Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Monica Börlin Granskare: Annika Bidner
Det har gått 128 år
sedan det sista landet i världen avskaffade slaveri
och 53 år
sedan Martin Luther King höll sitt "I have a dream"-tal.
Men vi lever fortfarande i en värld
där vår hudfärg inte bara ger ett första intryck,
utan också ett intryck som kvarstår.
Jag föddes i en familj full av färg.
Min pappa är son till ett hembiträde
som han ärvde en intensiv, mörk chokladaktig ton från.
Han blev adopterad av de som jag kallar mina farföräldrar.
Matriarken, min farmor,
har porslinshud och bomullsliknande hår.
Min farfar var någonstans mellan vanilj och jordgubbsyoghurt i tonen,
precis som min farbror och min kusin.
Min mamma är en kanelfärgad dotter till en brasilianare
som har en nypa hasselnöt och honung i tonen,
och en man som är en blandning av kaffe med mjölk
men med mycket kaffe.
Hon har två systrar.
En har tonen som en rostad jordnöt
och den andra, också adopterad,
är mer åt det beige hållet, som en pannkaka.
(Skratt)
När jag växte upp i min familj
var färg aldrig viktigt för mig.
Utanför hemmet däremot blev det väldigt annorlunda.
Färg hade många andra betydelser.
Jag kommer ihåg mina första ritlektioner i skolan
som en samling motstridiga känslor.
Det var spännande och kreativt,
men jag förstod mig aldrig på den unika hudfärgade pennan.
Jag hade hud, men jag var inte rosa.
Min hud var brun och folk sa att jag var svart.
Jag var sju år med en färgröra i huvudet.
Senare, när jag gick med min kusin till skolan,
trodde folk att jag var barnflickan.
När jag hjälpte till i köket på en kompis kalas
trodde folk att jag var hembiträdet.
Jag blev till och med behandlad som en prostituerad
bara för att jag gick ensam på stranden med europeiska vänner.
Och många gånger
när jag besökte min farmor eller vänner i överklassbyggnader
fick jag inte använda hissen.
Eftersom jag i ***änden, med denna färg och detta hår,
inte passar in på vissa ställen.
På ett sätt vänjer jag mig och accepterar delar av det.
Men något inuti mig fortsätter älta och kämpa.
Flera år senare gifte jag mig med en spanjor.
Men inte vilken spanjor som helst,
utan en som ser ut som en hummer när han blir solbränd.
(Skratt)
Sedan dess
har jag börjat älta en ny fråga.
Vilken färg kommer barnen att få?
Som ni förstå är detta inget jag oroar mig över.
Men att tänka på det,
med min tidigare bakgrund,
ledde mig till att påbörja mitt personliga projekt som fotograf.
Och det är så Humanae föddes.
Humanae strävar mot att upplysa våra riktiga färger
snarare än de osanna vit, röd, svart eller gul
som associeras med ras.
Det är ett försök att ifrågasätta våra uppfattningar.
Det är ett projekt
från en personlig berättelse till en global historia.
Jag ger modellerna en vit bakgrund.
Sedan väljer jag
en 11 pixlar stor ruta från näsan,
målar bakgrunden
och letar efter samma färg i färgpaletten Pantone.
Jag började med familj och vänner,
sedan ville fler och fler människor vara med på äventyret,
tack vare efterfrågningar genom sociala medier.
Jag tänkte att internet var platsen för mig att visa mitt arbete
eftersom jag vill ha ett öppet koncept som bjuder in alla
att trycka på dela-knappen på både datorn och i hjärnan.
Snöbollen började rulla.
Projektet välkomnades stort –
inbjudningar, utställningar,
fysiska format,
gallerior och museer –
det bara kom.
Och bland dem, min favorit:
när Humanae tar upp offentliga ytor
och syns på gatorna.
Det främjar en folklig debatt
och skapar känslan av samhörighet.
Jag har fotat över 3 000 människor
i 13 olika länder,
19 olika städer runt om i världen.
Jag ska nämna några av dem:
från någon som var med på Forbes lista
till flyktingar
som korsade Medelhavet med båt.
I Paris, från Unescos huvudkontor till ett skyddshem.
Och studenter både i Schweiz och i favelor i Rio de Janeiro.
Alla typer av tro,
könsidentiteter
eller fysiska nedsättningar –
en nyfödd eller kronisk sjuk –
alla vi bygger upp Humanae tillsammans.
Porträtten får oss att tänka om på hur vi ser varandra.
När modern vetenskap ifrågasätter raskonceptet –
vad innebär det för oss att vara svart, vit, gul eller röd?
Är det ögonen, näsan, munnen, håret?
Eller har det att göra med vårt ursprung,
nationalitet
eller bankkonto?
Denna personliga utövning blev en upptäckt.
Plötsligt insåg jag
att Humanae var användbart för många.
Det representerar en sorts spegel
för de som inte kan se sig själva i något ***.
Det var fantastiskt
att folk började dela med sig av sina tankar om arbetet med mig.
Jag har hundratals sådana,
jag ska berätta några för er.
En mamma...
En mamma till en 11-årig flicka
skrev till mig:
"Jättebra som verktyg för att jobba med hennes självförtroende,
förra helgen sa en av hennes vänner
att hon inte passade in och inte borde tillåtas att bo i Norge.
Så ditt arbete
har en särskild plats i mitt hjärta
och är väldigt viktigt för mig."
En kvinna delade sitt porträtt på Facebook och skrev:
"I hela mitt liv
har folk från hela världen haft svårt att placera mig i en grupp,
en stereotyp,
en låda.
Kanske borde vi sluta med det.
I stället för att sätta en etikett på någon,
fråga personen: "Vad vill du kalla dig själv?"
Då skulle jag säga:
"Hej, jag heter Massiel, jag är dominikan-holländare,
jag växte upp i en blandad familj
och jag är bisexuell."
Förutom dessa oväntade och rörande reaktioner
får Humanae nytt liv inom olika områden.
Jag ska visa några exempel:
Illustratörer och konststudenter
använder det som referens i deras skisser och studier.
Det är en samling av ansikten.
Forskare inom antropologi,
fysik och neurovetenskap
använder Humanae inom olika vetenskapområden
kopplat till mänsklig etnicitet,
optogenetik,
ansiktsigenkänning
eller Alzheimers.
En av projektets största framgångar
är att Humanae valdes ut som omslag på Foreign Affairs,
en av de mest inflytelserika politiska tidningarna.
Och på tal om utrikespolitik
har jag hittat de bästa ambassadörerna för mitt projekt:
lärare.
De använder Humanae som verktyg i sina utbildningar.
Deras passion sporrar mig till att börja med målarkurser igen,
men som lärare denna gång.
Mina elever,
både vuxna och barn,
målar självporträtt
och försöker upptäcka sin egen unika hudfärg.
Som fotograf
inser jag att jag kan vara en kanal som får andra att kommunicera.
Som individ, som Angélica –
varje gång jag fotar –
känns det som om jag sitter framför en psykolog.
All frustration, rädsla och ensamhet,
som jag en gång kände,
blir till kärlek.
Det sista landet –
det sista landet i världen som avskaffade slaveri
är samma land som jag föddes i,
Brasilien.
Vi måste fortfarande jobba hårt för att avskaffa diskriminering.
Det är fortfarande vanligt i hela världen
och det kommer inte att försvinna av sig själv.
Tack.
(Applåder)
(Jubel)
Tack.