Stoneface Trots Att Jag Ler - Stone face despite smiling - #uniteforparkinsons - Subtitles press cc

Lena var bara 53 år när hon fick diagnosen Parkinsons sjukdom. Lyssna på Lena och Inges berättelse om hur det är att leva med Parkinsons sjukdom. Du kan även se andra berättelser på #UniteForParkinsons. Ca 20 000 svenskar har Parkinsons sjukdom. Det är en neurologisk sjukdom som kommer smygande och påverkar framför allt förmågan att röra sig och kontrollera kroppens rörelser. Men påverkar även funktioner så som sömn, humör, koncentrationsförmåga, sväljförmåga, tal med mera. Vill du veta mer om Parkinsons sjukdom kan du läsa på www.parkinsonguiden.se eller prata med din läkare! SEDUO170175(1)

Jag tror att jag själv kände att något var fel. Jag visste att det var Parkinsons jag hade. I och med att jag har jobbat i sjukvården i så många år så var det inte så svårt att ställa diagnosen tyckte jag. Jag har velat bli barnmorska i nästan hela mitt liv. När jag var liten ville jag först bli skridskoprinsessa men sen ville jag bli barnmorska. Jag förlöser ju inte längre för det klarar jag inte av. Det är för stressigt. När det gäller Parkinsons så tror ju många att det är den där gamla stela och skakiga gubben som kommer med käpp. Det är väl det som är den generella bilden. Ja, men så är det ju inte. Parkinson har ju många symptom som inte syns utåt för andra. Som då att man är långsam och stel. Sen att rösten försvagas. ja precis, sen det här med att man blir lätt hjärntrött också. Ja, man är ju långsam i allt. Hjärnan uppfattar saker långsammare. Sömnproblem är jättevanligt. Jag har ju haft jättesvårt att sova, haft jättemycket mardrömmar och skrikit på nätterna och fäktats. Man blir ju så stel i ansiktet också. Eftersom musklerna stelnar ju där också. Man har svårt att avläsa på en människa som har Parkinson känslostämningar och sånt. Det blir nästan som en politiker, man ser ingenting så att säga, bara "stone face". Jag har märkt det på fotografier och sånt nu, framförallt nu när vi var i Sydafrika. Jag tyckte jag såg jätteglad ut, log allt vad jag kunde men så såg jag inte glad ut ändå. Parkinsons är ju en väldigt individuell sjukdom så man kan inte jämföra sig med någon annan. Man lär sig ganska kvickt att det finns så många olika varianter och att det finns så många som är yngre. Det var ju knappt att man själv visste det. Man lever här och nu. Morgondagen vet man ingenting om. Jag brukar tänka ibland att Parkinson har ju gett mig otroligt mycket också. Och det är skönt att tänka på det ibland när livet känns lite trist och orättvist. På ett sätt känns livet nästan rikare.