Tip:
Highlight text to annotate it
X
Översättare: Désirée Nordlund Granskare: Lisbeth Pekkari
Jag har ett skäl att vara optimistisk:
klimatförändringar.
Du kanske inte tror det, men här kommer fakta.
Den 12:e december 2015,
i Paris, under FN,
samlades 195 regeringar
och enhälligt -
om du har jobbat med politiker, så vet du hur svårt det är -
och bestämde enhälligt
att medvetet byta riktning på den globala ekonomin
för att skydda det mest sårbara
och förbättra livet för oss alla.
Det är faktiskt en anmärkningsvärd framgång.
(Applåder)
Men det är ännu mer anmärkningsvärt
om du betänker var vi var bara för några år sedan.
2009, Köpenhamn.
Vem minns Köpenhamn?
Nå, efter år av arbete mot ett klimatavtal,
samlades samma regeringar i Köpenhamn
och misslyckades totalt.
Varför misslyckades det så totalt?
Orsakerna var många,
men framförallt beroende på den djupt rotade klyftan
mellan det globala nord och det globala syd.
Så ett halvår efter detta misslyckande,
kallades jag in för att ta ansvaret
för de globala klimatförhandlingarna.
Du kan tänka dig, det perfekta ögonblicket att starta detta nya jobb.
Det globala tänket kring klimatförändringar var i soptunnan.
Ingen trodde
att ett globalt klimatavtal någonsin skulle vara möjligt.
Faktum är att det trodde inte jag heller.
Om ni lovar att inte berätta det för någon utanför denna underbara TED-publik,
kommer jag att avslöja en hemlighet
som tacksamt har blivit begravd i historien.
På min första presskonferens,
frågade en journalist, "Ms Figueres,
tror du att ett globalt klimatavtal någonsin kommer att bli möjligt?"
Och utan att engagera min hjärna, hörde jag mig själv säga,
"Inte under min livstid."
Nå, ni kan ju tänka er min PR-grupps miner
som var skräckslagna för denna galna kvinna från Costa Rica,
som var deras nya chef.
Och jag var också skräckslagen.
Jag var inte skräckslagen för mig, för jag är liksom van vid mig själv.
Jag var faktiskt skräckslagen
för konsekvenserna av vad jag just sagt,
för konsekvenserna för världen
där alla våra barn kommer att vara tvingade att leva.
Det var uppriktigt sagt ett skrämmande ögonblick för mig,
och jag tänkte, men, vänta lite nu,
vänta lite.
Omöjligt är inget faktum,
det är en attityd.
Det är bara en attityd.
Och jag bestämde just då att jag skulle ändra min attityd
och jag skulle hjälpa världen att ändra dess attityd angående klimatförändringar.
Så jag vet inte -
Bara den här? Tack.
Jag vet inte -
vad du skulle göra
om du blev tillsagd att ditt jobb är att rädda planeten.
Sätt det på en jobbeskrivning.
Och du har det fulla ansvaret,
men har absolut ingen beslutanderätt,
för varje regering har ensamrätt på att fatta sina beslut.
Nå, jag skulle gärna vilja veta
vad du skulle göra den där första måndagmorgonen,
men det här gjorde jag: jag fick panik.
(Skratt)
Och sen fick jag panik igen,
för att jag insåg att jag inte hade någon aning om hur vi skulle lösa problemet.
Och sen insåg jag att jag inte hade någon aning om hur vi skulle lösa problemet,
men jag vet en sak:
vi måste ändra tonen på samtalet.
För det finns inget sätt du kan nå seger
utan optimism.
Och nu,
använder jag optimism som ett väldigt enkelt ord,
men låt oss uppfatta det i ett bredare sammanhang.
Låt oss uppfatta det som mod,
hopp, tillit, solidaritet,
den grundläggande övertygelsen att vi människor kan samlas
och hjälpa varandra till ett bättre öde för mänskligheten.
Nå, du kan tänka dig att jag trodde att utan det,
fanns det inte en chans att vi skulle komma ifrån låsningen i Köpenhamn.
Och i sex år,
har jag ensvist, outtröttligt injicerat optimism in i systemet,
oberoende av frågorna från journalisterna -
och jag har blivit bättre på dem -
och oberoende av bevis på motsatsen.
Och tro mig, det har funnits mycket bevis för motsatsen.
Men outtröttlig optimism in i systemet.
Och ganska snart,
började vi se förändringar ske inom flera områden,
påskyndade av tusentals människor,
inkluderat många av er här idag,
och jag tackar er.
Och denna TED-församling kommer inte att bli förvå***
om jag berättar för er att det första område
i vilket vi såg enastående förändring
var ...
teknik.
Vi började se att ren teknik,
teknik för återanvändbar energi i synnerlighet,
började sjunka i pris och öka i kapacitet,
till den punkt där vi idag redan bygger
koncentrerade solenergianläggningar
som har kapacitet att ge energi till hela städer,
och då har vi inte sagt något om vart vi är på väg kring mobilitet
och intelligenta byggnader.
Och med den här förändringen inom teknik,
har vi möjlighet att börja förstå
att det var en förändring i den ekonomiska ekvationen,
för att vi hade förmågan att ta till oss
att ja, klimatförändringar kostar enorma summor pengar.
och ja, där finns sammansatta risker.
Men det finns också ekonomiska fördelar
och tillhörande förmåner,
eftersom spridningen av den miljövänliga teknologin
kommer att ge oss renare luft,
bättre hälsa,
bättre transportmedel, bättre stadsmiljö,
större energisäkerhet,
större energitillgång till U-länder.
Totalt sett, en bättre värld än vi har nu.
Och med den insikten,
borde ni ha bevittnat, faktum är att en del av er gjorde det,
spridningen av genialitet och upphetsning
som gick genom, först icke-nationella styrorgan,
den privata sektorn, industrins kaptener, försäkringsbolag,
investerare, ledare, religiösa samfund,
för att de alla började förstå att detta verkligen kan ligga i deras intresse.
Detta kan verkligen förbättra deras slutresultat.
Och det var inte bara de vanliga misstänkta.
Jag måste berätta att en VD för ett av de största olje- och gasbolagen
kom till mig i början av förra året
och sa -
i enrum, naturligtvis -
att han inte visste hur han skulle ändra på sitt bolag,
men han skulle ändra det,
för han var intresserad av dess långsiktiga utveckling.
Nå, nu när vi har en förändring i den ekonomiska situationen,
och med det, med bredare stöd från alla,
så tog det inte lång tid innan vi såg att regeringarna
vaknade upp till det faktum att detta låg i deras nationella intresse.
Och när vi begärde från länder att de skulle börja identifiera
hur de kunde bidra till globala ansträngningar,
men baserat på deras nationella intressen,
skickade 189 länder utav 195,
189 länder skickade sina övergripande planer för klimatförändringen,
baserat på sina nationella intressen,
samstämmigt med deras prioriteringar,
förenligt med deras nationella planer för hållbar utveckling.
Så,
först när du skyddar ländernas kärnintressen,
kan du förstå att länderna var redo
att börja röra sig mot en gemensam väg,
i en gemensam riktning
som förmodligen kommer att ta oss flera hundra år
men som över de flera hundra åren kommer att ta oss
in i en ny ekonomi,
in i en koldioxidfri, mycket hållbar ekonomi.
Och de olika ländernas bidrag som för närvarande är under diskussion
å regeringarnas vägnar,
är otillräckliga för att ge oss ett stabilt klimat,
men de är bara ett första steg,
och de kommer att förbättras med tiden.
Och mätningen, rapporteringen och verifieringen av alla de ansträngningarna
är juridiskt bindande.
Och de avstämningar som vi kommer att ha vart femte år
för att följa upp de kollektiva framstegen mot våra mål, är juridiskt bindande,
och själva vägen mot en koldioxidbefriad och mer hållbar ekonomi
är juridiskt bindande.
Och här är den viktigaste delen:
Vad hade vi innan?
En väldigt liten handfull av länder
som hade åtagit sig väldigt avskalade,
kortsiktiga mål för utsläppsbegränsningar
som var helt otillräckliga
och vidare, upplevdes i mångt som en börda.
Vad har vi nu?
Nu har vi alla länder i världen som bidrar med olika styrkor
från olika håll, i olika sektorer,
men allihopa bidrar till att nå ett gemensamt mål,
längs en väg
med miljömässig integritet.
Nå, när du väl har allt det här på plats
och du har förändrat den här förståelsen,
då kan ni se att regeringar kunde åka till Paris
och anamma Paris-överenskommelsen.
(Applåder)
Så,
när jag tittar tillbaka
på de senaste sex åren,
är det första jag minns
den dag man accepterade Paris-överenskommelsen.
Jag kan inte beskriva det lyckorus som fanns i rummet.
5 000 personer som hoppade ur sina stolar,
gråtande, applåderande, jublande, hojtande
slitna mellan eufori och kvarvarande misstro på vad det de just sett,
därför att så många människor
hade jobbat i år mot detta, och detta var till *** deras verklighet.
Och det var inte bara de som hade bidragit direkt.
För några veckor sedan, var jag med en kollega
som försökte att bestämma sig
för en tahitisk pärla som han ville köpa för att ge sin underbara fru Natasha.
Och när han till sist bestämt sig för vad han skulle köpa,
sa juveleraren till honom,
"Du vet, du har tur som köper den här nu,
för de här pärlorna kan bli utrotade snart på grund av klimatförändringarna."
"Men" sa juveleraren "har du hört,
regeringarna har just fattat ett beslut,
och Tahiti kan ha en chans."
Nå, det var en fantastisk bekräftelse
på att kanske, kanske finns det hopp,
här är en möjlig chans.
Jag är den första att säga att vi fortfarande har lång väg kvar.
Vi har ju bara precis startat vårt arbete med klimatförändringarna.
Och faktum är att vi måste säkerställa att vi fördubblar våra ansträngningar
de närmaste fem åren som är de kritiska fem åren.
Men jag är övertygad om
att vi de senaste sex åren
gått från omöjligt
till ohejdbart.
Och hur gjorde vi det? Genom att injicera förändringsoptimism
som tillåter oss att gå från konfrontation till samarbete,
som låter oss förstå att nationella och lokala intressen
inte nödvändigtvis är tvärs emot globala behov,
och att vi förstår att vi kan föra dem samman
och sammanfoga dem utan problem.
Och när jag tittar framåt mot andra globala frågor
som kommer att kräva vår uppmärksamhet detta århundrade -
tryggad matförsörjning, vattenförsörjning, trygga hem, påtvingad migration -
så förstår jag att vi verkligen inte vet
hur vi ska lösa de problemen än.
Men vi kan ta en sida från vad vi har gjort för klimatförändringarna
och vi kan förstå
att vi måste tolka om nollsummementaliteten.
För vi är uppfostrade att tro att det alltid finns vinnare och förlorare,
och att din förlust är min vinst.
Nå, nu när vi är i en värld
där vi har nått vår planets gränser
och där vi inte bara är sammankopplade,
utan i ökande grad beroende av varandra,
är din förlust inte längre min vinst.
Vi är antingen alla förlorare
eller så kan vi alla bli vinnare.
Men vi måste bestämma oss
för noll eller summa.
Vi måste bestämma oss för om det ska vara noll förmåner för alla
eller leva livet som summan av oss alla.
Vi har gjort det en gång. Vi kan göra det igen.
Tack.
(Applåder)