Stalker - 1979 - , director - Andrei tarkovsky - Multi subtitles

Mosfilm. Den andra Skapande Föreningen. ALISA FREINDLICH ALEXANDER KAJDANOVSKIJ ANATOLIJJ SOLONITSYN NIKOLAJ GRINKO i filmen. STALKER Manus av Arkadij STRUGATSKIJ och Boris STRUGATSKIJ efter novellen "Picknick vid vägkanten". Regi: Andrej TARKOVSKIJ. Foto: Alexander KNJAZJINSKIJ. Scenografi: Andrej TARKOVSKIJ. Musik: Edvard ARTJOMJEV. Regissör: L. TARKOVSKAJA. Dikter: Fjodor TJUTJEV, Arsenij TARKOVSKIJ. Ljud: V. SJARUN Dirigent: E. CHATJATURJAN. Svensk text: M. Larsson. STALKER "Vad var det? En meteorit från rymden?" Ett besök av avlägsna utomjordingar? Hur som helst, i vårt lilla land skapades ett miraklernas mirakel-Zonen. Trupper skickades omedelbart dit. De återvände aldrig. Då omringades zonen av poliskedjor... "Antagligen var det riktigt. Förresten, jag vet inte..." Från intervjun med nobelpristagaren professor Walles. Varför tog du min klocka? Vart är du på väg? Du gav ditt ord på det, och jag trodde dig. Du tänker inte på dig själv. Men oss? Tänk bara på ditt eget barn! Hon har inte vant sig vid dig än, men du drar upp det gamla igen? Jag har blivit en käring. Du har gjort *** på mig. Tyst, du väcker lillan. Jag kan inte vänta på dig hela tiden! Jag dör! Du skulle ju börja arbeta! Du var lovad ett riktigt arbete! Jag kommer snart tillbaka. Du återvänder till fängelset! Men den här gången får du inte fem, utan tio år! Under dessa tio år har du inte Zonen, ingenting! Men jag dör under dessa tio år! Herre Gud, för mig är allt ett enda fängelse! - Låt mig gå! - Jag låter dig inte gå någonstans! Låt mig gå, säger jag! Stick! Hoppas du ruttnar där! Förbannad vare den dag då jag mötte dig, ditt as! Gud själv fördömde dig! Och mig på grund av dig! Min kära, världen är outhärdligt tråkig. Därför kan varken telepati, synvillor eller UFO: n existera. Världen styrs av orubbliga lagar och det är olidligt tråkigt. Dessa lagar är beständiga. De kan inte förändras. Tro inte på flygande tefat, det vore alltför intressant. Men Bermuda-triangeln? Ni vill väl inte påstå... Jo. Det finns ingen Bermuda-triangel. Det finns en triangel ABC, ekvivalent med triangeln A'B'C'. Ni känner inte vilken tristess som är knutet till detta påstående. Det skulle vara intressant på medeltiden. I varje hus fanns en hustomte, och i varje kyrka fanns Gud. Människor var unga! Nu är var fjärde en gamling. Vad tråkigt, min ängel. Men ni sa att Zonen är skapat av övercivilisationen... Också, förmodligen, tristess, några lagar, trianglar, och inga hustomtar, och absolut ingen Gud. För om Gud är precis den där triangeln... ...då vet jag varken in eller ut. Förtjusande! Farväl, min vän. Denna dam gick vänligt med på att ta sig till Zonen i vårt sällskap. Hon är en modig kvinna. Hon heter... Förlåt, ni heter... Så ni är verkligen stalker? Strax... jag ska förklara allt. Gå... Missfoster. Stupfulla i alla fall. Jag? Hur menar ni då? Jag tog en sup, precis som hälften av befolkningen. Den andra hälften super. Inklusive kvinnor och barn. Men jag tog bara en sup. Helvete, någon har spillt här. Drick. Det är för tidigt ännu. Vi kanske tar oss ett glas före avresan? Vad anser ni? Ta bort det. Jag förstår. Spritförbud. Alkoholism är ett samhällets gissel. Nå, då får vi dricka öl. Vad ska detta föreställa? Lugn, han nyktrar till. Han behöver också komma dit. Är ni verkligen professor? Om det passar. Tillåt mig då presentera mig. Mitt namn är... Ni heter Författaren. Ja, men vad heter jag? Ni heter Professorn. Jag förstår, jag är Författaren, och folk kallar mig förstås för Författaren. - Vad skriver ni om? - Om läsare. Självklart, det är inte värt att skriva om något annat. Det är över huvudtaget inte värt att skriva om något. Men ni... är ni kemist? Snarare fysiker. Tristess det med, antagligen. Sökandet av sanningen. Den gömmer sig, men ni söker den överallt. Om ni gräver på ett ställe, aha - kärnan består av protoner. På ett annat ställe - perfekt: triangeln ABC är ekvivalent med A'B'C'. Men jag sysslar med andra saker. Jag gräver fram sanningen, men det händer något med den, så när jag grävde efter sanningen fann jag en hög med... ja, jag säger inte med vad. Det passar er bra! Tänk er en antik kruka som står på ett museum. Förr om tiden kastades matrester i den. Numera är folk hänförda över det lakoniska mönstret och den enastående formen. Alla tycker den är så bra... Men sedan visar det sig att den alls inte är antik, utan ett verk av en skämtare för skojs skull. Genast förloras intresset. Kännare tar till orda... Tänker ni på detta hela tiden? Gud förbarme! Jag tänker inte ofta alls. Det är farligt för mig. Det är omöjligt att skriva och tänka på framgång eller motgång. Natürlich! Men om mina verk inte läses om 100 år, varför ska jag över huvudtaget skriva då? Säg mig, professor, varför är ni inblandad i denna historia? Vad vill ni med Zonen? Jag är i en sorts mening forskare. Men varför? En författare på modet. Flickorna hänger säkert i klasar. Inspirationen är förlorad. Jag ska gå och tigga ny. Så ni har tagit *** som författare? Vad? Ja, i någon mening. Hör ni? Det är vårt tåg. - Har ni monterat ner biltaket? - Jag tog ner det. Lüger, om jag inte återvänder, titta in till frugan. Attans, jag glömde köpa cigaretter. Gå inte tillbaka. - Vad? - Det är förbjudet. - Ni är likadana allihop. - Hur då? Ni tror på en *** strunt. Vi får spara det till svåra tider. Är ni verkligen forskare? Lägg er ner! Rör er inte! Titta, är det någon där? Fortare! Ingen där. Gå mot den utgången. Men vad menar ni, Författare? - Ni glömde väl inte dunken? - Här, den är full. Jag sa det till er förut... Det är lögn alltihop. Jag struntade i inspirationen. Hur kunde jag veta hur det kallas, det som jag vill? Hur kunde jag veta att jag egentligen inte vill det som jag vill? Eller, det att jag verkligen inte vill det som jag inte vill? Det är ogripbara saker: det räcker med att nämna dem, och meningen försvinner, smälter, löses upp, likt en manet i solen. Mitt medvetande kämpar för vegetarianernas seger i världen. Men mitt undermedvetande längtar efter en saftig köttbit. Men vad vill jag? Världsherravälde. Tysta! Vad ska vi med ett lok till i Zonen? Han vaktar gränsposteringen. Han går inte längre. De tycker inte om att gå längre. På era platser! Är alla på sina platser? Vakterna är här. Låt dem sätta på TV: n. Fortare! Gå och titta, står det en dressin på rälsen? Vad för dressin? Gå tillbaka, jag tittar själv. Dunken! Hitåt! Lämna er ryggsäck här, den är för Otymplig. Ni går visst utan packning, ni ser det som en promenad. Om någon blir träffad, skrik inte, spring inte omkring. Om de får syn på oss dödar de. När allt tystnar kryper ni tillbaka till gränsposten. I gryningen hämtar de er. Hinner de inte ikapp oss? De skyr den som eld skyr vatten. Vem? Då så... då är vi hemma. Så tyst det är! Den tystaste platsen på jorden. Ni kommer själva att se det. Här är det så vackert. Ty här finns ingen. Vi finns ju här. Tre människor kan inte smutsa ned här på en dag. Varför då? De kan det. Konstigt, det luktar inte från blommorna. Eller jag... Känner ni inte det? Det stinker från kärret, det känner jag. Nej, det är från ån. Det är en å här. Här fanns en blomsteräng i närheten, men Piggsvinet trampade sönder den. Men doften från den bevarades länge, i flera år. Varför trampade han sönder ängen? Jag vet inte. Jag frågade också varför. Han svarade bara: "Det förstår du själv vad det lider". Jag tror att han kom att hata Zonen. Vad är det för något, är det ett efternamn, Piggsvin? Ett smeknamn, precis som era. Han förde människor till Zonen i åratal och inget kunde hindra honom. Min lärare. Han fick upp mina ögon. Då kallades han inte för Piggsvin, utan för Läraren. Sedan hände det något, något brast inom honom. Men, enligt min mening blev han bestraffad. Hjälp mig. Dessa band ska knytas till muttrarna. Och jag... jag tar en promenad. Jag måste... Gå inte för långt här bara. Vart ska han. Han kanske bara vill vara ensam. Varför? Det är lite obehagligt även när man är tre. Mötet med Zonen. Han är stalker. Vad betyder allt detta? Ni måste förstå att stalker till stor del är ett kall. - Jag föreställde mig honom annorlunda. - Hur då? Ja, Läderstrumpan, Tjingatjguk och Den Stora Ormen... Hans biografi är ännu otäckare. Han har suttit i fängelse flera gånger, där blev han stympad. Hans dotter är mutant, "Zonens offer" sägs det. Det sägs att hon inte har några ben. Hur är det med Piggsvinet? Och vad betyder "blev bestraffad"? Är det ett talesätt? En vacker dag återvände Piggsvinet härifrån och blev plötsligt rik. Han blev ofantligt rik. Var det hans straff? Efter en vecka hängde han sig. Varför! Tysta! Vad kan det för något? För 20 år sedan föll en meteorit på denna plats. En hel by förintades. Det söktes efter denna meteorit, men ingenting hittades förstås. Men varför "förstås"? Sedan började människor försvinna härifrån. Folk gav sig av hit men återvände aldrig. Så slutligen bestämde man... ...att den där meteoriten inte riktigt var en meteorit. Till en början... ...sattes taggtråd upp så att nyfikna inte skulle riskera. Då spred sig ryktet att det finns en plats i Zonen... ...där önskningar går i uppfyllelse. Självklart vaktades Zonen stenhårt. Annars vet man aldrig vad folk kan önska. Men vad var det, om inte meteorit? Jag säger det, att det är okänt. Vad tror ni själv? Jag tror ingenting. Vad som helst. Ett bud till mänskligheten, som en kollega till mig säger. Eller present. Vilken trevlig liten present! Varför behövde de göra detta? För att göra oss lyckliga. Blommorna blommor än en gång, men luktar av någon anledning inte. Ursäkta att jag lämnade er här, men det var ändå tidigt att gå. Hörde ni? Någon kanske bor här? Vem? Ni berättade för mig. Turister, som fanns här då Zonen kom till. I Zonen finns ingen och här kan ingen finnas. Nå då så, det är dags. Men hur återvänder vi? - Härifrån återvänder man inte. - Hur menar ni? Nu går vi, som vi kommit överens om. Jag kommer att ge riktningen. Att avvika från den är farligt. Det första riktmärket är den sista stolpen. Professor, ni går först. Nu går ni. Försök att gå i samma steg. Herre Gud! Men var är... Blev de kvar precis så här? Människor? Vem vet. Jag minns hur de packade vid stationen för att ta sig hit. Jag var pojke då. Då trodde alla att någon ville besegra oss. Gå ni, Professor. Ni, Författare. Där finns ert rum. Vi ska ditåt. Varför trissade ni upp priset så? Det är bara ett stenkast bort! Ja, men det verkar bara nära. Vi kan inget göra. Sluta! Det är förbjudet! Sluta, rör inte! Men rör inte då! Vad är det med er? Är ni från vettet? Detta är inget ställe för promenader. Zonen kräver respekt, annars straffar den berörda. Försök er bara på en gång till... Vad är det med er, kan ni inte tala? Jag bad om det! Ska vi dit? Ja. Vi går upp, kliver in och tar till vänster direkt. Men vi går inte denna väg. Vi går runt. Men varför då? Man går inte den vägen. I Zonen gäller det att gå längre för att utsättas för mindre risker. Men är det livsfarligt att gå raka vägen? Ni fick det förklarat för er, det är farligt. - Men inte lika på omvägen? - Farligt. Man går inte den vägen. Man går inte på många vägar! Men om jag ändå... Lyssna på mig, vad menar ni... Ta en jobbig omväg! Här är allt serverat! Här riskerar man, där riskerar man. Vilket fanskap! Ni förhåller er alltför lättsinnigt till detta. Jag är trött på alla dessa muttrar med band. Ni gör som ni vill, men jag går. - Ni är helt från vettet! - Själv är ni, vet ni vad... Tillåter ni mig? Vinden ökar i styrka... Känner ni? Gräset... Då så, i synnerhet då? Vad då "i synnerhet"? Stanna! Bort med händerna! Låt Professorn vara vittne för att jag inte skickat er. Ni går på egen risk. På egen. Vad mer? Inget. Gå. Må Herren göra så att inget händer er. Lyssna! Om ni upptäcker något, eller bara märker något speciellt, kom då tillbaka omedelbart, annars... Kasta bara inte skrot i bakhuvudet. Stanna! Rör er inte! - Varför gör ni detta? - Vad då "varför"? - Varför stoppade ni honom? - Jag trodde att ni... Vad hände? Varför stoppade ni mig? Jag stoppade aldrig er. Men vem? Ni? Det Vette katten... Ni gjorde det bra, herr Shakespeare... Det är otäckt att gå framåt, och bakåt tillåter inte samvetet. Vilken befallning. Jag nyktrade till av rena förskräckelsen. - Vad? - Sluta! - Varför tömde ni flaskan? - Sluta, jag kräver att ni slutar! Zonen är ett mycket komplicerat system... ...av fällor, och alla är de livsfarliga. Jag vet inte vad som pågår här utan människan, men så fort någon kommer hit blir allt rörligt. Tidigare fällor försvinner och ersätts med nya. Ofarliga platser blir ogenomträngliga. Vägen kan vara allt från enkel till omöjligt svårframkomlig. Detta är Zonen. Den kan till och med verka nyckfull. Den är sådan vi själva skapat med vårt tillstånd. Det har hänt att människor vänt åter efter halva vägen. Det har varit sådana som dött på själva tröskeln till rummet. Allt som händer här beror inte av Zonen, utan av oss! Släpper den igenom goda men hugger huvudet av onda? Jag vet inte. Jag tror att den släpper igenom dem som... ...har förlorat hoppet till allt annat. Varken onda eller goda, utan olyckliga. Men även den mest olycklige dör om han inte kan uppföra sig. Ni har tur, den förvarnade er. Jag väntar nog på er här tills ni lyckliga ska gå tillbaka. Det är omöjligt! Jag har med mig smörgåsar, termos... Utan mig uthärdar ni inte en timme här. Här återvänder man aldrig samma väg som man kom. Men, jag skulle ändå föredra... Då går vi tillbaka nu direkt. Ni får tillbaka era pengar förutom en mindre summa för upplevd oro, kan man säga... Har ni tänkt över det, Professor? Ja. Släng er mutter. Andra serien. STALKER Var är ni därborta? Kom hit? Är ni trötta? Herre Gud! Nu ska han tydligen läsa förmaningar igen, det hör man på tonfallet. Låt det som var förutbestämt ske. Låt dem tro på det. Och låt dem skratta över sin skräck. Ty det som de kallar skräck, det är egentligen inte själslig energi, utan friktion mellan själen och världen utanför den. Det viktigaste, låt dem tro på sig själva. Och de blir hjälplösa, som barn, för svagheten är stor, och kraften obefintlig. När en människa föds är hon svag och böjlig, och när hon dör, är hon stark och hård. När ett träd växer är det skört och böjligt, och när det är torrt och hårt dör det. Hårdhet och kraft är dödens följeslagare. Svaghet och böjlighet föreställer tillvarons friskhet. Därför kan det som hårdnat aldrig segra. Kom hit! Det här går riktigt bra. Snart kommer den torra tunneln, sedan blir det lättare. Peppar peppar, ta i trä! - Går vi redan? - Det är klart! Vad annars? Jag trodde att ni ville visa oss något. - Hur blir det med min ryggsäck? - Vad har hänt med den? Jag lämnade den där. Jag visste inte att vi skulle gå. - Nu kan ni inget göra. - Nej, vi måste återvända. - Det är omöjligt! - Jag klarar mig inte utan den! Ni måste förstå att hittills har ingen återvänt samma väg här. Strunta i ryggsäcken. Vad har ni i den, briljanter? Rummet ger er allt ni önskar. Ja, verkligen. Ni kan bli överöst med ryggsäckar. Är det långt till det där rummet? Fågelvägen 200 meter, men här finns inga raka vägar. Nu går vi. Lägg ner er empirism, Professor. Underverk finns utanför empirismen. Kom ihåg att Helige Pjotr var nära att drunkna här. Gå, Författare. Vart ska jag 9517 I trappan. Professor, var är ni? Vilken torr tunnel sedan! Verkligen torr! Det är ett lokalt skämt. Vanligtvis måste man simma här. Vänta, var är Professorn? - Vad? - Professorn är borta! Vad håller ni på med! Han gick bakom er hela tiden! Han kom efter och gick vilse, antagligen. Han gick inte vilse! Han gick efter ryggsäcken. Nu klarar han sig inte ut! Ska vi inte vänta? Nej, här förändras saker hela tiden. Vi får gå vi två. Titta, vad är det? Vart kom det ifrån? - Jag förklarade för er. - Vad förklarade ni? Detta är Zonen. Nu går vi, här... Där är han. Jag är, förstås, tacksam för att ni... bara... Hur kom ni hit? Den största biten kröp jag på alla fyra. Otroligt. Men hur kunde ni gå förbi oss? Vad då "gå förbi"? Jag gick tillbaka till ryggsäcken. Hur har muttern hamnat här? Herre Gud! Det är en fälla! Det är Piggsvinet som har hängt en mutter här. Hur kunde Zonen låta oss komma igenom? Himmel, nu går jag inte ett steg till förrän... Vilken händelse. Nu tar vi rast! Håll er på avstånd från muttern för säkerhets skull. Jag trodde tyvärr inte att Professorn skulle ta sig ut. Jag... Jag vet aldrig i förväg vilka personer jag för hit. Allt visar sig endast här, och då kan det vara försent. Det viktigaste var nog att ryggsäcken med långkalsongerna klarade sig. Lägg er inte i om ni inte förstår. Vad är detta att förstå? Binomialformeln, kanske? Vilken psykologisk avgrund. Det går dåligt för institutet. Vi tilldelas inga medel för expeditioner. Vi fyller ryggsäcken med olika manometrar... ...och tar oss in i Zonen illegalt... ...och testar alla overkliga fenomen med algebra. Ingen i världen förstår något om Zonen. Det blir sensation förstås! Television, de lovordar och bär lagerkransar. Vår Professor träder fram, helt iklädd vitt, och yttrar: "Mene mene tekel u-farsin". Alla gapar av förvåning och skriker i kör: "Han ska ha nobelpriset!". En gammal författare, en amatörpsykolog. Ni borde måla dass- väggar, talanglösa odåga. Klent. Ni kan inte! Ni vet inte hur det görs. Bra, då går jag för att få nobelpriset. Varför har ni så brått? Vill ni ge mänskligheten grädden av er bestickade inspiration? Jag struntar i mänskligheten. Av hela er mänsklighet är jag bara intresserad av en människa, och det är jag. Om jag är värt något, eller om jag är en likadan skit som vissa andra. Men om ni känner igen att ni egentligen är... Vet ni vad, herr Einstein, jag behagar inte att argumentera med er. I diskussionen föds sanningen, även om den är förbannad. Lyssna på mig, Tchingatjguk. Ni har tagit hit många. Inte så många som jag velat. Det handlar inte om det. Varför kom de hit, vad ville de? Lycka, antagligen. Ja, men vilken lycka? Människor tycker inte om att tala om det innerliga. Och detta rör varken er eller mig. I varje fall har ni tur. Men jag har inte sett en enda lycklig människa under hela mitt liv. Inte jag heller. De återvänder från rummet, jag för dem tillbaka, och sedan möts vi aldrig mer. Ty önskningarna uppfylls inte omedelbart. Skulle ni själv inte vilja använda er av rummets möjlighet? Jag mår bra utan det. Lyssna till mig, Professor. Angående bestickad inspiration. Vi antar att jag går in i rummet och återvänder till vår stad, av Gud glömd, som ett geni. Ty en människa skriver för att hon plågas, hon tvekar. Hon måste hela tiden bevisa för sig själv och andra att hon är värd något. Men om jag verkligen skulle veta att jag är ett geni? Varför skulle jag skriva då? Varför? Nu måste jag tillägga att vi existerar för att... Kan ni göra mig en tjänst och lämna mig ifred! Låt mig få slumra en stund, jag sov inte under hela natten. Behåll era komplex för er själv. I alla fall, all er teknologi... ...alla hjul och ugnar och allt annat pick och pack, finns för att man ska arbeta mindre och käka mer. Det är bara kryckor och proteser. Mänskligheten existerar för att skapa... ...skapa konstverk. Detta är osjälviskt till skillnad från andra mänskliga handlingar. Det är bara en stor illusion! Den absoluta sanningens gestalter! Lyssnar ni till mig, Professorn? Vad talar ni om för osjälviskhet? Människor dör ännu av hunger. Var kommer ni ifrån egentligen? Och det ska vara våra tänkande aristokrater! Ni kan inte tänka abstrakt. Ni tänker väl inte lära mig vad meningen med livet är? Och att tänka på samma gång? Till ingen nytta. Ni kanske är professor, men obildad. Så hände sig en fruktansvärd jordbävning. Solen blev mörk, mörk som en tagelskjorta. Och månen blev blodröd... Och de himmelska stjärnorna föll ner på jorden, som ett fikonträd som skakas av en stark blåst, fäller den sina omogna fikon. Och himlen tätnade, rullades upp, likt en pergamentrulle. Och varje berg och ö flyttades från sin platser. Både konungar och dignitärer, både rika och härförare, och starka och var fri människa tog skydd i grottor och klyftor i berget, och sade till bergen och stenarna: fall på oss och skona oss från dem som sitter på tronen och rädda oss från offrets vrede, ty dagen för hans stora vrede är kommen, och vem kan stå emot den? Samma dag gick två... ...två av dem... ...till ett samhälle, som låg efter runt 60 stadier... ...som kallades... ...och de talade med varandra om allt som hänt. Och när de talade och diskuterade med varandra... Och han närmade sig dem, och gick med dem, men deras blick var nerböjd, så de kände inte igen honom. Han sa då: vad diskuterar... ...ni om och varför är ni så nedstämda? En av dem vid namn... Vaknade ni? Ni talade om meningen... ...med vårt... livet... ...den osjälviska konsten... Till exempel musiken. Den är minst av allt kopplad till verkligheten, rättare sagt, om den är kopplad, så är det idélöst, mekaniskt, med ett tomt ljud, utan... ...utan associationer. Men musiken kan ändå, fantastiskt nog, tränga in i själva själen! Vad är det i oss som svarar på ett harmoniskt buller, som förvandlar det till en källa av hög njutning och samlar, och förvånar? För vad behövs detta? Och det viktigaste, vem behöver det? Ni svarar: "Ingen. Inte för något." Osjälviskt. Nej inte alls. Knappast. Ty allt, när allt kommer omkring, har en mening. En mening och en orsak. Vad nu, ska vi dit? Tyvärr. Det finns ingen annan väg. Lite färgsvagt, inte sant? Här är det bäst om jag inte går först. Den Stora Ormen är aldrig frivillig. Vi får kasta krona och klave. Är ni med på det? Här skulle jag föredra en frivillig. Har ni tändstickor? Tack. Den längsta går. Dra. Lång. Denna gång hade ni otur. Ni borde åtminstone kasta en mutter dit. Visst, här. En till? Det är bra... jag går. Fortare, Professor! Här... här är en dörr! Du ska ditåt! Öppna dörren och kliv in! Jag igen? Och jag ska gå in också? Ödet föll på er. Gå, här ska man inte vara länge. Vad har ni där? Här får man inte ha vapen! Ni kommer att dö, och dödar oss med! Minns stridsvagnarna! Släng den, jag ber er verkligen! Förstår ni inte? Om något händer er släpar jag ut er, men så... Jag bönfaller er! Vem ska ni skjuta på där? Gå, vi har ont om tid! Här är det vatten. Håll i ledstången och gå ner! Gå bara inte iväg någonstans! Vänta där uppe vid utgången! Jag hoppas att ni inte har något liknande? - Vad? - Som en pistol. Nej, jag har ampuller ifall det värsta händer. - Vad för ampuller? - Skyddsampuller. Gift. Herre Gud! Har ni kommit för att dö här? Bara för säkerhets skull. Författaren! Tillbaka! Vänd åter! Självmördare! Jag sa åter att vänta vid utgången! Stanna! Rör er inte! Detta är ert rör. - Vad? - Ni får gå först i röret. Han klättrade upp på fel ställe. Han är skrämd. Nu kommer ett till experiment. Experiment, fakta, det är sanning i den sista instansen. Det finns över huvudtaget inga fakta, speciellt inte här. Allt det här är någons idiotiska påhitt. Känner ni verkligen inte det? Men ni måste till varje pris veta vems. Nej, varför då? Vad får vi ut av era kunskaper? Vems samvete plågar en på grund av detta, mitt? Jag har inget samvete, jag har bara nerver. Om något as skäller ut en blir det ett sår. Ett annat as berömmer en, och det blir ett nytt sår. Om man erbjuder själen och hjärtat sätter de i sig både själ och hjärta. Om man sliter gemenheten ur själen tar de gemenheten. De är allesammans helt korrekta. De lider alla av en sensuell hunger. De flockas alla kring något. Journalister, redaktörer, kritiker och tjejer i en oändlig rad. Alla kräver de: kom igen, kom igen! Vad är jag för författare om jag inte tycker om att skriva? För mig är det en plåga, något sjukligt, ett skamligt beteende, ungefär som att pressa ut hemorrojder. Förut trodde jag att jag hjälpte någon med mina böcker. Men jag är inte behövd av någon! Jag dör, och efter två dagar börjar de mumsa i sig någon annan. Jag ville förändra dem, men de förändrade mig! För att likna dem. Tidigare var framtiden bara en nutidens fortsättning, och alla förändringar fanns långt borta, bakom horisonten. Men nu har framtiden förenats med nutiden. Är de verkligen redo för detta? De vill inte veta något! De slukar i sig allt i sin väg! Vilken tur ni har! Herre Gud, ja nu... Ni kommer att leva i 100 år! Varför inte för evigt? Som den vandrande juden. Ni är antagligen en fantastisk människa! Jag tvekade nästan aldrig. Men vilken plåga ni gått igenom! Detta rör är en fruktansvärd plats. Den värsta i Zonen. Den kallas köttkvarnen, men den är mycket värre än så! Hur många har inte strukit med här! Piggsvinets bror dukade under här. Han var så fin, så talangfull. Lyssna på mig. Så var sommaren förbi Som om den aldrig varit. Inne är det varmt Men det räcker inte. Allt, som kunde förverkligats, Fick jag, likt ett femfingrat blad Ta del av. Men det räcker inte. Förgäves försvann Varken det onda eller goda. Allt lyste ljust. Men det räcker inte. Livet bredde ut sin vinge Skyddade och räddade. Jag har verkligen tur Men det räcker inte. Löven sveddes inte Kvistarna bröts inte. Dagen är klar, som glas Men det räcker inte... Bra, vad tycker ni? Det är hans dikter. Varför snor du omkring? Varför far du omkring så? - Jag vill bara... - Detta är motbjudande att se på! Vad jag är glad! Det är inte ofta som alla som gått ut kommer fram. Ni skötte er bra! Ni är bra, goda och pålitliga! Jag är stolt över att jag inte tog fel. Han är, förstår ni, glad över att allt gick bra! Ödet! Zonen! Jag är en fantastisk människa! Tror du jag inte såg hur du gav mig två långa stickor? - Nej, ni förstår inte... - Klart, hur skulle jag... Ursäkta, Professorn, jag vill inte säga något dumt, men den där typen har er som gullegris. Varför säger ni så! Jag, en andra sortens människa, fick vackert kliva ner i röret! Köttkvarn! Vilket ord! Vilken rätt har du att bestämma vem som ska leva och vem som ska kliva ner i köttkvarnen? Ni valde själv! Vad? Att välja en lång sticka bland två långa? Tändstickorna är bara strunt! Redan under muttern stod det klart att Zonen släpper igenom er, och om någon klarar köttkvarnen så är det ni. Och vi går efter er! Nej, vet ni vad... Ni vet inte hur hemskt det är att ta fel. Men någon måste gå först! Ja! Nej, det är ingen klinik! Någon måste gå först! Rör inte! Var snäll och koppla mig till det nionde laboratoriet. Strax. - Ja. - Jag hoppas jag inte stör? - Vad vill du? - Bara ett par ord. Ni gömde, men jag hittade. Gamla byggnaden, fjärde bunkern. Lyssnar du på mig? Jag rapporterar omedelbart till säkerhetsavdelningen. Du kan rapportera, du kan skriva angivelser på mig, du kan skicka dina män på mig, men det är försent! Jag befinner mig två steg från platsen. Förstår du att detta är slutet för dig som forskare? Glädj dig då! Förstår du vad som händer om du tar steget? Försöker du skrämma mig igen? Jag har alltid varit rädd. Jag var rädd för dig med. Men nu är jag inte rädd för något, det försäkrar jag dig. Herre Gud, du är inte ens Gerostrat! Du har alltid velat sätta krokben för mig, bara för att jag låg med din fru för 20 år sedan. Nu är du överlycklig för att du får göra upp med mig. Nåja, gå och genomför.. ...din nedrighet. Våga inte lägga på! Fängelset är inte det värsta som väntar dig. Det viktigaste är att du aldrig förlåter dig själv för detta. Jag ser hur du hänger ovanför pottan i dina egna hängslen. Vad tar ni er till, Professorn? Inser ni vad som sker när alla tror på detta rum? Och när alla absolut ska hit? Ty det är bara en tidsfråga. Om inte idag, så imorgon. Inte i tiotal, utan tusental! Tsarer som det aldrig blev något av, stora inkvisitorer, någon führer, och andra välgörare av det mänskliga släktet! Inte för pengar eller inspirationen, utan för att förändra världen! Jag tar inte hit sådana, jag förstår hur det skulle bli! Vad kan ni förstå! Ni är inte ensam om att vara stalker. Ingen av dem vet med vad de som de för hit kommer med och vad de tar med sig härifrån. Men antalet omotiverade brott ökar! Är det inte ert arbete? Militärkupper, korrumperade regeringar, är det inte era klienter? Laser, superbakterier, all den här avskyvärdheten som hittills varit inlåst i kassaskåp? Sluta med ert Sociologiska okväde! Tror ni verkligen på de här sagorna? Jag tror inte på goda. Men på de onda hur mycket som helst. Lägg av nu! Ingen människa kan ha ett sådant hat eller kärlek... ...som omfattar hela mänskligheten! Men pengar, kvinnor, hämnd, att chefen blir överkörd, det går väl an kanske. Men makt över världen! Ett rättvist samhälle! Guds rike här på jorden! Det är ingen önskan, utan en ideologi, handling, ett koncept. Ett omedvetet medlidande är ännu inte kapabelt att förverkligas. Som en vanlig instinktiv önskan. Kan verkligen lycka baseras på andras olycka? Jag ser helt tydligt hur ni tänker överväldiga världen med goda gärningar. Jag känner mig helt lugn både för egen och för er del, och särskilt vad det gäller mänskligheten. För ni kommer inte att lyckas. I bästa fall får ni nobelpriset. Det troliga är att det händer något helt orimligt, något som ni inte tänker på. Telefon... Man drömmer om något, men får ta del av något helt annat, Varför säger ni detta? Telefon... elektricitet... Titta, ett mycket bra sömnmedel. Nu tillverkas detta inte längre. Hur kan det finnas så mycket? Ska vi inte gå dit? Snart skymmer det, då får vi gå tillbaka i mörker. Förresten så ser jag utmärkt, så de här diktläsningarna och att gå i cirklar är bara ett sätt att be om ursäkt. Jag förstår. En svår barndom, miljön... Bygg inte falska illusioner, det ber jag er om! Det var onödigt. Professorn, kom hit till oss. En sekund. Ni behöver inte ha bråttom. Jag skyndar ingenstans. Jag vet att ni kommer att vara arg. Men jag måste säga er... För vi... ...står på tröskeln... Detta är det viktigaste i våra liv. Ni måste veta, att... Här uppfylls era innerligaste önskningar. De allra innerligaste! De allra mest beprövade! Här behövs inga ord! Behövs bara... ...koncentration och att man försöker minnas hela sitt liv. När man tänker på det förflutna blir man god. Men det viktigaste... Viktigaste... Att tro! Gå nu! Vem vill gå först? Ni, kanske? Jag? Nej, jag vill inte. Jag förstår att det inte är så lätt, men det går över. Knappast... ...det går över. Om jag börjar minnas mitt liv blir jag knappast god. Känner du verkligen inte hur skamligt det är? Förödmjukelse, det rinner snor från näsan, att be? Vad är det för dumt med att be? Det säger ni bara av stolthet. Lugna er, ni är bara inte redo. Det händer ganska ofta. Ni kanske går först? Jag. Framför er ser ni professorn Professorns uppfinning. En apparat för undersökning av människors själar! En själometer! Det är bara en bomb. Vad? Skämt. Nej, det är bara en bomb. Tjugo kiloton. Varför? Jag plockade ihop den med några kompisar. Med mina före detta kollegor. Ingen kommer att bli lyckligare av det. Men om den kommer i fel händer... Förresten, så vet jag inte längre. Vi fick idén då... ...att det är fel att förstöra Zonen. Även om det är ett underverk så är det en del av naturen, och då inger den hopp på något sätt. De gömde den här minan, och jag hittade den. Gamla byggnaden, fjärde bunkern. Tydligen måste det finnas en princip... ...att aldrig utföra oåterkalleliga handlingar. Jag förstår, jag är ingen extremist. Men så länge det här såret är öppet för vem som helst har jag varken lugn eller ro. Eller, det fördolda kanske inte tillåter? Stackare, vilket problem. Ge hit! Ge hit! Ni är en intelligent person! - Varför detta? Varför? - Du är en skenhelig smilfink! För vad? Varför... mig? De vill förinta ert hopp! Ty inget annat finns kvar hos människorna på jorden! Det är det enda... ...stället man kan komma till... ...om det inte finns något annat att hoppas på. För ni är här! Varför förintar ni tron? Tyst med dig! Jag genomskåda dig! Du ville strunta i människorna! Du tjänar pengar på vår... längtan! Det handlar inte om pengarna. Du njuter av detta, du är som herran på täppan. Du, din hycklare, bestämmer vem som ska dö, och vem som ska leva. Han väljer bland dem! Nu vet jag varför stalker aldrig själv går in i rummet. Ni njuter av makten här, den hemliga, den auktoritära! Vilka önskningar kan det sedan vara tal om! Det är inte sant! Ni... ni tar fel! Stalker får aldrig gå in i rummet. Stalker få inte ens gå in i Zonen för själviska ändamål. Minns Piggsvinet! Ja, ni har rätt, jag är gnetig. Jag har inte och kommer inte att uträtta något i denna värld. Jag kunde inte heller ge hustrun något. Jag kan heller inte ha vänner. Ta inte ifrån mig det som är mitt! De tog redan vad de kunde där, bakom taggtråden! Allt mitt finns här. Förstår ni? Här! I Zonen! Min lycka, friheten, värdighet, allt är här! Ty jag tar hit likadana som jag, olyckliga, märkta av livet. De har inget annat att hoppas på. Men jag kan hjälpa dem! Inget kan hjälpa dem, men jag, som är gnetig, kan! Jag är redo att gråta av lycka för att jag kan hjälpa dem. Det var allt! Jag vill inget mer. Jag vet inte. Kanske. Det spelar ingen roll, förlåt mig, men bara... Du är bara enfaldig! Du har ingen aning om vad som pågår här! Varför, enligt dig, hängde sig Piggsvinet? Han kom till Zonen i själviska ändamål. Han fick sin bror att gå under i köttkvarnen för pengar. Jag förstår. Men varför hängde han sig? Varför gick han inte in en gång till efter brodern? Hur ångrade han sig? Han ville... jag vet inte... Efter en vecka hängde han sig. Här förstod han att inte bara önskningar, utan även de innerligaste önskningarna, går i uppfyllelse! Det som du ropar där... Det som motsvarar din natur kommer också att gå i uppfyllelse, och det kan vara det du inte har någon aning om. Men det sitter där och styr dig genom hela livet! Ingenting, Läderstrumpan. Du har inte förstått någonting. Det var inte girighet som överväldigade Piggsvinet. Han kröp på alla fyra genom den här pölen och bad för sin bror. Men han fick en hög pengar, och annat hade han inte kunnat få. För Piggsvinet fick det han var dömd att få! Samvete och själsliga plågor är bara påhitt. Han insåg det och hängde sig. Jag går inte in i ditt rum. Jag vill inte hälla min skit på någons huvud. Inte ens ditt. Och sedan, som Piggsvinet, ta till snaran. Bättre om jag tyst och försynt super ner mig i min lya. Nej, Stora Ormen, du förstår lite vad det gäller människor... ...om du tar sådana som jag till Zonen. Men sedan... Men hur vet du att det där existerar i verkligheten? Vem har sagt att önskningar verkligen går i uppfyllelse här? Har ni sett en endaste som blivit lycklig här? Piggsvinet, kanske? Och över huvudtaget, vem har berättat för er om Zonen, om Piggsvinet och om rummet? Han. Då förstår jag ingenting. Vad är det för mening med att gå hit? Så lugnt det är... Hör ni? Ja, släppa allt... ...ta hustrun och ungen och ta sig över hit. För alltid. Här finns ingen. Ingen kan förnärma dem. Tillbaka. Men varifrån? Hon har stannat där. Kan inte lämna henne. Nå, ska vi gå vidare? Ungen väntar. Går vi? Behöver ingen av er en hund? Jag har fem sådana hemma. Jaha, tycker ni om hundar? Vad? Det är bra. Nåja, nu går vi. Om ni bara visste vad trött jag är! Helt obeskrivligt! Sen kallar de sig för intellektuella, de där författarna och forskarna! Lugna dig! De tror inte på något! Deras organ som man tror med är atrofierat för att det inte behövdes! Sluta. Nu går vi. Lägg dig. Sluta.. Det är fuktigt här... Här får du inte... Ta av. Herre Gud, vad är det för människor... Lugn, de är oskyldiga. Man borde tycka synd om dem, men du blir upprörd. Du har sett dem, deras ögon är tomma. De tänker hela tiden på att inte sälja sig för billigt. På att sälja sig lite dyrare! För att de ska få betalt för varje själslig rörelse! De vet att de "inte föddes förgäves" och att de är "kallade"! Ty de lever "bara en gång"! Kan sådana verkligen tro på något? Lugna dig, sluta. Försök sova nu. Sov. Och ingen tror. Inte bara de två. Ingen! Vem ska jag ta med dit? Herre Gud... Men det värsta... ...är att ingen behöver detta. Ingen behöver detta rum. Allt mitt arbete förgäves! Varför säger du så? Sluta. Jag går inte dit med någon mer. Vill du att jag går med dig? Va n? Tror du att jag inte skulle ha något att be om? Nej... Det går inte. Varför? Nej, nej. Tänk om det inte fungerar för dig heller? Vet ni vad, mamma var emot. Ni har troligen förstått redan att han är salig. Alla i kvarteret gjorde honom till åtlöje. Han, den slarvern, var det synd om. Mamma sa: "Han är stalker," han är dödsdömd, och han är fånge! "Kom ihåg, vilka barn en stalker har." Jag... jag ifrågasatte aldrig. Jag visste redan det, att han var dödsdömd, att han är permanent fånge, och vad det gäller barnen. Men vad kunde jag göra? Jag visste att jag kommer att ha det bra med honom. Jag visste att vi skulle ha de mycket svårt. Men det är bättre med bitter lycka än... ...ett grått och dystert liv. Kanske tänkte jag ut allt i efterhand. Då kom han fram till mig och sa: "Gå med mig". Och jag gick med honom, och ångrade mig aldrig. Aldrig. Vi hade det mycket svårt, det var hemskt och det var skamligt. Men jag ångrade aldrig och avundades aldrig någon. Bara ett sådant öde, ett sådant liv, sådana är vi. Om vi inte hade haft det så svårt, skulle det inte varit bättre ändå. Det skulle varit värre. För då skulle ingen lycka heller finnas. Inget hopp skulle då finnas. Jag tycker om dina ögon, min vän, Som ett lekande flammande underverk, När du plötsligt lyfter blicken, Och likt en himlens blixt, Vandrar din blick fram och tillbaka. Men det finns en starkare charm: Ögonen, med blicken sänkt mot marken, Under en passionerad kyss, Och genom sänkta ögonfransar, En dyster, matt härd av önskan... ***