Tip:
Highlight text to annotate it
X
Attle sände en gång till Gunnar, känd man att rida, Knäfröd var han kallad:
till Gjukes gårdar kom han och till Gunnars salar, bänkar jernbelagde och dryckesstämman glada.
Der de Furstar drucko, men de dolske tego vin i Val-salen, fruktade för Huners vrede:
ropade då Knäfröd med rösten kalla, sydländske mannen, satt å bänken hoga:
Attle mig hitsände, ärendet att rida, å gullbetslade gångarn; okändan Mörk-skog öfver,
att eder bedja, Gunnar! att å hans bänkar komma med örn-prydde hjelmar i Attles hus att gästa.
Sitt hufvud vände Gunnar och till Högne sade:
Hvad tror du, bruden mente, när hon oss ringen sände, omlagd med ulfvens klädnad? Jag tror hon varna ville;
jag varga-hår har funnit i röda ringen bundit: svekfull är oss vägen, detta ärende att rida.
Deri ulfven råda månde för Niflunga-arfvet, J gamle, gråskäggige! om Gunnar J misten;
de brunpälsade björnar i hund-sällskap skola fägnas, och skördarne förtära, om Gunnar icke kommer åter.
Öfver fjällen då de tappre snabbfotade låto fara de betseltuggande hästar, okända mörka skogen:
All Huna-marken skakades, der de hårdsinte framforo; flugo öfver busk-hatande allgröna vallen.
Attles land de sågo och skåde-tornen djupa; och Bickes kämpar stånda å högan borggård;
salen kring söderfolket omgifven med bänkar, sammanbundna bleka Sköldar, kastpsjut döfvande;
Men der drack Attle vin i val-salen: att vackta suto väcktare
mot Gunnar och hans män, om här de kommo på besök, med hvinande spjuten, mot konungen att väcka striden.
Först märkte deras syster, att i salen kommo hennes bröder båda; så litet mjöd hon druckit:
förrådd är du nu vorden, Gunnar! hvad vill du, konung! göra emot de Huners illbragd; du skynda dig ur salen:
Du gjorde bättre, broder! att dig i brynjan kläda och med gullbeprydda hjelmar Attles hus hemsöka:
sute du i sadlarne de sol-ljusa dagar, du öfver lik, dödsbleka skulle låta Nornor gråta.
Hunernas sköldmöar du skulle sorgen låta pröfva, men Attle sjelf i ormagropen komma;
nu är den orm-gård beredd åt Eder.
Så togo de Gunnar och i fjättrar satte, Borgundernas vänner, och fasteliga bundo.
Sju högg Högne med svärdet hvassa, men den åttonde han dref i elden heta;
så skall kämpe bålld för fiender sig varja! Högne värjde Gunnars händer:
tillsporde de den tappre, om lif ville folk-höfdingen för gull köpa?
Mig skall Högnes hjerta i hand ligga, blodigt ur den bållde riddarens bröst,
med slöa dolken skuret från konungs-sonen.
De skuro hjertat ur trälen Hjalles bröst, blodigt å ett fat det lade och för Gunnar buro;
Då qvad Gunnar, folk-drotten:
Här ser jag hjertat af Hjalle den blödige, olikt hjertat af Högne den tappre;
det mycket skälfver, der det å fatet ligger; skalf hälften mera, när det i bröstet låg.
Då log Högne, när de till hjertat skuro, den lefvande hjelmprydaren; qvida sidst han tänkte:
de blodigt det å fatet lade och för Gunnar buro.
Då qvad den ädle Niflunga-hjelten:
Der ser jag hjertat af Högne den tappre, olikt hjertat af Hjalle den blödige;
det föga skälfver, der det å fatet ligger, skalf hälften mindre, när det i bröstet låg.
Vore du så, Attle! från mina ögon fjerran , som du från våra skatter skall det vara!
mig ensam är förunnad all den fördolda Niflunga-skatten; ty Högne mer ej lefver.
Alltid ångst jag hade medan vi båda lefde, nu har jag ingen, ty jag ensam lefver:
Rehn skall ega menniskornas träto-malm, det af Asar kända Niflunga-arfvet.
I hvälfvande floden val-ringarne lysa; bättre än å Huners händer gullet skiner: -
Vänden tappre edra vagnar; fången är i bojor.
Och derefter sedan, på mördarens bud, drog ussla gångarn gull-vårdaren till döden.
Den konung, som an lefde, folkmängden lade i den gård, der innan fullt
ormar skredo: men ensam Gunnar, vred i hjertat, slog väldigt harpan,
Strängarne klungo: så skall sitt gull ring-ödande Furste mot män förvara.
Attle lät, sin gård att besöka, järnskodda hästen återgå från mordet.
Ett gny vardt i gården, af hästars trängsel, och krigarnes vapen-sånger, de voro af heden komne.
Ut gick då Gudrun, Attle till mötes, med gyllne bägarn, att kungens fordran fylla:
Nu kan du ega, Konung! i dina salar, glad hos Gudrun, de Nifhel-farnes vapen.
Vinfyllde suckade Attles dryckes-skålar, när i salen samman Hunerna taldes:
In trädde bistre, skäggside män:
då gick att bära mjöd blid för furstarne vidunderliga qvinnan: valde kräseliga rätter,
af de nödigt bleknade, men sin nid-gerning Attle sade:
Dina söners hjertan, du, svärdens höfding! lik-blodiga med honing tuggat:
Du modfulle, jag sade, kan val-fälldt mensko-kött i gästabudet äta, och till de höga säten sända:
Ej kallar du mera till dina knän Erp och Eitil, din dryckstunds glädje båda:
du ser dem icke mera, (der du i ditt säte Gull utdelar!) spjut skäfta,
klippa mahnar, eller fålar tämja.
Uppstod ett sorl å bänkarne, underlig sång bland männerna, ett gny under Guda-klädnaden: Huna-barnen greto:
blott icke Gudrun; ty hon alldrig gret björn-hårda bröder sina, eller söner blida,
unga, oförfarna, dem hon med Attle födde.
Trött hade han sig druckit , vapen han ej hade, var ej på vakt mot Gudrun.
Hon bädden broddade, gaf blod att dricka af mordlysten hand, och hundarne löste,
dref ut för salen; huskarlarne qvinnan med hetan brand uppväckte; så månd’ hon hämnas sina bröder.
Åt elden gaf hon alla, som då der inne voro och från Gunnars och hans broders mord ifrån Mörkhem komne voro:
De gamle timbren föllo, förrådshusen ruko, konungens gårdar brunno och hans sköldmöer derinne;
de i sin ålder hämmade i heta lågan sönko.
Full-taladt är om detta: så brynje-kläds härefter ej någon qvinna , att sina bröder hämna:
hon hafver trenne folk-konungar burit bane-orden, den fagra, förr’n hon död är vorden.