Tip:
Highlight text to annotate it
X
Kapitel XXIX
Minnet av ungefär tre dagar och nätter lyckas detta är mycket svagt i mina
sinne.
Jag kan erinra om några sensationer kände i det intervallet, men några tankar inramade, och ingen
åtgärder som utförs. Jag visste att jag var i ett litet rum och i en
smala säng.
För det sängen jag verkade ha vuxit, jag låg på den orörlig som en sten, och att ha
slits mig från att det skulle ha varit nästan döda mig.
Jag tog inte del av den tid som förflutit - av förändringen från morgon till middag, från middag till
kväll.
Jag observerade när någon in eller lämnade lägenheten: Jag kan även berätta vilka de var;
Jag kunde förstå vad som sades när talaren stod nära mig, men jag kunde inte
Svaret, att öppna mina läppar eller flytta mina lemmar var lika omöjligt.
Hannah, tjänaren, var min mest frekventa besökare.
Hennes närmaste störde mig.
Jag hade en känsla av att hon ville bort mig: att hon inte förstår mig eller min
omständigheter, att hon var fördomar mot mig.
Diana och Mary dök upp i kammaren en eller två gånger om dagen.
De skulle viska meningar av detta slag på min säng -
"Det är mycket bra att vi tog henne i."
"Ja, skulle hon säkert har hittats döda vid dörren på morgonen hade hon
utelämnats hela natten. Jag undrar vad hon har gått igenom? "
"Strange vedermödor, föreställer jag mig - fattig, utmärglad, blek vandrare?"
"Hon är inte en obildad människa skulle jag tro, av hennes sätt att tala, hennes
brytning var helt ren, och de kläder hon tog av sig, men plaskade och våt, var
lite slitna och bra. "
"Hon har en säregen ansikte, köttlösa och härjad som det är, jag hellre vill det, och
när i god hälsa och animerade, kan jag tycker hennes fysionomi skulle vara behagligt. "
Aldrig en gång i sina dialoger hörde jag en stavelse av beklagande över den gästfrihet som de
hade utvidgats till mig, eller misstanke om, eller aversion mot, mig själv.
Jag blev tröstad.
Mr John kom men en gång: han tittade på mig och sa mitt tillstånd av dvala var
Resultatet av reaktion från överdriven och långvarig trötthet.
Han uttalade det onödigt att skicka efter en läkare: natur, var han säker på, skulle klara
bästa, från vänster till sig själv.
Han sade att varje nerv hade varit stressad på något sätt, och hela systemet måste
sova stel en stund. Det fanns ingen sjukdom.
Han föreställde mitt tillfrisknande skulle vara snabba nog när en gång började.
Dessa yttranden han levererade i några få ord, i en lugn, låg röst, och tillade efter en
paus, i tonen av en man lite van att expansiva kommentar, "Hellre en
ovanligt fysionomi, definitivt inte ett tecken på vulgaritet eller nedbrytning ".
"Far annars", svarade Diana. "Att tala sanning, St John, mitt hjärta snarare
värms upp till den stackars lilla själ.
Jag önskar att vi kanske kan gynna henne permanent. "
"Det är knappast troligt", var svaret.
"Du kommer att finna att hon är lite ung dam som har haft ett missförstånd med henne
vänner, och har förmodligen injudiciously lämnade dem.
Vi kan kanske lyckas återställa henne till dem, om hon inte är envis, men jag
spår kraftlinjer i ansiktet som gör mig skeptisk till hennes spårbarhet. "
Han stod med tanke på mig några minuter, sedan tillade: "Hon ser vettigt, men inte alls
vacker. "" Hon är så sjuk, St John. "
"Sjuk eller frisk, skulle hon alltid vara slätt.
Nåd och harmoni av skönhet är ganska saknas hos dessa funktioner. "
På tredje dagen var jag bättre, på den fjärde kunde jag tala, röra sig, stiga i sängen,
och vrid.
Hannah hade med mig några välling och torr toast, ungefär som jag tänkt, middagen-
timme.
Jag hade ä*** med god aptit: maten var god--ogiltig av febriga smak som hade
hittills förgiftade vad jag hade svalt.
När hon lämnade mig, kände jag mig förhållandevis stark och återupplivade: ere lång mättnad av
vila och längtan efter handling rörde mig. Jag ville stiga, men vad kunde jag sätta på?
Bara min fuktiga och bemired kläder, där jag hade sovit på marken och fallit i
Marsh. Jag skämdes att framträda inför mina
välgörare klädd så.
Jag slipper förnedring. På en stol vid sängen var alla mina egna
saker, rena och torra. Min svarta sidenklänning hängde mot väggen.
Spåren av mossen togs bort från det, vecken kvar av den våta jämnas ut:
det var ganska bra. Min allra skor och strumpor var renat
och göras presentabel.
Det fanns medel för tvätt i rummet, och en kam och borste för att släta min
hår.
Efter en trött process och vila var femte minut, lyckades jag klä
mig själv.
Mina kläder hängde löst på mig, ty jag mycket var bortkastad, men jag täckt brister med en
sjal, och än en gång, rena och respektabla letar - ingen fläck av smuts, inga spår av
sjukdomen jag så hatade, och som verkade
så att förnedra mig, vänster - jag kröp ner en sten trappa med hjälp av
trappräcken, till en smal liten passage, och fann min väg för närvarande till köket.
Det var full av doften av nya bröd och värmen från en generös brand.
Hannah var bakning.
Fördomar, det är väl känt, är svårast att utrota från hjärtat, vars
jorden har aldrig varit lossas eller befruktats av utbildning: de växer där, fast som
ogräs bland stenarna.
Hannah hade varit kall och stel, ja, vid det första: på senare hade hon börjat vika
lite, och när hon såg mig komma in snyggt och välklädda, log hon ännu.
"Vad har du fått upp!", Sade hon.
"Du är bättre då. Du kan sätta dig ner i min stol på
. stenhäll, om du kommer "Hon pekade på gungstolen: Jag tog
det.
Hon skyndade på, undersöka mig då och då med ögonvrån.
Vänder sig till mig, som hon tog bröd ur ugnen, frågade hon rakt på sak -
"Har du någonsin gå en-tiggeri afore du kom hit?"
Jag var upprörd för ett ögonblick, men kom ihåg att ilska var ute ur
fråga, och att jag faktiskt hade framstod som en tiggare till henne, svarade jag tyst, men
ändå inte utan en markant viss fasthet -
"Du har fel i att anta mig en tiggare. Jag är ingen tiggare, mer än dig själv eller
dina unga damer. "
Efter en paus sade hon, "jag dunnut förstår att du har som ingen hus, ej heller
ingen mässing, antar jag? "
"De vill ha av hus eller mässing (med vilket jag antar att du menar pengar) inte gör ett
tiggare i din mening. "" Är du bokar-lärt? "frågade hon
för närvarande.
"Ja, mycket." "Men du har aldrig varit på en internatskola,
skolan? "" Jag var på ett internat åtta år. "
Hon spärrade upp ögonen.
"Det som inte kan ni hålla dig till då?"
"Jag har hållit mig, och jag litar på, ska hålla mig själv igen.
Vad ska du göra med dessa krusbär? "
Frågade jag, som hon tog fram en korg med frukt.
"Mak" dem till pajer. "
"Ge dem till mig och jag ska plocka upp dem." "Nej, jag dunnut vill ni göra intet".
"Men jag måste göra något. Låt mig få dem. "
Hon samtyckte, och hon gav mig en ren handduk för att sprida över min klänning,
"Lest", som hon sade, "Jag skulle Mucky det." "Inte Ye've använts för att sarvant s Wark, jag
se med dina händer ", säger hon anmärkte.
"Happen ye've varit sömmerska?" "Nej, du har fel.
Och nu, aldrig ihåg vad jag har: inte anstränger huvudet mer om mig, men
berätta för mig namnet på huset där vi är. "
"Vissa kallar det Marsh End, och en del kallar det Moor House."
"Och herre som bor här heter Mr St John?"
"Nej, han bor inte här: han är bara stannar en stund.
När han är hemma är han i sin egen församling på Morton. "
"Det byn några miles off?
"Ja." "Och vad är han?"
"Han är en präst."
Jag kom ihåg svaret från den gamla hushållerska i prästgården, när jag hade
bad att få se prästen. "Detta var då hans fars bostad?"
"Aye, gamla Mr Rivers bodde här, och hans far och farfar, och GURT (stor)
farfar Ovan honom. "" namn, då detta gentleman, är Mr
St John Rivers? "
"Ja, Johannes är som hans kirstened namn." "Och hans systrar heter Diana och Mary
Rivers? "" Ja. "
"Deras far är död?"
"Dead tre veckor synd" av en stroke. "" De har ingen mamma? "
"Gumman har varit död den här mony ett år."
"Har du bott med familjen länge?"
"Jag har bott här trettio år. Jag ammade dem alla tre. "
"Det bevisar att du måste ha varit en ärlig och trogen tjänare.
Jag kommer att säga så mycket för dig, om du har haft OHÖVLIGHET att kalla mig en tiggare. "
Hon betraktade igen mig med en förvå*** blick.
"Jag tror", sade hon, "jag var ganska mista'en i mina tankar om dig: men det
är så Mony fusk går om du mun forgie mig. "
"Och även om", fortsatte jag, ganska allvarligt, "du ville vända mig från dörren, på ett
natten när du inte ska ha stänga ute en hund. "
"Ja, det var svårt: men vad kan en kropp göra?
Jag tänkte mer o "th" Childer inte heller mysel: dålig saker!
De har liksom ingen att Tak "vård på dem utan mig.
Jag gillar att se sharpish. "
Jag upprätthållit en grav tystnad i några minuter.
"Du munnut tänker för knappt på mig", säger hon anmärkte igen.
"Men jag tror knappast på dig", sa jag, "och jag ska berätta varför - inte så mycket på grund
du vägrade att ge mig tak över huvudet, eller betraktade mig som en bedragare, som eftersom du just nu
gjorde det en art av förebråelse att jag inte hade någon "mässing" och inget hus.
Några av de bästa människor som någonsin levt har varit så utblottad som jag är, och om du
är en kristen, borde du inte överväga fattigdom ett brott. "
"Inga mer jag borde", sade hon: "Herr Johannes berättar för mig så också, och jag ser jag wor wrang - men
Jag har klart en annan uppfattning om du nu vad jag hade.
Du ser en raight ner dacent liten krater. "
"Det kommer att göra - jag förlåter dig nu. Skaka hand. "
Hon la mjölig och kåta hand i min, en annan och heartier leende upplysta
hennes grova ansikte, och från den stunden vi var vänner.
Hannah var tydligen förtjust i att prata.
Medan jag plockade frukt, och hon gjorde pastan för pajer, fortsatte hon att ge
mig diverse detaljer om hennes avlidne husse och matte, och "Childer", som hon
kallas ungdomar.
Gammal Mr Rivers, sade hon, var en vanlig man nog, men en gentleman, och som forntida
en familj som kunde hittas.
Marsh End hade tillhört floderna ända sedan det var ett hus: och det var, hon
bekräftade, "aboon två hundra år gamla - för alla det såg men en liten, ödmjuk plats,
ingenting att jämföra wi "Mr Olivers stora hallen ner i" Morton Vale.
Men hon kunde minnas Bill Olivers far en gesäll needlemaker, och th "Rivers
wor herrskapet i "th" OWD dagar o "th" Henrys, kan lika onybody se genom att titta in th "
register i "Morton kyrkans sakristia."
Ändå hon tillåts, "den OWD Maister var som andra folk - noll mich ute o" t "
vanligt sätt: spritt galen o 'skytte, och jordbruk och sich som ".
Gumman var annorlunda.
Hon var en stor läsare, och studerade en affär, och "bairns" hade tagit efter henne.
Det var inget som dem i dessa delar, inte heller någonsin varit, de hade tyckt lärande,
alla tre, nästan från det att de kunde tala, och de hade alltid varit "en mak"
av sina egna. "
Mr John, när han växte upp, skulle gå på college och bli en präst, och flickorna, som
snart de lämnat skolan, skulle söka platser som guvernanter, ty de hade sagt till henne att
far hade för några år sedan förlorade en hel del
pengar av en man han hade litat vrida konkurs, och som han nu inte rik nog
att ge dem förmögenheter, måste de försörja sig själva.
De hade bott mycket lite hemma för länge, och var endast kommer nu att stanna
ett par veckor på grund av deras fars död, men de gjorde det som Marsh End och
Morton, och alla dessa hedar och kullar om.
De hade varit i London, och många andra stora städer, men de alltid sade att det fanns
ingen plats som hemma, och då de var så trevligt med varandra - föll aldrig ur
eller "threaped."
Hon visste inte var det fanns en sådan familj för att vara förenade.
Efter att ha avslutat min uppgift krusbär att plocka, frågade jag där de två damer och
deras bror var nu.
"Gått över till Morton på en promenad, men de skulle vara tillbaka i halv-en timme på te."
De återvände inom den tid som Hannah hade tilldelats dem: de kom in från köket
dörr.
Mr John, när han såg mig, bara bugade och passerade, de två damerna slutade:
Maria, i några få ord, vänligt och lugnt uttryckte glädje hon kände av att se
mig tillräckligt bra för att kunna komma ner;
Diana tog min hand: hon skakade på huvudet på mig.
"Du borde ha väntat på min ledighet att gå ner", sade hon.
"Du ser fortfarande mycket blek - och så tunn!
Stackars barn -! Fattig flicka "Diana hade en röst tonas, att mitt öra, som
den kuttrande av en duva. Hon hade ögon vars blick jag glad
att möta.
Hela hennes ansikte tycktes mig full av charm. Marias ansikte var lika intelligent-
-Hennes anletsdrag lika vacker, men hennes uttryck var mer reserverad, och hennes
sätt, men mild, mer avlägsen.
Diana såg och talade med en viss myndighet: hon hade en vilja, tydligen.
Det var min natur att känna glädje i att ge efter för en myndighet som stöds som
hennes, och att böja, där mitt samvete och självrespekt tillåtna, till en aktiv vilja.
"Och vad näringslivet har ni här?" Fortsatte hon.
"Det är inte din plats.
Maria och jag sitter i köket ibland, för hemma vi gillar att vara fri, även till
licens - men du är en besökare, och måste gå in i salongen. "
"Jag är väldigt bra här."
"Inte alls, med Hannah livliga om och täcka dig med mjöl."
"Dessutom är elden för varmt för dig," inföll Maria.
"För att vara säker", tillade hennes syster.
"Kom, du måste vara lydig." Och fortfarande håller min hand hon fick mig att stiga,
och ledde in mig i det inre rummet.
"Sitt där," sade hon, att placera mig på soffan, "medan vi tar våra saker och få
te redo, det är ett annat privilegium vi utövar i vår lilla hedar hem - till
förbereda vår egen mat när vi är så
benägna, eller när Hannah är bakning, bryggning, tvätt eller strykning. "
Hon stängde dörren och lämnade mig Solus med Mr Johannes, som satt mitt emot, en bok eller
tidning i handen.
Jag undersökte först, i salongen, och sedan dess användare.
I salongen var snarare ett litet rum, mycket tydligt möblerade, men ändå bekväma, eftersom
rent och snyggt.
Den gammaldags stolar var mycket ljus och valnöt trä bordet var som en
spegel.
Några konstiga, antikt porträtt av män och kvinnor i andra dagar dekorerat
färgade väggar, ett skåp med glasdörrar innehöll några böcker och en gammal uppsättning av
Kina.
Det fanns ingen överflödig prydnad i rummet - inte en modern möbel,
spara ett stag av workboxes och en dam skrivbord i rosenträ, som stod på en sida-tabell:
allt - inklusive matta och
gardiner - såg på en gång väl slitna och väl sparas.
Mr St John - sitta så stilla som en av de dammiga bilder på väggarna, hålla
blicken fäst på sidan han läste igenom, och hans läppar stumt förseglade - var lätt nog att
undersöka.
Hade han varit en staty i stället för en man, han kunde inte ha varit enklare.
Han var ung - kanske 28-30 - lång, slank, ansiktet nitad av
ögat, det var som ett grekiskt ansikte, mycket ren i kontur: ganska rak, klassisk näsa;
ganska atenska mun och haka.
Det är sällan faktiskt kommer en engelsk ansiktet så nära de antika modeller som gjorde sitt.
Han kan mycket väl vara lite chockad över den oegentlighet av mina lineament, hans egen
är så harmonisk.
Hans ögon var stora och blå, med bruna ögonfransar, hans höga panna, färglös som
elfenben, delvis streckad över av vårdslösa lås i ljust hår.
Detta är en mild avgränsning, är det inte, läsare?
Men han som den beskriver knappast imponerade ett med idén om en mild, en ger,
en LÄTTRÖRD, eller ens en lugn natur.
Tomgång som han nu satt, det var något om hans näsborre, hans mun, hans
panna, som enligt min uppfattning, som anges element inom antingen rastlös, eller hårda,
eller ivrig.
Han talade inte med mig ett ord, inte ens direkt till mig en blick, tills hans systrar
tillbaka.
Diana, som hon gick in och ut, i samband med utarbetandet av te, gav mig en
liten kaka, bakad på toppen av ugnen. "Ät som nu", sade hon: "Du måste vara
hungrig.
Hannah säger att du har haft bara lite välling sedan frukost. "
Jag vägrade inte det, för min aptit väcktes och angelägen.
Mr Rivers stängt nu hans bok, närmade sig bordet, och som han tog en stol, fast
hans blå bildmässigt fräschare ögon fulla på mig.
Det var en ABRUPT direkthet, en forskande, bestämde ståndaktighet i sin
blick nu, som berättade att avsikten, och inte osäkerhet, hittills har hållit det
avvärjas från främlingen.
"Du är mycket hungrig," sade han. "Jag, sir."
Det är mitt sätt - det var alltid mitt sätt, av instinkt - någonsin för att möta den korta med
korthet direkt med tydlighet.
"Det är bra för dig att en låg feber har tvingat dig att avstå under de senaste tre
dagar: det skulle ha varit fara i att ge efter för cravings av din aptit
till en början.
Nu kan du äta, men fortfarande inte omåttligt. "
"Jag litar på att jag inte ska äta länge på din bekostnad, herrn", var min väldigt klumpigt-
krystat, opolerad svar.
"Nej", sade han lugnt: "När du har meddelat oss residens din
vänner, kan vi skriva till dem, och du kan återställas till hemmet. "
"Det måste jag tydligt säga, ur min makt att göra, bli helt utan
hem och vänner. "
De tre tittade på mig, men inte misstroget, jag kände att det fanns någon
misstänksamhet i deras blickar: det var mer av nyfikenhet.
Jag talar framför allt av unga damer.
St Johns ögon, men tydlig nog i bokstavlig mening, i en bildlig en var
svårt att förstå.
Han verkade använda dem snarare som instrument för att söka andra människors tankar, än som
agenter för att avslöja sin egen: de vilken kombination av entusiasm och reserven
betydligt mer beräknas genera än att uppmuntra.
"Menar du att säga", frågade han, "att du är helt isolerad från alla
anslutning? "
"Jag gör det. Inte en slips länkar mig till något levande ting: inte
ett påstående ska jag ha för tillträde enligt något tak i England. "
"En mycket säregen position vid din ålder!"
Här såg jag hans blick riktad till mina händer, som var vikta på bordet framför mig.
Jag undrade vad han sökte sig hit: hans ord snart förklarade sökandet.
"Du har aldrig varit gift?
Du är ogift? "Diana skrattade.
"Varför kan hon inte vara över sjutton eller arton år gammal, St John," sade hon.
"Jag är nära nitton: men jag är inte gift.
Nej "Jag kände en brinnande glöd montera på mitt ansikte, för
bitter och agitera minnen väcktes av anspelning på äktenskapet.
De såg alla besvär och känslor.
Diana och Mary lättad mig genom att vända blicken någon annanstans än till mitt högröda ansikte;
men kallare och Sterner bror fortsatte att blicken, tills de problem han hade
upphetsad tvingas ut tårar och färg.
"Var fick du senast bor?" Frågade han nu. "Du är för nyfikna, St John,"
mumlade Maria med låg röst, men han lutade sig över bordet och krävde ett svar genom en
andra firman och genomträngande blick.
"Namnet på den plats där, och den person som jag bodde, är min hemlighet:" Jag
svarade koncist.
"Vilket, om du vill, du har, i min mening rätt att behålla, både från St
John och alla andra frågeställaren, "anmärkte Diana.
"Men om jag vet något om dig eller din historia, jag kan inte hjälpa dig," sade han.
"Och du behöver hjälp, behöver du inte?"
"Jag behöver det, och jag söker det hittills, sir, att några sanna filantrop kommer att sätta mig i
sätt att få arbete som jag kan göra, och den ersättning som kommer att hålla mig om men
i ett osynligt problem livets nödtorft. "
"Jag vet inte om jag är en sann filantrop, men jag är villig att hjälpa dig
till det yttersta av min makt i ett syfte så ärlig.
Först då, berätta vad du har varit van att göra, vad du kan göra och. "
Jag hade nu svalde mitt te.
Jag var mäktigt uppfriskad av dryck; lika hög grad som en jätte med vin: det gav
nya tonen till mina osträngad nerver, och hjälpte mig att lösa detta genomträngande unga domare
stadigt.
"Mr Rivers ", sa jag, vände sig till honom och tittade på honom, som han såg på mig, öppet
och utan osäkerhet, "du och dina systrar har gjort mig en stor tjänst - det
största man kan göra sin medmänniska, du
har räddat mig, av din ädla gästfrihet, från döden.
Denna förmån får du ett obegränsat anspråk på min tacksamhet, och en
anspråk, till viss del, på mitt förtroende.
Jag kommer att berätta så mycket av historien om vandraren du har hyst, som jag kan
berätta utan att kompromissa med min egen sinnesfrid - min egen säkerhet, moraliska och fysiska,
och andras.
"Jag är en föräldralös, dotter till en präst.
Mina föräldrar dog innan jag kunde känna dem. Jag växte upp ett beroende, utbildad i ett
välgörande institution.
Jag kommer även berätta namnet på den anläggning, där jag gick sex år som
en elev, och två som lärare - Lowood Orphan Asyl, --- shire: du kommer att ha
hört talas om det, Mr Rivers - är pastor Robert Brocklehurst kassören "?.
"Jag har hört talas om Mr Brocklehurst, och jag har sett i skolan."
"Jag lämnade Lowood nästan ett år sedan att bli en privat guvernant.
Jag fick en bra situation, och var glad. Det här stället var jag tvungen att lämna fyra dagar
innan jag kom hit.
Anledningen av min avresa jag kan inte och bör inte förklara: det skulle vara värdelös,
farliga, och skulle låta otroligt. Inga skylla bifogas mig: Jag är så fri från
skuld som någon av er tre.
Eländig jag är, och måste vara en tid, för den katastrof som drev mig från ett hus
Jag hade funnit ett paradis var av en konstig och direful naturen.
Jag observerade men två punkter i planeringen min avgång - snabbhet, sekretess: att säkra dessa,
Jag var tvungen att lämna bakom mig allt jag ägde utom ett litet paket, som i
min brådska och besvär i sinnet, jag glömde att
ta ut ur vagnen som förde mig till Whitcross.
För detta område, så kom jag helt utblottad.
Jag sov två nätter i det fria, och irrade omkring två dagar utan att passera en
tröskel: utan två gånger i tid fick jag smaka på maten, och det var när kom
av hunger, utmattning och förtvivlan nästan
till den sista andetag, att du, Mr Rivers, förbjöd mig att förgås av vill ha på din dörr,
och tog mig i skydd av ditt tak.
Jag vet att alla dina systrar har gjort för mig då - för jag har inte okänslig
under min skenbara dvala - och jag är skyldig till deras spontana, äkta, genial
medkänsla så stor skuld som till evangeliska välgörenhet. "
"Gör henne inte prata mer nu, St John," sade Diana, som jag stannade, "hon är
uppenbarligen ännu inte passar för spänning.
Kom till soffan och sätta sig nu, fröken Elliott. "
Jag gav en ofrivillig halv starta vid förhandlingen alias: Jag hade glömt mitt nya namn.
Mr Rivers, som ingenting tycktes fly, märkte det på en gång.
"Du sa du hette Jane Elliott?", Anmärker han.
"Jag gjorde säger så, och det är det namn som jag tror det lämpligt att kallas till
närvarande, men det är inte mitt riktiga namn, och när jag hör det, det låter konstigt för mig. "
"Ditt riktiga namn du inte kommer att ge?"
"Nej: jag fruktar upptäckt över allting, och allt avslöjande skulle leda till det, jag
undvika. "" Du har helt rätt, jag är säker på ", sa
Diana.
"Nu gör, bror, låt henne vara i fred ett tag."
Men när Johannes hade funderade en stund han återupptas så orubbligt och med så
mycket skarpsinne som någonsin.
"Du skulle inte vilja vara lång beroende av vår gästfrihet - man skulle önska, jag se, för
dosera så snart som kan vara med mina systrars medkänsla, och framför allt, med min
välgörenheten (Jag är ganska klokt av
åtskillnad, inte heller jag ogillar det - det är bara): du *** att vara oberoende av
oss "" Jag:? Jag har redan sagt det.
Visa mig hur jag fungerar, eller hur man söker arbete: det är allt jag ber nu, så låt mig gå, om
det men att de värsta stugan, men till dess, låt mig stanna här: Jag fruktar
en annan uppsats av fasor hemlösa misär. "
"Sannerligen skall du stanna här", säger Diana, sätta sin vita hand på mitt huvud.
"Du skall", upprepade Maria, i tonen i BEHÄRSKAD uppriktighet som verkade
naturligt för henne.
"Mina systrar, ni ser, har en glädje i att hålla dig", sa Mr St John ", som de
skulle ha ett nöje i att hålla och vårda ett halvt fryst fågel, några vintriga
Vinden kan ha drivit genom sin båge.
Jag känner mig mer *** att sätta dig i vägen för att hålla dig själv, och skall
sträva efter att göra så, men observera, är min sfär smal.
Jag är, men de etablerade i ett fattigt land socken: mitt stöd måste den ödmjukaste
sortera.
Och om du är benägna att förakta den dag små saker, söka lite mer effektiva
undsättning än sådana som jag kan erbjuda. "
"Hon har redan sagt att hon är villig att göra vad som helst ärlig hon kan göra", svarade
Diana för mig, "och du vet, St John, hon har inget val för hjälpare: hon är tvungen att
stå ut med sådana vresiga människor som du. "
"Jag kommer att bli sömmerska, jag kommer att vara en vanlig workwoman, jag kommer att vara en tjänare, en sjuksköterska,
tjej, om jag kan vara något bättre ", svarade jag. "Höger", sa Mr John, ganska kyligt.
"Om detta är din ande, jag lovar att hjälpa dig, i min egen tid och sätt."
Han återupptog nu boken som han hade ockuperats innan te.
Jag drog snart, för jag hade pratat så mycket, och satt upp så länge, som min nuvarande styrka
skulle tillåta.