Tip:
Highlight text to annotate it
X
Vi väljer att resa till månen det här decenniet och göra de andra sakerna,
inte för att det är enkelt, men just för att det är svårt.
(John F. Kennedy 1962)
Vi hade en expansiv period på 60- och 70-talet.
Du kanske tänkte,
som jag gjorde,
att vår art skulle befinna sig på Mars innan århundradet var över.
Men istället så har vi dragit oss undan.
Robotar åsido,
vi har backat ifrån planeterna och stjärnorna.
Jag frågar ständigt mig själv:
Är det nerverna som sviker eller ett tecken på mognad?
Kanske är det så mycket som vi kunde vänta oss.
På sätt och vis är det otroligt att det ens var möjligt:
Vi har skickat dussintals människor på veckolånga utflykter till månen,
resor som tog med sig mängder av data,
men inget kortsiktigt, vardagligt,
mat-på-bordet praktiskt värde,
i alla fall inte särskilt mycket.
De lyfte dock människans ande.
De upplyste oss om vår plats i Universum.
Ett tämligen synligt program påverkar vår syn av oss själva
det kan förklara ömtåligheten av det planetära klimatet
och den gemensamma faran
och ansvaret
för samtliga nationer och folkslag på Jorden.
Det är någonting mer.
Rymdresor talar till någonting djupt inom oss
många av oss, om inte alla.
En vetenskapskollega berättade för mig om en resa till Nya Guineas högländer
där hon besökte en stenålderskultur
som knappt hade kontakt med Västvärldens civilisationer.
De förstod sig inte på armbandsur,
läsk, eller fryst mat
Men de kände till Apollo 11.
De visste att människor hade gått på månen.
De kände till namnen Armstrong
och Aldrin
och Collins.
De ville veta vilka som besökte månen nuförtiden.
Projekt som är framtidsinriktade,
som, trots politiska svårigheter
kan fullbordas först i något avlägset decennium
är påminner oss ständigt
om att det finns en framtid.
Att få fotfäste på andra världar
viskningar i våra öron
att vi är mer än Pikter
eller Serber
eller Tonganer.
Vi är människor.
Samtidigt finns människor överallt som hungrar efter förståelse.
Tanken att vi nu förstår någonting
som aldrig förståtts av någon
som tidigare har levt,
den upprymdheten
särskilt intensiv hos de vetenskapsmän inblandade,
men synlig hos nästan allihop
och breder ut sig genom samhället,
studsar mot väggarna,
och kommer tillbaka till oss.
Den uppmuntrar oss till att konfrontera problem inom andra ämnen
som aldrig har blivit lösta.
Det ökar den generella känslan av optimism i samhället.
Det ger näring till den sorts kritiskt tänkande
som vi kräver
om vi ska lösa hittills olösta sociala problem.
Det stimulerar en ny generation av vetenskapsmän.
Ju mer vetenskap i media
särskilt om metoder beskrivs
såväl som slutsatser och följder
desto friskare, tror jag, samhället blir.
Det finns gott om hushållssysslor
att göra här på Jorden
och vårt engagemang måste förbli ståndaktigt.
Men vi är den sortens art
som behöver en vildmark
för fundamentalt biologiska anledningar.
Varje gång mänskligheten sträcker ut sig själv
så får den en kick av produktiv livskraft
som kan bära den genom århundraden
Yuri Romanenko,
när han återvände till Jorden
efter vad som då var den längsta rymdresan i historien, sade
"Kosmos är en magnet...
När du väl vart där
så kan du bara tänka på
hur du ska återvända."
Världens militärbudget vs. Världens rymdbudget