Tip:
Highlight text to annotate it
X
Omställning pågår 2:0
Omställning stimulerar kreativitet hos människor på gatorna
att komma samman trots olikheter
så deras resurser, kraft och viljor kommer till bästa användning.
Det handlar inte om att försöka förändra beteenden,
utan att få infrastruktur på plats som kan tas fram när behovet uppstår.
När behovet uppstår finns den där.
För mig är Omställning en övergång till en ny ekonomi
där alla har en plats, ett värde och ett syfte.
Även miljön har ett syfte, men även människor.
För mig är Omställning mer att engagera sin bygd eller sitt grannskap,
utveckla sitt samhälle och hjälpa sitt omgivning.
Alla bryr sig om samhället, så alla har något att erbjuda.
Jag älskar att alla omfattas. För mig är det vad Omställning handlar om.
Så Omställningen för mig är att föreställa sig hur vårt samhälle ser ut
20, 30, 50 år in i framtiden.
där vi har gjort ett riktigt bra jobb med att skapa något som är inkluderande, det är blomstrande,
där människor är glada och vårt sätt att leva är hållbart,
och sedan räkna ut idag vad vi kan göra för att hjälpa oss att komma dit.
Människor har sagt, - Oj vad är det här, olja? Vi har precis hittat den. -
-”Åh, detta kan vara ganska användbart." Så de började använda det mer.
Och sedan, "Åh, det här är verkligen användbart." Så de började använda det ännu mer.
Och vi ökar mängden olja vi använder
och under tiden minskar snabbt mängden av olja som finns kvar.
Som har skapat ett stort problem.
Alla växthusgaser, som koldioxid,
som frigörs när vi bränner den, går upp i luften.
Den fångar värmen från solen, håller kvar den, hindrar den från att komma tillbaka ut,
studsar den tillbaka, och den kommer faktiskt värma upp jorden.
Vilket kommer att orsaka ostadigt väder och en allmän temperaturökning
polerna kommer att börja smälta och havsnivån kommer att stiga, med översvämningar.
och det kommer att orsaka klimatkaos överallt.
Oljetopp (Peak Oil) är också kopplat till ett annat problem: den ekonomiska krisen.
Den ekonomiska krisen är när ekonomin kraschar.
I grund och botten, för att ekonomin att ska växa, behövs först och främst konsumenter.
Då behövs det grejer för konsumenterna att köpa.
Grejer produceras i fabriker.
Och fabrikerna behöver billig energi som olja.
Och när de inte får så mycket billig energi, på grund av oljetopp,
blir sakerna dyrare, så konsumenterna köper mindre
och ekonomin krymper.
Vad Omställningen skulle vilja innebära för oss är att få en hållbar ekonomi
istället för en som växer och krymper,
eftersom den ekonomin som vi har nu
kan gå "boom!" när som helst och bara försvinna.
Men har vi en hållbar ekonomi, kommer det inte att ske.
Så vi behöver alla ställa om på ett eller annat sätt, men vi behöver en guide.
Vår kultur är så starkt inställd på att vi ska vara konsumenter
och vara omedvetna om vad som händer i världen,
för att göra dessa förändringar, behöver man stöd.
Och på så sätt stödjer oss Omställning, vår bygd och vårt grannskap.
Det sättet vi lever på nu är inte hållbart.
Så detta är ett alternativ till konsumtionssamhällets beteende
det blir allt mer ohållbart.
Det är ett sätt att skapa en värld av människor som är mer sammanlänkade
De blir mer förbundna med sig själva och varandra och naturen omkring dem.
Alla kan känna att de har något att erbjuda och bidra med.
Och det är inte något som experter där ute någonstans ska göra.
Det känns verkligen som det gett mig kraft och en verklig känsla av mening i mitt liv.
Och det är mycket roligt. Det är så givande, så närande
att verkligen lära känna folk riktigt och prata om riktiga saker.
Jag tycker om att prata med människor, hjälpa människor, bygga mitt samhälle.
Omställningsinitiativ runt om i världen
900 Initiativ registrerade och över 1800 runt om i världen
Omställning börjar med att en grupp människor kommer samman,
och den gruppen av människor kan komma från en rad olika platser.
De kan vara en grupp som redan har mötts annat sammanhang.
Det kan vara en grupp människor som redan känner varandra, men inte arbetar formellt tillsammans.
Det kan vara en grupp människor som träffas av en slump som säger: "Varför inte börja Omställning?
Men denna första samling människor som utgör gruppen,
är fröet till hela processen.
Det första mötet var den 3 april. Åtta personer dök upp.
Och sedan det andra mötet, dök en person upp.
Och jag minns att min man beklagade sig över det låga deltagandet.
Jag tittade på honom och sa: "Du har fel."
"Samtliga människor som kom var de rätta personer."
Och vi har här ett talesätt inom Omställningsrörelsen att "den som kommer är den rätta personen".
I början var jag skeptisk - "ja, säkert" -
men jag måste säga att det stämma. Det visade sig stämmer helt.
Av de åtta personer som kom till det första mötet,
deltar fyra av dem numera i Omställning Waylands kärngrupp.
Och den personen som ensam dök upp, han är också med.
Sist då vi träffades på biblioteket, var det kanske 10 av oss, de flesta från Omställning Wayland.
Vi pratade långt in på natten.
Bibliotekarien var tvungen att sparka ut oss ur biblioteket.
Jag gick med känslan av att detta var mitt möte som jag hade planerat,
och jag gick på moln, för jag visste att vi hade en grupp.
Vi har märkt, när vi tittat på Omställnings grupper,
som en del av det femåriga experimentet vi har gjort,
är att de går igenom ett antal stadier.
STEG ETT: Inledande
Den första etappen, kallar vi "början", det är att kreativt, lekfullt, storma scenen
där man visar filmer, sätta upp affischer, organisera evenemang, gör medvetandegörande grejer,
börjar lägga grunden för vad som kommer att bli ett omställningsinitiativ.
Men i detta skede kanske man inte ens kallar det Omställning där och där
Moss Side är mycket innerstan.
väldigt tätt befolkat, brett mångkulturellt,
och det har ett fruktansvärt rykte som Storbritannienens Bronx.
Och eftersom det är så tättbefolkat,
kan man gå längs en hel rad av hus, och knacka på ganska snabbt.
Är någon inte hemma är det bara att knalla vidare.
Jag har jobbat förut för ett fönsterföretag med dörrknackning
Jag arbetade för ett energibolag också.
Det byggde upp mitt förtroende för dörrknackning
och jag tänkte bara: "Ja, jag vet att jag kan knacka på folks dörrar och göra ett gott intryck."
Jag tror på Omställning mycket mer än jag tror på något annat
så det ökade mitt självförtroende också och fick mig att tänka:
"Egentligen skulle jag nog göra ett riktigt bra jobb om jag knackade dörr för Omställning också."
Jag tror att man får ett helt annat gensvar genom dörrknackning
än genom någon annan typ av aktivitet
Det är en lek med siffror, du vet.
De flesta människor skriver inte upp sig, det gäller att bara fortsätta
Hur är det bästa sättet att komma i kontakt med dig?
Jag är alltid hemma. Varje dag.
OK bra, jag antecknar det.
En av våra kärngruppsmedlemmar, Ali Mohamed, som jag träffade genom dörrknackning,
hade inte så vitt jag vet varit inblandad i någon form av miljöarbete tidigare.
När jag först såg Joel, tänkte jag inte, "Det han gör är bra."
Men jag var öppen för honom och jag lyssnade på vad han sa, speciellt när han sa "Moss Side".
Jag kände att det handlade om min stadsdel, så jag började lyssna.
Knacka dörr föreföll mig som ett väldigt spännande sätt att engagera nya människor
som inte varit inblandad i någon form av miljöarbete tidigare.
Det är bra att lär känna sina grannar också.
För om något händer en, kan ens granne hjälpa en.
Genom att knacka på dörrar bygger vi upp en bra relationer.
Bygger vi upp relationerna kommer vårt lokala samhälle att vara väl skyddat
och folk känner varandra och de kan hjälpa varandra.
Joel har knackat på mer än 1420 olika dörrar.
Omställning Moss Side har nu 237 personer på sin kontaktlista.
Två tredjedelar av dessa har kommit från dörrknackning.
Det finns inget rätt sätt att göra Omställning.
Ibland startar man en kärngrupp och en av de första saker som kärngruppen gör
är att starta en medvetandeprocess
Så det blir flyers och affischer och filmvisningar och så vidare.
Eller bara en handfull människor, eller kanske en person
startar ett medvetandegörande program
går ut, visar filmer, nätverkar med andra organisationer,
gör allt sånt.
Sedan bildas kärngruppen från det programmet.
Det finns ingen rätt väg, bara det som känns mest lämplig där du bor.
Jorden hör till våra barnbarn.
Vi måste leva på vad hon ger oss, utan att förstöra den och utan att vara beroende av andra regioner.
Aldeia das Amoreiras är vårt land och vi måste hantera det hållbart.
Det första steget är att drömma.
Vad är din dröm för byn och hur ser din drömby ut?
Byn är inte liten, men den är nästan tom.
De gamla dör. De unga ger sig iväg och hittar nya platser.
Byn består av ett halvt dussin äldre.
Min tanke är att vi skulle ha goda relationer oss emellan
vilket är vad vi saknar. Att alla umgås tillsammans ...
och hjälper varandra med allt vad vi kan.
Min dröm? Vet du vad det är?
En plats för läkaren att komma till.
Snart kommer jag inte att kunna gå upp dit.
Det var min dröm.
Att ha något mer för barnen.
Som en park eller en lekplats.
Ah! Redan tänka på barnet! Haha!
Att ha butiker så att människor inte behöver göra långa resor
att gå till Ourique.
Mer affärer i byn?
Ja. Att ha en liten affär i byn.
Allt rent
Städat.
Det skulle vara bra om bara några av dessa drömmar
i byn uppnåddes. Det skulle vara väldigt bra ...
eftersom byn verkligen behöver det ...
För att vara mer dynamisk och hållbar.
Något som den behöver i grunden.
Hållbara byn Amoreiras har redan nått några av sina drömmar.
De rengjorde och målade hela byn.
De skapade en lokal marknad.
Och möten äger rum…
för att diskutera platser för barn och förbättringar inom vården.
Att ha en vision av framtiden blir som att kasta en magnet framför dig
som med tiden börjar dra dig i den riktningen.
Det finns verkligen en kraft i att göra så, tycker jag.
Om vår vision är att vi har samhällen som frodas där människor känner sig inkluderade,
där människor har en känsla av välbefinnande, behöver vi system för att upprätthålla vårt levnadssätt i den riktningen
Men den största resan, tror jag, och den största Omställningen vi måste göra
är faktiskt på insidan.
För att förstå hur man skapar välbefinnande för människor,
eftersom det inte är genom att äga massor av saker.
Egentligen behöver vi en kultur som stödjer människor i ett tillstånd av välbefinnande.
Det är något om vad som händer inom oss, att vi är medvetna om.
Och börjar känna in vad som händer också som vi inte är så medveten om,
och hur mycket de saker som händer inom oss
formar sättet vi är med varandra,
formar vad vi gör i världen.
Det är ett sätt att se in i: "Hur fungerar en människas arbete på insidan?"
Vi har format en värld som har fokus på konkurrens,
på att få så mycket man kan,
på att hålla jämna steg med människor som har mer än vi själva
och att se andra människor eller den person som är annorlunda
som ett hot -
kommer faktiskt ur ett medvetandetillstånd och något som händer inom oss.
Tills vi kan känna det och äga det
och titta på vad som händer och arbeta med det på något sätt,
eftersom det kommer att fortsätta att uttryckas på något sätt
STEG TVÅ: Att fördjupa
Det andra steget, vi kallar det "fördjupning",,
det är där du helt plötsligt inser:
Vi är nu Omställning, där och där, och vi håller på att bli en organisation
Vi måste få lite mer struktur på det hela, göra det lite mer formellt.
Det känns väldigt annorlunda mot starta-upp-fasen. Det känns som om vi håller på att bli en organisation.
Man behöver inte vara en organisation för att ställa om sitt lokalsamhälle...
Whitney Avenue Urban Farm nära Pittsburg gör skillnad utan att göra “Omställning”.
Jag letade efter en plats att blogga. När jag fann Omställning,
så verkade det som om de i stort sett jobbade med allt det som jag försökte införa.
Det verkade finnas en *** kunskap där och jag ville verkligen dra nytta av den.
Jag märkte att det fanns permakulturgrejer där,
vilket var något som jag var intresserad av, något som jag ville börja föra in i stadsområden.
Omställning var som en kulmen på allt som jag var intresserad av, på en enda webbplats.
Det är liksom tufft att finna andra såna människor.
Jag trodde inte att det fanns någon som verkligen var intresserad av trädgårdsskötsel, i min ålder.
Och Omställning Pittsburg, den webbplatsen och allt som var förknippat med den, visade mig att
det finns folk därute som odlar, något som förr ansågs som en hobby för flickor.
Nu kan jag lyssna till Heavy Metal, klä mig som en punkare och ändå odla och vara cool.
Vi är i Wilkinsburg, Pennsylvania, en förstad till Pittsburg
en nedgången stadsdel i alla avseenden
Det första vi gör på morgonen är att gå och kolla de övergivna husen
för att vara säkra på att det inte är några övernattare i husen så att det åtminstone är säkert för oss att arbeta.
Nu ska vi ta itu med det gula huset. 20% av tomterna här är igenbommade eller öde.
Hallå? Hallå? Någon hemma?
Ni kommer att bli något storartat. Håll igång.
Bra, den goda nyheten är att det inte är någon härinne.
Detta är Whitney Avenue Urban Farm.
Det fanns hus här för jag tror sådär fem, sex år sen innan dom brändes ner.
Allt som vi odlar här ger vi i stort sett bort gratis eller donerar till matbanken.
Folk från grannskapet vet också att de är välkomna hit
och plocka frukt eller grönsaker när dom har ***.
När Chris och Carly kom till Whitney Avenue,
var det en gata med mest tomma hus och gamla, öde tomter.
Och de förskönade hela denna gata, på egen hand.
Det fick folk att uppskatta vad dom äter.
Somliga människor på denna gata var hungriga,
och de kunde gå upp till trädgården och plocka något att äta.
Vi arbetar med barnen i grannskapet för att göra detta.
Faktiskt så hade vi en hel hop ungar som råkade i en *** trubbel
och vi behövde ett sätt att hålla dom sysselsatta, se till att dom hade att göra. Detta blev vårt sätt.
När jag först började komma hit sa jag ”Detta är kass!”
Det är det fortfarande, liksom, men det gör att jag slipper trubbel.
Vi hade andra ungar på den här gatan som hade dåligt inflytande på Brandon.
Han följde med andra ungar som hade dåligt inflytande på honom.
Och plötsligt flyttade ungarna iväg, och sen gav Chris och Carly honom projekt att sysselsätta sig med,
och han visade sig vara en rar liten unge.
När du plockar mat från trädgården, vad gör du med den?
Som majsen?
All.
Åh, jag sålde den.
Jaså? Var sålde du den?
Där borta.
Vill du visa mig?
Visst.
Vi tar emot folk som kommer ner här.
Vi frågar dom om dom vill ha en låda tomater eller några zucchini eller majs.
Och om dom säger nej, säger man ”Tack, ha en bra dag.”
Vi älskar ungen. Han är som en son för mig.
Jag vill lära honom allt som han inte fått hemma.
Det som hände här i Wilkinsburg, en av de viktigaste orsakerna till nedgången,
var i grunden förlusten av fäder.
En *** ungar som är här, antingen är deras fäder i fängelse eller så har dom blivit mördade.
Eller också har dom bara försvunnit helt enkelt.
Det fanns gäng här och så fort FBI kom och löste upp gängen,
då betydde det att dom släpade iväg ibland 60, 70 människor i ett svep och kastade i fängelse,
alla män, dom flesta fäder.
STOP DÖM INTE
Mitt mål på sikt är att etablera flera såna här trådgårdar runt om i Wilkinsburg
så att folk kan försörja sig själva med mat
Det som jag gör här är en modell över vad som skulle kunna göras på varje gata i Wilkinsburg.
Varje gata har åtminstone en tomt med ett rivet hus.
Det är löjligt enkelt.
Varje liten del av Wilkinsburg skulle ha en liten trädgård.
På sätt och vis tror jag att jag visar dom hållbarhet,
men jag tror inte att de flesta människor på denna gata ens skulle ha kunnat berätta för dig
för två år sen, vad hållbarhet var för något.
Det har ändrat kvarteret så att alla andra avundas oss vår lilla gata i Wilkinsburg.
Alla vill komma till Whitney Avenue. Det är den bästa gatan i Wilkinsburg.
Jag gråter, du fick mig att gråta!
Det får mig att känna mig stolt, över mig själv.
..när min familj kommer hit känner jag mig stolt över var jag bor.
Och det har förändrat mig.
När det gäller praktiska projekt är mat det som många omställningsgrupper kommer igång med först.
För man behöver inte vänta på något för att komma igång med det.
Man behöver inte tillstånd för att göra det, man behöver inte bidrag.
Om man vill sätta upp ett vindkraftverk i utkanten av stan kan det ta fem eller sex år.
Man kan starta ett projekt för att dela trädgårdar, man kan börja odla mat, man kan ha fönsterlådor...
Man kan starta det mycket, mycket snabbt och mycket enkelt, så vad vi ser om och om igen
är att lokala matprojekt är det första som omställningsinitiativ sätter igång med
och det första som börjar ge dem kraft.
Vi är vid Kilburnstationen på Jubileumslinjen,
och för fyra månader sen var dessa bäddar tomma.
Det var det som gav oss idén att fråga bolaget: ”Skulle vi kunna få plantera nånting här?”
Vi ville särskilt ha frukt och grönsaker för att visa folk hur lätt det är att odla sånt var som helst.
Vi tror att detta är den enda tunnelbaneplattform i London där det växer frukt och grönsaker.
Och till och med ett äppelträd.
Vi har fått denna odlingslott på en sån högstatusplats, med 12000 människor som kommer genom stationen varje dag.
Vi gillar idén att en pendlare kan stiga av ett tåg
och plocka en jordgubbe eller en tomat och mumsa på den på hemvägen. Det är fantastiskt!
Vi gick till ”Transport for London” och frågade om vi kunde få odla lite mat här.
Jag tror att deras reaktion först var lite nervös.
“Vi vill inte odla mat där, men vi ser gärna att ni planterar blommor.”
Så vårt första försök var lite nedslående.
När vi kom för att ha ett möte introducerade dom idén om Tunnelbanan i Bloom,
Och dom sa: “ Vi vill jättegärna att ni gör detta som en del av vår tävling för Tunnelbanan i Bloom.”
Och när vi gick igenom listan över kategorier för att se vilken vi skulle vilja vara med i
verkade dom bli genuint överraskade över att det fanns en “odla din egen mat”-kategori.
Vi pekade ut den för dom och sa: “Vi skulle gärna vilja vara med, vi har ett äppelträd och lite grönsaksfrön.
Dom visste inte ens om att det var tillåtet att odla på plattformarna.
Det lönar sig att vara envis för ibland, precis som med en *** saker,
beror det på personerna som är inblandade.
Somliga vill faktiskt inte ta någon risk, men andra blir bara riktigt uppiggade av det
så det beror på vilken person man talar med, i varje organisation.
Ett annorlunda sätt att se på platsen som du ser.
Jag har bott här i tio år, så att se den i helt olika ljus.....
Detta är första gången någonsin som jag har gjort något liknande i det här området.
Det är verkligen riktigt upplivande.
Det är väldigt viktigt när vi gör Omställning, att vi planerar in utrymme att fira.
Det är den där cykeln av drömmar och planering och sen göra något,
och sen komma ihåg att fira vad man har gjort innan man går tillbaka in i cykeln igen.
Transition Town Tooting firade med en “Sophämtarkarneval”
Över en miljon plastflaskor och matkassar
en halv miljon chipspaket.
Och tonvis med annat material..
samlades ihop under 6 månader för att skapa denna fest
Firande, uppskattning, och all positiv kommunikation hjälper oss verkligen som mänskliga varelser
helt enkelt att känna oss kapabla och bra.
Där vi skapar utrymme för att fira varandras bedrifter.
för att uppskatta de kvaliteter som vi ser hos varandra,
där bygger människor tillit och de gläds åt att vara tillsammans.
Om vi däremot är i ett ständigt tillstånd av press och inte har tid för det
eftersom vi är på väg till nästa uppgift, det är faktiskt ett recept för att bli utmattad mycket fort.
Välkommen till Tootingkarnevalen!
Omställning känns mer som en fest än som en protestmarsch.
På varje möte borde det vara något firande och uppskattande av vad som har hänt,
liksom att anordna evenemang där man mycket medvetet firar vad man har gjort.
Det skulle vara väldigt bedrägligt om denna film gav intryck av
att Omställning alltid fungerar och alltid är glittrande och bländande lyckosam.
Ibland kommer enstaka projekt eller olika initiativ eller hela organisationen
att falla brutalt i bitar, eller kommer de kanske att tappa drivkraften.
Transition Lancaster gav upp inom ett år.
Vi kan ha en rosig vision att om vi alla har samma dröm, så är det bara att gå på.
Det är inte sant. Olikhet och konflikt kommer alltid att framträda i våra grupper.
Om jag ska vara helt ärlig så var det förskräckligt.
Jag ska inte gå in på alla detaljer eftersom somligt är privat, men det tog en ände med förskräckelse.
Jag var väldigt uppskrämd av somligt som hade sagts och mycket mycket upprörd över de smädelser som hade kastas runt
Och ganska upprörd över mig själv, att när allt kom omkring så var jag inte särskilt trevlig heller.
Usch, om detta är de människor som kommer tillsammans för att försöka rädda världen,
låt mig försvinna från denna planet. Jag vill inte vara här för vi har inget hopp.
Och troligen är vi alla komplett vilseledda och naiva och dumma.
Och om vi kan komma igenom det och vara öppna för att lära oss, är det omskapande.
Det kan verkligen hjälpa oss att göra det bättre nästa gång
Det vi lärde oss när en ny grupp kom till, var att vi insåg att det viktigaste,
förutom att rädda planeten eller vad det nu är, oljetoppen,
var att folk verkligen gick in för att lyssna på varandra och ha respekt för varandras åsikter.
Inte nödvändigtvis hålla med, och kunna säga vi håller inte med,
men att tolerera och betrakta relationer mellan människor som det viktigaste.
Den nya Transition City Lancaster har nu nära 450 lokala medlemmar.
Efter oräkneliga filmer, samtal, diskussioner, torgstånd, måltider och festivaler..
etablerades de officiellt I april 2010.
Jag tror att något som “inre Omställning” pekar på och som är ett sätt att verkligen hjälpa människor
är att tillhandahålla stödstrukturer,
Tillhandahålla utrymmen där människor talar om precis hur det är att ta ansvar i omställningsarbetet.
Eftersom vi inte befinner oss i AB Omställningsstad, finns där ingen företagsledare som kan ge dig en klapp på axeln
Så för folk som håller på med saker är det skönt att ha kompisstöd,
andra människor, som man själv, som kan ta del av vad man har varit med om och som förstår problemen som man stöter på.
Det är väldigt tröttsamt att vara i framkanten på vad man håller på med, eller känna att man är i framkanten.
Man kan glömma varför man håller på med det.
Men det finns något i att gå tillbaka till den känslomässiga grunden, den känslomässiga källan
som påminner en om varför man gör det och för en tillbaka till kontaktmed drivkraften på ett väldigt bra sätt.
Man känner sig lycklig över det igen, i stället för att vara fast i ekorrhjulet.
Jag tror det är absolut fundamentalt. Jag tror Omställning får alla att kliva in i ett annorlunda slags ledarskap.
Ledarna för olika projekt kan komma samman, stödja varandra, nätverka med varandra
och kanske också lära sig något som de kan ta med tillbaka till sina egna grupper.
Det är något magiskt med det och det för mig tillbaka till varför jag började.
Och nu känns det som om jag fått ett väldigt bra stödnätverk.
Det har blivit mycket mer än vad jag trodde.
STEG TRE: Kontaktskapande.
Den tredje etappen är att knyta kontakter, och det är att, så fort man kommit igång,
verkligen försöka nå ut i hela samhället,
till organisationer och människor som man normalt inte skulle kommit i kontakt med,
kommunledningen, lokala företag, hela samhället.
Så kontaktskapande handlar verkligen om att förankra projektet mycket djupare i samhället
och göra så att det angår så många människor man kan.
Sommaren 2008 höll jag mitt första omställningstal i Monteveglio.
Dom som kom beslöt att lära sig mer om Omställning.
Vid det första mötet blev jag helt chockad av informationen.
Efter några månader blev vi mycket mer medvetna.
Somliga av oss beslöt att vara med aktivt i omställningsgruppen.
Andra, inklusive Umberto och Daniele, beslöt i stället att ställa upp i valet till kommunfullmäktige.
Dom vann, och nu är dom borgmästare och kommunalråd för miljön.
Så vi fick en kommunstyrelse med två medlemmar som är väldigt medvetna om Omställning.
Och andra med en klar insikt i de utmaningarna vi står inför de kommande åren.
Hur kan en lokal administration i en stad med 5000 människor möta den obegränsade tillväxtens kris..
slutet på billig olja och komma upp med policies?
Det första var att skriva ner det hela..
Och så föddes en resolution..
som gör det till en prioritet att minska fossilt bränsle genom en gemensam plan.
Vi får ofta frågan vad vi gjorde för att tvinga våra politiker att fatta så radikala beslut?
Men det stora är att vi inte behövde övertyga någon.
Lobbyverksamhet behövdes inte.
Vi har redan uppnått några viktiga mål
Först, en radikal förändring av våra stadsutvecklingsplaner
Tillsammans med kommunen kan vi uppnå vad som annars skulle varit omöjligt
Till exempel Enescom projektet leder till att sex byar i denna dal
underteckna en överenskommelse som gör det möjligt för oss att skriva energiminskningsplaner för hela området.
När dessa åtgärder är uppbackade av ett starkt resonemang
ökar motståndskraften och hjälper oss att lämna den oljebaserade ekonomin
Det faktum att hela omgivningen blir en del av förbundet är ännu mer intressant.
Förbundet är ett EU-program som riktar sig mot CO2-utsläpp
och utveckling av alternativa förnybara energikällor.
Det är ett bra verktyg för Omställning
eftersom det håller medborgare och administratörer fokuserade.
I Monteveglio ser vi saker som händer också i de flesta andra Omställningsstäder.
Men att ha lokala institutioner involverade hjälper till att påskynda förändringsprocessen.
Vad som egentligen är fascinerande är hur det börjar se ut när underifrånperspektivet som är Omställning
möter en engagerad och aktiv kommun som också tänker i termer av lokalisering och motståndskraft
Och det gränssnitt där dessa två saker möts är verkligen viktigt och ett fascinerande område som har börjat växa fram.
Hur kan en kommunstyrelse på bästa sätt stödja Omställningsprocessen i stället för att driva den?
Hur kan den bygga in en medvetenhet om oljetopp och behovet av att bygga motståndskraft (resiliens) i sitt arbete?
Och hur ser det ut när de kommer tillsammans?
Omställning Tillsammans kom ursprungligen från Omställning Totnes initiativet
som ett sätt att engagera människor gata för gata.
En grupp börjar vanligtvis genom att någon ringer eller besöker oss på kontoret
och säger att de är intresserade av att starta en grupp i sin stadsdel.
Och de går och rekryterar alla sina grannar.
Det är något som är lite annorlunda med vårt projekt. Vi går inte ut och knackar på folks dörrar.
Det är de som gör det.
De samlar mellan sex och tio av sina grannar, och de organiserar sju träffar.
De har sju möten. Det första leder vi.
Vi skickar någon att hjälpa dem på rätt spår
och att fastställa en tidsplan för nästa möten
Det andra mötet fokuserar på energianvändningen i hemmet,
det är ca 10-12 praktiska åtgärder som de kan göra, som inte kostar mycket pengar alls.
Så vi fokuserar egentligen på åtgärder som inte kostar.
Och sedan i slutet av mötet, skriver de en liten handlingsplan.
Varje person tar vanligtvis på sig två eller tre åtgärder som de ska göra, eller försöka göra, innan de träffas igen.
Vi har kunnat omsätta massor av saker i praktiken,
hur man kan spara energi, hur man bättre använder de resurser som finns på planeten,
utan lidande..
Egentligen utan att lida, och det är nyckeln. Det var faktiskt en kul sak att göra.
Eftersom det sker på en skala som är gata-för-gata kan folk börja föreställa sig
konsekvenserna, och börja tänka på hur en värld utan olja och med låga koldioxidutsläpp
kommer att se ut i liten skala.
Det handlar inte om hur vi föreställer oss världen helt förändrad
Utan hur vi föreställer oss denna vår bit av världen.
Hur kan vi föreställa oss den omställd och omgjord? Det känns mycket mer lättsmält.
När vi tillämpade vad vi lärt oss och talade om det på träffarna såg vi stora skillnader.
Det har varit mer en känsla av hur vi är i våra liv, snarare än vad vi gör.
Att vara mer medveten om vad vi gör med våra liv när det gäller energi och att slösa bort den eller inte.
Att göra vårt bästa.
De långsiktiga fördelarna av att grupperna arbetar på detta sätt den sociala sammanhållningen.
Det är en *** människor som jag normalt inte skulle ha någon anledning att ha något att göra med,
så det har fört oss samman.
Vi är en så rörig samling människor - det är härligt.
Vi har alla fått detta gemensamt, som håller oss tillsammans som en grupp och fortsätter träffas.
Det har verkligen fört med sig en känsla av gemenskap mellan de boende här.
Hittills har det funnits 56 grupper
med 468 hushåll
som nådde 1100 personer.
Varje hushåll har sparat i genomsnitt 7,200 kronor per år
och förhindrat uppskattningsvis 1,2 ton CO2 från att släppas ut i atmosfären.
Kreativiteten gnistrar, och folk börjar titta på varandras trädgårdar på annorlunda sätt
och ser på varandras hustak som stor potential.
Jag tror nog i det långa loppet, den förändringen kommer att bestå.
Det är vad samhället behöver, vad vi alla behöver, att leva i en trygg värld.
Och jag tror att detta är en start.
STEG FYRA: Byggande
Det fjärde steget är att bygga. Steget där man börjar tänka strategiskt
om lokalisering av den plats där man bor.
Det är det stadium där man börjar starta energiföretag, lokala valutor, sociala företag ...
Från massor av idéer övergår det till en kraftsatsning för att skapa en ny lokal infrastruktur.
En grönsakshandlare har funnits här länge, länge.
Jag har handlat här i minst 50 år.
Sedan kriget har det varit grönsakshandel här.
Verksamheten blev nedgången och verkade som den skulle läggas ned.
Så vi började prata med ägaren om hur vi skulle kunna ta över och driva affären som något slags gemenskapsverksamhet.
Att den blev samägd av den lokala befolkningen var ett medvetet drag, av etiska skäl,
men mycket praktiska skäl. Vi ville att folk använda butiken.
Finns det något bättre sätt att få dem att använda butiken än att ge dem äganderätten till butiken?
Vi höll inte på med lokal mat förut. Nu gör vi det.
Folk kommer in och säger: "Jag har sex blomkålshuven,vill du ha dem?"
Så länge det är bra kvalitet, tar vi emot dem.
Jag vet, det är underbart!
Lokal rabarber! Vi älskar det!
Jag har faktiskt kunder som ber specifikt om Diggle rabarber.
Det är en del av "rabarber triangeln".
Vi vill uppmuntra människor att odla mer, vi vill utveckla det hela
och aktivera vårt samhälle att bli lite mer motståndskraftigt.
Detta är £13,50 som vi fick för våra produkter, och vi återvinner dem tillbaka in i butiken.
Vi kommer att spendera mer, som vanligt!
Vi skapar mervärde för det lokala samhället.
Vi har skapat jobb, vi har gjort det möjligt för fler att handla lokalt.
Vi har förbättrat verksamheten för andra återförsäljare genom att vara här,
eftersom fler människor nu väljer att handla lokalt istället för att köra till en stormarknad.
De spenderar mer pengar i andra affärer liksom här, vilket är bra.
Jag är verkligen glad att det har blivit så framgångsrikt.
Det skulle kunnat ha varit mycket annorlunda, säkert!
Redan från början bakade vi bröd, vilket är något alldeles extra.
Det var ett drömäktenskap. De två företagen är båda kooperativ.
Bageriet är ett arbetarkooperativ vi är ett konsumentkooperativ.
En arbetarkooperativ struktur innebär att man är mycket mer förbundna med de människor man arbetar med.
Jag har haft kollegor hela mitt arbetsliv, men det är inte samma sak.
Detta är en annan nivå av sammankopplingar oss emellan.
"Handgjorda Bageriet" - Socialt företagande, West Yorkshire, Storbritannien
Vi startade bageriet för drygt tre år sedan nu.
Vi lyckades få ihop en grupp på cirka 60 familjer.
som betalade i förskott för sitt bröd, ibland upp till 12 månader i taget.
Ju längre i förväg de tecknat sig, desto större rabatt.
Det var sådan entusiasm i samhället att vi visste att vi hade en vinnande idé
Sen insåg vi att vi hade *** på utrymme i vårt lilla 15 kvadratmeter skåp,
så vi var tvungna att ta det stora steget och leta efter egna lokaler.
Eftersom vi inte hade något rörelsekapital för att göra det, var vi tvungna att tänka om när det gällde att finansiera detta.
Det var inte vår idé, det var faktiskt en Andrew Whitleys förslag, och det hade bollats fram och tillbaka runt andra platser,
begreppet "bröd obligation", en serie individuella lån från våra kunder och människor i vårt samhälle,
som vi skulle betala ränta på till dem. Vi betalar dem en bra ränta, 6,25%, men det skall betalas i bröd,
vilket motsvarar £2,50 i veckan, vilket motsvarar en limpa bröd i veckan.
Så du får bara människor som är engagerade i denna plats och denna verksamhet,
och det är faktiskt ett väldigt billigt lån för oss och en mycket bra avkastning för dem.
Du kan inte få en bättre avkastning på den typen av liten investering någonstans från en vanlig bank.
Att återknyta kontakten med mat är en fantastisk metafor för att återknyta kontakten med allt annat i ditt liv.
Just nu, varje gång vi betalar våra energiräkningar, lämnar pengarna vårt lokalsamhälle.
Då försvinner möjligheten att få saker gjort, att få omställningen att hända.
Det är spännande att se hur många samhällen som startar egna energibolag
på ett sådant sätt att energi produceras samtidigt som det lokala samhället gynnas. Det ger pengar tillbaka.
Omställning Town Lewes Samägda tillgångar - East Sussex, Storbritannien
Vi är det första community-ägda solkraftverket i landet, i Storbritannien.
Det gör att vi känner oss ganska stolta.
Solenergianläggning är ett ganska fint namn för en 98 kilowatt PV installation.
Vi beräknar att det räcker för cirka 40 bostäder med nuvarande förbrukning.
Vi kommer inte att kunna förse hela Lewes med hjälp av solpaneler,
men det finns alla möjliga andra sätt vi kan göra det på.
Den har fördelen att vara enkel, snabb, billig, snabb och problemfri när det gäller planering.
Vi frågade Harveys, bryggeriet, om de skulle vara villiga att hyra ut sitt tak till oss.
De sa, "ja, i princip, fint" så länge vi klarar den juridiska sidan.
Vi lanserade idén i staden.
Vi annonserade mycket, i de lokala tidningarna, så att alla visste om det.
Pengarna började komma i. Vi började få checkar genom dörren med ansökningsblanketter,
och på mycket kort tid, jag tror det var tre veckor,
hade vi mer än vi behövde för att finansiera installationen.
Det är verkligen en gemensam investering, så det ger något tillbaka till samhället,
människor fattar det, det är mycket enkelt. Det är bra för miljön också.
Det sparar koldioxidutsläpp, men det är lokalt ägt, det är lokalbefolkningen som kommer samman och gör det.
Det skapar ett väldigt intressant prejudikat eftersom det visar
att folkets makt faktiskt är en effektiv makt i form av gemensam finansiering, samhällsprojekt.
Det är ett frö för massor av andra gemensamma verksamheter.
Det visar att folk kan samverka i områden som ännu för 10 år sedan ansågs omöjliga.
Om man har en förnybar energiinstallation av något slag,
får man betalt av staten för varje kwh som man producerar.
Vi samlar inmatningstariff från intäkterna,
en klumpsumma ur vilken vi kan betala tillbaka människors initiala insatser.
Det har varit en mycket svår process för oss.
Jag är kompositör. Jag är inte affärsman, jag är ingen slags ekonom
Jag har haft mycket att lära mig på enormt kort tid. Det har vi alla.
Ingen ska gå in i detta med några illusioner om hur mycket arbete, engagemang och tid som det tar att göra det.
Det är svårt.
Det motståndskraftiga, resilienta samhället är framtiden, det är dit vi är på väg.
Så det handlar om att ha strukturer på plats lokalt för att kunna leverera det samhället behöver.
De modeller vi prövar nu är modeller som kan antas i någon form så småningom
av människor i andra samhällen och i andra delar av världen.
Se ekonomin på platsen där du bor
som en stor hink.
In i den hinken går pensioner, löner, bidrag och så vidare.
Men saker som stormarknader, våra elräkningar, Internet shopping, alltihopa borrar hål i hinken.
Det innebär att vår samlade rikedom och dess potential läcker ut och försvinner.
Överallt där det finns en läcka i hinken
finns en potentiell lokal försörjning, potentiella lokala butiker eller yrkesinriktad utbildning för ungdomar.
Så att stödja lokala energiföretag,
stödja den lokala maten,
och använda lokala valutor,
är alla mycket bra sätt att plugga läckorna i hinken.
Brixton är den mest kulturellt diversifierade platsen i Storbritannien. Den är unik.
Vi har varje enskild nation under solen.
Vi lanserade Brixtonpundet 2009.
Nu har vi nått cirka 200 företag som accepterar det
Ikväll har vi gått digitalt. Vi är den första stadsdelen i hela Storbritannien som har fått en elektronisk valuta.
Är det inte bra?
Vi har nu avancerat in i den digitala åldern med vårt pund.
Jag tycker det är ännu ett underbart incitament för människor att komma ner till Brixtonmarknaden
och komma till Brixton i allmänhet, och spendera sina pengar.
The New Economics Foundation, en holländsk organisation som heter COIN och Omställnings- Nätverket
har utvecklat programvaran för att lansera denna typ av elektronisk valuta.
Brixton är den första piloten där det faktiskt testas i praktiken.
"URDOKTORN"
Hallå där. Hej, hur går det? Åh inte så illa!
Jag vill bara att du tar en snabb *** på min klocka.
Du vill att jag ska fixa det åt dig? Jag ska bara ta fram mitt speciella verktyg!
Låt oss ta en ***. Du behöver ett nytt batteri i den.
Sådär, det fungerar! 2,50 pund
£2,50. Kan jag betala via SMS?
Det får du gärna. Absolut.
Så jag bara går till Brixton pund bank ...och du är Stuart URDOKTORN – Jag fick meddelandet. Fint!. Okej då.
Jag fick mitt meddelande. Klart! Härligt, fantastiskt! Vi ses nästa gång.
Vi ses Tack. Hej då.
Vad vi har utvecklat är ett betala via sms-system, som kan användas av vem som helst, utan någon hårdvara alls.
Du behöver inte en kortläsare, allt du behöver är en mobiltelefon.
Du behöver inte en smartphone, bara en mycket enkel basmodell av mobiltelefon.
Du kan skicka ett SMS, det är allt du behöver.
Kan jag betala med SMS? Ja, det kan du.
Vad är ditt användarnamn? Sana Foods.
Våra lokala oberoende företag är helt avgörande för att lösa de ekonomiska problem som vi har just nu,
eftersom små och medelstora företag är livsnerven i den brittiska ekonomin.
Det viktigaste med Brixtonpundet är att vi spenderar våra pengar lokalt
och att vi turbo-laddar våra lokala företag, så de växer och frodas.
Vitsen med Brixtonpundet handlar inte om att flytta pengar från, säg, norra till södra London.
Det handlar om att skapa en annan typ av ekonomi.
En där vi faktiskt ställer frågor som, kan vi leverera saker lokalt?
Finns det människor som bor lokalt som skulle kunna fylla denna roll? Och kan vi göra saker lite annorlunda?
Det handlar om att ha den typ av ekonomi där alla kan ha en roll, ha ett jobb,
och där vi har en riktigt blomstrande, mångsidig, stark lokal ekonomi.
Fantastiskt! Jag fick en bekräftelse text. Ha en bra dag. Ses igen.
Och där har du det Brixtonpundet. Elektroniskt! Fantastiskt!
Omställning från början var avsedd som en avgiftning för väst,
som ett sätt för det mer välbärgade väst att minska sina utsläpp för att möta utvecklingsländerna som kommer upp från andra hållet.
Men det senaste året har det varit fascinerande att se hur det börjar dyka upp i utvecklingsländerna.
I mars 2011 beslutade Heal the Soil att anta Omställning modellen ...
Vi började med vår första by, som är Kottakarai, där vi bor.
... vilket gör dem till det första Omställningsinitiativet i Indien.
Hem för våra familjer, tillgång till näringsriktig mat. Det är vårt främsta mål
Det är kärnan i vårt program och våra projekt.
Alla bör ha tillgång till god mat med kvalité.
Vi går till ett hus, och frågar, "Vill du starta en köksträdgård?”
Vi erbjuder frön och vi visar dig hur du sköter den.
Och så fort du börjar, kommer grannar och säger "Kan vi också få?"
Det är så vi har spridit idén.
Hittills har de infört köksträdgårdar i över 100 hushåll i fyra byar i Tamil Nadu.
Det kan ge mycket positiva resultat, arbetet på den indiska landsbygden.
Till exempel, om du säger att det här är storleken på ett koldioxidavtryck för en person som bor i USA,
Detta är storleken på ett koldioxidavtryck för en person som bor i Indien.
Och detta är storleken på ett koldioxidavtryck för en person som bor på landsbygden i Indien.
Så, vi behöver inte gå hela vägen ner hit. Vi är redan här.
Vi måste bara anta modeller där de flesta av våra metoder är gröna metoder, förnyelsebara metoder,
och ändå stannar byborna på den indiska landsbygden kvar där. Så det kommer att stoppa utflyttningen.
Vi tar med Omställningen från en gammal modell av en traditionell by till ett utvecklat Indien
och att hitta en balans där de inte känner sig förbisedda för att de inte bor i stan.
Vi blir mycket glada av att se leenden i bybornas ansikten.
De är mycket välkomnande... att öppna sitt hjärta och sitt hus.
När vi började med Omställning, hade vi tanken att det skulle vara bra om det blev något
som kunde komma tillräckligt djupt in i kulturen, DNA:et och blodet hos en plats,
så att när man stöter på tider av stor osäkerhet och svårigheter,
skulle Omställningen vara en av de saker på bordet som folk plockar upp och använder för att utforma en lösning.
Så det har varit riktigt intressant under det senaste året att se platser som haft det riktigt, riktigt svårt
och där Omställning nästan har blivit en naturlig, central del av hur samhället reagerade.
Redan före katastrofen
trodde jag att Omställning var det mest underbara jag kunde göra i mitt liv.
Efter katastrofen, var det ännu mer uppenbart,
att Omställning är vad jag måste hålla på med.
Elkraftsbolaget Fujin har en e-post lista med cirka 90 medlemmar
Det började 3:11 i samband med kärnkraftsolyckan.
Vi samlades för att diskutera hur vi får energi och hur säker och hållbart det är.
Vi höll fler möten men hade inte förmåga att agera.
När 3:11 hände föreslog någon att vi skulle hjälpa till med katastrofhjälp
... det var då företaget tog fart.
Ljusfestivalen var en katalysator för företaget att klargöra sina planer.
Det var festivalens 8:e år. Vi bestämde att generera all el förnybart.
Fem tusen besökare på tre dagar.
Efter succén med festivalen tog medlemmarna det till Tohoku där katastrofen ägt rum.
och vi levererade el till katastrofområdet.
Vi vill också producera energi till närområdet helt grönt.
Så vi måste ta reda på vilka resurser vi har i Fujino och det första vi tänkte på var: skogsmark.
Och små vattenkraftverk.
Det finns starka strömmar i dalarna.
Vi är nu i färd med att tänka ut hur vi kan underlätta för dessa drömmar om framtiden tillsammans.
Omställning är bara ett av många verktyg som används av Project Lyttelton i Christchurch, Nya Zeeland.
Deras tidsbanksprojektet är ett inspirerande exempel på gemensam motståndskraft i en kris.
Lyttelton, Nya Zeeland, staden där jag bodde, drabbades nyligen av en stor jordbävning.
Att gå tillbaka var hjärtskärande.
Mycket av staden hade förstörts.
Men mitt i all denna förlust avslöjades den verkliga kärnan i samhället,
godhet och vänlighet hos dess innevånare.
Jag var samordnare för Lyttelton Tidsbank.
Jag arbetade som samordnare de senaste åren med att bygga upp gemenskapen.
Tidsbanken infördes som en kompletterande valuta,
människor lyckades hitta ett annat sätt att leva utan att ständigt behöva pengar.
Och på samma gång ger det en fantastisk förstärkning till gemenskapen
eftersom människor utbyter kompetens, lär känna varandra, träffar sina grannar.
Sen kom den hemska jordbävningen i september 2010.
Civilförsvaret hade kallats till Christchurch
eftersom det inte ansågs finnas något verkligt behov här i Lyttelton.
Det fanns emellertid ett behov men av ett annat slag.
Räddningstjänsten ringde oss och sade: "Vi vet att ni är involverade i gemenskapen."
"Vi vet inte vad ni kan göra, men kan ni hjälpa till?
Så vi satt upp en bas på vårt kontor och vi var väldigt upptagna och frenetiska i många veckor,
med att möta samhällets behov, såsom att leverera vatten och mat och hjälpa till med akuta reparationer.
Vi hade kommit precis i ordning när jordbävningen i februari inträffade
och det var annorlunda den här gången. Det var snabbare, det var värre. Alla byggnader rasade.
Det var helt annorlunda. Det var som om september var en förövning.
Vi samlade ihop oss med gemensam kraft..
Vi fick reda på vad som behövde göras och hur vi skulle kunna göra det genom vår databas av volontärer i Tidsbanken
det var då drygt 400.
Vi fick igång det hela genom att skicka ut e-post "Det här är vad vi behöver."
Och folk kom i drivor, och sedan skickade de e-postmeddelanden ut till sina egna kontakter och på Facebook-sidor,
och vi hade så många frivilliga som kom in, det var helt otroligt.
Jag tror inte att samhället hade kommit ihop
lika snabbt utan gemenskapens Tidsbank.
Detta går ut till alla som förlorat allt men fann varandra,
eftersom den verkliga kärnan i ett samhälle är dess människor.
Den glada reservationen
Omställning är ett socialt experiment i stor skala. Vi vet inte om det kommer att fungera. Vad vi är övertygade om är att ...
Om vi väntar på regeringar, kommer det att vara för lite och för sent.
Om vi agerar som individer, blir det för lite.
Men om vi agerar tillsammans, kanske det räcker, precis i tid.
Översättning: Jan Forsmark, Stephen Hinton, Lena Jarlöv Omställning Sverige, Hela Sverige Ska Leva
Filmen skapades utan världsomspännande flygresor