Tip:
Highlight text to annotate it
X
Nu presenterar jag nästa talare, det är Gunilla Gerland.
Hon är författare och utbildare och handledare inom området autism.
Hon ska prata om varför människor med psykiska funktionshinder
behöver hjälpmedel, och varför så få får tillgång till dem.
-Jag känner att jag kommer från ett helt annat håll än föregående talare
Jag är ute och träffar många människor med autism
och andra nedsättningar. Jag har intresserat mig för hjälpmedel.
Det har jag gjort så länge jag jobbat med det här
men särskilt sen jag skrev Hjälpmedelsboken som kom 2011.
Jag gissar att den kanske är bakgrunden till att jag är här.
Min ingång i hjälpmedel handlar inte så mycket om visionerna.
Jag har ingen tanke om att nånting ska vara för alla
utan kanske mera för de som vill eller att hjälpa människor
att förverkliga just sina liv. Hjälpmedel är ett viktigt sätt
att kunna ta del av samhället och vara delaktig.
det är mycket fokus på tekniska hjälpmedel
och vad ska vi kalla de andra: otekniska kanske.
Jag har inte tänkt på den uppdelningen tidigare.
För mig är tekniken, trots att jag är teknikintresserad själv, inte ett mål
utan bara ett medel när det gäller hjälpmedel.
Många av de hjälpmedel vi arbetar med när det gäller autism
kan göras med teknik, men kanske på något annat sätt.
Sen beror det också på hur man definierar teknik.
Hjälpmedel är bra när det fungerar, helt enkelt.
Min erfarenhet är att många inte får hjälpmedel.
I den utsträckning som de skulle behöva. Varför då?
Jag tror att det handlar om att många i gruppen inte efterfrågar det.
Det beror på själva funktionsnedsättningen.
Det finns människor också som efterfrågar hjälpmedel
men pratar man om svårare former av autism kan det vara svårt att veta
vad ett hjälpmedel är och då ligger det på omgivningen att söka det.
För att förstå varför man ska ha hjälpmedel måste man förstå
själva funktionsnedsättningen. Om man inte förstår svårigheterna
kan man inte förstå hur man skulle kunna kompensera för dem.
Jag tänker att det handlar om kompensation
och att det kan göras på olika sätt, man behöver hitta rätt för individen.
Men det finns också en annàn infallsvinkel som jag fick av
Pernilla Hallberg som jag intervjuade tidigare.
Hon sa att hjälpmedel kan vara som en cykel. Hur då, undrade jag först.
Hon menade att många cyklar och det gör vi inte för att vi inte kan gå.
Vi cyklar för att avlasta oss, det underlättar i vardagen.
Det går lite snabbare när jag ska handla om jag cyklar dit
och jag slipper bära tungt. Hon menar att samma princip gäller
för människor med funktionsnedsättning. Att om man
det som inte fungerar. För hur mycket vi än pratar tillgänglighet
kommer vi inte att kunna kompensera bort alla funktionsnedsättningar.
Det kan vara klokt att tänka att man avlastar det som fungerar.
I min målgrupp finns det ganska mycket tänk om att man borde träna på
det som man har svårt för. Hur ska det gå om hon/han aldrig lär sig
att stå i kö t ex. Det handlar om attityder.
Det är ett skäl till att hjälpmedel inte används så mycket.
Men autism är mitt kunskapsområde så jag tänkte prata lite utifrån det.
Jag hinner inte prata om alla psykiska funktionshinder idag.
Om jag berättar för er om svårigheterna kanske ni får några
briljanta idéer om nya sätt att kompensera svårigheterna.
Autism definieras av symtom med svårigheter med socialt samspel,
kommunikation och man har begränsningar i intresse och beteende.
Det är de tre områdena. Men det säger ingenting om hjälpmedel.
Om vi börjar med socialt samspel så handlar det mycket om en förmåga
som kallas mentalisering. Det brukar man prata om i barns utveckling.
Det lilla barnet kan inte mentalisera så mycket.
Det betyder att man kan förstå att andra har andrar tankar och känslor.
Steg två betyder att man kan förstå att andra kan tänka och kännac något
om andra människor. Ett ettårigt barn verkar inte bry sig så mycket.
De rycker glatt leksaken ur handen på någon annan.
Det skulle vi inte kalla en funktionshinder förstås.
Men det vi ser vid autism är ofta utvecklingsförseningar.
Utvecklingen kommer inte igång eller sker inte i samma takt som standard.
Hursomhelst... Jag skulle vilja illustrera betydelsen.
Mitt barn har inte autism, men när han var tre år var vi ute.
Han gick in i huset och komm inte ut igen. Jag gick in och ropade.
Det var tyst och då kan man bli orolig, jag tittade mig omkring.
Jag såg att skafferidörren stod öppen och därifrån gick ett spår
av smulor av popcorn. Jag följde spåret och hittade sonen
tuggandes på popcorn. Då sa jag: Har du tagit popcorn?
Då var han tre år. När han var fyra o märkte jag att det inte hände längre.
Hur kan det komma sig? det som hänt sen dess är att steg två av
mentaliseringen har trätt in. Då kan man se saker ur andras perspektiv.
Man kan förstå att andra kan tänka nånting eller känna nånting
om andra människor. Han kan tänka att mamma hittar mig och hur ska jag
rädda mig ur det? Då tänker han att han tar mammas perspektiv och
argumenterar med henne. Man måste förstås ha ett språk för det
men vid autism ser vi att det här steget inte finns på plats.
Man kan inte ta andras perspektiv och inte föreställa sig nånting
ur en annan människas synvinkel. Då kan man inte manipulera människor.
Det kan låta dåligt att manipulera människor, men vi gör ju det varje
dag. Vi försöker påverka andra människor att göra som vi vill.
Men det kan man inte när man är försenad i mentaliseringen.
Det får flera konsekvenser om man inte kan ta andras perspektiv.
Man kan inte påverka med argument så kan man bara påverka med sitt
beteende. Det gör ofta personer med autism.
men det finns också en stor variation inom den gruppen.
Alla är inte likadana även om de har autism.
Det betyder också att motivationen ser annorlunda ut.
En stor del av människors motivation är socialt knuten.
Ju mer jag arbetat med det här har det blivit tydligt för mig
att det mesta av det människor utan autism gör gör de av två skäl:
för att få bekräftelse eller för att undvika konflikter.
Men ettåringen har inte den drivkraften och bryr sig inte.
På 90-talet hade man Social stories. Då ritade och skrev man.
Idag säger vi "ritprata". Vi kan förklara vad nån annan tänkte
när de sa nåt. Vi kan förklara andras perspektiv.
Så här ser du på saken och så här ser omgivningen på saken.
Det här kan man göra med papper och penna eller med en app som heter
Ritprata, om man har en Ipad.
De här sakerna kan göras på många olika sätt.
Jag ska ta ett av de andra symptomen som kan vara bra att känna till.
Det är föreställningsförmåga. vad är det?
Jag pratar om inre bilder. Vi använder det hela tiden
utan att tänka på det. Jag tror att de flesta varit med om det att man
pratat med en person på telefon och så träffar den personen
och han eller hon ser inte ut som man tänkt sig. Varför har man tänkt sig?
Har ni nån idé? Om man aldrig sett personen...
jag vet inte varför man tänkt sig annat än för att man inte kunde låta
bli. Det är inte så att vi bestämmer oss för att skapa en bild av rösten.
Den blir till. När vi läser skönlitteratur är det en stor del av
läsupplevelsen att skapa bilder. Det vi ser är att många har svårt att
skapa de här bilderna, bland människor med autism.
det är svårt att gera saker man inte gjort förut. Det leder till en
snävhet. De flesta av er, innan ni kom hit idag, hade gjort er en bild
av hur det skulle se ut idag. Jag tog sköntlitteratur och röster
som exempel. När vi bokar semester tänker vi hur det ska se ut.
Vi gör bilder hela tiden. bhilderna är flexibla och ändras när vi träffar
verkligheten. Vi gör en bild inom hus oss hur dagen ska fortlöpa.
Det går i viss mån att förstå utifrån när personer berättar.
Det finns en bakomliggande funktion som hjälper en att förbereda sig för
saker. Man använder de inre bilderna. Det kompenserar vi ofta genom att
lyfta ut bilderna. Vi använder bilder utanför.
det går att göra med teknik, digitalkameror. Att förbereda sig på
läkarbesök. Förr åkte man upp och fotade med sin egen kamera, men nu
kan man be mottagningen mms:a en bild på doktorn man ska träffa.
Det räcker med att skriva och rita också. Teknik är jättebra,
men alla är inte intresserade. Jag vet inte varför målet måste vara att
alla ska vara intresserade. Alla människor är olika.
Min uppgift som hjälpare till människor med funktionsnedsättning är
att hjälpa dem att leva sina liv enligt sina önskemål.
Så tänker jag. Där stannar jag.
-Tack, Gunilla. En blomma till dig också.