Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Annika Bidner Granskare: Lisbeth Pekkari
Tänk om jag kunde berätta en historia för er
som ni skulle komma ihåg med hela kroppen
och inte bara i tanken?
Under hela mitt liv som journalist har jag känt mig tvungen
att försöka skapa historier som kan göra skillnad
och kanske få människor att bry sig.
Jag har jobbat med tidningar, med dokumentärer
och med TV.
Men det var inte förrän jag började syssla med virtual reality
som jag började se riktigt intensiva,
äkta reaktioner från människor
som verkligen chockade mig.
Grejen med VR, virtual reality,
är att jag kan placera dig på plats
mitt i berättelsen.
Genom att sätta på sig glasögon som mäter var man tittar
får man en utanför-kroppen-upplevelse,
som att man faktiskt är där.
Det var för fem år sen som jag verkligen började bryta ny mark
genom att kombinera virtual reality och journalistik.
Och jag ville göra något om hunger.
Familjer i USA går hungriga, matbankerna går på knäna,
och deras mat tar ofta ***.
Jag visste att jag inte kunde få folk att känna sig hungriga,
men jag kunde kanske hitta ett sätt att få dem att känna något fysiskt.
Tänk på att det här var för fem år sen,
så att kombinera journalistik och virtual reality
betraktades som en ofärdig idé,
och jag hade ingen finansiering.
Tro mig, det var många kollegor som skrattade åt mig.
Men jag hade en riktig bra praktikant,
en kvinna som hette Michaela Kobsa-Mark.
Och tillsammans åkte vi ut till matbanker
och började spela in ljud och ta bilder.
Tills en dag då hon kom tillbaka till kontoret
och stortjöt, hon grät och grät.
Hon hade stått vid en lång kö,
där kvinnan som höll ordning på kön kände sig helt överväldigad,
och hon skrek, "Det är för mycket folk!
Det är för mycket folk!"
Och en man med diabetes fick inte mat i tid,
hans blodsocker föll för lågt, och han föll i koma.
Så snart jag hörde inspelningen
visste jag att det här skulle bli den sortens suggestiva verk
som verkligen skulle kunna beskriva vad som händer vid matbanker.
Här är den riktiga kön. Ni ser hur lång den var?
Som jag sa hade vi inte mycket finansiering,
så vi blev tvungna att återskapa den med virtuella människor som vi fått,
och folk tiggde och lånade tjänster för att kunna skapa modellerna
och återskapa allting så realistiskt som vi kunde.
Sen försökte vi förmedla vad som hände den dagen
så noggrant som möjligt.
(Video) Röst: Det är för mycket folk! Det är för mycket folk!
Röst: OK, han har fått ett anfall.
Röst: Vi måste ringa efter ambulans.
Nonny de la Peña: Mannen till höger,
för honom, han går runt kroppen.
Han känner att han är i samma rum som den där kroppen.
Den där killen ligger vid hans fötter.
Och även om han via sitt periferiseende
kan se att han är i en laboratorielokal,
han borde kunna se att han inte befinner sig på gatan,
men det känns som att han är där med de här människorna.
Han är noga med att inte kliva på den här killen som faktiskt inte är där.
Det här verket hamnade på Sundance 2012,
det var ganska fantastiskt,
och det var en av de första virtual reality-filmerna någonsin.
Och när vi åkte dit var jag skräckslagen.
Jag visste inte hur folk skulle reagera
och vad som skulle hända.
Och vi dök upp där med ett par ihoptejpade glasögon.
(Video) Åh, du gråter. Du gråter. Gina, du gråter.
Kan ni höra hur förvå*** jag är?
Den här reaktionen återkom
gång på gång:
folk som gick ner på golvet och försökte trösta den drabbade,
försökte viska något i hans öra
eller hjälpa till på något sätt, även om de inte kunde det.
Och det var många som kom ut från visningen som sa
"Gode gud, jag blev så frustrerad. Jag kunde inte hjälpa killen"
och tog sen med sig det i sina liv.
När den här filmen var klar
bjöd chefen för filmskolan vid University of Southern California in
den ansvarige för World Economic Forum för att titta på "Hunger",
och han tog av sig glasögonen
och beställde en film om Syrien på stående fot.
Jag ville verkligen göra något om flyktingbarn från Syrien,
för barn är de som har lidit mest under inbördeskriget i Syrien.
Jag skickade ett team till den irakiska gränsen
för att spela in material från flyktingläger,
ett områden jag inte skulle skicka in ett team till nu,
eftersom ISIS har en aktiv verksamhet där.
Sen återskapade vi en gatuscen
där en flicka sjunger och en bomb exploderar.
När man befinner sig mitt i den situationen
och hör de ljuden
och ser de sårade omkring sig,
så är det en oerhört skrämmande och verklig känsla.
Individer som har varit inblandade i riktiga bombningar har berättat för mig
att den väcker samma slags rädsla.
[Inbördeskriget i Syrien kan verka långt borta]
[tills du upplever det själv.]
(Flicka sjunger)
(Explosion)
[Projekt Syrien]
[En virtuell upplevelse]
NP: Sen blev vi inbjudna att visa verket
på Victoria and Albert Museum i London.
Det marknadsfördes inte.
Vi placerades i ett rum med väggbonader.
Det hade inte skrivits om det, så vem som helst
som råkade komma in på muséet den dagen
såg oss och det konstiga ljuset.
Kanske ville de se gamla historier på väggbonader.
De möttes av våra virtual-reality-kameror.
Men många människor provade det, och under fem dagar
hade vi till *** 54 sidor med kommentarer i vår gästbok,
och kuratorerna berättade
att det aldrig hade skrivits så mycket.
Saker som "Det är så verkligt", "Verkligen trovärdigt",
eller den som jag blev mest glad för,
"En känsla av att man befinner sig mitt i någonting
som man annars ser på TV-nyheterna".
Det verkar fungera, eller hur? Det funkar.
Och det spelar ingen roll varifrån du kommer eller hur gammal du är,
det framkallar känslor.
Missuppfatta mig inte - jag säger inte att upplevelsen av ett verk
gör att man glömmer var man är.
Men det verkar som om vi kan känna som att vi är på två platser samtidigt.
Vi kan känna vad jag kallar en dualistisk närvaro,
och jag tror att det är det som får mig att kunna komma åt empatikänslor.
Eller hur?
Det betyder förstås
att jag måste gå varsamt fram när jag skapar de här verken.
Jag måste verkligen följa det journalistiska regelverket
och se till att de kraftfulla historierna
skapas med integritet som grund.
Om vi inte skapar materialet själva
måste vi vara extremt noga med
att ta reda på ursprunget, var materialet kommer ifrån,
och ifall det är äkta?
Jag ska ge er ett exempel.
I fallet Trayvon Martin så var det en kille, ett barn
som var 17 år och han köpte en läsk och lite godis i en affär,
och på vägen hem följdes han av en vakt för grannsamverkan
som hette George Zimmerman, som sköt och dödade honom.
För att göra det verket
beställde vi arkitektritningarna för hela huskomplexet,
och vi återskapade hela situationen bit för bit, baserat på ritningarna.
Alla händelser
är baserade på de riktiga registrerade samtalen till polisen.
Intressant nog bidrog vi till nya fakta med vår historia.
Den rättsmedicinska enhet som återskapade ljudet,
Primeau Productions, har sagt att de skulle kunna vittna om
att George Zimmerman, när han klev ur bilen,
osäkrade sin pistol innan han gav sig av efter Martin.
Så de journalistiska grunderna är desamma,
de ändras inte, eller hur?
Vi följer fortfarande samma principer som vi alltid skulle göra.
Vad som är annorlunda är känslan av att vara på plats,
oavsett om man ser en kille som svimmar av hunger
eller känner att man befinner sig mitt i en bombattack.
Och det är det som har drivit mig att fortsätta göra såna här verk,
och att tänka på hur man gör dem.
Vi försöker förstås att göra detta utan något headset, mer tillgängligt.
Vi skapar mobila verk, som Trayvon Martin-verket.
Och de har en stor inverkan.
Amerikaner har berättat för mig att de har donerat,
gjort överföringar från sitt bankkonto, pengar som går till syriska flyktingbarn.
Och "Hunger in LA" hjälpte till att forma
en ny slags journalistik
som jag tror kommer att finnas bland de andra plattformarna i framtiden.
Tack.
(Applåder)