Tip:
Highlight text to annotate it
X
Hören mig alla heliga släkten, större och smärre söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader, att väl jag täljer forntida sägner, de första, jag minnes.
Jättar, i urtid alstrade, minns jag, som mig fordom fostrat hava;
nio världar jag minns, och vad som var i de nio, måttgivande trädet under mullen djupt.
I åldrarnas morgon, då Ymer levde, var ej sand, ej sjö, ej svala vågor;
jorden fanns icke, ej upptill himlen; ett gapande svalg fanns men gräs fanns ingenstädes.
Innan Burs söner lyfte landen i höjden, de som mångberömd Midgård skapade.
Solen strålade från söder på stenar, och gröna örter grodde i marken.
Solen kom från söder i sällskap med månen på höger hand över himlaranden.
Solen ej visste, var salar hon hade, stjärnorna ej visste, var de skimra skulle,
månen ej visste, vad makt han hade.
Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag;
åt natt och nedan namn de gåvo, uppkallade morgon och middag också,
eftermiddag och afton, för att med åratal räkna.
Asarne möttes på Idavallen, timrade höga tempel och altar,
smedjor byggde, smycken gjorde, skaffade sig tänger och skapade verktyg.
På gården med brädspel de glada lekte, armod på guld fanns ingalunda,
tills tursamöar trenne kommo, mycket mäktiga mör, från jättevärlden.
Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag,
vem dvärgars skara skapa skulle av blodig bränning och Blains ben.
Där var Modsogner vorden den mest förnämlige av dvärgar alla och Durin den andre;
de gjorde många människobilder, dessa dvärgar, av jord, som Durin sade.
Nye och Nide, Nordre och Sudre, Austre och Västre, Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor, Bombur, Nore, An och Anar, Ae, Mjodvitner.
Veig och Gandalv, Vindalv, Torin, Tro och Train, Täck, Lit och Vitr,
Na och Nyrad. Nu har jag dvärgarna - Regin och Radsvid - rätt omtalat.
File, Kile, Funden, Nale, Hepte, Vile, Hanar, Svior,
Fra, Hornbore, Fräg och Lone, Aurvang, Jare, Eikinskjalde.
Tid är att dvärgar i Dvalins skara för människorna leda till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte sökte åt sig till grusslätterna från grundens sten.
Där var Draupner och Dolgtraser, Ha, Haugspore, Lävang, Gloe,
Skirner, Virver, Skavid, Ae.
Alf och Yngve, Eikinskjalde, Fjalar och Froste, Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas, så länge människor leva, denna långa räcka av Lovars förfäder.
Tills ur den skaran trenne asar, kraftiga och kärleksfulla, kommo till ett hus.
De funno på land föga förmående Ask och Embla utan livsmål.
Ande de ej ägde, omdöme ej hade, ej livssaft, ej läte, ej livlig färg.
Ande gav Oden, omdöme Höner, livssaft gav Lodur och livlig färg.
En ask vet jag stånda, den Yggdrasil heter, ett väldigt träd, överöst av vita sanden.
Därifrån kommer daggen, som i dalarne faller, den står evigt grön över Urdarbrunnen.
Därifrån komma möar, som mycket veta, tre ur den sal, som under trädet står.
Urd hette en, den andra Verdandi, man skar på trä namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte, liv de korade för människors barn, männens öden.