Tip:
Highlight text to annotate it
X
KAPITEL XIII Alice Pyncheon
Det var ett meddelande kom en dag, från andäktig Gervayse Pyncheon för unga
Matthew Maule, snickaren, som önskar hans omedelbara närvaro vid huset av
Seven Gables.
"Och vad din herre ha med mig?" Sade snickaren till Mr Pyncheon svarta
tjänare. "Behöver huset reparation?
Jo det får vid denna tid, och ingen skylla min far som byggt den, varken!
Jag läste den gamla överste grav, inte längre sedan än förra sabbaten, och,
räkenskap från den dagen har huset stått sju-och-trettio år.
Inte undra på om det skulle finnas ett jobb att göra på taket. "
"Vet inte vad *** vill ha", svarade Scipio.
"Huset är ett bär bra hus, och gamla överste Pyncheon tycker så också, tror jag, -
annars varför gubben hemsöka det så, och skrämma en dålig ***, som han gör? "
"Ja, ja, vän Scipio, låt din herre vet att jag kommer," sade snickaren
med ett skratt. "För en rättvis, fackmannamässigt jobb, kommer han finna mig
sin man.
Och så huset är hemsökt, är det? Det kommer att ta ett hårdare arbetare än jag som
hålla andarna av de sju Gables.
Även om översten skulle vara tyst ", tillade han, muttrade för sig själv," min gamla
farfar, guiden kommer att vara ganska säker på att hålla sig till de Pyncheons så länge
sina väggar håller ihop. "
"Vad är det du mumla för dig själv, Matthew Maule?" Frågade Scipio.
"Och vad för gör du ser så svart på mig?" "Oavsett, Darky", sade snickaren.
"Tror du ingen är att titta svart men själv?
Gå berätta för din herre jag kommer, och om du råkar se Mistress Alice, hans dotter,
ger Matthew Maule: s ödmjuka avseenden henne.
Hon har fört en rättvis ansikte från Italien, - rättvis och mild, och stolt, - har samma
Alice Pyncheon! "" Han talar om Mistress Alice! ", Skrek Scipio,
när han återvände från sitt ärende.
"Den låga snickare-man! Han inget företag så mycket som att titta på henne
bra sätt av! "
Denna unga Matthew Maule, snickaren, kan det konstateras, var en person lite
förstod, och inte mycket allmänt omtyckt, i staden där han bodde, inte att
allt kan påstås mot hans
integritet eller hans skicklighet och aktsamhet när det hantverket som han utövade.
Den motvilja (som den rätta kan kallas) som många personer betraktade honom var
delvis resultatet av hans egen karaktär och hållning, dels ett arv.
Han var sonson till en tidigare Matthew Maule, en av de tidiga bosättarna på
staden, och som hade varit en berömd och fruktansvärd guiden på sin tid.
Denna gamla förtappade var en av de drabbade när bomull Mather, och hans bror
ministrar, och de lärda domare och andra kloka män och Sir William Phipps, den
klok guvernör, gjort en sådan lovvärda
ansträngningar för att försvaga den stora fiende själar, genom att skicka en mängd av hans anhängare upp
den steniga vägen för Gallows Hill.
Sedan dess, utan tvekan hade det vuxit till misstanke om att, till följd av en
olyckligt överdrift av ett verk lovvärt i sig, målet
mot häxorna hade visat mycket mindre
godtagbar för Välgörande Fadern än att just Arch Enemy som de var
syftar till att nöd och helt överväldiga.
Det är inte mindre säker dock att fruktan och terror grubblade över minnen
de som dog för denna hemska brott trolldom.
Deras gravar, i sprickor i stenarna, var tänkt att vara oförmögen att behålla
de åkande som hade varit så hastigt nedstuckna i dem.
Gammal Matthew Maule, speciellt, var känd för att ha så lite tvekan eller svårigheter att
upp ur sin grav som en vanlig man med att få ur sängen och var så ofta
ses vid midnatt som levande människor vid middagens ljus.
Denna moraliskt förkastliga guiden (i vilken han bara straff tycktes ha åstadkommit något sätt
av ändring) hade en inbiten vana att spöka en viss herrgård, utformade för
House of Seven Gables, mot
ägare som han låtsades att hålla en orolig anspråk för mark-hyra.
Spöket, förefaller det - med envishet som var en av hans
utmärkande egenskaper medan livet - insisterade på att han var den rättmätige
innehavare av platsen på vilken huset stod.
Hans villkor var att antingen nämnda marken hyra, från den dag då källaren
började grävas bör betalas ner, eller herrgården själva gett upp, annars han,
spöklika borgenären, skulle ha sitt finger i
alla angelägenheter Pyncheons och gör allt gå fel med dem, även om det
bör vara tusen år efter hans död.
Det var en vild berättelse, kanske, men verkade inte helt så otroligt för dem som
kunde minnas vad en orubbligt envis gubbe här guiden Maule varit.
Nu var guiden sonson, den unga Matthew Maule i vår historia, populärt
skulle ha ärvt några av hans förfäders tvivelaktiga egenskaper.
Det är underbart hur många absurditeter promulgerades i förhållande till den unge mannen.
Han var mytomspunna, till exempel att ha en märklig makt att få i människors
drömmar, och reglera frågor där enligt sin egen fantasi, ganska mycket
som den stage-chef för en teater.
Det fanns en hel del prat bland grannarna, särskilt petticoated
sådana, om vad de kallade trolldom i Maule öga.
Några sade att han kunde se in i människors sinnen, andra, att genom den underbara
kraften i denna ögat, kunde han dra folk till sitt eget sinne, eller skicka dem, om han
glada att göra ärenden till hans farfar,
i den andliga världen, andra åter, att det var vad som kallas en Evil Eye, och
hade den värdefulla fakulteten blighting majs, och torkning barnen i mumier med
halsbränna.
Men trots allt arbetat vad de flesta till den unga snickaren nackdel var det första
reserven och stränghet i hans naturliga lynne, och nästa, det faktum att han inte
att vara kyrka-nattvardsgäst och
misstanke om sitt företag kätterska lärosatser i frågor som rör religion och statsskick.
Efter att ha fått Mr Pyncheon budskap, stannade snickaren bara för att avsluta en liten
jobb, som han råkade ha i handen, och tog sedan sin väg mot huset av
Seven Gables.
Detta noterade byggnad, även om dess stil kan bli lite omodernt, var
fortfarande som respektabla en familjens bostad som varje gentleman i stan.
Den nuvarande ägaren, Gervayse Pyncheon, sades ha kontrakterat en motvilja till
hus, till följd av en chock för hans känslighet, i den tidiga barndomen, från
plötsliga död hans farfar.
I själva handlingen att köra att klättra överste Pyncheon knä, hade pojken upptäckt
gamla puritanska att vara ett lik.
När de anländer till manlighet, hade Mr Pyncheon besökte England, där han gifte sig med en dam
förmögenhet, och hade därefter tillbringat många år, dels i moderlandet, och
delvis i olika städer på kontinenten i Europa.
Under denna period hade familjen herrgård sänts till ansvar för en frände,
som fick göra det till sitt hem för tillfället, med hänsyn till att hålla
lokaler i noggrann reparation.
Så troget hade detta avtal uppfyllts, som nu, när snickaren
närmade sig huset, kunde hans praktiserade ögat upptäcka inget att kritisera i sin
tillstånd.
Topparna av de sju gavlarna steg upp kraftigt, den spåntak såg
noggrant vattentätt, och glittrande gips-arbete helt täckt på utsidan
väggar och gnistrade i oktober solen, som om det hade varit nytt bara en vecka sedan.
Huset hade det trevligt aspekt av livet som är som glada uttryck för
bekvämt aktivitet i människans ansikte.
Man kunde se, på en gång att det var uppståndelse av en stor familj i den.
En enorm belastning på ek-trä som passerar genom porten, mot uthus i
den bakre, fettet kocken - eller kanske det kan vara hushållerskan - ställde sig vid sidan
dörren, förhandlingar för vissa kalkoner och
fjäderfän som en landsman hade kommit till salu.
Då och då en tjänarinna, snyggt klädd, och nu skinande sobel ansikte
en slav, skulle kunna ses livliga över fönstren, i den nedre delen av huset.
Vid ett öppet fönster i ett rum i andra våningen, hängde över vissa krukor av vackra
och fina blommor - exotiska, men som aldrig hade känt en mer genial sol än
som New England hösten - var
siffra på en ung dam, en exotisk, liksom blommor och vacker och fin som
de.
Hennes närvaro ges en obeskrivlig nåd och svaga häxeri till hela
byggnad.
I övrigt var det en stor, jolly utseende herrgård, och verkade lämpligt att ha
residens en patriark, som kanske skapa sin egen högkvarter i fronten
gavel och tilldela en av resten till
vart och ett av sina sex barn, medan den stora skorstenen i mitten ska symbolisera
gubbens gästfria hjärta, som höll dem alla varmt, och gjorde en stor helhet
de sju mindre.
Det var en vertikal solur på framsidan gaveln, och som snickaren gick under
det, såg han upp och noterade timmen. "Klockan tre!", Sade han till sig själv.
"Min far berättade för mig att ringa sattes upp bara en timme innan den gamla överste s
döden. Hur verkligt det har hållit tiden dessa sju-och-
trettio år tidigare!
Skuggan smyger och kryper, och är alltid titta över axeln på solen! "
Det kan ha anstod en hantverkare, som Matthew Maule, om skickas för en
gentleman hus, att gå till bakdörren där tjänare och arbetsrelaterade människor var oftast
medgav, eller åtminstone åt sidan ingången,
där bättre klass hantverkare ansökt.
Men snickaren hade en hel del stolthet och styvhet i hans natur, och vid detta
ögonblick, dessutom var hans hjärta bitter med en känsla av ärftliga fel, eftersom han
ansåg den stora Pyncheon kammaren att
stående på mark som borde ha varit hans egen.
På denna mycket plats, bredvid en källa av läckra vatten, hade hans farfar fällt
de tallar och byggde en stuga, där barn hade fötts åt honom, och det
var bara från en död mans styva
fingrar som överste Pyncheon hade erövrats bort titeln-handlingar.
Så ung Maule gick direkt till huvudmannen ingången, under en portal
snidade ek, och gav en sådan klockringning av järn portklappen som du skulle ha föreställt
aktern gamla guiden sig att stå på tröskeln.
Svart Scipio svarade kallelsen i en ofantlig, bråttom, men visade de vita i
ögonen i förvåning på skåda bara snickaren.
"Herre-a-nåd, vilken stor man han är, denna snickare karl!" Mumlade Scipio, i
halsen. "Vem som helst tror han slog på dörren med sin
störst hammare! "
"Här är jag", sa Maule strängt. "Visa mig vägen till din herres salongen."
När han stept in i huset, en del av sött och melankoli musik glad och vibreras
längs passagen-vägs, med utgångspunkt från ett av rummen ovan trappan.
Det var cembalon, som Alice Pyncheon hade tagit med sig från andra sidan havet.
Det verkliga Alice skänkte större delen av sitt flicknamn fritid mellan blommor och musik, även om
De förra var benägna att sloka, och melodierna var ofta ledsen.
Hon var av utländsk utbildning och kunde inte ta med blida ögon på de New England transportsätt
liv, där ingenting vackra någonsin utvecklats.
Som Mr Pyncheon hade otåligt väntar Maule ankomst, svart Scipio av
Naturligtvis förlorade ingen tid i inleder snickaren i sin herres närvaro.
Det rum där denne herre satt en salong av måttlig storlek, ser ut på
trädgården av huset, och har dess fönster skuggas delvis av bladen på
fruktträd.
Det var Mr Pyncheon säregna lägenhet, och försågs med möbler, i en
eleganta och kostsamma stil, främst från Paris, golvet (vilket var ovanligt på den
dag) är täckt med en matta, så
skickligt och rikt wrought att det verkade glöda som med levande blommor.
I ett hörn stod en marmor kvinna, till vilken hennes egen skönhet var den enda och tillräckliga
plagg.
Några bilder - som såg gammal, och hade en fyllig anstrykning sprids genom alla sina
konstnärlig glans - hängs på väggarna.
Nära eldstaden var en stor och mycket vacker kabinett av ebenholts, med inläggningar av
elfenben, en bit av antika möbler, som Mr Pyncheon hade köpt i Venedig, och
som han använde som skatten på plats för att
medaljer, gamla mynt, och vad små och värdefulla kuriosa han hade plockat upp
på sina resor.
Genom allt detta olika dekoration, visade dock rummet sin ursprungliga
egenskaper, dess låga stud, dess tvärbalk, dess skorsten-stycke med det gamla
gammaldags holländska plattor, så att det var
emblem ett sinne som lagras flitigt med utländska idéer och utarbetat in i
artificiella förfining, men varken större eller, i dess rätta jag, mer elegant än
förut.
Det fanns två objekt som verkade ganska hemma i detta mycket vackert
inredda rum.
Den ena var en stor karta, eller inspektör plan av ett område av landet, som såg ut som om det hade
tagits en bra många år sedan, och nu var smutsiga med rök, och nedsmutsade, här och
där, med touch av fingrar.
Den andra var ett porträtt av en sträng gammal man i en puritan dräkt, målade ungefär,
men med en djärv effekt, och en anmärkningsvärt starkt uttryck av karaktär.
Vid ett litet bord, innan en brand i engelska havs-kol, satt Mr Pyncheon, dricker kaffe,
som hade vuxit till att bli en mycket omtyckt dryck med honom i Frankrike.
Han var en medelålders och riktigt stilig man, med en peruk rinner ner på hans
axlar, rocken var blå sammet, med spets på gränsen och på knapp-
hål, och eldskenet lyste på
rymliga bredden av hans väst, som var blommat över med guld.
På ingången till Scipio och inledde den snickaren, vände Mr Pyncheon delvis
runt, men återtog sin tidigare position, och fortsatte medvetet att avsluta sin kopp
kaffe, utan omedelbar anmälan om gästen som han hade kallats till hans närvaro.
Det var inte att han avsåg en råhet eller olämplig försummelse, - som faktiskt skulle han
ha rodnat att vara skyldig till, - men aldrig fallit honom in att en person i Maule: s
stationen hade en fordran på sin artighet, eller
skulle bekymra sig om det ena eller det andra.
Snickaren, men gick på en gång till härden, och vände sig om, så att
att titta Mr Pyncheon i ansiktet.
"Du sände för mig", sade han. "Gärna förklara din verksamhet, att
Jag kan gå tillbaka till mina egna angelägenheter. "" Ah! ursäkta mig ", sa Mr Pyncheon tyst.
"Jag menade inte att beskatta din tid utan belöning.
Ditt namn, tror jag, är Maule - Thomas eller Matthew Maule, - en son eller sonson till
byggare av detta hus? "
"Matthew Maule," svarade snickaren - "son av honom som byggde huset, - barnbarn
den rättmätige innehavaren av jorden. "
"Jag vet att tvisten som du syftar på", konstaterade Mr Pyncheon med opåverkade
jämnmod.
"Jag är väl medveten om att min farfar var tvungen att tillgripa en kostym i lag,
syfte att fastställa hans anspråk på grunden plats i denna byggnad.
Vi kommer inte, om du vill, förnya diskussionen.
Frågan avgjordes på den tiden, och av de behöriga myndigheterna, - rättvist, det
ska antas, - och i alla händelser, oåterkalleligt.
Men ovanligt nog finns det en tillfällig hänvisning till just detta ämne
i vad jag nu på väg att säga till dig.
Och samma inbiten grudge - ursäkta mig, jag menar inget brott - det irritabilitet,
som du just har visat, är inte helt bortsett från frågan. "
"Om du kan hitta något för ditt syfte, Mr Pyncheon", sade snickaren, "i en
människans naturliga harm för de oförrätter göras för att hans blod, är du välkommen till den. "
"Jag tar er på orden, Goodman Maule", sade ägaren av de sju gavlarna, med en
ler ", och kommer att fortsätta att föreslå ett läge där dina ärftliga harm -
försvarbart eller på annat sätt - kan ha haft betydelse för mina affärer.
Ni har hört, antar jag, att Pyncheon familjen, sedan jag
farfars dagar, har en åtala fortfarande olösta anspråk på en mycket stor
omfattning territorium österut? "
"Ofta", svarade Maule, - och det sägs att ett leende kom över hans ansikte, - "very
ofta - från min far "
"Detta påstående", fortsatte Mr Pyncheon efter paus en stund, som för att fundera över vad
snickaren leende kan betyda "verkade vara på väldigt gränsen till en lösning och
full ersättning vid tiden för min farfars bortgång.
Det var väl känt dem i hans förtroende, att han väntat inte
svårigheter eller dröjsmål.
Nu, överste Pyncheon behöver jag knappast säga, var en praktisk man, väl förtrogen med
offentliga och privata företag, och inte alls den person att vårda illa grundade förhoppningar, eller
att försöka följande ur en ogenomförbart system.
Det är uppenbart att ingå, därför att han hade skäl, inte är uppenbar för hans arvingar,
för hans säkra förväntan på framgång i fråga om denna östra påstående.
Med ett ord, tror jag, - och mina juridiska rådgivare sammanfaller i tron, som
Dessutom är rätt till en viss mån, av familjetraditioner, - att min
farfar var i besittning av något gärning,
eller annan handling, viktigt att detta påstående, men som sedan dess försvunnit. "
"Mycket troligt", sade Matthew Maule, - och återigen, sägs det, det var en mörk leende
på hans ansikte, - "men vad kan en dålig snickare har att göra med den stora frågor
av Pyncheon familjen? "
"Kanske inte", svarade Mr Pyncheon, "möjligen mycket!"
Här följde många ord mellan Matthew Maule och innehavaren av
Seven Gables, i ämnet som denna hade alltså förpackning.
Det verkar (även om Mr Pyncheon haft viss tvekan att hänvisa till berättelser så
ytterst absurda i sin aspekt) som den populära tron pekade vissa
mystiska anslutning och beroende,
som finns mellan familjen av Maules och dessa stora orealiserade ägodelar
De Pyncheons.
Det var en vanlig talesätt att den gamla guiden hängde fast han var, hade fått
best end på köpet i sin tävling med överste Pyncheon, eftersom han hade
fick innehav av Great Eastern fordran,
i utbyte mot ett tunnland eller två av trädgården jord.
En mycket åldrig kvinna, nyligen döda, hade ofta använt metaforiska uttryck i hennes
brasafton prata, hade att miles och sjömil Pyncheon länder har skyfflas in i
Maule grav, som genom bye, var endast en
mycket grunt vrå, mellan två stenar, nära toppen av Gallows Hill.
Återigen, när advokaterna gjorde förfrågan för det saknade dokumentet, var det en för-ord
att det aldrig skulle finnas, om inte i guiden skelett hand.
Så mycket i vikt hade sluga advokater som tilldelats dessa fabler, som (men Mr
Pyncheon såg inte lämpligt att informera snickaren av det faktum) de hade i hemlighet
orsakade guiden grav som ska sökas.
Inget upptäcktes emellertid, förutom att, unaccountably, den högra sidan av
skelettet var borta.
Nu, vad var utan tvekan viktigt, kan en del av dessa populära rykten att
spåras, men ganska tveksamt och otydligt, åt slumpen ord och dunkla
inslag av den avrättade guiden son, och far till denna nuvarande Matthew Maule.
Och här Mr Pyncheon kan ge en post i sitt eget personliga uppgifter in.
Men men ett barn på den tiden mindes han antingen eller tyckte att Matteus far
hade lite jobb att utföra på dagen innan, eller möjligen mycket morgonen den
Överste bortgång i det privata rummet
där han och snickaren var i detta ögonblick prata.
Vissa papper som hör till överste Pyncheon, som hans sonson tydligt
recollected, hade utspridda på bordet.
Matthew Maule förstod insinuerade misstanke.
"Min far", sa han, - men ändå det var den mörka leende, gör en gåta av hans
ansikte, - "Min far var en honester man än den blodiga gamla översten!
Att inte få sina rättigheter tillbaka skulle han ha fört bort en av dessa papper! "
"Jag ska inte byta ord med dig", anmärkte utländska uppfödda Mr Pyncheon,
med stolta lugn.
"Inte heller blir det mig att harmas varje råhet mot varken min farfar eller
mig själv.
En herre, innan de söker samlag med en person av din station och vanor,
kommer först överväga om brådskande slutet kan kompensera för
obehagliga av organet.
Det gör det i detta fall. "
Han förnyade sedan samtalet, och gjorde stora pekuniära erbjudanden till snickaren i
Om det senare skulle ge information som leder till upptäckten av den förlorade
dokument, och den därav framgång östra fordran.
Under en lång tid Matthew Maule sägs ha vänt en kall öra till dessa
propositioner.
Äntligen, dock med en underlig sorts skratt, frågade han om Mr Pyncheon
skulle göra fram till honom den gamla guiden: s hemman jord, tillsammans med House
av de sju gavlarna, nu står på den,
straffet för den skriftliga bevisningen så brådskande krävs.
Den vilda, kakelugnsvrån legend (som, utan att kopiera alla sina extravaganser, min
Berättelsen följer i huvudsak) här ger en redogörelse för några mycket konstigt beteende på
den del av överste Pyncheon porträtt.
Denna bild, det måste förstås, var tänkt att vara så intimt samman med
öde huset, och så magiskt inbyggda i väggarna, att om när den
bör tas bort, att mycket ögonblick
Hela byggnaden skulle komma dånande ner i en hög med dammiga ruin.
Under hela det föregående samtalet mellan Mr Pyncheon och snickare, att
stående hade rynkar, knyter sin näve, och ger många sådana bevis för
överdriven ORO, men utan
locka anmälan av endera av de två colloquists.
Och slutligen, i Matteus Maule: s djärva förslag om en överföring av sju
gavelförsedda struktur är spöklikt porträtt bedyrade att ha förlorat allt tålamod, och att
har visat sig på den punkt fallande kroppsligen från dess ram.
Men sådana otroliga händelser är bara nämnas åt sidan.
"Ge upp det här huset!" Utropade Mr Pyncheon i förvåning över förslaget.
"Var jag göra det, skulle min morfar inte vila lugnt i sin grav!"
"Han har aldrig, om alla historier är sanna", sade snickaren composedly.
"Men det är fråga om hans sonson mer än det gör Matthew Maule.
Jag har inga andra termer för att föreslå. "
Omöjligt eftersom han först trodde att det uppfyller Maule förutsättningar, fortfarande i ett
andra ögonkastet, var han Pyncheon av uppfattningen att de skulle åtminstone vara fråga om
diskussion.
Själv hade ingen personlig fäste för huset, eller några trevliga föreningar
samband med hans barnsliga hemvist i den.
Tvärtom, efter sju-och-trettio år, förekomsten av sin döda farfar
verkade fortfarande genomsyra det som på den där morgonen när förskräckta pojken hade skådat
honom med så hemskt en aspekt, styva i sin stol.
Hans långa vistelse i främmande delar dessutom och förtrogenhet med många av slotten
och förfäders salar i England, och palats i marmor från Italien, hade orsakat honom att
tittar föraktfullt på House i
Seven Gables, vare sig i själva glans och bekvämlighet.
Det var en herrgård ytterst otillräcklig för att den livsstil som skulle vara
åligger Mr Pyncheon att stödja, efter att ha insett sina territoriella rättigheter.
Sin förvaltare kan behagar att ockupera det, men aldrig, förvisso, landade stora
varumärkesinnehavaren själv.
I händelse av framgång, ja, det var hans syfte att återvända till England, ej heller att säga
sanningen, skulle han nyligen har lemnade att mer trivsamt hem, hade inte sin egen
förmögenhet, liksom hans avlidna hustrus, börjat ge symtom på utmattning.
Den östra påståendet gång ganska fast, och satte på fast grund av faktiska
innehav, Mr Pyncheon egendom - som ska mätas genom miles, inte tunnland - skulle vara
värda ett earldomen, och skulle rimligen
berättigar honom att värva eller att han kan köpa, att förhöjt värdighet från
Brittiska monarken.
Lord Pyncheon - eller earlen av Waldo - hur kunde en sådan magnat förväntas
kontrakt han storhet inom ömkliga kompassen sju shingled gavlar?
Kort sagt, på en förstorad bild av verksamheten, visade sig snickaryxor termer så
löjligt enkelt att Mr Pyncheon knappt kunde låta bli att skratta i hans ansikte.
Han var ganska skämdes, efter ovanstående överväganden att föreslå några minskning av
så måttlig ett ersättning för den enorma tjänsten att göras.
"Jag samtycker till att ditt förslag, Maule!", Skrek han.
"Sätt mig i besittning av dokumentet nödvändigt att fastställa mina rättigheter och
House of Seven Gables är din egen! "
Enligt vissa versioner av berättelsen, var en vanlig kontrakt med ovanstående resonemang
utarbetats av en advokat, och undertecknat och förseglat i vittnens närvaro.
Andra säger att Matthew Maule var nöjd med en skriftlig privat överenskommelse, där
Mr Pyncheon lovat heder och integritet till uppfyllandet av de villkor
ingåtts på.
Herrn beställde därefter vin, som han och snickaren drack tillsammans i
bekräftelse på sin affär.
Under hela föregående diskussion och efterföljande formaliteter, den gamla puritanska s
stående verkar ha bestått i sina dunkla gester för ogillande, men
utan verkan, med undantag för att, som herr
Pyncheon fastställs den tömda glaset, tänkte han att han såg sin morfar rynka pannan.
"Detta sherry är för potent ett vin för mig, det har påverkat min hjärna redan", säger han
observerats efter en något överraskad *** på bilden.
"På återvände till Europa, skall jag begränsa mig till de mer känsliga årgångar av
Italien och Frankrike, det bästa av dessa kommer inte bära transporter. "
"Min Herre Pyncheon får dricka vilket vin han vill, och var han vill", svarade
snickare, som om han hade varit invigd till Mr Pyncheon ambitiösa projekt.
"Men först, min herre, om du önskar budskapet om denna förlorade dokument, måste jag längtar favören
en liten prata med din mässa dotter Alice. "
"Du är galen, Maule" utropade Mr Pyncheon högdraget, och nu, äntligen, finns
var ilska blandas ihop med hans stolthet. "Vad kan min dotter har att göra med en
affärer så här? "
Faktum är att vid denna nya efterfrågan på snickaren sida, innehavaren av
Seven Gables var ännu mer åska, slog än vid den svala förslag att kapitulera
hans hus.
Det fanns åtminstone en tilldelbar motiv för den första bestämmelse, det verkade
att vara någon vad det sista.
Ändå insisterade Matthew Maule robust på den unga damen som kallats,
och även gav hennes pappa att förstå, i en mystisk form av förklaring, - som
tillverkad av material avsevärt mörkare än det
såg ut innan, - att den enda chansen att skaffa sig erforderlig kunskap var
genom det klara, kristall medium en ren och *** intelligens, liksom den
mässan Alice.
Inte belasta vår historia med Mr Pyncheon s skrupler, oavsett om samvete,
stolthet, eller faderliga ömhet han till sist beordrade sin dotter att kallas.
Han visste mycket väl att hon var i sin kammare och bedriver ingen ockupation som inte kunde
lätt läggas åt sidan, ty, som det hände, sedan Alice namn hade talat,
både hennes far och snickaren hade hört
den sorgliga och söt musik av hennes cembalo och luftigare melankoli hennes
medföljande röst. Så Alice Pyncheon tillkallades och
dök upp.
Ett porträtt av denna unga dam, målad av en venetiansk konstnär, och lämnade av sin far i
England, sägs ha fallit i händerna på den nuvarande hertigen av Devonshire,
och nu att bevaras vid Chatsworth, inte
på grund av några föreningar med originalet, men för dess värde som en bild,
och den höga karaktär skönhet i ansiktet.
Om det någonsin fanns en dam född, och avskilda från världens vulgära *** genom en
vissa mild och kallt ståtlighet, var det just denna Alice Pyncheon.
Ändå fanns det kvinnliga blandningen i henne, ömhet, eller åtminstone anbudet
kapacitet.
För att uppnå detta försonande kvalitet, skulle en man med generös natur har förlå***
all sin stolthet, och har nöjt, nästan, att ligga i hennes väg, och låt
Alice in hennes smärta foten på hans hjärta.
Allt som han skulle ha krävt var helt enkelt erkännandet att han verkligen var en
man och en medmänniska, gjuten av samma element som hon.
Som Alice kom in i rummet, föll ögonen på den snickare som stod i närheten
centrum, klädd i grönt ylle jacka, ett par lösa byxor, öppen på knäna,
och med en lång ficka för hans styre, de
slutet av denna stack, det var som riktigt ett märke hantverkaren kallelse som Herr
Pyncheon fulla-klänning svärd som gentlemans aristokratiska anspråk.
En sken av konstnärlig godkännande ljusnat under Alice Pyncheon ansikte, hon slogs med
beundran - som hon gjorde inga försök att dölja - av den märkliga comeliness,
styrka och energi Maule siffra.
Men det beundrar blick (vilket de flesta andra män, kanske skulle ha vårdas som en
söta minne genom hela livet) timmermannen förlät aldrig.
Det måste ha varit djävulen själv som gjorde Maule så subtila i sin preception.
"Har flickan ser på mig som om jag vore en brute vilddjur?" Tänkte han, att sätta sin
tänder.
"Hon ska veta om jag har en mänsklig ande, och värre för henne, om det visar sig
starkare än sin egen "" Min far skickade dig för mig ", säger Alice,
i sitt söta och harpa-liknande röst.
"Men om du har affärer med denne unge man, ber låt mig gå igen.
Du vet att jag inte älskar det här rummet, trots det Claude, som du försöker att ta
tillbaka soliga minnen. "
"Stanna en stund, ung dam, om ni", sade Matthew Maule.
"Min affärer med din far är över. Med dig själv, är det nu att börja! "
Alice såg mot sin far, i förvåning och utredning.
"Ja, Alice", sade Mr Pyncheon, med några störningar och förvirring.
"Den här unge mannen - hans namn är Matthew Maule--bekänner, såvitt jag kan förstå honom,
att kunna upptäcka, genom era medel, ett visst papper eller pergament, vilket var
saknade långt före din födelse.
Betydelsen av den aktuella handlingen gör det lämpligt att försumma någon
möjligt, även om osannolik, metod för att återfå det.
Du kommer därför tvinga mig, min kära Alice, genom att svara på denna persons
utredningar, och uppfyller sina lagliga och rimliga krav, i den mån de kan
verkar ha den ovan nämnda mål i sikte.
Som jag ska vara kvar i rummet, behöver du gripa någon otrevlig eller opassande
hållning på den unge mannens del, och på din minsta önskan naturligtvis
utredningen, eller vad vi kan kalla det, ska omedelbart avbrytas. "
"Mistress Alice Pyncheon", kommenterade Matthew Maule, med största vördnad, men ändå en
hälften dolda sarkasm i hans blick och ton, kommer att "utan tvekan känna sig ganska trygga i
hennes fars närvaro, och under hans all-tillräckligt skydd. "
"Jag säkert får roa någon slags oro, med min pappa till hands", säger
Alice med jungfruliga värdighet.
"Inte heller föreställa jag att en dam, samtidigt trogen sig själv, kan ha något att frukta
från vem, eller i något fall! "Stackars Alice!
Genom vilka olycklig impuls hon satte därmed sig på en gång om villkoren för strid
mot en styrka som hon inte kunde uppskatta?
"Då Mistress Alice", säger Matthew Maule, lämnar en stol - graciöst nog, för en
hantverkare kommer "det du du bara att sitta ner och göra mig den tjänsten (även om
helt och hållet utanför en dålig snickaryxor öknar) att fixa ögonen på min! "
Alice efterlevs, hon var mycket stolt.
Bortsett alla fördelar av rang, anses denna mässa flickan själv medveten om en
makt - tillsammans med skönhet, hög, obefläckade renhet och konserveringsmedlet kraft
kvinnlighet - som kunde göra henne sfären
ogenomträngliga, inte förrådd av förräderi inifrån.
Hon visste instinktivt, det kan vara, att några olycksbådande eller ont styrka var nu
strävar efter att föra sina hinder, inte heller skulle hon tacka nej till tävlingen.
Så Alice satte kvinnans styrka mot människans styrka, en match inte ofta lika på den del
av kvinna.
Hennes far tiden hade vänt sig bort, och verkade försjunken i betraktandet av ett
landskap av Claude, där en skuggig och sol-strimmiga vista trängt så avlägset
in i en gammal ved, att det skulle ha
har inte konstigt om hans fantasi hade förlorat sig i bildens förbryllande djup.
Men i sanning var bilden inte mer för honom i det ögonblicket än den tomma väggen
mot vilken den hängde.
Hans sinne var hemsökt av de många och märkliga berättelser som han hade hört,
tillskriva mystisk om inte övernaturliga donationer från dessa Maules, liksom den
barnbarn här närvarande som hans två närmaste förfäder.
Mr Pyncheon långa bosatt utomlands, och samlag med män i kvickhet och mode, -
hofmän, worldings och fria tänkare, - hade gjort mycket mot utplåna den bistra
Puritanska vidskepelse, som ingen av New
England födelsen på den tidiga perioden kunde helt och hållet fly.
Men å andra sidan, hade inte ett helt samhälle tror Maule farfar till
bli en trollkarl?
Hade inte brottet styrkt? Hade inte guiden dog för det?
Hade han testamenterade inte ett arv av hat mot Pyncheons att detta endast
barnbarn, som, som det verkade, var nu på väg att utöva ett subtilt inflytande över
dotter till sin fiendes hus?
Skulle inte detta inflytande vara samma som kallades trolldom?
Turning halv omkring fick han en glimt av Maule: s figur i spegeln.
På vissa steg från Alice, med armarna upplyfta i luften gjorde snickaren en
gest som om att styra nedåt en långsam, tunga, och osynlig tyngd på
jungfru.
"Stanna, Maule!" Utropade Mr Pyncheon, kliva framåt.
"Jag förbjuder er går vidare!"
"Be, min käre far, inte avbryter den unge mannen", säger Alice, utan att ändra
sin ställning. "Hans insatser, jag försäkrar er, kommer att vara mycket
ofarliga. "
Återigen Mr Pyncheon vände blicken mot Claude.
Det var då hans dotter vilja, i opposition till sin egen, att experimentet
bör vara helt prövas.
Hädanefter alltså gjorde han men samtycke inte tvinga den.
Och var det inte för hennes skull långt mer än för sin egen som han önskade framgången?
Det förlorade pergament återställas när, den vackra Alice Pyncheon med rika
hemgift som han skulle då skänka kan gifta en engelsk hertig eller en tysk regerande-
Prince, i stället för vissa New England präst eller advokat!
Vid tanken, samtyckte de ambitiösa fadern nästan, i sitt hjärta, att om
djävulens makt behövdes för att förverkliga denna stora objekt, Maule
kan framkalla honom.
Alice egen renhet skulle bli hennes trygga. Med sitt sinne fullt av imaginära
prakt, hörde Mr Pyncheon en halv uttalade utrop från hans dotter.
Det var mycket svagt och låg, så otydligt att det verkade men hälften en vilja att forma
ut ord och alltför odefinierade ett anspråk på att vara begripliga.
Men det var ett rop på hjälp - sitt samvete har aldrig tvivlat på det,! - Och lite mer än en
viska till hans öra, det var en dyster skrik och lång reechoed så, i regionen runt
hans hjärta!
Men den här gången far inte vända sig. Efter ytterligare intervall talade Maule.
"Se din dotter", sade han. Mr Pyncheon kom hastigt fram.
Snickaren stod upprätt framför Alice stol, och pekar fingret
mot flickan med ett uttryck av triumferande makt, de gränser som skulle kunna
inte definieras, vilket faktiskt, omfattning
sträckte vagt mot osynliga och det oändliga.
Alice satt i en attityd av djup vila, med den långa bruna ögonfransarna hängande
över hennes ögon.
"Där är hon!" Sade snickaren. "Tala med henne!"
"Alice! Min dotter! "Utropade Mr Pyncheon.
"Min egen Alice!"
Hon rörde sig inte. "Högre", sade Maule, leende.
"Alice! Vakna! "Ropade hennes far.
"It bekymrar mig att se dig så!
Vakna! "Han talade högt, med skräck i rösten,
och nära till det känsliga örat som alltid varit så känslig för alla disharmoni.
Men ljudet nådde uppenbarligen henne inte.
Det är obeskrivligt vad en känsla av fjärrkontroll, dim, ouppnåelig avstånd betwixt sig
och Alice blev imponerad på far genom denna omöjlighet att nå henne med sin
röst.
"Best röra henne!", Sade Matthew Maule "Skaka flickan, och ungefär också!
Mina händer är härdade med för mycket användning av yxa, såg och planet - annat jag kan hjälpa
dig! "
Mr Pyncheon tog hennes hand och tryckte den med allvar ryckte känslor.
Han kysste henne, med så stor hjärt-dunka i kyssen, att han trodde att hon ska behöver
känner det.
Då, i en vindby av ilska på henne känseln, skakade han henne jungfru formen
med ett våld som, i nästa stund, förskräckta det honom att minnas.
Han drog sina omger armar och Alice--som figur, men flexibelt, hade varit
helt oberörd - återfall i samma attityd som innan dessa försök att väcka
henne.
Maule har skiftat sin position, var ansiktet vänt mot honom något, men med
vad som verkade vara en referens hennes mycket slummer till hans vägledning.
Då var det en märklig syn att skåda hur man conventionalities skakade
pulver ur sin PERUK, hur de monopoliserade och ståtliga herre glömde sin värdighet;
hur guld-broderade västen
fladdrade och glittrade i eldskenet med kramper av raseri, terror och
sorg i människans hjärta som slog under den.
"Villain" ropade Mr Pyncheon, skakade sin knutna näve i Maule.
"Du och djävul har tillsammans berövat mig min dotter.
Ge henne tillbaka, leka den gamla guiden, eller om du ska klättra Gallows Hill i
farfars fotspår "" Softly, herr Pyncheon ", sade snickaren
med föraktfulla lugn.
"Softly, en" det kan du Ers Nåd, annat du kommer att skämma bort dem rika spets-volanger på
handlederna!
Är det mitt brott om du har sålt din dotter för blotta hoppet att få en
ark gult pergament i din koppling? Där sitter Mistress Alice tyst sover.
Låt Matthew Maule pröva om hon vara så stolt som snickaren hittade henne ett tag
sedan dess. "
Han talade, och Alice svarade med en mjuk, dämpad, aktiv passivitet och en böjning
av hennes form mot honom, som lågan av en ficklampa när den indikerar en lätt utkast till
av luft.
Han vinkade med handen, och stiger från sin stol, - blint, men undoubtingly som
tenderar till henne säker och oundvikliga centrum - den stolta Alice närmade sig honom.
Han vinkade henne tillbaka, och reträtt sjönk Alice åter in sin plats.
"Hon är min!", Sade Matthew Maule. "Mine, av rätten till den starkaste
ande! "
I den fortsatta utvecklingen av legenden, finns en lång, grotesk och
ibland respektingivande slående hänsyn till snickaryxor besvärjelser (om så att de ska kunna
kallas), med utsikt över upptäcka det förlorade dokumentet.
Det verkar ha varit hans objekt som konverteras sinne Alice till ett slags
teleskopisk medium, genom vilket Mr Pyncheon och själv skulle kunna få en glimt
in i den andliga världen.
Han lyckades därför att hålla en ofullkomlig slags samlag, vid ett
bort med avvek personligheter i vars förvar så mycket uppskattad hemlighet hade
förts utanför polisdistrikten av jorden.
Under sin trance, beskrivs Alice tre siffror som närvarande för henne
förandligade uppfattning.
En var en äldre, värdigt, akter utseende gentleman, klädd som för en högtidlig fest i
allvarligt och kostsamt klädsel, men med en stor blod-fläck på sin rikt smidda band, den
andra en äldre man, småaktigt klädd med en
mörk och baktala ansikte, och en trasig grimma om hans hals, den tredje, en person
inte så långt i livet som de två förstnämnda, men bortom medelåldern, klädd i en grov
ull tunika och byxor läder och
med en snickare styre sticker ut hans sida ficka.
Dessa tre visionära karaktärer hade en ömsesidig kunskap om det saknade dokumentet.
En av dem, i sanning - det var han med blod-fläck på hans band, - tycktes inte
hans gester var missförstådd, att hålla pergamentet i sin omedelbara förvar, men
förhindrades av sina två partners i
mysterium disburdening sig av förtroende.
Slutligen, när han visade ett syfte ropade ut hemligheten högt nog för att
höras från hans egen sfär till att bli dödliga, kämpade hans följeslagare med honom,
och tryckte sina händer över munnen, och
genast - om att han hade strypt av det, eller att hemligheten i sig var en
crimson hue - det fanns en ny ström av blod på hans band.
På denna, hånade de två småaktigt klädda figurer och hånade den mycket förlägen gamla
dignitär, och pekade sina fingrar på fläcken.
Vid denna tidpunkt, vände Maule till Mr Pyncheon.
"Det kommer aldrig att få", sade han.
"Det vårdnaden om denna hemlighet, som så skulle berika hans arvingar, gör en del av din
farfars straff. Han måste kväva med det tills det inte längre är
av något värde.
Och hålla dig House of the Seven Gables! Det är för dyrköpt ett arv, och
för tung med förbannelse över det, att flyttas ännu en stund från överstens
eftervärlden. "
Mr Pyncheon försökte tala, men - vad med rädsla och passion - kan bara göra en
gurglande blåsljud i halsen. Snickaren log.
"Aha, vördnadsfullt sir -! Så att du har gamla Maule blod att dricka", sade han jeeringly.
"Fiend i människans form! Varför offrar du hålla herravälde över mitt barn? "skrek Mr
Pyncheon, när hans strypt uttalande kunde göra så.
"Ge mig tillbaka min dotter.
Gå sedan dina vägar, och kan vi aldrig ses igen! "
"Din dotter!", Sade Matthew Maule. "Varför, hon är ganska min!
Trots att inte vara för hård med god husmor Alice kommer jag lämna henne i
hålla, men jag tror inte garanterar du att hon aldrig ska få tillfälle att minnas
Maule, snickaren ".
Han viftade sina händer med en uppåtgående rörelse, och efter några upprepningar av liknande
gester, vaknade den vackra Alice Pyncheon från hennes underliga trance.
Hon vaknade utan minsta minne av sitt visionära erfarenheter;
men som ett förlorat sig själv i en tillfällig dröm, och återvänder till medvetandet
i verkliga livet, i nästan lika korthet en
intervall som ned-sjunkande lågan från eldstaden bör darra igen upp genom skorstenen.
Att erkänna Matthew Maule, antog hon en air av något kallt men mild värdighet,
den ganska, eftersom det fanns en viss egendomligt leende på snickarens ansikte som
rörs den ursprungliga stolthet mässan Alice.
Så slutade, för den tiden, strävan efter den förlorade titel handling av Pyncheon territoriet
på Österut, ej heller, men ofta förnyades, har det någonsin ännu
drabbat en Pyncheon att ställa ögat på denna pergament.
Men, tyvärr för det vackra, den milda, ännu för stolta Alice!
En makt som hon lite drömt om hade lagt sitt grepp på hennes jungfru själ.
Ett testamente, mest skillnad sin egen, begränsad henne att göra sitt groteska och fantastiska
budgivning.
Hennes far som det visade sig, hade martyr hans fattiga barn till en orimligt önskan om
mäta sin mark miles i stället för tunnland.
Och därför, medan Alice Pyncheon levde var hon Maule slav i en bondage mer
förödmjukande, tusen gånger, än det som binder sin kedja runt kroppen.
Sittande av hans ödmjuka brasan fick Maule men vifta hans hand, och varhelst
stolta damen råkade vara - oavsett om sin kammare, eller underhållande hennes fars
ståtliga gäster, eller dyrkar i kyrkan -
oavsett sin plats eller ockupation, passerade hennes ande från under hennes egen kontroll,
och bugade sig till Maule.
"Alice, skratt!" - Snickaren, bredvid sin härd, skulle säga, eller kanske intensivt
kommer det, utan ett talat ord.
Och även om det vore bön-tid, eller vid en begravning, måste Alice bryta sig in i naturen
skratt.
"Alice, vara ledsen!" - Och, i det ögonblick, skulle ner kom tårarna, släckning alla
munterhet av de omkring henne som plötsliga regnet på en brasa.
"Alice, dans." - Och dansa hon skulle, inte i denna domstol-liknande åtgärder som hon hade
lärde utomlands, men en del höga tempo jigg eller hop-hoppa rigadoon, anstår den raska
Lasses på en rustik glad beslutsfattande.
Det verkade vara Maule: s impuls, inte att förstöra Alice, och inte heller att besöka henne någon svart
eller gigantiskt ofog, som skulle ha krönt sina sorger med nåd
tragedi, men att utlösa en låg, ogenerös förakt på henne.
Således alla värdigt liv gick förlorat. Hon kände sig alltför mycket förödmjukad och
längtade efter att ändra naturens med lite mask!
En kväll på en brudföljet (men inte sin egen, ty, så försvinner från självbehärskning, hon
skulle ha ansett det synd att gifta sig), var dålig Alice vinkade fram av henne osynlig
despot, och begränsas i sin skira
vit klänning och satin tofflor, att påskynda längs gatan till medelvärdet bostad en
arbetade-man.
Det var skratt och gott mod inom, för Matthew Maule, den kvällen var att gifta
arbetaren dotter, och hade sammankallat stolta Alice Pyncheon att vänta på sin
brud.
Och så gjorde hon, och när TWAIN var en, vaknade Alice ur hennes förtrollade
sova.
Men inte längre stolt, - ödmjukt och med ett leende hela genomsyrad av sorg, - hon kysste
Maule hustru och gick sin väg.
Det var en dåligt natten, sydost vinden körde blandad snö och regn i
hennes skyddad tunt bröst, hennes satin tofflorna var blöta rakt igenom, som
Hon trampade på leriga trottoarerna.
Nästa dag en kall, snart, en fast hosta, anon, en hektisk kind, en bortkastad form, som
satt bredvid cembalo och fyllde huset med musik!
Musik i vilket en stam av de himmelska korgossar upprepades!
Åh, glädje! För Alice hade fött sitt sista förnedring!
Åh, större glädje!
För Alice var ångerfulla av hennes en jordiska synd, och stolt inget mer!
De Pyncheons gjorde ett stort begravning för Alice.
Den släkt och vänner var där, och hela respektabilitet i staden annat.
Men sist i processionen, kom Matthew Maule, gnisslar tänderna, som om han skulle
har bitit sitt eget hjärta Twain, - den mörkaste och wofullest man som någonsin vandrat
bakom ett lik!
Han menade att ödmjuka Alice, inte för att döda henne, men han hade tagit en kvinnas känsliga själ
i hans oförskämd Gripe, att leka med - och hon var död!