Tip:
Highlight text to annotate it
X
Jag vill kunna berätta
Jag är född här i kommunen, där jag bor nu.
Pappa var fogde på en stor herrgård.
Jag märkte min läggning första gången när jag var 14 och hade en jämnårig pojkvän.
Nog började saker och ting sedan klarna för mig.
Men det var på den tiden, då det var ett brott enligt finländsk lag.
Det var också en sjukdom.
Inte förrän 1971 upphörde det att vara brottsligt.
Så man måste vara oerhört försiktig.
Vi hade alltid med oss en flicka, som något slags skugga,
så att det inte skulle verka så uppenbart.
Sedan kom armén emot. Dit måste man ju också fara.
Där fick man alla slags kompisar. Men där hittade jag också en pojkvän!
Kompisarna var ganska fiffiga, sist och slutligen.
De gav inga som helst pikar om det, eller slängde käft.
Men många är så inne i skåpet, att de inte riktigt vågar komma ut.
Ju yngre man är när man kommer ut, desto lättare är det.
Då märker man att här ju finns andra som känner på samma sätt.
Det finns också de som aldrig kommer ut.
Min uppfattning är att det inte spelar någon roll för de yngre.
De vågar.
De vågar också prata, ifall de vet att den andra förhåller sig hyggligt till de här frågorna.
Det finns också en viss andel konservativa människor som tänker på sitt sätt.
Dem går det inte att omvända.
Det är onödigt. Jag har försökt ibland och märkt att nej, det här leder ingenstans,
nu får vi byta samtalsämne helt och hållet.
För att ens krafter ska räcka till måste man komma ihåg att säga "nej".
Man ska inte flyga omkring från ställe till ställe.
Å andra sidan är det bra att vara med i föreningslivet.
Där kan man alltid hitta sådana där små guldkorn.
Man ska inte bli en innesittare.
Man måste ju hänga med lite.
Mitt första minne från puberteten är från aftonläroverket.
Där var jag klart förtjust i en flicka.
Av någon anledning ville jag bara vara nära henne:
göra allt möjligt tillsammans med henne.
Strafflagen påverkade ju då i början, när den var i kraft.
Inte ens sent på kvällen på en sandväg kunde man gå hand i hand. Så att man inte skulle bli angiven.
Man måste gömma sig i sin egen stuga. Där fick man vara ifred.
Man har ju önskat mer krafter i många år redan. I det här skedet sinar de ju. De ökar inte längre.
Min nya vän från några år tillbaka, Herr Parkinson, försöker ta nackgrepp på mig,
men jag skulle ju inte riktigt vilja det.
Om jag skulle behövt göra ett vårdtestamente,
skulle jag först ha berättat att jag är lesbisk
och att jag inte vill bli beroende av apparater.
Om jag skulle skriva ett brev till den jag var som ung:
Det är som med allt annat här i livet. Det bara händer.
Det går rakt emot dig. Det klickar till.
Du accepterar det eller inte. Jag kan inte säga något annat om det.
Vi bodde i Björneborg, alldeles i centrum. Mina systrar gick i samlyceet.
Mamma ville att jag skulle gå i pojklyceet.
Tanken var väl att jag skulle bli man!
Som unga hängde vi med ett gäng vid torgcaféet i Björneborg.
Jag och en i gänget, Kalle, åkte till Stockholm för att hälsa på några flickor.
Där insåg jag att här skulle det kanske finnas någonting för mig.
Inte fanns det ju något gayliv i en liten stad som Björneborg, i början av 60-talet.
Jag hade en pojkvän, där i Stockholm.
Dit åkte jag sedan på alla mina lov.
Jag bad mamma om pengar till båten, så jag kunde åka till Stockholm.
Hon började ju undra: "Vad gör du där i Stockholm hela tiden?" Det var ju under hippieåren...
"Du använder väl inte droger där?"
Nej, svarade jag. Jag har en pojkvän där.
Det var ju världens undergång. Jag fördes till dårhuset.
Till B-mentalsjukhuset i Harjavalta.
Överläkaren på sjukhuset förstod inte alls vad homosexualitet är för något.
Han gav mig gröna piller som skulle göra mig "hel".
Vi har flera gånger skrattat åt det med kompisarna.
Jag tog aldrig de där pillren. Jag spolade ner dem på toaletten.
Om jag hade tagit dem vet man ju inte hur hetero jag skulle vara numera!
Jag är inte rädd för att flytta till ett servicehus.
Mamma bodde på ett sådant de två sista åren. Jag tycker personalen där var trevlig.
Jag skulle vilja berätta min historia för dem, den jag just har berättat här.
Jag tror att vårdpersonalen nuförtiden är så pass upplyst, att de förstår sig på det här.
Inte som den där ledande psykiatern, som inte förstod vad *** är.
Jag skulle vilja vara öppen för dem. Hoppas de också vill det.
Jag bodde i ett hus för krigsinvalider.
Familjerna var utvalda, eftersom papporna var krigsinvalider.
Där fanns män som saknade ben, sina armar eller en hand. Eller hade någon annan krigsskada.
Som barn vande jag mig vid att människor är olika.
Det var en bra lärdom för mig som barn.
Jag bodde på ett ganska speciellt ställe, i ett villaområde i en liten stad.
Allt var normalt, det var inte tal om något annorlunda.
Det fanns åtminstone ingen kunskap om transsexualism.
Även om jag kände att jag var transkö*** redan som liten,
vågade jag inte tala om det ens för mina föräldrar.
När jag redan hade familj och barn önskade jag att jag hade kunnat vara transvestit.
Då hade jag kunnat begränsa stunderna som kvinna till vissa tider, och annars vara man och far.
I praktiken fungerade det inte. Att bli man igen efter ett veckoslut var hemskt svårt.
Som fyrtioåring blev jag stormförälskad i en flicka.
Jag tog kontakt med Seta och frågade om det fanns någon grupp där man kunde prata och träffa andra.
Jaana var där, och där började det. Nu har vi varit tillsammans redan i tjugo år.
När jag i något skede hamnar på ålderdomshem är jag troligen redan dement och ganska försvarslös.
Hur månne jag kommer att bli emottagen?
Jag hoppas att det i gemenskapen vi då blir en del av,
finns vårdare som är medvetna, så att de kan förhålla sig till oss.
Och att de verkligen kan vara på vår sida,
för vi behöver nog det stödet.
Och så det, att vi får vara på samma ålderdomshem.
För mig är de hemskt viktigt att få hålla Jaana i handen.
Och det, att vi får vara nära varandra.
Det är en viktig sak.
Som tolv-trettonåring började jag lägga märke till att flickorna hade fina spetsblusar.
En tanke väcktes inom mig: jag vill också ha såna där fina kläder,
och inte bara såna här raka byxor och pressade skjortor.
På det sättet började den här transvestismen komma fram.
Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag skulle också vilja, men jag vågar inte ens tala om det med andra.
Mentalt var det ganska tungt, just på grund av hemlighållandet.
Emellanåt var man osäker på den mentala hälsan; kan det här vara normalt.
Jag beslutade ofta att det här får bli sista gången, och att läppstiftet jag nyss köpte, var det sista.
Förra hösten tänkte jag till sist att det här blir ju inte till något.
Jag måste hitta en lösning för mitt liv. Det här hopandet och roendet är ingenting att ha.
Nu får vi se om solen slocknar, ifall jag prövar.
Jag har en gammal husvagn.
Jag spände bilen för vagnen och körde iväg till Lappland.
Jag tog på mig en kjol, klackskor och sminkade mig.
Det är ju inget, när man bara sitter i bilen.
Den mötande trafiken svischar förbi. De hinner inte märka vilken underlig typ som sitter i bilen.
Men så småningom måste jag ju tanka.
Jag satt nog säkert 10 minuter i bilen, när jag väl hittat en lagom avsides belägen kallstation.
Till *** steg jag modigt ut och stoppade in en tjuga, för det fick man drygt tio liter bensin.
Fort tillbaks in i bilen, torka svetten ur pannan. Tur att ingen hade sett.
Modet växte under veckan jag körde runt i Lappland.
Jag var i butiker och handlade mat och gick på gatan, bara sådär.
Och solen såg inte ut att slockna.
Transvestismen innebär ju inte, ifall man är på en vårdenhet och blir omskött...
att vårdarna skulle behöva sminka och pynta och fixa mig varje morgon. Så är det inte.
Det kan handla om en gest, genast på morgonen, om jag är på någon inrättning...
att vårdaren kommer på morgonen och kollar: "Är det Ensio eller Eveliina som har vaknat idag?"
Det kan vara en sådan fråga.
Och då, om jag säger att det är Eveliina som vaknat, kan
jag få örhängen. Eller om vårdaren har så pass mycket tid, kanske hen kan sätta på lite läppstift åt mig
eller nagellack, något sådant smått.
Redan i mottagningsformulären borde det beaktas att det finns många slags människor.
Det är inte endast antingen man eller kvinna.
Ett sätt att ta upp det kan vara, att man gör det klart redan från början:
hos oss får man vara som man är, så länge man inte gör någon annan illa.
Jag har haft en verkligt lycklig barndom.
Vår mamma har alltid sagt att ingen av er har blivit född utan att ha varit önskad.
Oavsett hurdana vi är, är vi ändå önskade.
I slutet av 50-talet har jag för första gången vaknat inför tanken att hjälp!
Nu är något inte som det ska.
Nu är det något fel på mig.
I skolan hade jag någotslags kärleksförhållande, men det var mycket hemligt.
Jag minns, att jag sedan i ett senare skede läste i några böcker att det är normalt.
Via Seta har jag fått mer stöd, jag har märkt att det finns många av oss
och många olika, och ändå är vi accepterade.
Jag skulle vilja att jag någon dag kunde berätta för alla, vad jag är. Vem den verklige Risto är.
Bara det att vara ***, är något jag är rädd att berätta om för alla. Alla förstår det inte.
Skulle de dessutom veta, att jag är hivpositiv. Då skulle det vara en ännu större risk.
Det gör stigmat ännu större och påverkar hur man pratar om det.
Hivmedicinerna är väldigt starkt en del av mitt liv. Jag måste ta dem varje dag.
Den dag jag inte själv förstår mig på det... hjälp! Hoppas det är någon annan som förstår då.
Jag har genomlevt en tid, då jag vid sjukhusbesöken har blivit helt isolerad på grund av min ***.
Nyligen var jag på sjukhuset på grund av en bilolycka. Jag förvånades av att
jag inte blev isolerad.
Jag var i ett rum där det fanns andra.
De var inte hivpatienter, utan helt vanliga människor.
Jag fick bli frisk igen bland vanliga människor.
Jag tycker det var en härlig känsla.
Det var inget stigma längre, som skulle ha fått vårdpersonalen att skydda sig och andra från ***.
Men sedan, hur går det sedan, när man blir gammal och hamnar på ålderdomshem, där kunskapen saknas.
Jag har hittat den härliga sidan av mig själv, att jag är homosexuell
Jag ångrar ingenting.
Och den har jag själv accepterat fullt ut. Jag tycker det är en härlig sak.
Man kan inte göra något åt att man åldras.
Vi dör inte längre av sjukdomen, vi dör av ålderdom.
Bland kompisarna har vi talat om att det skulle vara härligt om det fanns en trygg vårdinrättning,
där man kunde ta hand om oss också sedan, när vi inte längre förstår någonting alls.
Om det någonstans fanns ett ålderdomshem avsett för homosexuella, där man förstod
att det är något som inte förändras. Det är inget
man blir frisk från. Det är ingen sjukdom. Det bara är.
Under barndomen var jag ju intresserad av mina systrars klänningar, jag hade ju bara systrar.
Jag kommer alldeles tydligt ihåg hur jag lånade den första behån
från grannens tvättlina. Sådär som ett långtidslån.
Den första egentliga kjolen sydde jag själv av några gamla fönstergardiner.
Det är så det har börjat.
Jag var den yngsta i familjen, mycket yngre än de andra, och en fullständigt bortskämd unge.
Och jag ville vara pojke, jag ville absolut vara pojke.
I den här miljön där vi är nu och där jag har bott, har det alltid funnits fler pojkar än flickor.
Nu går jag nästan alltid i långbyxor, det är mycket enklare så än att ha kjol.
Vi träffades på ett brandkårsläger. Det sa bara klick.
Sedan dess har vi tillbringat tjugo år tillsammans.
För mig uppdagades det att du transar i och med att vi flyttade hit,
och vi bytte lägenhet med en dam.
Thea hade beställt lösbröst någonstans ifrån
och de var där i garderoben. Jag trodde att det var damen som hade glömt dem.
Jag sa till honom, att jag måste gå över med dem. "Nej, för de är mina."
Jag sa: "Aha" och stoppade tillbaks dem i hyllan. På kvällen frågade jag: "Vad sa du?"
På bröllopsresan åkte vi till Hamburg och köpte klackskor, peruk och en kjol åt herrn i huset.
Jag tror att det viktigaste för största delen av det här gänget är att människor passerar.
Att man inte lägger märke till dig på gatan, att du är man.
Det har varit en del lustiga situationer när vi suttit alla tillsammans.
Människor har gissat att där har vi män och kvinnor, men vem är kvinna?
Oftast gissar det att det är jag som är mannen bland oss,
eftersom jag har ovanligt låg röst.
Sedan bestämde vi oss för att berätta. Jag har tre barn från ett tidigare äktenskap.
Vi bestämde oss för att berätta för dem och bjöd dem hem.
De satt... "Det är ingen fara, sitt i lugn och ro."
Gitta tog fram bilderna som hade tagits på mig i klänning.
Hon frågade: "Känner du igen vem det är?" De kände inte igen mig.
Då sade hon, "det är din pappa."
"Det är inte han", sa de båda.
Under tiden hade jag bytt om. Vi hade kommit överens om att jag skulle dyka upp omklädd.
Jag frågade: "Vad tänker ni?"
Sonen sa: "Nå, nog finns det ju sämre hobbyer."
Det lovar jag dig, att så länge jag lever får du ha på dig precis en sådan klänning du vill, så länge du vill.
När det behövs får du också en peruk på huvudet.
Och nog sminkar jag dig också, om det behövs.
Det gör inget fast handen skulle vara lite darrig.
Bra, nu är ålderdomen tryggad.
G: Nej, jag förstår det inte. T: Nej verkligen! G: Det kan vara så för många.
Säkert för många...
Ännu värre, om det händer något med mig så att du blir kvar, måste du klara dig själv.
Jag njuter av att kunna gå ut med henne och handla, sy upp och gå och titta.
Oj, jag sminkar också ibland. Inte mig själv, men henne.
Du är riktigt söt.
Tack för komplimangen.
Du vet det nog själv också.
Det är en njutning när man kan göra sig själv fin.