Tip:
Highlight text to annotate it
X
Det är mitten av nittiotalet. Super Nintendo och Sega Genesis var de stora rivalerna.
16-bitarseran närmade sig sitt *** och nästa generation av spelkonsoler var på väg.
Sega Saturn, PlayStation och Nintendo 64 var redo att läggas upp på hyllorna.
Grafiken blev allt bättre och spelutvecklarna kapplöpte dag och natt.
För att Nintendo 64 ständigt försenades, annonserade Nintendo en ny produkt för att uppehålla spelarna...
Produkten skulle vara Nintendos nästa framgångsrika bärbara konsol, efter Game&Watch-spelen och Game Boy.
Konsolen, som ursprungligen kallades för VR 32, kom att bli känd som Virtual Boy.
Den använde sig av 3D-teknik där varje öga såg separata skärmar för att skapa en illusion av tredimensionellt djup.
Virtuell Verklighet kändes som en del av framtiden.
Bara tanken av att känna sig som om man vore i spelet, var en fantastisk tanke.
Men istället, visade den sig vara en total jävla hög med dynga.
Det första problemet var att konsolen marknadsfördes som en bärbar spelkonsol.
Lika bärbar som min röv!
Det är nästan omöjligt att hitta ett bekvämt sätt att spela på den här stora, röda skithögen hemma, för att inte tala om att ta med den någonstans!
Den går inte att spela med i en bil eller något sånt!
Fast nu när jag tänker på det, skulle ingen vilja använda den offentligt ändå.
Man ser ut som en jävla skitstövel!
Varför finns det ingen rem för huvudet? Tänk på saken.
Det här måste vara en av de sämsta designerna för någon uppfinning i historien.
Det är i princip ett bar brillor och ett ställ.
Det tolkar jag som ett par ögonglober med ben!
Handkontrollen är också konstig, den har två styrkors och batteriet fästs på undersidan av kontrollen.
Man kan byta ut det mot en strömadapter,
Men om man spelar med den på ett bord, så kan den lossna och stänga av ens spel!
3D-effekterna är svåra att fokusera och är anstränger ögonen.
Förpackningen varnar till och med om att man kan få huvudvärk och yrsel.
Låter det kul? Som pricken över det skitiga I:et,
Skulle du vilja spela usla spel samtidigt som du har huvudvärk?
Men innan jag snackar skit om spelen, låt oss ta en ärlig *** på den.
Tyvärr är det enda sättet jag kan spela in spelen på att zooma in i okularet,
så jag ber om ursäkt för min gorilla-videografi.
Vi börjar med "Mario's Tennis".
Det var ett av de första Virtual Boy-spelen och var det första spelet de flesta spelade på den.
Spelet börjar att Mario slår en tennisboll rakt i ens ansikte.
3D-effekten är faktiskt rätt effektiv, men kan man inte se det utan att uppleva det med själva konsolen.
Det som gjorde konsolen till en så stor besvikelse redan från början var att alla spel var i svart och rött.
Det ursprungliga Game Boy-konsolen var svartvitt, eller svartgröngult, eller nåt.
Men Virtual Boy skulle vara banbrytande, så det var man förväntade sig att den skulle vara i färg.
Vilken besvikelse!
Själva spelet, är inget annat än ett vanligt tennisspel, med ett urval av Mario-karaktärer.
Det är inte så dåligt, men inget speciellt.
Personligen har jag bara ett stort problem med det: Vad är det här för sorts Virtuell Verklighet?
Jag känner mig inte som om jag är på planen, med med de andra spelarna. Jag hade viljat se ett förstapersonsperspektiv.
Hela idén med Virtuell Verklighet är att man ska känna sig som om man faktisk befinner sig i spelet.
Det ska kännas som verklighet, det är därför det kallas för "Virtuell Verklighet"!
Här är ett annat spel: "Galactic Pinball"
Det är bara ett vanligt flipperspel med rymdtema.
3D-effekterna är ganska svaga. Ingenting flyger i ens ansikte.
Man trycker på axelknapparna för att använda flipprarna, vilket känns som att använda ett riktigt flipperspel.
Men man förväntar sig att man slår till bollen hårdare ju hårdare man trycker ner knapparna.
Så i längden, får det en att önska att man spelade på ett riktigt flipperspel, eller vad som helst utom det här!
Det känns som om jag gör en synundersökning! Och på tala om det, är mina ögon redan irriterade!
Om man spelar det här spelet så pass länge att man blir blind, kan man verkligen bli "The Pinball Wizard".
Okej då, nu så har vi "Teleroboxer", ungefär som "Rock 'Em Sock 'Em Robots".
Och herrejävlar, det har ett förstapersonsperspektiv!
Det här är lite mer som Virtuell Verklighet!
Spelet fungerar ungefär likadant som "Punch Out".
Man kan slå motståndaren i ansiktet, på kroppen, göra en krok, göra en uppercut, ducka, hoppa undan
och det använder sig till och med av båda styrkorsen, som kontrollerar de olika armarna.
Man kan blockera slag med en arm slå med den andra samtidigt.
Det är inte dåligt, och 3D-effekterna är häftiga speciellt när motståndaren slår en medvetslös.
Nästa spel på tur: "Red Alarm; och rött är rätt. Alla spelen borde ha "Röd" i titeln.
Spelet är en flygsimulator som "Star Fox". Minns du hur grafiken i "Star Fox" såg ut?
Allt var en polygon, men tänk dig det i rött och svart och utan någon sorts konsistens överhuvudtaget.
Allt är bara ett rutnät! Det ser ut som ett spel som inte är färdigt.
Det värsta allt är att det är förvirrande. Om det bara fanns någon sorts textur skulle man kunna se avgränsningarna!
Men utan det, flyger man bara runt med en *** linjer.
Ofta tror jag att jag flyger mot en öppning,
Men så krockar jag med en osynlig vägg.
Kolla på det här! Vart fan ska jag?
En bra sak med spelet är att man kan växla kameravinkel. Jag väljer förstapersonsläget,
För att, trots allt, ska inte det här vara Virtuell Verklighet?
Som synd är, är "Red Alarm" och "Teleroboxer" de enda två Virtual Boy-spelen som har den funktionen.
Nästa spel är "Wario Land". Mar tar på sig rollen som Wario och har ett simpelt mål: ta sig till slutet av banan.
På vägen måste man hitta nycklar för att öppna dörrar, samla skatter, och slåss mot fiender.
Man stampar på dem, kastar runt dem och störtar in i dem.
Ibland kan man hoppa in i bakgrunden, uppenbarligen för att tillgodose 3D-gimmicken,
Men det är faktiskt ett bra spel, jävligt bra faktiskt.
Bara ett problem: Det är på Virtual Boy!
Nästa spel vi har är "Panic Bomber". Det är ett pusselspel, och ett hyfsat bra ett kan jag tillägga.
Block faller ner, och det går ut på att matcha tre likadana block i rad, i en spalt, eller diagonalt.
De matchade delarna försvinner och man får bomber,
Antända bomber går att använda för att spränga de andra bomberna.
Jag har en fråga: Varför i hela jävla friden måste det här spelet vara på Virtual Boy?
Det är ett pusselspel! Den här sortens spel hör hemma på Game Boy!
Förutom att det inte finns något tredimensionellt eller Virtuell Verklighet-baserat, går det bara att spela ensam!
Är inte pusselspel roligast när man har vänner att spela med?
Virtual Boy hade faktisk en port för en flerspelaradapter.
Den skulle användas för att tänka två stycken Virtual Boy-konsoler, på samma sätt som Game Boy gjorde,
Det enda problemet var att dem aldrig släppte adaptern eller gjorde ett enda spel som stödde det,
För att Virtual Boy sög så jävla hårt så att den pensionerades innan man kunde släppa något sånt.
Vi fortsätter med "Mario Clash"
Alla Nintendos konsoler har haft en definitiv Mario-titel och man skulle hoppas på att här spelet var rätt bra,
Men vad det är, är i princip en nyversion av arkadspelet "Mario Bros" från 1983.
Varje nivå tar bara upp en skärm, och målet är att slå ut alla fiender,
Förutom Koopas. Man stampar på dem och kastar deras skal på de andra fienderna.
Vissa fiender måste man döda från ett avstånd, som de med tre taggar på ryggen.
Så det är helt enkelt "Mario Bros" fast med en bakgrund och förgrund.
Det som jag stör mig på med spelet är ett simpelt problem: De bytte ordningen på knapparna!
Man hoppar med B och kastar skal med A!
Hur kan man strula till kontrollerna i ett Mariospel?
Varför ändra på det vi växt upp med?
Varför ändra på det som har ristats in i våra hjärnor ända sen barndomen?
Det finns också en bonusbana. Och kolla vad vi har här! Textur!
Det är skönt att se något som är färdigrenderat som omväxling!
I sin helhet, är "Mario Clash" inte allt för dåligt, men det är enformigt, och det går på 99 banor,
Vilket förmodligen gör det till det längsta Virtual Boy-spelet.
Och eftersom att Virtual Boy är påfrestande för ögonen, borde man inte klara ut under en session.
Nästa spel, "Nester's Funky Bowling"
Alla som prenumererade på Nintendo Power vet vem Nester är
och det här är nog det enda spelet han någonsin varit med i.
Allt jag har säga om det är att det är Bowling, för det är var det är.
Men jag vet inte vad som är så "Funkigt" med det.
Det är bara ett mediokert bowlingspel med samma tio käglor att slå ner om och om igen.
Det är ganska kul att kolla på Nesters reaktioner, men förutom det, är det inget speciellt.
Okej, nu har vi "Virtual League Baseball"!
Man slår, springer, kastar, fångar, springer och kastar! Det är baseboll!
Musiken är rätt häftig och man får en snygg 3D-effekt när de visar planen,
Som om man sitter i publiken. Kanske lite som, ähum, Virtuell Verklighet?
Träffdetekteringen när man slår är ganska besvärlig
och när spelet visas från planens bortersta del, behöver man ett mikroskåp för att se spelarna.
Det känns underligt att ta kontroll över spelare små som myror,
Lite som "North & South" till NES.
Nu kör vi "Vertical Force", det är ett tvådimensionellt skjutspel, som "Galaga", "1942" eller "R-Type"
Det är en klassisk genre, lika klassisk som en gammal hederlig Tv-skärm.
Det enda som är tredimensionellt med spelet, är att man kan växla mellan två altiduder, så man kan kalla det för 2D/3D.
Ibland måste man flyga upp eller ner för att undvika hinder,
Men oftast kan man stanna där man är.
3D-effekten är inte speciellt djup heller.
Det här är ett perfekt exempel på ett spel som inte behöver vara på Virtual Boy.
Nästa spel är "Golf", det är allt, bara "Golf".
Av alla spel med den titeln, föredrar jag "Golf" till NES.
Man väljer klubba, radar upp sina skott, och det är allt.
Bara tanken av att köra en runda med arton hål på ett Virtual Boy gör mig illamående.
Grafiken är helt okej, men den bara ber om att vara grön och svart, i stället för röd och svart.
Visst, det hade varit sjysst om spelet var i färg
men om det finns en färg jag associerar med golf är det fan vad som helst utom rött!
Och nu har vi "3D Tetris"
Alla som är bekanta med "Tetris" kommer att förstå konceptet på direkten.
Block faller ner och man måste placera dem med varandra utan att lämna luckor.
Varje gång man fyller i en hel yta, försvinner block. Det enda som är nytt är att det är i 3D.
Men det betyder att det går mycket långsammare för att det finns mer utrymme att fylla i.
A och B-knapparna snurrar runt på blocken i den andra dimensionen och medan det högra styrkorset vänder på dem i den tredje dimensionen.
Det vänsta styrkorset använder man för att flytta blocken där man vill placera de. Och det fungerar rätt bra.
"3D Tetris" och "Teleroboxer" är de enda två Virtual Boy-spelen där de olika styrkorsen gör olika saker.
Innan blocket landat är de genomskinliga och har små skuggor för att indikera var de är.
Layouten rör också på sig. Så dom verkar ha gjort allt de kunde för att undvika förvirring.
Men ändå, är det en aning svårt att förstå vad man håller på med.
3D-aspektet är inte ens speciellt unik heller. De hade kunnat göra ett sånt här spel på i princip alla konsoler som var aktulla vid den här tiden.
Även om Virtual Boy-konsolen placerar vissa delar av grafiken framför andra, är blocken inget annat än
former som har ritats för att upplevas som tredimensionella utan att faktiskt vara det.
Det är som om jag skulle rita en kub på ett pappersark och kalla det för 3D.
Jag nöjer mig med det vanliga Tetris.
Vi har sparat det värsta till sist. Det här är "Waterworld".
Låt oss stanna till och ta in det här en liten stund.
"Waterworld"; på Virtual Boy.
Det är som att spy på en hög med skit!
Då kör vi. "Ocean" presenterar "Waterworld",... vilken ironi.
Synd att de inte kunde använda färgen blå i spelet.
Dom kunde välja mellan två färger att använda till vattnet, rött och svart.
Bra att de valde svart åtminstonde, för annars skulle spelet heta "Bloodworld".
I vilket fall, ser spelet förjävligt ut.
"Det ser förjävligt ut!"
Spelet går helt enkelt ut på att skjuta alla fiender och rädda människorna.
Det är i princip en nyversion av "Defender".
Det finns inte direkt något mål annat än att få höga pöäng; vilket är värdelöst, då spelet inte lagrar någon information.
Det går faktiskt att spela med upp till nio spelare, vilket jag helt ärligt har svårt att tro på.
Kan du tänka dig att passera omkring ett Virtual Boy till åtta andra personer?
Jag skulle hellre dricka Kevin Costners återvunna pissvatten!
"Waterworld" är det enda filmlicensierade Virtual Boy-spelet.
Är det inte rena drömkombon? Och vilken perfekt analogi:
En överdrivet dyr, överreklamerad film gjord till ett spel
på en gimmickig, orimligt dyr ***-atombomb konsol som exploderar med diarré!
Det var allt. Virtual Boy var en sån flopp att den dog ut på mindre än ett år.
Och jag valde inte ut de här spelen. Det här var allihop!
Jag recenserade precis alla Virtual Boy-spel som släpptes i Nordamerika.
Det stämmer, jag håller i hela den här skithögens spelbibliotek i en hand!
Förutom "Jack Brothers", som är dyrt, sällsynt och förmodligen inte värd ett jävla skit.
Ärligt talat, så är de flesta spelen helt okej, men det är samma sorts spel man skulle kunna spela på en vanlig Tv-skärm.
De försökte använda sig av några 3D-aspekt, men den hette inte "3D Boy", den hette Virtual Boy!
Dem försökte inte ens att använda några 3D-koncept.
Konsolen behövde några förstapersonsskjutare, som "Doom". Det hade varit genialt!
Det har gått runt tio år och teknologin har blivit bättre, men ger fan i Virtuell Verklighet längre.
Och det kanske är för det bättre.
"Det ser förjävligt ut!"