Tip:
Highlight text to annotate it
X
Kapitel XIX Alice Posies
UNCLEN Venner, trundling en skottkärra, var den tidigaste personen omröring i
grannskapet dagen efter stormen.
Pyncheon Street, framför House of the Seven Gables, var en mycket trevligare
scenen än en för-lane, begränsas av slitna staket och kantad med trä bostäder
av elakare klassen, rimligen kan förväntas att presentera.
Naturen gjorde söta ändrar, den morgonen, för de fem ovänligt dagar som hade föregått
den.
Det skulle ha varit tillräckligt för att leva för, bara att titta upp på den breda välsignelse
av himlen, eller så mycket av det var så synliga mellan husen, genial gång med
solsken.
Varje objekt var trevligt, om du vill få stirrade på i bredd, eller undersökas mer
noggrant.
Sådana är till exempel var väl tvättade stenar och grus på trottoaren, även
himlen reflekterande pooler i mitten av gatan, och gräset nu nyligen
grönskande, att kröp längs basen av
staket, på den andra sidan av vilka, om en stack över, sågs den mångskiftande
tillväxt av trädgårdar.
Vegetabiliska produktioner, oavsett slag, verkade mer än negativt glad, i
saftig värme och överflöd av sitt liv.
Den Pyncheon Elm hela sin stora omkrets, var allt levande och full av
morgonsolen och en söt härdat lite vind, vilket dröjde inom denna grönskande
sfären, och ställ tusen lummiga tungor a-viska allt på en gång.
Denna äldre träd verkar ha lidit någonting av stormen.
Det hade hållit sina grenar unshattered och fullt antal blad, och hela i
perfekt grönska, utom en enda filial, att genom den tidigare ändringen med vilken
alm-träd profeterar ibland hösten, hade förvandlats till starkt guld.
Det var som den gyllene grenen som fick Aeneas och Sibyl tillträde till Hades.
Den här mystiska gren hängde ner innan huvudingången av de sju gavlarna, så närapå
grund av att en förbipasserande kan ha stått på tå och plockade bort det.
Presenterad vid dörren, skulle det ha varit en symbol för sin rätt att komma in, och göras
förtrogna med alla hemligheter i huset.
Så lite tro beror på yttre utseende, att det verkligen var en
bjuda aspekt över anrika byggnaden, förmedlar en idé som dess historia måste
en värdig och glad en, och som skulle vara härligt om en brasafton saga.
Dess fönster lyste glatt i den lutande solljus.
Linjer och knippen av grön mossa här och där, verkade löften om kännedom och
systerskap med naturen, som om den här mänskliga boning, som är av sådan gammalt datum hade
etablerade sin normativa titeln bland
urskogar ekar och vad andra föremål, på grund av sin långa fortsatta har
förvärvat nådig rätt att vara.
En person fantasifulla temperament, medan förbi huset, skulle vända en gång
igen och granska det väl: sina många toppar, samtyckande tillsammans i klustrade
skorstenen, den djupa projektionen över dess
källaren våningar, den välvda fönster, förmedla en ***, om inte av storhet, men
av antika belevenhet till brutna portalen över vilken det öppnade, det överflöd av
gigantiska kardborrar, nära tröskeln, han
skulle notera alla dessa egenskaper och vara medveten om något djupare än han
såg.
Han skulle föreställa herrgården att ha varit residens envisa gamla puritanska,
Integritet, som döende i någon bortglömd generation, hade lämnat en välsignelse i all sin
rum och kamrar, effekt som
skulle ses i religionen, ärlighet, måttlig kompetens, eller upprätt fattigdom och
fast lycka, av hans ättlingar, till denna dag.
Ett objekt, framför alla andra, skulle slå rot i fantasifulla observatörens minne.
Det var den stora tofs av blommor, - ogräs, skulle du ha kallat dem, bara en vecka
sedan, - den tov av purpur-spotted blommor, i vinkeln mellan de två främre gavel.
De gamla som används för att ge dem namnet på Alice Posies, i minnet av verkligt
Alice Pyncheon, som tros ha fört sina frön från Italien.
De flaunting i rika skönhet och full blom i dag, och verkade, så att säga, en
mystiska uttryck som någonting i huset fullbordades.
Det var bara lite efter soluppgången, när morbror Venner gjorde hans utseende, enligt ovan,
pådrivande en skottkärra längs gatan.
Han skulle sina TIDIG rundor för att samla in kål-blad, kålrot-toppar,
potatis-skinn, och diverse sopor middagen-potten, som sparsam
hemmafruar i grannskapet var
vana att lägga åt sidan, eftersom som endast att mata en gris.
Uncle Venner gris matades helt, och förvaras i prime ordning på dessa eleemosynary
bidrag, den grad att den patchade filosofen som används för att lova att, innan
avgå till sin gård, skulle han göra ett gästabud
av fetlagd grunter, och bjuda in alla sina grannar för att ta del av lederna och
bespara-revben som de hade hjälpt till att göda.
Miss Hepzibah Pyncheon s städning hade så mycket bättre, eftersom Clifford blev
en medlem av familjen, att hennes andel av banketten skulle ha funnits någon mager ett;
och farbror Venner därmed var en god
handlar besviken att inte hitta den stora lerkärl pannan, full av fragmentariska matvaror,
som väntade vanligen hans ankomst på baksidan tröskeln av de sju gavlarna.
"Jag visste inte fröken Hepzibah så glömsk tidigare", sade patriarken för sig själv.
"Hon måste ha haft en middag igår - inte fråga om det!
Hon har alltid en, numera.
Så var är potten-lut och potatis-skins, frågar jag?
Ska jag slå och se om hon omrörning ännu?
Nej, nej - inte kommer att göra!
Om lite Phoebe handlade om huset skulle jag inget emot att knacka, men missa
Hepzibah, sannolikt inte skulle scowl ner på mig genom fönstret, och ser kors,
även om hon kände sig glatt.
Så jag kommer tillbaka vid lunchtid. "Med dessa reflektioner, var den gamle
stänga porten i den lilla bakgård.
Knarrande på sina gångjärn, dock, liksom alla andra porten och dörren om lokaler,
ljud nådde öron åkande i norra gaveln, ett av fönstren för
som hade en sidovy i riktning mot grinden.
"God morgon, farbror Venner", sade daguerreotypist, lutar ut genom fönstret.
"Hör du ingen omrörning?" "Inte en själ", sade mannen av lappar.
"Men det är inte konstigt.
'Tis knappt en halvtimme tidigare soluppgången, ännu. Men jag är verkligen glad att se dig, Mr
Holgrave!
Det finns en konstig, ensam *** om den här sidan av huset, så att mitt hjärta misgave
mig på ett eller annat, och jag kände som om det fanns ingen levande i den.
Framsidan av huset ser en hel del gladare, och Alices Posies blommar
där vackert, och om jag var en ung man, Mr Holgrave, min älskling ska
har en av dessa blommor i sin famn, men jag riskerade min hals klättring för det!
Nå, och vinden hålla dig vaken i natt? "
"Det gjorde det, verkligen!", Svarade konstnären leende.
"Om jag vore en tror på spöken, - och jag vet inte riktigt om jag är eller inte, - jag
borde ha dragit slutsatsen att alla de gamla Pyncheons sprang upplopp i den nedre
rum, särskilt i fröken Hepzibah del av huset.
Men det är väldigt tyst nu. "
"Ja, fröken Hepzibah att vara benägna att över-sova själv, efter att ha störd, alla
natten, med racketen ", säger farbror Venner.
"Men det vore märkligt, nu skulle det inte, om domaren hade tagit båda sina kusiner i
landet tillsammans med honom? Jag såg honom gå in i butiken igår. "
"Vid vilken stund?" Frågade Holgrave.
"Åh, längs på förmiddagen", sa den gamle mannen.
"Ja, ja! Jag måste gå mina rundor, och det måste jag
skottkärra.
Men jag kommer tillbaka här vid middagen, för min gris gillar en middag samt en
frukost. Ingen mat-time, och ingen slags proviant någonsin
verkar komma galet till min gris.
God morgon på dig! Och Mr Holgrave, om jag var en ung man,
som du, skulle jag få en av Alices Posies, och hålla den i vatten tills Phoebe kommer
tillbaka ".
"Jag har hört", sade daguerreotypist, som han drog i hans huvud, "att vatten
Maule väl passar de blommorna bäst. "Här samtalet upphörde och farbror
Venner gick sin väg.
En halv timme längre, störd ingenting vila de sju gavlarna, inte heller fanns
det någon besökare, utom en bärare-boy, som när han passerade fronten tröskeln, kastade
ner en av sina tidningar, för Hepzibah, för sent, hade regelbundet tagit i.
Efter en stund kom en fet kvinna, vilket gör oerhörda hastighet och snubblande som
Hon sprang upp stegen i shop-dörren.
Hennes ansikte lyste med eld värme, och det är en ganska varm morgon, bubblade hon
och väste, så att säga, som om alla a-yngel med skorsten-värme och sommar-värme och
värmen i sin egen korpulent hastighet.
Hon försökte shop-dörren, det var snabbt. Hon försökte igen, med så arg en burk
att klockan pinglade ilsket tillbaka på henne. "Fan ta Old Maid Pyncheon!"
mumlade argsint hemmafru.
"Tänk av hennes låtsas att inrätta en cent-shop, och sedan ligger abed till middagen!
Det är vad hon kallar herrskapet s airs, antar jag!
Men jag antingen starta henne nåd, eller bryta in dörren! "
Hon skakade den därefter, och klockan har en elak liten humör av sina egna,
ringde obstreperously gör sina föreställningar hört - inte faktiskt, av
öron som de var avsedda, - utan av
en bra dam på andra sidan gatan.
Hon öppnade fönstret och talade till otåliga sökande.
"Du hittar ingen där, Mrs Gubbins."
"Men jag måste och kommer att hitta någon här!", Skrek fru Gubbins, vållande annat
upprördhet på klockan.
"Jag vill ha en halv-kilo fläskkött, att steka några förstklassiga flundror för Mr Gubbins s
frukost, och, dam eller inte, skall gamla Maid Pyncheon gå upp och servera mig med
det! "
"Men hör anledning Mrs Gubbins!" Svarade damen motsatsen.
"Hon och hennes bror också har både gått till sin kusins, är domare Pyncheon på hans
landet sits.
Det finns inte en själ i huset, men den unge daguerreotype-man som sover i
norra gaveln.
Jag såg gamla Hepzibah och Clifford gå bort igår, och en konstig par ankor som de
var paddling genom pölar! De är borta, jag försäkrar dig. "
"Och hur vet du att de är gått till domaren: s", frågade Mrs Gubbins.
"Han är en rik man, och det har varit ett gräl mellan honom och Hepzibah här många
en dag, eftersom han inte kommer att ge henne en levande.
Det är den främsta orsaken av hennes inrätta en cent-shop. "
"Jag vet att nog", sa grannen.
"Men de är borta - det är en sak säker.
Och vem men en blodsband, kunde det inte hjälpa sig själv, ber jag er, skulle ta i det
hemska humör gammal fröken, och att hemska Clifford?
Det är det, kan du vara säker. "
Mrs Gubbins tog hennes avgång, fortfarande fullmatat över med varm vrede mot
frånvarande Hepzibah.
För en halv timme, eller kanske betydligt mer, det var nästan lika mycket
tyst på utsidan av huset som inom.
ELM dock gjort en trevlig, glad, solig suck, svarar mot
vind som var någon annanstans omärkligt, en svärm av insekter surrade muntert under dess
hängande skugga, och blev fläckar av ljus
när de rusade in i solskenet, en gräshoppa sjöng, en gång eller två gånger, i vissa
outgrundliga avskildhet i trädet, och en ensam liten fågel med fjäderdräkt blekt
guld, kom och svävade omkring Alices Posies.
Äntligen vår lilla bekant, Ned Higgins, traskade upp gatan, på väg
till skolan och händer, för första gången på fjorton dagar, att vara innehavare av
en procent, kunde han inte på något sätt komma förbi butiken dörr av de sju gavlarna.
Men det skulle inte öppna.
Om och om igen, dock, och ett halvt dussin andra agains med obevekliga
envishet ett barn inriktad på att något föremål viktiga för sig, gjorde han förnya
hans insatser för antagning.
Han hade utan tvekan satte hans hjärta på en elefant, eller eventuellt med Hamlet, han
tänkt att äta en krokodil.
Som svar på hans mer våldsamma attacker, gav klockan, då och då, en måttlig
pingla, men kunde inte röras ned ropen med någon ansträngning av den lilla
stipendiatens barnslig och tå styrka.
Håll vid dörren-handtag, tittade han genom en rämna i ridån, och såg
att den inre dörren, kommunicerar med passagen mot salongen, var stängt.
"Miss Pyncheon!" Skrek barnet, rappa på fönsterrutan "Jag vill ha en
elefant! "
Det är inget svar till flera upprepningar av kallelse började Ned för att
bli otålig, och hans lilla kruka med passionen snabbt koka över, plockade han upp
en sten, med en stygg syfte att slunga den
genom fönstret; samtidigt blubbering och förstoftning av vrede.
En man - en av två som råkade vara förbi - fångade sjöborre arm.
"Vad är problemet, gamle herrn?" Frågade han.
"Jag vill gamla Hepzibah eller Phoebe, eller någon av dem!" Svarade Ned, snyftande.
"De kommer inte att öppna dörren, och jag kan inte få min elefant!"
"Gå till skolan, din lilla stackare", sade mannen.
"Det finns en annan cent-shop runt hörnet.
"T är mycket märkligt, Dixey" tillade han till sin kamrat, "vad har blivit av alla dessa
Pyncheon är!
Smith, livré stabila keeper, berättar domaren Pyncheon satte sin häst i går,
att stå till efter middagen, och har inte tagit bort honom ännu.
Och en av domarens hyrda män har varit i morse, för att göra förfrågan om
honom.
Han är en typ av person, säger de, som sällan bryter sina vanor, eller stannar ute o '
nätter. "" Åh, han kommer dyka upp tillräckligt säkert ", sa
Dixey.
"Och som för Old Maid Pyncheon, ta mitt ord för det, har hon springa i skuld, och gått ut
från hennes fordringsägare.
Jag förutsade, du minns, den första morgonen hon satte upp butiken, att hennes djävulska scowl
skulle skrämma bort kunder. De kunde inte stå ut! "
"Jag trodde aldrig att hon skulle göra det gå", sade hans vän.
"Denna verksamhet cent-butiker är överdrivna bland kvinnliga-folk.
Min fru försökte, och förlorade fem dollar på sin utlägg! "
"Stackars företag!", Säger Dixey, skakade på huvudet.
"Stackars business!"
Under förmiddagen fanns flera andra försök att öppna en
kommunikation med de förmodade invånarna i denna tysta och ogenomtränglig herrgård.
Mannen med root-öl kom i hans prydligt målad vagn, med ett par dussin fullt
flaskor, skall bytas ut mot tomma, bagaren, med en *** kex som
Hepzibah hade beställt åt henne detaljhandeln anpassad;
slaktaren, med en fin godbit som han tyckte hon skulle vara ivrig att tillförsäkra
Clifford.
Hade någon observatör av dessa mål varit medvetna om den skrämmande hemlighet inom
huset skulle det ha påverkat honom med en säregen form och modifiering av
skräck, för att se strömmen av mänskligt liv
gör denna lilla eddy trakten - virvlande minnen, sugrör och alla sådana
småsaker, runt, runt, precis över den svarta djup där en död kropp låg osynlig!
Slaktaren var så mycket på allvar med sin kalvbräss av lamm, eller vad prydlig
kan vara, att han försökte alla tillgängliga dörren till Seven Gables, och slutligen
vaknade åter till butiken, där han vanligtvis fann tillträde.
"Det är en trevlig artikel, och jag vet den gamla damen skulle hoppa på det", sade han till sig själv.
"Hon kan inte försvunnit!
I femton år som jag har drivit min vagn genom Pyncheon Street, har jag aldrig
henne att vara borta från hemmet, men tillräckligt ofta, för att vara säker, kan man slå alla
dag utan att föra henne till dörren.
Men det var när hon hade bara sig själv att ge. "
Kikade genom samma spalt i ridån, där bara en liten stund innan,
Urchin i Elefantine aptit hade tittade, såg slaktaren den inre dörren,
inte stängd, eftersom barnet hade sett det, men glänt, och nästan vidöppen.
Men det kunde ha hänt, var det faktum.
Genom passagen-sättet var det en mörk Vista i tändaren men fortfarande oklar
inre salongen.
Det föreföll slaktaren att han ganska tydligt kunde urskilja vad som verkade vara
De ståndaktiga benen, klädda i svarta byxor, av en man som satt i en stor
ek stol, baksidan av som dolde hela resten av hans gestalt.
Detta föraktfull ro hos en åkande i huset, som svar på
slaktaren outtröttliga ansträngningar att locka meddelande, så fångade mannen av kött
att han fast besluten att dra sig tillbaka.
"Så," tänkte han, "det sitter gamla Maid Pyncheon blodiga bror, medan jag har varit
ge mig själv allt detta problem! Varför, om en galt inte hade fler sätt, skulle jag
hålla honom!
Jag kallar det förnedrande en mans företag att handla med sådana människor, och från denna tid
fram, om de vill ha en korv eller ett uns av lever, skall de springa efter vagnen för
det! "
Han kastade godbit ilsket i sin vagn, och körde iväg i en PET.
Inte en stor tid därefter var det en Sound of Music vända hörnet och
närmar nerför gatan, med flera intervaller av tystnad, och sedan ett förnyat
och närmare utbrott av snabb melodi.
En mobb av barn sågs flytta framåt eller stoppa, i samklang med ljudet,
som visade sig vidare från centrum av skaran, så att de var löst
binds samman av smala stammar av
harmoni och dras längs fångenskap, med någonsin och anon en anslutning någon liten karl
i ett förkläde och halm-hatt, capering ut från dörren eller gateway.
Framme i skuggan av Pyncheon Elm, visade den sig vara den italienska pojken, som,
med sin apa och show av dockor, hade en gång tidigare spelat sin vevlira under
den välvda fönstret.
Den trevliga ansikte Phoebe - och utan tvekan också den liberala belöningen, som hon hade
slängde honom - fortfarande bodde i hans minne.
Hans uttrycksfulla drag tände upp, som han kände igen den plats där detta obetydlig
incident av hans oberäkneliga liv hade råkat.
Han gick in försummade gården (nu vildare än någonsin, med dess tillväxt över Hog-weed och
kardborre), ställde sig på tröskeln till huvudentrén, och öppnar hans
show-box, började spela.
Varje enskild av den automatiska samhället genast till verket, enligt hans eller
sin rätta kallelse: apan, ta av sig Highland motorhuven, bugade sig och skrapade
till biprodukter åskådare mest inställsamt, med
någonsin en observant öga att plocka upp en herrelös cent, och den unge främlingen själv, som
Han vände veven sin maskin, såg uppåt för att den välvda fönster, förväntansfulla av
närvaro som skulle göra hans musik livligare och sötare.
Det myller av barn stod nära, några på trottoaren, några inom gården, två eller
tre etablera sig på den mycket dörr-steg, och en huk på
tröskelvärde.
Samtidigt höll gräshoppor sjöng i den stora gamla Pyncheon Elm.
"Jag hör någon i huset", sade en av barnen till en annan.
"Apan kommer inte att plocka upp något här."
"Det är någon hemma," bekräftade sjöborre på tröskeln.
"Jag hörde ett steg!"
Fortfarande unga italienska öga vände SNED uppåt, och det är verkligen verkade som om
touch av äkta, fast liten och nästan lekfull, känslor kommuniceras en
saftigare sötma till den torra, mekanisk process i sitt minstrelsy.
Dessa vandrare är lätt mottaglig för fysiska vänlighet - vare sig det inte mer än en
leende, eller ett ord i sig förstås inte, men bara en värme i det - som drabbar dem på
vid vägkanten i livet.
De minns dessa saker, eftersom de är de små förtrollningar som, för
ögonblick - för det utrymme som återspeglar ett landskap i en tvål-bubblan - bygga upp en
hem om dem.
Därför skulle den italienska pojken inte avskräckas av den tunga tystnaden som
det gamla huset tycktes bestämd att täppa till livlighet av sitt instrument.
Han envisades med sina melodiösa överklagande, han fortfarande såg uppåt, lita på att hans
mörk, främmande ansikte skulle snart att lysas av Phoebe soliga aspekt.
Inte heller kunde han vara villig att avgå utan att på nytt skåda Clifford, vars
sensibilitet, som Phoebe leende, hade talat ett slags hjärtats språk till
utlänning.
Han upprepade hela hans musik om och om igen, tills hans revisorer började bli
trött. Så var små trä människor i hans
show-boxen, och apan mest.
Det fanns inget svar, utom sången av gräshoppor.
"Inga barn bor i detta hus", sade en skolpojke, äntligen.
"Ingen bor här, men en gammal piga och en gammal man.
Du får ingenting här! Varför går du inte med? "
"Du lura, dig, varför du säga till honom?" Viskade en slug liten Yankee, omsorg
ingenting för musiken, men en bra affär för billiga hastighet med vilken den hade.
"Låt honom spela när han vill!
Om det finns någon att betala honom, det är hans egen utkik! "
Än en gång, men körde den italienska över hans runda melodier.
Till den gemensamma observatör - som kunde förstå något av ärendet, utom
musik och solskenet på hit sidan av dörren - det kan ha varit roligt att
titta på envishet av gatan-utövande.
Kommer han att lyckas till ***? Kommer det envisa dörren plötsligt kastas
öppna?
Kommer en grupp glada barn, unga sådana i huset, kom dans, skrik,
skratta, i det fria och kluster runt show-box, ser med spänd
munterhet på dockorna, och kasta alla
en koppar för lång-tailed Mammon, apan, för att plocka upp?
Men för oss som känner inre kärnan av de sju gavlarna liksom dess yttre ansikte,
Det finns ett hemskt effekt i denna upprepning av lätta populära låtar på sin
dörr-steg.
Det skulle vara en ful företag, ja, om domare Pyncheon (som inte skulle ha brytt ett
fig för Paganini: s fiol i hans mest harmoniska humör) bör göra sitt utseende
vid dörren, med en blodig skjorta-barm, och
en grym rynka pannan på sin swarthily vita ansikte och rörelse utländska vagabond bort!
Var tidigare en sådan slipning av jiggar och valser, där ingen var i kö för att
dansa?
Ja, mycket ofta. Denna kontrast, eller sammanblandning av tragedi
med glädje, händer dagligen, varje timme, hvarje ögonblick.
Den dystra och ödsliga gamla hus, öde i livet, och med hemska Death sittande
strängt i sin ensamhet, var symbolen för många ett mänskligt hjärta, som ändå är
tvungen att höra spänningen och ekot av världens munterhet runt den.
Före ingåendet av den italienska prestanda, hände ett par män att vara
passerar, på väg till middag.
"Jag säger, du ung fransk karl!" Ropade en av dem, - "komma bort från det
dörren, och gå någon annanstans med din nonsens!
Den Pyncheon Familjen bor där, och de är i stor nöd, bara om den här gången.
De känner sig inte musikaliska i dag.
Det rapporteras hela staden som domare Pyncheon, som äger huset, har varit
mördade, och staden marskalken kommer att undersöka saken.
Så var iväg med dig, på en gång! "
Såsom den italienska axlade sin vevlira, såg han på tröskeln ett kort, som hade
täckts, hela morgonen, av tidningen att bäraren hade kastat på
det var men nu blandas i sikte.
Han tog upp den och uppfatta något skrivet med blyerts, gav den till mannen för att
läsa.
I själva verket var det en graverad kort av domaren Pyncheon-talet med vissa ritat promemorior
på baksidan, med hänvisning till olika företag som det hade varit hans syfte att
handla under föregående dag.
Det bildade en prospektiv symbol för dagens historia, bara att frågor inte hade
blev helt i enlighet med programmet.
Kortet måste ha försvunnit från domaren: s Vest-ficka i sin förberedande
Försök att få tillgång av den huvudsakliga ingången till huset.
Men väl indränkt med regn, det var fortfarande delvis läslig.
"Titta här,! Dixey" skrek mannen. "Detta har något att göra med domare
Pyncheon.
Se - här är hans namn tryckt på den,! Och här, antar jag, är en del av hans
handstil. "" Låt oss gå till staden marskalken med det! "
nämnda Dixey.
"Det kan ge honom bara skothornet han vill. När allt ", viskade han i sin kamrats
öra, "det vore inte konstigt om domaren har gått in i den dörren och aldrig komma ut
En viss kusin han kan ha varit på hans gamla knep.
Och Gamla Maid Pyncheon ha fått sig i skuld genom cent-shop, - och domaren är
pocket-boken är välfylld, - och ont blod bland dem redan!
Sätt alla dessa saker tillsammans och se vad de gör! "
"Tyst, tyst!", Viskade den andra. "Det verkar som en synd att vara den första att
tala om en sådan sak.
Men jag tror, med er, att vi bättre hade gå till staden marskalken. "
"Ja, ja", sa Dixey. "Ja - Jag har alltid sagt att det var något
djävulsk att kvinnans scowl! "
De män hjul om, därför, och spåras sina steg uppför gatan.
Den italienska också, gjorde det bästa av sig bort, med en delning blick upp på den välvda
fönster.
När det gäller barnen, tog de sina klackar, med en överenskommelse, och kilade som om
någon jätte eller ogre var i jakten, tills på en bra bit från huset, de
stannade lika plötsligt och samtidigt som de hade satt ut.
Deras känsliga nerver tog ett obestämt larm från vad de hade hört.
Ser tillbaka på de groteska topparna och dunkla vinklar av den gamla herrgården, de
tyckte en dysterhet diffust om det som ingen ljusstyrka solen kunde skingra.
En tänkt Hepzibah rynkade pannan och skakade på fingret på dem, från flera fönster på
samma ögonblick.
En tänkt Clifford - för (och det skulle ha djupt sårat honom veta det) att han hade
alltid varit en skräck för dessa små människor--stod bakom den overkliga Hepzibah, vilket gör
fruktansvärda gester, i ett blekt morgonrock.
Barn är ännu mer benägna, om möjligt, än vuxna människor, att fånga smittan
en panik terror.
För resten av dagen gick desto mer blyga hela gator om, av hänsyn till
undvika de sju gavlarna, medan den djärvare signalerade sin DJÄRVHET genom att utmana
sina kamrater att tävla förbi herrgården i full fart.
Det kunde inte ha varit mer än en halv timme efter försvinnandet av den italienska
pojke, med sina olägligt melodier, när en taxi körde ner på gatan.
Det slutade under Pyncheon Elm, den TAXICHAUFFÖR tog en trunk, en duk väska, och en
bandbox, från toppen av sitt fordon, och deponeras dem på tröskeln till den gamla
hus, ett strå motorhuven och sedan den vackra
siffra på en ung flicka, kom in vy från insidan av hytten.
Det var Phoebe!
Även om det inte helt och hållet så blomstrande som när hon först utlösts i vår berättelse, - för i
de få mellanliggande veckor hade sina erfarenheter gjort henne allvarligare, mer kvinnligt och
djupare ögon, som ett tecken på ett hjärta som hade
börjat misstänka dess djup, - fortfarande fanns stilla glöd naturligt solljus under
henne.
Varken hon förverkat sin rätt gåva att göra det ser verkliga, snarare än
fantastiskt, inom henne sfär.
Men vi känner att det är en tvivelaktig satsning, även för Phoebe, vid denna tidpunkt,
att korsa tröskeln av de sju gavlarna.
Är hennes hälsosam närvaro potent nog att jaga bort skaran av bleka, otäck och
syndiga fantomer, som har fått tillträde där sedan hennes avgång?
Eller kommer hon, likaså bleknar, insjuknar, bedröva, och växa till deformitet och vara
bara en annan bleka fantom, att glida ljudlöst upp och ner för trapporna, och
förskräckelse barn som hon pauser i fönstret?
Åtminstone skulle vi förvarna gärna den intet ont anande flickan att det inte finns något i
mänskliga form eller substans för att ta emot henne, såvida det inte vara siffran av domaren Pyncheon,
WHO - eländig skådespel som han är, och
fruktansvärda i vår hågkomst, eftersom vårt natten lång vaka med honom - håller fortfarande hans
placera i ek stolen. Phoebe först försökte boddörren.
Det tog inte ge efter för hennes hand, och den vita gardinen, dragen över fönstret som
bildade övre delen av dörren, slog henne snabbt insiktsfull fakulteten som
något ovanligt.
Utan att göra en ny ansträngning för att komma in här, begav hon sig till den stora
portal, under välvda fönster. Finna det fast, knackade hon.
En efterklang kom från tomheten inifrån.
Hon knackade igen och en tredje gång, och lyssnade uppmärksamt, tyckte att golvet
knarrade, som om Hepzibah kom med sin vanliga tå rörelse, att erkänna henne.
Men så dött en tystnad på denna imaginära ljud, som hon började ifrågasätta
om hon kanske inte har fel i huset, bekant som hon trodde sig med
dess utsida.
Hennes meddelandet nu lockas av ett barns röst, på något avstånd.
Det visade sig att ringa hennes namn.
Tittar i den riktning varifrån den fortsatte, såg Phoebe lite Ned Higgins, en
bra sätt ner på gatan, stämpling, skakade på huvudet våldsamt, vilket gör avvärjande
gester med båda händerna och skrek till henne på munnen hela skrika.
"Nej, nej, Phoebe" skrek han. "Har du inte gå in!
Det är något ont där!
Dem som svarade - dem som svarade - dem som svarade gå in "!
Men kan den lilla personlighet inte förmås att närma tillräckligt nära för att förklara
själv, konstaterade Phoebe att han hade blivit rädd, på några av hans besök i
affär, genom sin kusin Hepzibah, för det goda
damens manifestationer, i sanning, sprang om en lika stor chans att skrämma barn ur
deras intelligens, eller tvinga dem att opassande skratt.
Ändå kände hon mer för denna händelse, hur obegripligt tyst och
ogenomtränglig huset hade blivit.
Som hennes nästa utväg, gjorde Phoebe sin väg in i trädgården, var på så varmt och
ljust en dag som denna, hade hon ingen tvekan om att hitta Clifford, och kanske
Hepzibah också tomgång bort tolvtiden i skuggan av bersån.
Omedelbart på hennes in i grinden, sprang familj höns halv, halv
flög att träffa henne, medan en märklig grimalkin, som stryker under
salongen fönster, tog till hälarna, klättrade hastigt över stängslet och försvann.
Bersån var vakant och dess golv, bord, och cirkulära bänk fortfarande fuktiga och
beströdd med kvistar och oordning i det förflutna stormen.
Tillväxten av trädgården tycktes ha fått ganska out of bounds, ogräset hade tagit
Fördelen med Phoebe frånvaro, och långvariga regn, att köra skenande över
blommor och kök, grönsaker.
Maule väl hade svämmade sin sten gränsen, och gjorde en pool av formidabel
bredd i det hörnet av trädgården.
Intrycket av hela scenen var att en plats där ingen mänsklig fot hade lämnat
ut för många föregående dagarna - förmodligen inte, eftersom Phoebes avgång, - för hon såg
en sida kam av sin egen under bordet för
bersån, där det måste ha fallit på sista eftermiddagen då hon och Clifford satte
där.
Flickan visste att hennes två släktingar kunde mycket större underligheter än så
att stänga in sig i sitt gamla hus, eftersom de verkade nu ha gjort.
Men med otydliga misstankar om något som är fel, och farhågor till vilka
hon inte kunde ge form, närmade hon dörren som bildade sedvanliga
kommunikation mellan huset och trädgården.
Det var fäst i, liksom de två som hon redan hade försökt.
Hon knackade dock, och omedelbart, som om ansökan hade förväntat
Dörren drogs öppen, med en betydande ansträngning av några osynliga personens styrka,
inte breda, men tillräckligt långt för att ge henne en SNED entré.
Som Hepzibah, för att inte utsätta sig för inspektion utifrån, alltid
öppnade en dörr på detta sätt fann Phoebe nödvändigtvis att det var hennes
kusin som nu erkänt henne.
Utan tvekan, därför klev hon över tröskeln, och hade knappt
in än dörren stängdes bakom henne.