Tip:
Highlight text to annotate it
X
Det fältslag minns hon först i världen, när de med spjuten spetsade Gullveig
och i den Höges sal henne brände. Tre gånger brände de den tre gånger borna,
ofta, ej sällan, dock ännu hon lever.
Heid hon hette, var till husen hon kom, en väl siande vala. Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde, trollade förryckthet. Alltid var hon älskad av onda kvinnor.
Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag,
om asarne skulle skada lida eller alla gudar ersättning få.
Spjut slungade Oden och sände bland flocken, det fältslaget ock var först i världen.
Brutet var bröstvärn på borgen hos asar, över vapentagna fält kunde vanerna tränga
Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag,
vem all luften med lyte blandat eller åt jättens ätt Ods mö givit.
Blott Tor slog till i trotsigt mod, han sällan sitter, då slikt han hör,
Eder brötos, ord och löften, alla viktiga avtal, som växlats dem emellan.
Hon vet Heimdalls hornlåt bero på det himmelshöga heliga trädet.
På detta ser hon svämma en sandblandad fors från Valfaders pant. Veten I än mer och vad?
Ensam satt hon ute, när asarnes skräckgud, den åldrige, kom och i ögat henne såg.
Vad frågen I mig? Vi fresten I mig? Allt vet jag, Oden, var ditt öga du gömde
i Mimers brunn, den mycket berömda.
Mjöd var morgon Mimer dricker av Valfaders pant. Veten I än mer och vad?
Gav Härfader henne halsguld och ringar, fick visdomsord och varsel av stavar;
hon såg vida omkring i varje värld.
Hon såg valkyrior, komna från fjärran, redo att göra ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld, och Skogul var den andra, Gunn, Hild, Gondul och Geirskogul.
Nu äro Härjans härjungfrur nämnda, valkyrior, redo att rida på jorden.
Jag såg åt Balder, blodige guden, Odens barn, ett öde gömmas.
Högt över slätterna smal stod vuxen och mycket fager misteltenen.
Från det trädet, som tycktes en telning vara, ett sorgeskott blev skjutet, och skytten vad Höder.
Balders broder blev boren inom kort, Odenssonen stred blott en natt gammal.
Sina händer han ej tvådde, sitt huvud han ej kammade, förrän på bålet han bar Balders fiende.
Men *** grät i Fensalarne över Valhalls ve. Veten I än mer och vad?
I kedjor såg hon ligga under Kittellunden en led skepnad med Lokes drag.
Där sitter Sigyn i sorg hos maken, föga väl till mods. Veten I än mer och vad?