Tip:
Highlight text to annotate it
X
Kära bröder och systrar i rom och i hela världen!
Jag uttrycker min hjärtligaste påskhälsning med den Helige Augustinus ord: ”Herrens Uppståndelse, vårt hopp”.
Med denna bekräftelse förklarade den store biskopen för sina troende att Jesus har uppstått för oss, så att vi inte är förtvivlade över att vi är destinerade att dö, därför att vi tror att livet är fullkomligt *** med döden;
Kristus har uppstått för att ge oss hoppet.
Det är sant att en av de frågor som oroar människan existens mest är: Vad kommer efter döden?
Denna gåta svarar dagens högtid på. Döden har inte sista ordet, eftersom livet triumferar i ***ändan.
Denna vår övertygelse baserar sig inte endast på mänskliga resonemang, utan på vår tros historiska faktum:
Jesus Kristus korsfäst och begraven, har uppstigit med sin förhärligade kropp.
Jesus har uppstått, så att även vi, genom att tro på honom, kan få evigt liv.
Denna förkunnelse är kärnan i evangeliets budskap. Aposteln Paulus säger det med styrka:
”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.”
och han tillägger: ” Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor”(1 Kor 15,14.19).
I påskens gryning erövrar ett nytt hopp världen: från och med den dagen har vår uppståndelse redan börjat, eftersom påsken inte endast markerar ett historiskt ögonblick, utan även lanserar ett nytt villkor:
Jesus har inte uppstått för att hans minne ska förbli levande i hans lärjungars hjärtan, utan för att hans själv lever i oss, och för att vi i honom redan kan få en försmak av det eviga livets glädje.
Uppståndelsen är därför inte en teori utan en historisk verklighet som människan Jesus Kristus har uppenbarat genom hans "Påsk", hans "övergång",
som har öppnat ett "ny väg" mellan jorden och himlen (jfr Heb 10,20).
Det är inte en myt eller en dröm, inte en vision eller en utopi, inte heller är det en saga, utan en unik och icke återupprepbar händelse.
Jesus från Nazareth, Marias son, som vid solnedgången på fredagen togs ner från korset och blev begraven, har segrande lämnat graven.
Faktum är att i gryningen av den första dagen efter sabbaten, fann Petrus och Johannes graven tom.
Magdalena och de andra kvinnorna mötte den uppståndne Jesus, de två lärjungarna i Emmaus kände igen honom då han bröt brödet;
den Uppståndne uppenbarade sig för apostlarna på kvällen vid Pingsten, liksom för många andra lärjungar i Galiléen.
Förkunnandet av Herrens uppståndelse lyser upp de mörkaste områdena i världen vi lever i.
Jag tänker särskilt på materialismen och nihilismen; på visionen om att världen inte kan se bortom det som kan bestyrkas experimentellt,
och därför faller tillbaka på den tomma känslan av att ”intet” är den mänskliga existens sista landningsplats.
Det är ett faktum att om Kristus inte hade uppstått, skulle detta "tomrum" ha övertaget.
Om du tar bort Kristus och hans uppståndelse, finns det ingen utväg för människan och varje hopp är en illusion.
Men just i dag brister tillkännagivandet av Herrens uppståndelse ut, och besvarar de skeptiskas återkommande fråga, som också nämns i Predikaren:
"Säger man om något: Det här är nytt? " (Pred 1,10).
Ja, svarar vi: på påskmorgonen förnyades allt.
Döden och livet drabbade samman i en stordådig duell. Livets Herre var död;/ men nu triumferar han, levande.
Detta är nyheten! En nyhet som förändrar livet för dem som accepterar den, vilket skedde för helgonen.
Som exempelvis skedde för den helige Paulus.
Flera gånger under det Paulinska året, har vi haft tillfälle att meditera över denne store Apostel.
Saul från Tarsus, de kristnas värste förföljare, träffar den Uppståndne Kristus på vägen till Damaskus, och han "erövrades".
Resten vet vi. Det som sker i Paulus beskriver han senare i brevet till de kristna i Korint:
" Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit" (2 Kor 5:17).
Vi ser på denna stora evangeliserare, som med hans apostolats djärva entusiasm, förde evangeliet till många människor i världen vid den tidpunkten.
Hans undervisning och hans exempel uppmanar oss att söka Herren Jesus.
Han uppmuntrar oss att lita på honom, för nu är känslan av ”intet”, som tenderar att förgifta mänskligheten, blivit överväldigad av uppståndelsens ljus och hopp.
Nu är Psaltarens ord sanna och verkliga: " så är inte mörkret mörkt för dig,/ natten är ljus som dagen, /själva mörkret är ljus" (139 [138], 12).
Det är inte längre tomrum som omsluter allt, utan Guds kärleksfulla närvaro.
Till och med dödsrikets har befriats, eftersom livets Ord nådde även dit, driven av Anden (v. 8).
Om det är sant att döden inte längre har någon makt på människan och världen, så finns det fortfarande många, alltför många tecken på hans gamla välde.
Om Kristus med påsken har dragit upp det onda med roten, behöver han dock män och kvinnor i alla tider och på alla platser, som hjälper honom att hävda sin seger med hans egna vapen:
rättvisans och sanningens vapen, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens vapen.
Detta är det budskap som jag under min senaste apostoliska resa till Kamerun och Angola,
ville föra med mig till hela den afrikanska kontinenten, som tog emot mig med stor entusiasm och vilja att lyssna.
Afrika lider enormt av grymma och ändlösa konflikter som – vilket ofta glöms bort – härjar flera av dess nationer
och som leder till att antalet söner och döttrar faller offer för svält, fattigdom, sjukdom, ökar.
Samma budskap kommer jag att upprepa med styrka i det Heliga Landet, dit jag har glädjen att resa om ett par veckor.
Den svåra men viktiga försoningen, som är förutsättning för en säker framtid och fredlig samexistens,
kan inte förverkligas utan förnyade konstanta och uppriktiga ansträngningar att lösa den israelisk-palestinska konflikten.
Från det heliga landet, kommer jag vända min blick till de gränsande länderna, till Mellanöstern, och till hela världen.
I en tid av global brist på mat, av finansiell turbulens, av gammal och ny fattigdom, av oroande klimatförändringar,
av våld och misär som tvingar många att lämna sina hem på jakt efter en mindre osäker levnad,
av ständigt hotande terrorism och av växande rädsla inför framtiden,
är det angeläget att återupptäcka de perspektiv som kan återställa hoppet.
Må ingen dra sig tillbaka i denna fredliga kamp som inleddes vid Kristi Påsk,
och som, jag upprepar, söker efter män och kvinnor som hjälper till att bekräfta hans seger med hans egna vapen,
rättvisans och sanninges vapen, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens vapen.
Resurrectio Domini, spes nostra! Kristi Uppståndelse är vårt hopp!
Detta utropar kyrkan idag med glädje: hon förkunnar hoppet, som Gud har gjort fast och oövervinneligt med Jesu Kristi uppståndelse ifrån de döda;
Kyrkan förmedlar hoppet, som hon bär i hjärtat och som hon vill dela med alla, på alla platser,
och speciellt där de kristna lider av att vara förföljda för sin tro och för deras engagemang för rättvisan och freden;
Kyrkan åberopar hoppet, som kan inspirera till mod att göra gott, och särskilt när det kostar.
Idag lovsjunger kyrkan "den dag som Herren har gjort" och uppmanar till glädje.
Idag ber kyrkan, hon åberopar Maria, Hoppets Stjärna, att hon må vägleda mänskligheten mot frälsningens hamn som är Kristi hjärta,
Påskens offer, Lammet ”som frälste världen", den Oskyldige ”som har försonat oss syndare med Fadern”.
Till honom, vår segrande Kung, den Korsfäste och Uppståndne, utropar vi med glädje vår Alleluia!