Tip:
Highlight text to annotate it
X
Oden, Höner och Loke hade kommit till Andvarafors,
hvarest var fisk i mängd.
En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i skepnad af en gädda och fick sig där mat.
Otter, sade Regin, hette vår broder: han for ofta i forsen i skepnad af en utter.
Han hade fångat en lax, satt på åbacken och åt däraf, helt sorglös.
Loke slog honom med en sten banesår;
asarne tyckte sig hafva varit mycket lyckliga och drogo skinnet af uttern.
Samma dags kväll gingo de till gästning hos Reidmar och visade honom sin fångst.
Då togo vi dem fast och pålade dem såsom lifslösen att fylla utterbälgen med guld
och att äfvenledes täcka den utvändigt med rödt guld.
De sände då Loke att skaffa guldförråd;
hvarför han gick till Ran, fick hennes nät och for därpå till Andvarafors
samt kastade ut nätet för gäddan; och gäddan lopp i nätet.
Då mälte Loke:
Hvad är det för fisk, som i floden ränner och kan ej med vett sig värja?
Dit hufvud du löse från Hel ut: lämna mig sköldens skära låge!
Andvare jag heter, Oen hette min fader, i mången fors jag farit;
en ömklig norna i urtid skop oss, att jag skulle i vatten vada.
Loke fick se allt det guld, som Andvare ägde;
men när denne hade framtett guldet, hade han likväl kvar en ring.
Loke tog dock äfven den af honom.
Dvärgen gick då in i stenen och mälte:
Detta guld, som Gust ägde, skall tvenne bröder till bane varda
och åtta furstar till fejd egga: min egendom ingen må njuta.
Asarne tillägnade Reidmar godset, fyllde utterbälgen och reste den på fötterna;
därpå skulle de stapla upp guldet och täcka den.
Men när detta var gjordt, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem täcka det.
Då tog Oden fram ringen Andvaranöt och täckte skägghåret.
Loke kvad dä:
Guld har du fått nu och gäldadt till fullo med lösen mitt lif, mitt hufvud;
åt sonen din ej varder sällhet danad, det skall bägges eder bane varda.
Reidmar kvad:
Gåfvor du gaf men gaf ej vängåfvor, gaf dem icke af huld hug;
från edra lif I skullen lösta varit, om detta ve-ord jag förut vetat.
Men värre är — det vet jag väl också — fränders fejd om en mö;
ej födda ännu de furstar äro, som detta till hätskhet händer.
Öfver röda guldet jag råda skall, så länge jag lefver;
allt ditt hot ej som kraftord jag fruktar; nu faren hädan och hem!
Fafner och Regin kräfde Reidmar å nidgäld efter sin broder Otter,
men han nekade därtill. Fafner genomborrade då med svärd sin fader Reidmar, medan han sof.
Därpå dog Reidmar, och Fafner tog allt guldet.
Då bad Regin att få sitt fädernearf, men Fafner svarade nej därtill.
Om dessa ämnen talade Regin med Sigurd.
En dag, när denne kom till Regins boning, vardt han väl fägnad.
Regin kvad:
Hit är Sigmunds son nu kommen, snarrådig sven, till salarna våra,
mod har han mer än mången äldre, jag har hopp om fångst genom hungrig ulf.
Fostra vill jag fejddjärf kämpe, med oss är Yngves ättling förbunden;
han mäktigast varder af män under solen, berömd öfver all land, som ödet det länkat.
Sigurd var då för jämnan hos Regin, och sade honom denne,
att Fafner låg på Gnitaheden och var i en orms skepnad.
Regin gjorde Sigurd det svärd, som hette Gram.
Härefter eggade Regin Sigurd att dräpa Fafner.