Tip:
Highlight text to annotate it
X
“Flickan med svavelstickorna” av H.C. Andersen
Det var fruktansvärt kallt och nästan helt mörkt
på den sista kvällen av året
Och snön föll snabbt.
Mitt i mörkret och kylan strövade en fattig liten flicka omkring på gatorna.
Hon hade visserligen ett par tofflor på sig när hon gick hemifrån,
men de var inte till stor nytta.
De var så stora, ja så stora att de var hennes mammas,
Och den lilla flickan hade tappat dem när hon sprang över gatan för att undvika två vagnar
som kom körande i hög fart.
En av tofflorna kunde hon inte hitta och den andra tog en pojke och sprang iväg med.
Så den lilla flickan gick barfota och hennes fötter var röda och blå av kyla.
I ett gammalt förkläde bar hon med sig svavelstickor och hon höll även en bunt i händerna.
Ingen hade köpt av henne under hela dagen och inte heller hade någon gett henne ett enda öre.
Skakandes av kyla och hunger fortsatte hon sin vandring.
Stackars lilla flicka! Snöflingorna föll på hennes långa vackra hår
som föll i lockar över hennes axlar.
Ljus sken i alla fönster och en doft av rostad gås hängde i luften.
För det var ju nyårsafton, det kom hon ihåg.
I ett hörn mellan två hus sjönk hon ner och kröp ihop.
Hon hade dragit fötterna under sig men hon klarade inte av att hålla kylan borta.
Inte vågade hon gå hem heller för hon hade ju inte sålt några svavelstickor
och kunde därför inte ta hem ett enda öre.
Hennes pappa skulle säkert slå henne;
Dessutom var det nästan lika kallt hemma som här
för de hade bara ett tak över huvudet.
Hennes små händer hade nästan frusit till is på grund av kylan.
Ah! Kanske en brinnande svavelsticka kunde hjälpa.
Om hon skulle ta en från högen och dra den mot väggen bara för att värma fingrarna lite grann.
Hon tog en och “skrap!” Som den sprakade när den brann!
Den gav ett varmt klart sken, precis som ett litet ljus, när hon satte handen över den.
Den lilla flickan tyckte sig sitta vid en stor eldspis av järn
med polerade mässingfötter.
Som elden brann!
Och det verkade så skönt och varmt att barnet sträckte ut sina fötter som för att värma dem,
när plötsligt svavelstickans flamma slocknade.
Eldspisen försvann och kvar i sin hand hade hon endast en utbrunnen svavelsticka.
Hon drog en sticka till mot väggen.
Den flammade upp och där skenet träffade väggen kunde hon se igenom den som genom en slöja
och hon kunde se in i rummet.
Bordet var täckt av en snövit duk
som bar en utsökt servis och en rykande rostad gås
stoppad med äpplen och torkade plommon.
Så slocknade stickan och kvar fanns bara den tjocka, fuktiga och kalla väggen framför henne.
Hon tände en sticka till och fann sig sitta vid en vacker julgran.
Tusentals av ljus brann på dess gröna grenar,
och färglada bilder, sådana som hon hade sett i skyltfönstren, såg ner på allt.
Den lilla sträckte ut sina händer mot dem, och så slocknade stickan.
Julljusen flög högre och högre tills de såg ut som stjärnor på himlen.
Plötsligt såg hon en stjärna falla med ett brinnande sken efter sig.
“Någon är döende,” tänkte den lilla flickan,
Hennes farmor, den enda som någonsin hade älskat henne
och som nu var död, hade berättat till henne att när en stjärna faller så far en själ hem till Gud.
Hon skrapade ännu en sticka mot väggen och ljuset sken runt henne.
Mitt i det klara skenet stod hennes gamla farmor skinande klart.
“Farmor!,” ropade den lilla, “Åh ta mig med dig!
Jag vet att du kommer att försvinna när stickan slocknar. Du kommer att försvinna
precis som den varma spisen, den rostade gåsen och den underbara julgranen.”
Och hon skyndade sig att tände en hel bunt med svavelstickor,
för att hålla kvar sin farmor där.
Och stickorna brann med ett sken som var klarare än dagsljuset,
och hennes farmor hade aldrig varit så vacker.
Hon tog den lilla flickan i sina armar och tillsammans flög de upp i ljus och glädje högt ovanför jorden
där det varken finns kyla, hunger eller smärta. För de var hos Gud.
När nyårssolen gick upp över den lilla flickan
satt hon där i dödens stelhet
och höll svavelstickorna, varav en del var utbrunna, i sin hand.
“Hon försökte värma sig själv,” sa någon.
Ingen kunde föreställa sig allt det vackra som hon hade sett
eller vilken härlighet hon hade gått in i tillsammans med sin farmor på den nyårsaftonen.
Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.
[...] Allt vad ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.