så förr.
Vi dansade som om det gällde livet.
Väldigt bra gjort.
Tack.
Nu är väl stunden kommen
när du går igenom alla fel.
Showen var grym, jag älskade den.
Jag har sett den två gånger eftersom jag är en sån fanboy,
jag har aldrig sett nåt liknande förut.
Är ni redo?
Ord kan inte beskriva betydelsen av
det arbete alla bakom scenen gjort.
Till TATINOF!
Det är tack vare dem som våra idéer
blev verkliga och så bra.
Vi älskar dem.
Det var galet att de dem på riktigt
när man har sett dem på internet så länge.
De är så roliga och spontana.
Det märks att de verkligen
gillar vad de gör.
Jag kunde inte sluta le.
Hoppas ni gillade showen.
Showen har betytt så mycket för mig.
Inte bara för att vi fått träffa våra följare,
se deras reaktion och allt sånt.
Men även för att vi haft förmånen att resa över världen och uppträda.
Jag kommer aldrig glömma det här eller vara med om något liknande.
Jag och min bror har gjort videor länge.
Gemenskapen är en stor del av det hela.
Det har hänt att Dan och Phil bett om tips av oss och vår grupp,
men nu har lärjungen blivit mästaren,
nu är det jag som lär av dem.
Jag är glad över att jag pressade mig själv till att prova nåt nytt.
Det var bara en idé.
Typ, ”Nu gör vi en scenshow.
”Vi ska skriva en låt. Vi ska dansa”.
Det var skrämmande.
Men att vi faktiskt gjorde det och att folk gillade showen ...
Jag är så lycklig och stolt över oss.
Nu är jag nog mindre rädd för att prova nya saker.
De har, och jag fattar inte hur de lyckades,
den bästa och mest entusiastiska gemenskapen på internet just nu.
De är två roliga nördar som är giganter på internet.
Som säger vad de känner för.
Jag älskar er.
Ni förändrar liv och är min inspiration.
Vi vill att våra följare ska ta till sig känslan
att det är ok att vara lite knäpp.
Var dig själv. Prova nya saker.
Du kanske har en livskris, inte vet vad du ska satsa på,
eller vad som ska motivera dig ...
Men i ***ändan är det sånt som gör dig och andra glada ...
... som är det viktiga.
Undrar hur livet hemma kommer att kännas.
Vi har gjort det här så länge.
Jag är nog inte känslomässigt förberedd.
På planet blir det nog typ,
”Jag saknar turnébussen”.
Kommer du att göra det?
Jag ska sova i typ ett år.
Sen ses vi efter det.
Men inte för nåt projekt.
Bara några rostade mackor och YouTube-videor.
Vi återgår till YouTube.
Du, Phil?
Nu åker vi hem.
Det här är Dan gör efter en show.
Var får han energi ifrån?
Han får dansa vidare.
- Hej! - Vi är ...
... i ett mystiskt grönt tomrum.
- Hej! - Hej. Det luktar som ...
Jag förstörde duschen.
Jag har fortfarande kvar blåmärket på röven efter det där.
Där avbryter vi den historien.
Skrämmande.
Skrämmande.
Skrämmande.
- Jag är rädd. - Skrämmande.
Skrämmande. Det är en skrämmande tanke.
- Dan Howell mot bordsduken - Jag tror inte att jag klarar det här.
Det var äckligt.
Så ... Ful frisyr.
Vi har förstört den totalt.