Tip:
Highlight text to annotate it
X
Eärendil, en sjöman stark,
blev strandsatt i Avernien.
I Nimbrethil en timmerbark
han byggt, att ta sig hem igen.
Dess segel vävts av silverväv,
av silver var lanternans hus,
en svan var båtens vita stäv,
dess vimplar strålade av ljus.
I forna kungars vapenprakt
i järnringbrynja själv han står,
med runor han sin sköld belagt
till skydd mot hugg och onda sår.
Hans pilar skars av elfenben,
hans båge täljts av drakhornsspån,
hans pansarväst av silver sken,
svärdsslidan var av kalcedon,
av stål hans klinga, vass och skön,
hans hjälm med adamant belagd:
örnfjädrar smyckade dess krön,
på bröstet sken en stor smaragd.
I stjärnornas och månens ljus
han fjärran drev från nordlig strand
bland vilda vattens trolska brus
långt bortom dag och människors land.
Från trända isars stön och nöd
med skuggor över vita fjäll,
från ökenbrand och avgrundsglöd
mot stjärnlöst hav han kursen ställt.
I ändlöst mörker drev han kring,
till dess han nådde Intets natt:
av kuster såg han ingenting
i en rymd, där ingen gränser satt.
En vredens storm hans skuta drev,
han flydde blint bland vågors skum.
Från väst mot öst han kastad blev
på hemfärd över öde rum.
Då mot hans skepp styrs Elwings flykt,
och ljus i mörkret tändes klart,
en eld som strålar klart och tryggt,
likt diamanter underbart.
Han kröntes med odödligt sken
och Silmaril på ännet brann,
och oförskräckt, med panna ren
han vände stäven. Fasan svann,
och stark och fri en stormvind kom
från landen bortom havens natt,
Tarmenels vind av styrka, som
mot stiglös vidd igång blev satt.
Mot båten slog dess andedräkt
med dödens makt bland skymningsrev
och öde sjöars midnattsväkt:
från öst mot väst han kastad blev.
Från evig natt han återkom,
där skräck och svarta vågor mötts,
med sjunken kust i djupet, som
gått under innan dagen fötts-
tills han bland musselreven hör
en ljuv musik vid världens gräns,
där svallets skum mot stranden för
gult guld och ravtångsruskors träns.
Ur skymning steg en hägring klar
av fjärran fjäll i tystnads glans
i Validor, i Eldamar,
lång bortom brottsjöns djävulsdans.
Ur nattens grepp en vandringman
de vita hamnar nått till ***,
där alvers rikens grönska grann
i glasklar rymd sig bredde ut.
Ilmarins höjder fjärranfrån
åt dalens ljus sin bakrund gav,
där tornens bloss i Tirion
sig speglade i skuggors hav.
Där vilade han ut en tid,
och forna sånger lärde han:
i visa sagors stilla frid
på gyllne sträng hans finger rann.
I alvers vita skrud han klätts,
och sju ljus framför honom skred,
när han förlorad återgetts
ur calacirisk ångest vred.
Han kom till Tidens ändes hall
där ändlöst skimrar årens ström,
där Ålderns konung härska skall
i Ilmarin i evig dröm.
Och ord, dem intet öra hört,
av människors och alvers röst
blev talade, där syner rört
sitt klockspel i de sällas bröst.
Ett nytt skepp de att bygga går
av alvglas och mithrilen klar,
med gyllne stam- ej glättad år,
ej segel silvermasten bar.
Med Silmaril som bloss det far
dess vimpel, röd av livets eld,
av Elbereth en gåva var,
som själv kom ner till stapelns däld,
odödlig vingskrud honom gav
och skänkte honom evig fröjd
att segla skyars hav
högt över sols och månes höjd.
Från Stora fridens forsars brus
i silversprång hans vinge bär
gestalten, likt ett vandringsljus
högt över fjällens barriär.
Fån världens gräns han vände om
att finna hem, till möda ny:
han trängde fram i dunklet som
ett irrbloss genom nattlig sky.
Långt ovan alla moln han skred,
en flamma framför solens spann,
men aldrig mera kom han ned
där nordlandsnattens strömmar rann.
Så över Midgård flykten för
och vinden gråt och jämmer bar,
från kvinnor och från alvers mör
i äldre tidens svunna dar.
Men på hans hjässa lagts en lott
att- till dess månen bleknat- få,
en evig stjärna, ila blott
och aldrig dödligs hemvist nå.
O härold hög på skymningsstig,
för vilken ingen vila ges,
som bär din lykta framför dig,
ljusbärare från västerness!